SYNPUNKTER PÅ DELAR AV AVSNITT 5 AV ”EN HISTORIA OM SVERIGE”

Så har den femte delen av vad som borde heta ”En historia om Sverige” visats. Som specialiserad på medeltiden, och särskilt då gotländsk medeltid, så blir detta rimligen mitt sista inlägg om samma produktion. Detta mot bakgrund av att jag anser att man bör hålla sig till det man kan och inte tro att man kan omfatta allt. En inställning som några av deltagarna i serien, liksom producenterna bakom dem, tydligtvis inte delar, eftersom man då och då framför felaktig information. Ett slående exempel på detta är när programmet ska förklara uppkomsten av Visby ringmur och ”konflikten” mellan Visby stad och Gotlands bönder. I programmet sägs det att ”Visbyborna och bönderna hade sedan länge en konflikt om handeln i Östersjön och stadsmuren byggdes just för att utestänga bönderna från den viktiga handeln. Så relationen mellan staden och bönderna var dålig.”

Den här skrönan, om motsättningar i handeln mellan ön och staden, uppstod i slutet av 1800-talet, samtidigt med myten om de medeltida gotländska farmännen, och är väldigt livskraftig. Men, faktum är att det inte existerar ett enda dokument som kan verifiera någon gotländsk bondehandel av betydelse. Det här är utrett av Wase i flera omgångar, bl a här. Det enda dokument under hela medeltiden som talar om bönder som far från ön för handel är så sent som 1334 och avser gotländska bönder som under svårigheter försöker komplettera varor på svensk botten.

Skrönan om murbygget i Visby

Även skrönan om att ringmuren skulle vara byggd mot de gotländska bönderna är livaktig. Den uppstod vid tiden omkring andra världskriget och förfäktas av vissa mindre kritiska personer fortfarande till dags dato. Men faktum är, att sjömuren vid hamnen uppfördes redan omkring 1200 (dendrodaterad 1202) och resten av muren har tagit minst 30 år att uppföra före omkring 1285. De som vill tro på skrönan om att muren uppfördes mot bönderna har ett enda dokument att hänga upp sig på, nämligen det s k ”underkastelsebrevet” 1288. I det sägs att Visby ska böta för att man förbrutit sig mot konungen och utan hans godkännande uppfört mur. Den enkla logiken blir då att muren måste ha börjat uppföras sedan Magnus Ladulås blev kung (1275), men att det skulle ha tagit 13 år innan kungen upptäckte det.

Faktum är dock, att konungen redan 1285 förlåtit stadsborna för deras murbygge (eftersom den sedan länge var ett faktum, sjömuren från redan i början av 1200-talet) då han gav gotlänningarna ”förlåtelse för begångna oförrätter”. Ska dokumentet 1288 kunna användas som måttstock på muren innebär det att den måste ha slagits upp mellan oktober 1285 och augusti 1288. D v s på mindre än två år. Tror någon på det? Stadgandet 1288 är därför enkom tillkommet för att motivera att staden genom sina böter skulle belöna konungen för att han tog stadens parti i inbördeskriget!

Valdemarståget

Angående själva Valdemarståget 1361 så har vi datum och faktumet i den danske kungens seger att gå på. Vi har också visbyfranciskanernas tämligen samtida uppgift att 1800 ”bondones” stupade utanför Visby murar och vet säkert att Valdemar upptog ”skatt” även av Visby. Hur stor del av de vuxna männen på ön som engagerade sig i striderna vet vi inte, trots att det i programmet påstås att ”nästan alla öns bönder kommit för att strida”. Förutom de 1800 vid Visby har ett okänt, mindre antal hundra bönder stupat i strider dagarna innan. En rimlig beräkning, som nyligen gjorts, av de vuxna männens antal på ön vid pass 1361 är ca 6000 män. Det innebär att något över ca ⅓ av de vuxna männen stupade i striderna. Det är därför tveksamt om ”nästan alla” öns bönder deltog. Varför bönderna ställde upp utanför Visby murar är däremot öppet för spekulation. Vi tror oss veta, från skärmytslingarna dagarna innan, att bönderna klarat sig bättre inne i skogarna, så varför ställa upp på det öppna byrummet utanför Söderport? Jag menar att de gjorde det i tron att de var garanterade hjälp av staden. En hjälp som de aldrig fick. Men, som sagt, där kan vi inte bli säkra.

Däremot blir det lite märkligt när Thomas Neijman, som har forskat kring händelserna 1361, inte tycks vara medveten om att vi har säkra belägg för att Visbyborna har betalat tribut till den danske kungen. Krönikören Detmar skriver bara ett tjugotal år senare: ”Sålunda fick han [kung Valdemar] staden i sitt våld och tog en stor beskattning i silver och guld av stadens borgare” och visbyfranciskanerna anger ”stred han [Valdemar] mot landets bönder utanför Söderport och av dessa dödades ettusen åttahundra i striden och intog omedelbart staden Visby efter förhandlingar. 28/8 gav han sig slutligen av medförande en väldig skatt av guld och silver som han tagit från staden och landet.” Dessutom uppger Visbyborna själva, då de i december 1362 levererade tull upptagen för kriget mot Valdemar, att de räddat det hanseatiska godset med uppoffring av egna ägodelar.

Det kan ju vara en småsak kanske, att Neijman uttrycker att ”det verkar” som om staden fått betala tribut, när vi avgjort vet att den fick göra det, men det är ett onödigt detaljfel. Å andra sidan kanske det inte varit så lätt för programmakarna att få tag på kompetenta personer i detta eller annorstädes. Inte ens på Gotlands museum finns kompetens kring gotländsk medeltidshistoria. Den finns utanför muséet och institutionerna.

Positiva inslag

Vad jag gillar med framställningen är att man aldrig påstår att Engelbrekt var en bergsman av tysk härkomst. Wase har utrett detta och pekat på att det tyska ursprunget (och namnet) snarare berott på kognatisk härstamning. Däremot blir jag förundrad över hur Engelbrekt framställs då han eggar folk till uppror (utanför S:t Jörgens ruin i Visby). Myrdal (Melin & Ferm) har pekat på att det sannolikt är Engelbrekt som finns avbildad i handskrift B 172 (version av Magnus Erikssons landslag från ca 1436-1437) och att hans beteckning som ”then litzla man” och att han är böjd, gåendes med krycka, tyder på en kronisk sjukdom, vilken i slutänden gjort honom oförmögen att rida. Visserligen finns kryckan med i mordscenen, men det är föga troligt att han skulle ha farit fram så heroiskt på häst som han gör i TV-serien blott två år tidigare. Varför kan inte en ”hjälte” avbildas som en sliten gubbe? Men, återigen en detalj.

En sak som avgjort fångar mitt gillande är att man från Gamla Lödöse uppmärksammar barnens situation. Det är bra, även om jag själv hade velat gå lite djupare i tidens föreställningsvärld kring barn (men det hade kanske chockerat alltför mycket?)

Framställningen av Vase-ätten

Jag ska bortse från att en man i 40-årsåldern ska framträda som en 22-årig Gustav Eriksson, men däremot irriterar jag mig på att den blivande kungen genomgående kallas ”Gustav Vasa”. Första gången han benämndes med ett familjenamn var i gravtalet över hertig Johan 1618. Under hela sin levnadstid och långt därefter var han endast känd som Gustav Eriksson. Släktnamnet kommer av vapenbilden (som senare tolkades som en vase) och användes första gången då sedermera Karl Karlsson Gyllenhielm skrevs in vid en skola i slutet av 1500-talet som ”Karl Vase”. Dessutom är ”Vasa” bara en genitivform av namnet ”Vase”. Ok, det är allmänt vedertaget, men bara för att det är så behöver man inte ”vulgarisera”, eller ”popularisera” serien genom att använda inkorrekta dåtida former. Varför inte lära människor rätt istället för vad som är slentrianmässigt fel?

”EN HISTORIA OM SVERIGE” DEL 4

Vad ska man nu säga om del fyra av ”Historien om Sverige”? För det första, att själva titeln är fel. Det som berättas är inte historien om Sverige, det är ”en historia om Sverige”. Det finns definitivt alternativ historia att berätta. Särskilt gäller det framställningen av den geografiska bilden av vad som var Sverige under 1100-talet.

Felaktiga kartor

På kartan över 1100-talets Sverige har Småland, Öland, Värmland, Dalarna och Gotland utelämnats. Jag ska be att få understryka att denna karta inte har någon som helst bäring i det bevarade dokumentmaterialet. Det enda den möjligen baseras på är att vissa områden inte finns omnämnda i något samtida dokument, men det betyder verkligen inte att områdena inte lytt under sveakungen. Redan Wulfstans reseberättelse från slutet av 800-talet anger att Möre (i Småland), Öland och Gotland löd under sveakungen. Dessutom säger gutarnas egen krönika, den s k ”Gutasagan” att ön redan under hednisk tid ställde sig skattskyldig under sveakungen (det finns anledning, enligt de senaste rönen, att räkna med att denna anslutning skett så tidigt som omkring år 700). Om inte någon som står bakom kartan kan uppvisa säkra dokument som uttryckligen säger att områdena frigjort sig, eller lytt under någon annan ska den s k ”Ockhams rakkninv” följas. D v s, att den enklaste förklaringen är den rimligaste och den enklaste förklaringen är att nämnda områden förblivit under sveakungen. Annorlunda förhåller det sig med Blekinge, vilket också av Wulfstan anges lyda under sveakungen. Där har vi ovedersägliga dokument som visar att landskapet kommit under danakungen istället.

Tramskarta 1

De som står bakom dessa kartor är sannerligen undermåliga historiker. De har inte ens tagit hänsyn till den s k ”Florenslistan”, sannolikt utfärdad redan 1103, som Christian Lovén har visat, men avskriven i början av 1120-talet. I den nämns de ”öar” som tillhörde svearnas rike, nämligen Östergötland, Västergötland, Västmanland, Södermanland, Närke, Tiundaland (Uppland), Fjädrundaland (Uppland), Attundaland (Uppland), Gotland, Värend (i Småland), ”Findia” (Finnveden, Småland?), ”Hestia” (Gästrikland?), Hälsingland, Värmland och Tjust (Småland). Visserligen saknas Dalsland, Dalarna och Öland, men att därför tro att de inte tillhörde svearnas rike finns ingen anledning att göra, särskilt som det längre norrut liggande Hälsingland nämns, liksom även Värmland. Det snällaste man kan säga om kartframställningen är att den är rent trams! Som en självklar följd blir även kartan över 1200-talets Sverige rent trams!

Tramskarta 2

Fundamentalistisk weibullianism

Den här föreställningen, som har sitt upphov i fundamentalistisk Weibullianism, är naturligtvis inget annat än en idé som växt fram under de senaste 50-60 åren och har inga dokument som stöttar den. Den vilar uteslutande på att ignorera allt som inte är samtida källor (och, som vi sett, även ignorera samtida för att få bilden att stämma) och kan jämföras med hur idén om frånvaron av hedniska kultbyggnader i Norden slog rot, i och med danske arkeologen Olaf Olsens avhandling 1966, och vilken de flesta slaviskt följde ända till dess man från 1980-talet och framåt började hitta spår efter hedniska kultbyggnader på flera platser runt om i Norden. Föreställningen byggde Olsen uteslutande på att ignorera andrahandskällor (och samtida, Adam av Bremen avfärdades med att den källan bara antydde att Uppsala hade ett hov), precis som de som vill hävda hur Sverige såg ut i TV-serien. På så lösa grunder ska man inte gå ut med tvärsäkra påståenden – särskilt som de inte stämmer.

Varför ägnas mer än halva programmet två helgon?

En annan sak som jag bara kan skaka på huvudet åt är den uppmärksamhet som ägnas två helgon. Hela 32 minuter, över halva programmet, går åt till att beskriva helgonen Elin av Skövde och heliga Birgitta. Har man verkligen inget bättre att komma med? En direkt felaktig uppgift är också att spaden kom till Norden med kristendomen. I Gokstadskeppet (800-talet) återfann man tre spadar av trä. Riktigt hade varit att säga att den järnskodda spaden kan beläggas först på 1100-talet. Om tack vare kyrkan eller inte kan vi inte veta säkert, även om det inte är otroligt. Det är irriterande när tvärsäkra påståenden görs på lös eller rentav felaktig grund!

Även Bo Erikssons påstående att Sverige blir en riksmakt först på 1200-talet bör man nog ta med en nypa salt. Nere på kontinenten hade de germanska stammarna visat att de var kapabla att bygga sammanhängande riken och varför skulle den förmågan vara totalt frånvarande uppe i Norden? Däremot får man nog anta, att centralmakten periodvis varit starkare eller svagare. Liksom idén om hur Sverige såg ut geografiskt är det webullianism, till skillnad mot ”Ockhams rakkniv”, som här får styra.

Ett annat mer eller mindre felaktigt påstående av Bo Eriksson är påståendet att klostren var de enda som erbjöd utbildning. Riktigt hade varit att säga att klostren dominerade utbildningen, vilken dock var helt knuten till kyrkan före 1300-talet. I Lund fanns en katedralsskola möjligen så tidigt som 1085, men definitivt från 1123. Under samma århundrade nämns också sådana skolor i Viborg, Ribe och Roskilde och all anledning finns att räkna med att en skola varit knuten till S:t Hans kyrka i Visby senast omkring 1100.

Bra skildrat

Vad jag däremot anser vara bra skildrat i avsnittet är delarna om straff, läkekonst och pest. Men, när det gäller den senare, kunde man gott nämnt visbyfranciskanernas begravningslista, som för ”normala” år före 1350 listar ett tiotal begravningar. 1350 var det ca 180!

Varför framställs kyrkan utan negativa synpunkter?

Gällande framställningen av kyrkan så frågar jag mig däremot varför man väljer att lyfta fram att den även ger kvinnor möjlighet att komma till ett paradis, men inte att den på ett avgörande sätt försvagade kvinnornas ställning i samhället? Visserligen tar man upp den situation som rådde för kvinnor som födde utomäktenskapliga barn, men varför nämner man inte att kyrkan avgörande bidrog till att skapa denna ”hederskultur” (vilket man faktiskt borde ha talat klarspråk och sagt att det var). T ex kunde inte ”oäkta barn” formellt sett bli prästvigda sedan Innocentius III:s tid. Det var emellertid, av de under kristen tid nedtecknade lagarna att döma, avgjort mindre skamligt med oäkta barn under heden tid, då ett lägersmål var ett brott mot släkten och inbringade förhållandevis låga böter.

Drottning Nud (förmodligen kung Hroriks av Friesland, senare Dordrecht, gemål) meddelar också det arabiska sändebudet Al-Ghazal år 844, att ”Vi har inte sådant i vår [gamla] religion, inte heller har vi svartsjuka.  Våra kvinnor är med våra män enbart av fritt val.  En kvinna stannar hos sin make så länge det passar henne att göra så, och lämnar honom om det inte längre roar henne. […] Det var seden hos vikingarna innan den romerska religionen nådde dem att ingen kvinna nekade någon man, utom om en frälsekvinna tog emot någon av låg rang, det klandrades hon för och hennes familj höll dem åtskilda.” Att det hon sade stämmer intygas av det sexuella förhållande hon hade med det arabiska sändebudet i konungens gård. Det visar också att det inte var skamligt att få oäkta barn (liksom att det biologiska faderskapet inte var särskilt viktigt, däremot kvalitén på fadern, för att förhindra att ätten ”försämrades”) i det förkristna samhället. Den skammen och hederskulturen infördes av kyrkan! Något som denna ”En historia om Sverige” del 4 missar att informera om.

BLOTT SVERIGE SVENSK HISTORIESKRIVNING HAR

Och det ska den övriga världen vara väldigt glada för! Ty, om svensk historieskrivning fått råda skulle inte norrmännen kunna fira sin ”syttende mai”, Danmark inte 5 juni och Frankrike inte 14 juli, utifrån stormningen av Bastiljen.

Den här texten, som naturligtvis borde ha skrivits redan i våras, har dels påkallats av att ”Sveriges historia” anför samma idiotiska historieskrivning, dels att ”Allt för Sverige” (som gammal släktforskare tycker jag dock att det är ett trevligt program) går på den svenska historieskrivningen och inbillar de amerikanska deltagarna att Sverige 2023 firar 500 år som ”självständigt rike”.

De som hittat på denna skröna åsidosätter både Norges, Danmarks och Frankrikes nationaldagar, då dessa inte har varit självständiga riken längre än efter andra världskriget. För Norges del infaller deras nationaldag alltså 8 maj och Danmarks fyra dagar tidigare. Med god vilja kan Frankrikes nationaldag sättas till 6 juni (D-dagen) och vi kan alltså jubla och fira samtidigt som fransmännen. Jag förbigår här länder som Polen, Nederländerna, Belgien m fl, vilka alla alltså också måste korrigera sina nationaldagsfiranden.

Hur idiotisk denna svenska historielogik är förstås av att man utgår från att Sverige var ”ockuperat” av Danmark under Kristian II (Tyrann). Samtiden såg det däremot inte som så, då man istället ansåg att han var unionskung från sent 1520 (om dock i praktiken landets herre från februari samma år) till dess att hans män drevs ut från Sverige året därpå – efter slaget om Västerås 29 april. (Hur man sedan kan få det till att Sverige blev självständigt först två år senare är dock ett mysterium som ingen har brytt sig om att förklara). Vad svensk historieskrivning i detta gör är att totalt fokusera på detta dryga år som Kristian de facto hade positionen som svensk kung och totalt bortse från historien innan. Det är som om Sveriges position av ett kungadöme sedan heden tid (får vi tro de isländska sagorna är Svearike, som senare blev Sverige, Europas i särklass äldsta i tid sammanhängande än existerande rike/nation), under kungar som Adils, Björn, Erik Segersäll, Knut Eriksson, Magnus Ladulås, Karl Knutsson Bonde m fl, är som bortblåst. Exakt detsamma gäller i påståendet att Olof Skötekonung var den förste kungen som härskade över både Svea- och Götalanden. Man sorterar bort sådant som motbevisar den politiskt korrekta eller ”lämpliga” idén som ska saluföras och friserar för att det ska bli ”rätt”.

Men det gäller verkligen inte bara historieskrivning. Jag skulle tro, att vi här i Sverige utvecklat en enastående förmåga att bortsortera ”fel” fakta för att den officiella bilden ska bli politiskt och ideologiskt rätt, i ALLA avseenden. Något som bl a SVT utvecklat till fulländning!

Jag ska snarast meddela norske Hans, kollega till min sambo på Röda korset, att han och hans familj kan slopa nationaldräkterna ”syttende mai” och istället dra på dem den ”åttende mai”. För inte kan väl världens mest perfekta historieskrivning ha fel i sin logik, eller …

NU BÖRJAR ”HISTORIEN OM SVERIGE” ATT SPÅRA UR

Jag har avhållit mig från kommentarer om del ett och två av ”Historien om Sverige”, eftersom jag som historiker i första hand förlitar mig på skriftliga källor och endast använder arkeologi som en hjälpvetenskap. Det enda inlägg jag har gjort är på Facebook, då någon ”sverigepatriot” förfasade sig över att de tidigaste svenskarna framställts som svarta. Då gick jag in och kommenterade att DNA visar att så faktiskt var fallet, samt att serien också gjort rätt i att ge dem blå ögon.

Men, vad ska man säga om det tredje avsnittet av ”Historien om Sverige”? Nu när vi börjar komma in på de skriftliga källornas tid. Vissa delar är bra, som de om hur skickliga skeppsbyggare nordborna var, hur Birka var viktigt för handeln, fynden på Ösel och den tidiga stenkyrkan i Varnhem (förmodligen ungefär lika tidig som den äldsta S:t Hanskyrkan i sten i Visby, från omkring 1050), men sedan finns det några rejäla bottennapp också, som när Kristina Ekero Eriksson generaliserar människooffren utifrån Adam av Bremens beskrivning av sådana vid Uppsalen i Aros; att de hängdes upp i ett träd vid en lund. I själva verket vittnar redan Tacitus ca 90 e kr om hur de offrade slavarna i NerthuZ-kulten sänktes i vatten: ”Sedan tvås vagnen och täcket och själva kultbilden i en avsides liggande sjö. Slavar förrättar tjänsten, men genast uppslukas de av samma sjö.” Något som Kristina Ekero Eriksson borde veta bekräftas av åtskilliga arkeologiska fynd från forna våtmarker. För att inte tala om att man framställer offret av människor som någon sorts heroiskt offer av en man/krigare som tappert låter sig få halsen avskuren. (Här borde väl dock radikalfeminister gå in och klaga över ojämlikheten i att det i princip uteslutande var män som offrades – när det nu skedde, vi vet verkligen inte hur ofta det var, annat än efter seger i strid, då fiender och deras vapen offrades och vart nionde år vid Uppsalen i Aros).

Ett annat bottennapp är när Olof Sundquist påstår att Olof Skötkonung var den förste kungen som härskade i båda Svea- och Götalanden. Om något är KVALIFICERAT TRAMS så är det detta påstående. Det grundar sig uteslutande på att ingen tidigare kung är känd i samtida dokument för att ha härskat i bägge landsdelarna. Indirekt är detta ett sätt av Sundquist att säga att ”historien börjar inte förrän vi har samtida skriftliga källor”. Motstridig är dock Ynglingasagans uppgift att redan Ingjald Illråde inkorporerade Götalandskapen med Sveariket och det faktum att det inte finns någon källa som direkt motsäger det! Förmodligen lutar man sig på andrahandskällan Jordanes, ca 551, vilken uppräknar goternas ursprung från ”Scandza” och nämner ett antal inte alltid säkert identifierade stammar på samma ö. Men Jordanes nämner inte på något vis att de varit egna riken. Dessutom är de enda som nämns med egen ”kung”, förutom goterna, ranerna i Norge, vilkas kung Hrodulf tröttnat på sitt rike och flyttat till Rom.

Även Saxo Grammaticus anger sveakungen som härskare över götalandskapen (”den svenske kungen Sigtrygg, Götalands drott”). Han understryker också, precis som Västgötalagen, att götarna inte hade rätt att utse konung. Det var svearna som skulle göra detta – vilket ju tyder på att svearna ”erövrat” götalandskapen. Även Hervararsagan räknar med att götalanden löd under sveavälde, åtminstone på Harald Hildetands tid, då den förtäljer att ”Harald Hildetand tog Götaland och hela Sveaväldet”. Han satte sedan in ”sin frände Hring till konung i Uppsala och gav honom Svitjod och västra Götaland till att råda över”. Något som inte vittnar om att svea- och götalandskapen skulle ha haft skilda kungar.

Ragnar Lodbroks saga nämner inte heller någon kung i Götaland, utan endast en jarl Herröd. Däremot nämner Landnamabok på Island en ”götakonung” Sölvar, samtidigt med hersen Gorm i Svithjod, gift med kung Eriks dotter. Men, samma källa nämner även götajarlen Herröd. Även Gunlög Ormstungas saga nämner en götajarl, Sigurd, ingen konung.

Det intressanta i detta historietrams är att Sundquist på inga grunder alls påstår att Olof Skötkonung var den förste som härskade över svea- och götalandskapen, istället för att ange det som verkligen är fallet. Han är den förste SÄKERT KÄNDE kung som härskade över bägge landsdelarna. Det enda som möjligen kan vittna om att de varit åtskilda tidigare är Jordanes. Men då gör Olof Sundquist och andra sig skyldiga till en metodologisk kullerbytta av gigantiska mått, i det att de anför en andrahandskälla (långt från nordiskt kulturområde) för att diskvalificera ett flertal andra andrahandskällor (från nordiskt kulturområde) vilka vittnar om att svea- och götalandskapen haft gemensam kung långt före 1000-talet. Som om det inte är nog så använder man indirekt andrahandskällan Jordanes för att påstå (08.45) att ”Sverige är vid den här tiden (600-tal) inte ett land, som idag. Det är en massa småriken som styrs av olika släkter och småkungar”.

Det finns absolut INGEN annan källa som kan styrka ett sådant förhållande för Sveriges del. För Norge, ja, men att generalisera utifrån vårt västra grannland i säkra påståenden har ingen som helst relevans. Särskilt som Sverige och Norge beskrivs som olika statsbildningar i de nordiska sagorna. Det senare beskrivs som splittrat på småriken, vilka enades av Harald Hårfagre, det tidigare som enat under en stark kung i Uppsala – och redan Tacitus (ca 90 e kr) ordar om de mäktiga ”svionerna”.

Tyvärr är det på denna nivå som svensk historieskrivning befinner sig idag. Det ska låta bra, vara spännande och politiskt korrekt och gärna berättas av icke historiker (som t ex arkeologer, som naturligtvis aldrig skulle tillerkänna historiker kompetensen att utföra arkeologiska utgrävningar och rapporter, men däremot anser att de själva är fullfjädrade historiker). Jag är övertygad om att vi kommer att få se mer av denna ”metodologi” under seriens gång. Inte minst när det gäller det medeltida Gotland. Något jag, som expert på gotländsk medeltid, säkert kommer att återkomma till.

VAR GÅR GRÄNSEN?

Jag är verkligen ingen vän av förbud, annat än sådana som baserar sig på evolutionär adaption (t ex mot att döda, skada andra, bedra et c). Sålunda är jag starkt emot av människor konstruerade ”abnormiteter”, som t ex motiverar sexköpslagen, vilken baserar sig på kristen och radikalfeministisk moralism och måste motiveras med lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här). Som (sexual)historiker vet jag att sexarbete – att byta sex mot tillförsel – är en av de mäktigaste överlevnadsmekanismerna som kvinnor har och har haft genom historien. Att den är möjlig beror på att män, när testosteronet slår till, tappar koncepterna och är beredda att gå långt. Det gäller inte bara människan, utan även andra primater, där honorna använder erbjudanden om sex för att få tillförsel för sig och sin avkomma.

Sexhandel är naturligt

Beteendet ”sexhandel” är alltså en evolutionär adaption (ett naturligt beteende) och följaktligen en vinnande strategi för en arts överlevnad. Att extremmoralister och verklighetsfrånvarande ideologiska fanatiker, som t ex Simon Häggström, Kajsa ”Ekis” Ekman, Melissa Farley och de som drev fram sexköpslagen, i en föreställning om sin egen ofelbarhet och exklusiva sanningsinnehav, är beredda skada människor som ömsesidigt har sex och därför inte tvekar att förstöra dessas liv (för att själva få framstå som så ”goda” – vilket är främjande för karriären) får det att vändas i magen på mig. Jag finner det inte ens förmildrande att de kanske själva tror på att de gör något gott. Att på detta sätt patronisera och tro sig ha rätten att skada andra ”för den goda saken” är inget annat än förtryck. Särskilt när man infantiliserar dem man skadar genom att degradera dem med att t ex påstå att de lider av ”falskt medvetande”. Jag har svårt att tänka mig något mer mentalt kränkande av en människa i en s k ”västerländsk demokrati”.

Jag vill också understryka att jag är en lika inbiten motståndare mot alla dessa moralister som försöker förstora sina egon och karriärer genom att attackera porren (se här, här, här, här, här och här). Liksom sexhandeln är intresset för porr en evolutionär adaption, vilket tydligt kunde ses i ett försök vid Duke University, North Carolina i USA 2004, med hannar av rhesusmakaker. Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre rang krävde de betalning för att ens titta på.

Lögner och förvrängningar

Lögnmoralisterna formligen vräker ur sig icke underbyggda lögner om porren för att gynna sina egna karriärer och positioner. Som att det handlar om våldsporr (eller att all porr är våld) och att det leder till att ”män” begår våldtäkter och mord. Att kvinnor är de som mest tittar på förnedrings- och våldsporr skulle man aldrig medge – än mindre nämna. Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies 2017) skriver (p 121, i översättning) Bland de PornHub sökningar bland kvinnor som är i topp är en genre av porr som, jag varnar er, kommer besvära många läsare: sex innehållandes våld mot kvinnor. Så mycket som 25 procent av kvinnor som söker straight porr söker plågande och förnedrande av kvinnan – ”plågsamt analt med skrik/gråt”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang” till exempel. Fem procent söker efter icke ömsesidig sex – ”våldtäkt” eller ”tvingad” sex – även fast dessa videor är förbjudna på PornHub. Och sökfrekvensen för dessa teman är minst dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män. Om det är en genre av porr där våld utövas mot kvinnor visar min analys av statistiken att det nästan alltid oproportionerligt appellerar till kvinnor.

Radikalfeministernas chefslögnare påstår, att konsumtionen av porr leder till allt brutalare beteende från mäns sida, vilket ju alltså är en skriande lögn (här, här). Det finns absolut inte någon som helst vetenskaplig forskning som kan konfirmera att porr skulle leda till att ”män” (att det också i så fall skulle gälla kvinnor också låtsas man inte om) begick allt mer ”abnormare” handlingar. Vad dessa människofascistiska radikalfeminister och religiösa vägrar att medge är att människor är olika. Vi har helt enkelt olika preferenser. De insinuerar att det bara finns en enda ”rätt” sexualitet (i grunden det vaginala samlaget i avlande syfte i ett ”kärleksförhållande”) och fördömer de minoriteter som har avvikande fetischer och annat som de tänder på. Precis som om någon som äcklas av t ex oral-, anal-, eller BDSM-sex skulle börja vilja utöva det bara för att de råkar se det på en porrfilm. Reaktionen blir ju att personen ifråga stänger av och tittar på något annat. De som hävdar motsatsen är ju antingen bara ”dumma i huvudet” eller blint fokuserade på att få andra att, via lögner och bedrägeri, få andra att bli upprörda – även om de ytterst sällan träffar rätt annat än hos meningsfränder.

Förbjud förbud – eller var går gränsen?

Jag är en principiell förnekare av förbud och skulle vilja se denna skylt allmänt uppsatt:

särskilt när det gäller religiös och radikalfeministisk extremmoralism, men ibland krävs verkligen förbud. Det gäller särskilt, som ovan sagts, det som evolutionär adaption format som ett universellt motstånd. I det ingår det jag nu tänker orda om, nämligen den personliga integriteten.

Av en händelse (eftersom jag som ”sexualforskare”, med två böcker i ämnet bakom mig, försöker hålla mig a-jour) fick jag klart för mig att modern teknik idag kan göra att man kan förändra ansiktet på en aktör i en porrfilm. Personen jag snubblade över var Greta Thunberg, vars ansikte jag förstod var applicerat på en ung kvinna i en porrulle. Vid lite efterforskande fann jag att inte bara hon var utsatt för detsamma, utan att en mängd kvinnliga artister även utsatts för det. Däremot inga manliga.

Greta Thunberg är för mig en okunnig, överspänd och vilseledd tonåring som pushats fram som ett ansikte för en för mig lika förljugen världsbild av den ”människogenererade klimatförändringen” som den PK-världsbild som ljuger upp en bild av sexköp som ”människohandel” eller porr som ”mäns våld mot kvinnor”. Men, nu handlar det inte om vad jag anser om Greta Thunberg eller eventuellt andra kvinnor som mot sin vilja ”porträtterats” i porrproduktioner. Lika lite som jag kan acceptera, att den politiska korrektheten och journalistkåren skapat ett klimat av att det är okay att hänga ut människor för påstådda ”moralistiska förseelser”, eller ”felaktiga åsikter”, kan jag acceptera att man ska kunna hänga ut någon, uppenbart mot dess vilja, som porraktör i en porrfilm. I det ligger förmodligen också, att de porraktriser som frivilligt (och säkert gladeligen) medverkade i filmen som förvrängdes inte heller visste att den skulle användas så, vilket är en form av bedrägeri (som evolutionärt adaptivt ska vara förbjudet).

Här går gränsen

Det här upprör mig minst lika mycket som då de politiskt korrekta till vänster och i mitten (och inte så sällan till höger också, särskilt bland de religiösa) stämplar människor som ”rasister” eller ”kvinnoförtryckare” för att de oroar sig för utvecklingen eller inte omfattar de av politiker och journalister påbjudna ”rätta” åsikterna. Jag är absolut en åsiktsfrihetsfundamentalist, en motståndare mot människopåhitt som skapar förbud, men ibland ställs man inför frågan: var går gränsen? För mig går den när man pådyvlar människor åsikter, påståenden eller ageranden som de inte motsvarar. I det ingår inte bara mediernas förvrängningar av vad människor sagt eller gjort utan definitivt också när man mot dennas vilja sätter någons ansikte på en anonymiserad kvinnokropp i en porrproduktion. Liksom det borde införas förbud för dem, journalister och folk på olika forum, som falskeligen pådyvlar människor sådant de inte sagt eller gjort måste det införas förbud – och straff – för dem som kränker människor på det sättet de gjort med Greta Thunberg och andra.

VAR LÅG UPPSALEN – ELLER EN SVENSK HISTORIEVETENSKAPLIG SKANDAL!

Hur många är vi inte som i skolan fått lära oss, att svearnas hedniska Uppsalatempel låg i nuvarande Gamla Uppsala. Alla, skulle jag vilja säga. Men, den föreställningen uppstod i Sverige först på 1600-talet, i en krets med nationalistiska män som Olof Rudbeck (han som menade att folkens urhem var Sverige) och Olof Verelius (vilken hävdade att hyperboréerna, norr om nordanvinden, som nämns av Herodotos och som av Pomponius Mela och Solinus beskrivs som att halva året hos dem är dag och att klimatet är så hälsosamt att de inte dör, utan kastar sig från en klippa ner i havet). Både Rudbeck och Verelius hävdade också att tornet i Gamla Uppsala kyrka var en rest av det gamla hednatemplet.

Är det någon av er som fortfarande tror att Sverige var folkens urhem? Tror ni att vi är hyperboréer eller att tornet i Gamla Uppsala kyrka är rest av det forna hednatemplet? Inte det? Men varför tror ni då, om ni betecknar de nationalistiska 1600-tals-idéerna som fantasier, att hednatemplet låg i Gamla Uppsala?

På 1600-talet var det en stor debatt om denna nya idé, att hednatemplet skulle ha legat i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus argumenterade övertygande mot det, men plötsligt dök ett avgörande bevis upp hos ”hyperboréerna”. En anteckning från 1100-talet, av biskop Karl av Västerås, att hednatemplet 1138 byggts samman med den nya domkyrkan. En otrolig slump som ”bevisade” att ”hyperboréerna” hade rätt, eller?

Då Schefferus avled, efter att ha gjort tydligt att det rörde sig om en förfalskning, så fick ”hyperboréerna” sista ordet. Sedan dess har det varit ”sant” att hednatemplet låg i Gamla Uppsala. Idag vet vi att ”Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arosiensis excerptæ” är en förfalskning, det råder det inte längre någon tvekan om, men att hednatemplet låg i Gamla Uppsala får ändå inte ifrågasättas.

Redan i slutet på 1940-talet ifrågasatte landsantikvarien i Uppsala, Nils Sundquist, att Gamla Uppsala var platsen för hednatemplet och satte större tilltro till de (sen)medeltida källorna som berättade att det låg på nuvarande ”Domberget”, där Uppsala domkyrka står. Med bl a hänvisning till förfalskningen (som man då trodde var autentisk) avslutades diskussionen till Gamla Uppsalas fördel. Men nu har en ny genomgång av källmaterialet gjorts vilken i korthet visar att:

1) Det finns inte ett enda dokument som utpekar Gamla Uppsala som ”Uppsala”. När dokumenten talar om Uppsala är det endast tre ”platser” som avses; själva domkyrkan, det kyrkliga stiftet, eller Aros (det nuvarande Uppsala).

2) Argumentet att nuvarande Uppsala hette ”Aros” och därför inte kunde vara Uppsala är fullständigt ovederhäftigt, eftersom Aros redan 1231 kallas Uppsala, samtidigt som Gamla Uppsala inte någon gång benämns ”Uppsala” (endast domkyrkan och/eller stiftet, som nämnts).

3) Snorre uppenbarligen avser nuvarande Uppsala när han talar om Uppsala.

4) De medeltida källorna på 1400-talet måste återgå på minst en äldre, mer detaljerad källa än Adam av Bremens beskrivning, och de utpekar ”Domberget” väldigt trovärdigt (bl a parallellen de tre gudarnas berg och att trefaldighetskyrkan anläggs där).

5) Adam av Bremen motsäger Gamla Uppsala som platsen för hednatemplet eftersom han anger att naturliga berg (montes) omger templet, inte gravhögar (acervos/sepulcres) som är skapade av människan.

Vad är det då som är en historievetenskaplig skandal i detta? Jo, det är det faktum att man från bl a Riksantikvarieämbetets sida försöker att tysta ner detta. Texten som klargör detta i en synnerligen vetenskaplig genomgång (kan läsas här, utan noter och källhänvisningar, för dessa införskaffa tidskriften som publicerat artikeln) refuserades i en första version av såväl ”Fornvännen” som ”Historisk tidskrift” som ”ovetenskaplig”. Ni kan vid egen genomläsning av texten se att det är fullständigt nonsens. Om ni läser igenom texten inser ni att den är föredömligt vetenskapligt uppbyggd, så skälet är naturligtvis något helt annat. Antingen är det så enkelt att det officiella Sverige inte kan klara att bilden av hednatemplets placering i Gamla Uppsala utmanas – och man därför vill tysta ner en debatt om detta eftersom det ställer svensk historievetenskap vid skampålen – eller också handlar det om författaren. Denne gotlandshistoriker har under många år särskilt kritiserat Gotlands museum för dess inkompetens och oförmåga att ta till sig nya forskningsrön och den svenska akademiska världen är liten och trång. Kritiker är inte välkomna! Särskilt inte sådana som gått sin egen väg.

Än mer slående i detta tystande är att inte heller de svenska medierna tar upp frågan. Naturligtvis är det en stor nyhet, om Sverige i över 300 år förfäktat en felaktig bild av var Uppsala legat, vilket borde föranlett dem att gräva djupare i detta. Men, trots utskick till kulturredaktionerna på DN, SvD, Aftonbladet, SVT, TV4 och TT av den kompletta texten i tidskriften som publicerade den så händer inget. Inte ens Uppsala Nya Tidning (UNT) reagerar. Förmodligen har man vänt sig till någon ”auktoritet” som antingen är uppbunden till bilden av hednatemplet som beläget i Uppsala, eller att kritiker inte ska uppmuntrats, och nöjt sig med det – därmed anslutande sig till föreställningen att hednatemplets lokalisering inte får utmanas. Det är en SKANDAL! Oavsett om den utmanande texten har rätt eller fel så måste debatten få föras om historievetenskapen ska gå framåt. Med sitt tystande av denna debatt har Riksantikvarieämbetet och andra direkt gått emot historievetenskapens gynnande! Om du vill läsa texten med notapparat och källreferenser kan du beställa den gotländska tidskriften ”Haimdagar” här: info@haimdagar.se. Att just denna tidskrift publicerade texten beror på att författaren är en välkänd gotländsk historiker. F ö med fyra texter om gotländsk medeltid i samma nummer.

CHARLATANEN SIMON HÄGGSTRÖM VILL HA UPPMÄRKSAMHET!

Nu har propagandamediet Svt åter lyft fram charlatanen Simon Häggströms självgodhet. Han har inte fått uppmärksamhet på ett tag, p g a kriget i Ukraina, så nu måste han basunera ut nya icke underbyggda påståenden (vilka vi ska tro är sanna bara för att Häggström är polis, trots att han tidigare hittat på och förvrängt vilt, se här: http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) – vilka påståenden Svt naturligtvis köper med hull och hår. Påståendet han saluför är, att det är en markant ökning av ukrainska offer för människohandel (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ukrainska-kvinnor-mer-utsatta-for-att-hamna-i-prostitution). ”Försörjningsbördan ligger på kvinnan och de är väldigt rädda för polisen. Vi måste jobba med att skapa förtroende. Men efter två-tre veckor skickas de till ett annat land, till exempel till Norge” påstår Häggström, vilken i sin första bok dragit mängder med felaktiga och lögnaktiga påståenden och här med största sannolikhet drar ett till. I sin första bok (http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) finns inget som vittnar om att Häggström lyckas skapa förtroende med sexarbetare – vilka han genomgående är oförmögen att se som annat än offer. Däremot uppvisar han drag av omedveten homofobi.

Att vetenskaplig forskning visar att 94 procent av sexarbetarna världen över själva gör valet att inträda i sexarbete, och att sextrafficking är ett ”nollbrott” (mindre än ett fall per 100 000 invånare) i hela världen (Wase, Dick, 1912: Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) fuskar han bort i sitt frikyrkliga moralistiska och faktaförnekande sinne. För honom räcker det, av allt att döma, med övertygelsen om att han är ”det godas riddare” som ska ”rädda” alla ”sextraffickingoffer” som inte själva förstår bättre än att de måste bli räddade av honom – så att han kan fortsätta att framföra floskler som ”sanningar”. Han gör det knappast för några sexarbetares skull utan mer sannolikt för sin egen – även om han säkert tror på det han blivit inbillad av andra ideologiskt styrda ”goda räddare” som också skyr vetenskaplig forskning och fakta som pesten.

Men, än sorgligare än charlatanen Simon Häggström är Svt, som totalt okritiskt lägger allt kritiskt tänkande åt sidan och slaviskt rapporterar allt denne fantasifulle polis påstår. Inte en klassisk journalistisk fråga, efter t ex underlag och statistik, inte att okritiskt försöka att lyssna till några av de ukrainska kvinnorna (vilka använder den eviga överlevnadsmekanismen med att erbjuda sex i utbyte mot tillförsel) trots att man citerar samme Häggström när han säger: ”Mer eller mindre alla kvinnor som vi pratade med uppger att det är kriget som gjort att man hamnat i prostitution. Man har inget annat val än att sälja sin kropp för att hjälpa sina familjer som befinner sig i Ukraina eller som är på flykt.” Istället ”uppges” det (en omskrivning för ett icke underbyggt, slentrianmässigt och säkerligen oriktigt påstående) totalt okritiskt av Svt att kvinnorna lockats in i sexhandeln via marknadsföring på ukrainska nätforum, där de erbjuds pengar och boende för att resa till Sverige och sälja sina kroppar (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/30-av-38-man-kopte-sex-av-kvinnor-fran-ukraina). Därtill ska naturligtvis sexköparna också automatiskt stämplas som onda, trots att de gör det som de berörda kvinnorna strävar efter, nämligen betalar för sex så att familjerna i Ukraina får hjälp. Man undrar faktiskt om Simon Häggström kanske anser att det är viktigare att få ut sina icke underbyggda påståenden i Svt än att människor dör och är i nöd i Ukraina? Tycker han och Svt att det är bättre att människor svälter och far illa än att de får hjälp av de kvinnor som själva aktivt valt att sälja sexuella tjänster för att hjälpa sina anhöriga? De ”räddningar” som charlatanen Häggström vill utföra lär sorgligt nog få denna följd.

SVERIGE BEDRAS

25 maj 2020 sändes ett program i ”debattserien” ”Sverige möts”. Jag har tidigare ordat om vilken humbug ursprungsinitiativet till detta var, men nu har det alltså transponerats till en titel på ett s k ”debattprogram”. Luttrad av att ha följt ett antal liknande, åsiktskorrumperade debattprogram så förväntade jag mig inte att detta skulle bryta mot mönstret ‒ och det gjorde det inte heller.

Redan för tio år sedan kommenterade jag dåvarande ”Debatt”, även det med Belinda Olsson i spetsen, som handlade om sexarbete. Jag kan nu konstatera, att SVT och Olsson i stort sett följer samma koncept som då, men med den skillnaden att man denna gång tagit in två personer med avvikande åsikt. Men avsikten med programmet är detsamma som ett väckelsemöte. Ett vittne ska berätta om sexarbetets fasor och de ”goda” ska få sätta agendan utan att behöva konfronteras med vetenskaplig forskning, verkliga fakta eller den verklighet som det stora flertalet sexarbetare upplever. Och SVT-redaktionen, liksom Belinda Olsson, går fullt ut deras ärende. Tilläggas kan att jag också analyserat ett antal s k ”dokumentärer” (”propagandtärer” är en mer riktig benämning, se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) som gör det fullständigt solklart att SVT, eller andra, inte är det minsta intresserade av att belysa frågan balanserat och objektivt. SVT struntar helt i sitt uppdrag att allsidigt och neutralt bevaka denna fråga och granskningsnämnden väljer att inte fälla, trots de uppenbara brotten mot uppdraget.

Bakgrunden till programmet är att Paolo Roberto och den moderate kommunpolitikern Hans Forsberg har avslöjats med att begå det av Sverige 1999 återuppfunna, medeltida brottet sexköp. Undertecknad bestämde sig för att transkribera de viktigaste delarna av programmet för att sedan analysera och lägga in kommentarer. Det detaljerade resultatet, som tagit tid p g a uppsökandet av forskningskällor, kan beskådas här.

Väckelsemötesvittnet Åsbogård

Merly Åsbogård kallas in som ”väckelsemötesvittnet” där hon fullständigt irrelevant får representera alla sexarbetare. Hennes ensidiga vittnesmål står i strid mot samtliga vetenskapliga undersökningar gällande detta (och som vetenskaplig räknas inte Melissa Farley). T ex rapporterar 69,4 % av sexarbetare på barer i Thailand att de hade ett arbete som var roligt, eller åtminstone inte tråkigt ‒ och av de senare rapporterade merparten att det var tråkigt bara när det inte fanns tillräckligt med kunder. Undersökningar från Australien visar också att inomhusarbetare (minst nio av tio sexarbetare) mentalt mår i stort sett lika bra som genomsnittsaustraliensiskan, och fysiskt t o m något bättre. Att Åsbogård upplevt sin tid som sexarbetare negativt tvivlar ingen på, men att hon är så förblindad av detta att hon indirekt förnekar och tillerkänner andra annorlunda upplevelser, och påstår att det är samma våld inneboende i prostitution som i trafficking, är ju bara helt uppåt väggarna. Hennes uppmaning till Myra Åhbeck-Öhrman att läsa rapporter blir ju lika befängd den, dels eftersom de rapporter hon hänvisar till saknar vetenskapliga underlag, och grundar sig på s k ”guesstimates” (här ett exempel på den typen av ”rapporter”, från Europol), dels för att det finns vetenskapliga undersökningar som visar på motsatsen. Hon visar alla tecken på att låta egocentrisk empati helt styra hennes bild. Hon verkar helt enkelt sakna förmågan att inse att alla inte känner som hon gör. Hon bortser dessutom från det som den stora merparten av sexarbetarna upplever som det verkligt problematiska, samhällets stigmatisering av dem!

En religiös NGO

Den religiösa organisationen Talita presenteras som någon som vet hur ”kvinnorna” har det. Ingen reserach görs på vad det är för typ av organisation och inga av deras egna påståenden ifrågasätts. Det finns dock all anledning att skärskåda organisationens verksamhet i detta fall, särskilt som deras påståenden aldrig stämmer med verkliga siffror runt detta. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att religiösa organisationer lyckas med att rädda sexarbetare, men däremot sådana som visar att de är högst repressiva mot dem som inte rakt av köper det ”sanna” konceptet. Som t ex IJM (International Justice Mission). Det finns också undersökningar som visar att överdrifterna kring denna s k ”omsorg” kan dra in stora pengar till organisationerna. För Talitas del innebar framträdandet i den tidigare skrämselshowen i TV4, att donationerna strömmade in till organisationen. Det kan också vara värt att lyssna till denna parodiering av vad som sägs här.

Påståenden stick i stäv mot FN:s definition av traffickerade

Okritiskt köps påståendet att var tionde man köpt sex. Undersökningar av detta slag kommer med fel resultat därför att människor inte är villiga att svara ärligt under åsiktsauktoritära system som det svenska.

Genomgående presenteras sexarbetare som traffickerade, i strid mot FN:s definition av trafficking. Antydanden om att de är traffickerade enbart i kraft av att de är sexarbetare godtas av programledaren/moderatorn utan ifrågasättande. Sextrafficking beskrivs oemotsagt som ett stort problem, trots att det i själva verket är så lite förekommande att det i hela världen är ett ”nollbrott” ( d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare, vilket t ex innebär att polisen i USA skjuter minst 7 gånger så många fattiga vita och svarta än de som sextraffickeras i samma land). Helt felaktigt jämställs också kopplare/hallickar med traffickerare, vilket inte har stöd i FN:s definition.

En totalt okunnig minister

En så fullständigt okunnig och ovetenskaplig person som Annika Strandhäll får naturligtvis stå helt oemotsagd i sina vettlösa påståenden. Hon ifrågasätts av Belinda Olsson endast för att S inte gick med på V:s rättsvidriga förslag om kriminalisering av sexköp även utanför Sveriges gränser. Hon far också med felaktiga fakta då hon påstår att tre av fyra av sexarbetarna är från fattiga länder. Där finns helt enkelt inte pålitliga undersökningar kring detta och hennes påstående att det är ”fakta” är inte mer värt än vilket icke underbyggt påstående som helst. Hon använder samma metod som Josef Goebbels förespråkade: ”Upprepar man en lögn tillräckligt många gånger tror folk till slut att det är en sanning”. Att hon sedan kastar sten i glashus och anklagar Pourkomeylian för ett ”medelklassperspektiv” blir ju helt absurt då hon själv helt genomsyras av den västerländska kolonialistiska medelklassynen på människor i fattigare länder. Det enda hon uttalar som inte kan ifrågasättas på vetenskaplig grund är att detta uteslutande är politiskt styrt. D v s en sorts ”folkuppfostran” av de bättre vetande politikerna (som alltså inte är folkets representanter, utan deras uppfostrare). Inte ens hennes påstående om att polisen själva skulle uppge att ”sexköpslagen är deras absolut viktigaste verktyg i arbetet med att komma åt den internationella människohandeln” är trovärdigt. Hennes totala brist på insikt och kunskap visas av när hon tar till ”vulgärargumentet” och ”frågar” om arbetslösa kvinnor skulle anvisas jobb som sexarbetare. En vän till mig skulle ha uttryckt det: ”vilket totalt stolpskott”!

Den fördomsfulle privatwallraffaren

På slutet kallas ”privatwallraffaren”, den med redan förutfattade meningar laddade Joakim Edin in och får reklam för sin bok om svenska sexköpare i Thailand. För att inte blanda in mig i ett alltför negativt omdöme så sammanfattar jag hans kunskaper och utgångspunkt för boken med just det att han tycks ha mängder av förutbestämda fördomar. Inget annat. Redan tidigare i programmet redovisar man schabloniserade och felaktiga förställningar om sexköpare, men det blir ännu mer uppenbart med Edin. Mannen är, av hans framträdande att döma, totalt okunnig om evolutionär biologisk forskning kring detta med mäns och kvinnors mellanhavanden utan utgår istället från samma schabloniserade moralföreställningar som kyrkan förfäktat i 2000 år. Naturligtvis nämner han inte heller att thailändska sexarbetare i allmänhet bedömer ”farang” män som snällare och bättre än de thailändska och att många, enligt ILO, hjälpt kvinnor under kränkande omständigheter. Istället väljer han att tolka den manliga jargongen som en objektiv sanning.

Inte heller tycks Edin ha varit intresserad av att studera ämnet utifrån vad forskning säger, utan har enbart gått på vad medier och andra politiskt korrekta påstår är sanning. Att döma av vad samtliga anhängare av sexköpslagen yttrar i programmet kan man inte tolka dem på annat sätt än att de anser att sexarbetarna hellre ska uthärda svält och svåra förhållanden än att försöka förbättra sin situation genom sexarbete.  De förfäktar tydligen åsikten att ”sexarbete är ett öde värre en döden”, som eko av äldre tider. Hela deras strävan går ju ut på att beröva kvinnorna deras inkomster!

En fråga som en kompetent programledare borde ha ställt till den här kadern av självutnämnda ”goda” som ordar vitt och brett om sexarbetets fördärvlighet, sexköparnas vidrighet och den påstådda traffickingen är: ”Vad ska kvinnorna försörja sig på om ni rycker undan grunden för deras försörjning?”

Motståndarna

Under rådande omständigheter försöker Dana Pourkomeylian och Myra Åhbeck-Öhrman att göra vad de kan. De bör omedelbart ha känt att Belinda Olsson stod på samma sida som motståndarna, eftersom hon vägrar att ta upp de trådar som de bägge lägger ut. När den förstnämnda föreslår att de ska diskutera om alla sexköp är slavhandel så ignoreras det och när Åhbeck-Öhrman börjar att ifrågasätta att sexarbete handlar om slavhandel blir hon avbruten och Olsson lämnar istället över till frikyrkopredikanten Andrea Johansson, väl medveten om att det istället för ifrågasättanden från denna ska komma ”rätt” påståenden. När Åhbeck-Öhrman sedan försöker föra in det på att vi redan har en lag mot människohandel ignoreras även detta. Även Pourkomeylians försök att faktiskt visa på att dessa självutnämnt ”godas” ansatser återför sexarbetarna till fattigdom och elände ignoreras. Det hade annars en kompetent programledare, som redan nämnts, kunnat ta tag i och föra vidare till diskussion. Men det är uppenbart att regin för programmet är att frammana en bild av sexköpslagens och de självutnämnda ”godas” ofelbarhet.

Det är svårt att veta hur insatta Pourkomeylian och Åhbeck-Öhrman är, eftersom de aldrig släpps in på riktigt i diskussionen, men jag är övertygad om att bägge kände hur de manövererades bort av programledaren från att få komma in och säkert måste de ha förstått att de bara var en sorts gisslan för att SVT ska kunna hyckla och påstå att det var ett debattprogram.

Programmet ett skräckexempel

Det analyserade programmet är ett skräckexempel på hur svenska s k ”debattprogram” regisseras för att enbart den politiskt korrekta och västerländskt kolonialistiska synen på kvinnors sexarbete ska få dominera. Jag tror inte ett ögonblick på att någon av ”anhängarna” är det minsta intresserade av sexarbetares välbefinnande, utan bara sin egen ideologiska och politiska agenda. Hade de brytt sig om hur sexarbetarna mår hade de, liksom i Nya Zeeland och Australien, gått in för skademinimering och avstigmatisering. Det finns ingen ”godhet” i att försvåra för de kvinnor, män och transpersoner som har valt att försörja sig på sexarbete. Om det sedan är en del av regin att programledaren ska uppvisa okunskap och ovilja att ifrågasätta de ounderbyggda påståenden som anhängarna framför kan jag inte uttala mig om. Men, jag befarar att det beror på att Belinda Olsson helt enkelt inte är journalistiskt kompetent. Det förefaller, med tanke på standarden på svensk journalism idag, som om man på journalisthögskolan sedan länge åsidosatt undervisning om kritiskhet och objektivitet. Kanske har man ersatt det med genusindoktrinering istället?

Belinda Olsson rekommenderas att ta kontakt med någon som har koll på forskningen om hon någonsin mer ska genomföra ett debattprogram. Från programmet ”Debatt” för tio år sedan hade hon nu lyckats få med meningsmotståndare. Ett tredje försök kanske kan vara att ge dem möjlighet att utveckla kritik också.

PAOLO ROBERTOS PUDEL OCH TV 4:S FULLSTÄNDIGA JORNALISTISKA SAMMANBROTT

Jag ber om ursäkt för ett långt inlägg, men när man kämpar mot fördumning av samhälle och journalistik krävs det att man är väldigt tydlig.

Paolo ”Pudel”

Paolo Roberto har ertappats med att köpa sex av en kvinna som inte på något vis fått komma till tals. I en operation ledd av den frikyrklige moralpredikanten och charlatanen Simon Häggström har programledaren, rebellen och ”karlakarlen” Roberto ertappats med att köpa sex. I det svenska PK-samhället är det liktydigt med självmord, eftersom det bara finns en fastslagen ”sanning” ‒ att den som köper sex är ond, eftersom ALLA sexarbetare påstås vara trafficking-, eller åtminstone fullständigt viljelösa offer.

Jag trodde faktiskt, utifrån Robertos tidigare mediebild, att han skulle ha lite ”stake”. Men jag kan bara konstatera, att han viker ned sig totalt, tar tagelskjortan på och gör en gigantisk ”pudel”. Förmodligen tror han (eller så har han fått väldigt dåliga råd av sin advokat) att han, genom att knäkrypa på Golgata ska kunna få förlåtelse och rädda sina inkomster. Om det är advokaten som rått honom till detta borde han byta, för de självutnämnt ”goda” förlåter aldrig män. Han har inte en chans på miljonen att undslippa korsfästningen. Förlåtelse ges enbart till de kvinnor som vill stå upp i församlingen och ”vittna” om hur de varit besatta av ”satan” (d v s att män lurat och tvingat dem och de själva är viljelösa offer som bara kan räddas av de rättrådiga medelklasskvinnor som sett ”sanningen”).

Det är faktiskt patetiskt att se Paolo Roberto hänfalla till att bli ”argr” (i det förkristna Norden ungefär när en man betraktades som en ”kärring”, och därmed opålitlig) och se honom bildlikt talat bli ”rövknullad” av den infantilt intervjuande Jenny Strömstedt. När hon ställer ”rätt” frågor svarar Roberto:

Jag hittar alltid något sätt att förstöra när det går bra … lyckade jag hitta det som jag egentligen tycker är det smutsigaste som finns … döva hålet som finns hos mig.”

Den s k ”journalisten” Strömstedt fortsätter:

Det här med organiserad människohandel och brottslighet är det något du har tänkt på?”

Då trycker Roberto ner törnekronan i pannan och hoppas att blodet ska rinna och blidka tittarna: ”Just därför, för att det är det absolut mest smutsigaste, absolut vidrigaste man kan göra, egentligen, mot en annan människa. Alltså det är det här självskadebeteendet som jag har haft länge i mitt liv … som grundar sig i övergrepp jag blev utsatt för när jag var liten … det hålet kan bara stängas med smärta för mig.” Men han vet ingenting om sexarbetaren han köpt sex av. Men det gör Strömstedt. Hon ”vet” att kvinnan ”kom från ett av Europas fattigaste länder, i en väldigt utsatt position.”

Det här blir verkligen märkligt, eftersom Meghan Donevan från den frireligiösa organisationen Talita önskar att kvinnan som Roberto köpte sex av ”var här idag och kunde tala med honom” här nu. Men, så tillägger hon att ”hon kommer kanske göra det sen och då kommer sexköpare som han [Paolo ”Pudel”] behöva se upp.”

Man frågar sig varför denna charad ska behöva utspela sig. Jenny Strömstedt vet ju, enligt egen utsago, vilken kvinna som Paolo Roberto köpt sex av (hur kan hon annars veta att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder, i en utsatt position?), så det vore väl bara att ta henne till studion. Eller åtminstone göra en anonym intervju med henne?

Men naturligtvis har ”journalisten” Strömstedt (i rättvisans namn ska hon inte dömas ensam, hela TV4-redaktionen är medskyldig) i själva verket inte den minsta aning om kvinnan som sålde sina sextjänster till Roberto, vilket jag längre ner ska gå vidare in på. Men, det som verkligen är bedrövligt när det gäller Paolo Roberto är den ynkliga pudel han gör. Naturligtvis är han, som sagt, trots krälandet i stoftet dömd för all framtid. Han kommer att ställas inför att se arbete, egendom, inkomster och annat försvinna, för de självutnämnt ”goda” medelklasskvinnorna förlåter, som sagt, aldrig en man. Det är tragiskt att ingen talade om för honom att han istället kunde ha blivit en samlande symbol, om han istället stått upp mot sexköpslagen. Han kunde ha fått stödköp på sin restaurang (även om jag är en fattig pensionär kunde jag ha tänkt mig att göra besök där) och hjälp i rättegång med verkliga fakta (som jag kunde bidragit med i stor mängd för, som vi kommer att se, de ”goda” har inget som helst vetenskapligt underlag för alla sina påhitt). Det kunde ha blivit en plattform att i rättsväsendet utmana hela denna ”rasistiska” lag vilken, likt lagar mot t ex homosexualitet, stämplar människor för deras sexuella beteende.

Roberto kunde ha blivit viktig, men nu blev han bara ynklig. En krake! Han kommer förmodligen inte att tas emot i något läger.

De ”godas” agenda

I femton år har jag försökt bemöta skrämselpropagandan kring sex och sexköp med vetenskapliga fakta, men det är ett närmast omöjligt arbete när vi i detta landet har medier som hellre presenterar det som är politisk korrekt och ”normskapande” än fakta. Dessutom har vi akademiska institutioner som plockar bort ”stötande” litteratur och via ”genuscertifiering” eliminerar ”fel” fakta. D v s sådan som berättar andra fakta än de som tillrättalagts för att vara korrekta. TV 4 blir till en strålkastande illustration av den fullständiga avsaknad av verklig journalistik, till förmån för sensation och spridande av osanningar vilka ska skrämma det svenska folket till att inte gå utanför den statligt sanktionerade åsiktskorridoren, som Strömstedt och TV 4 uppvisar i fallet.

Om vi skärskådar aktörerna i Strömsteds propagandanummer så måste vi ha klart för oss att det verkligen inte är några personer som är ute efter att berätta några sanningar. Ingen av dem baserar sig på vetenskaplig forskning, inte ens den s k ”forskningsledaren” på den religiösa organisationen ”Talita” använder någon vetenskaplig forskning. Allt utgår från deras egen övertygelse, begränsade erfarenheter och ”cherry picked” skrifter. Något som verkligen begränsar deras erfarenheter är att de vägrar att se att det finns en annan verklighet inom sexarbetet än den förfärliga upplevelsen. De utgår från sina förhållandevis fåtaliga möten med dem som har negativa upplevelser eller, som i Wolfes fall, en egen sådan upplevelse. Det är samma fenomen som när man försöker lura i människor att alla sexarbetare har det som de gatuarbetare som har betydligt mer negativa upplevelser än inomhusarbetarna, som t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, som direkt förvränger och förtiger fakta.

Men, varken Talitas eller Wolfes organisationer kan göra anspråk på att vara talespersoner för alla sexarbetare, inte minst eftersom de vägrar att lyssna till de sexarbetare ‒ vilka är vida många fler än aktivisternas förhållandevis fåtaliga fall ‒ som har andra erfarenheter. De vägrar att ens erkänna deras existens! Men det väger lätt utifrån det faktum, att gatuarbetare i västerlandet i princip aldrig överstiger enstaka procent av den totala numerären. Så uppger t ex Tampep att 95 procent av sexarbetarna i Finland är inomhusarbetare och Siegel uppger siffran 99 procent i Nederländerna.

Angående detta med hur sexarbetarna mår, den bild av elände och misär som aktivisterna hävdar är den enda verklighet som finns, så är bilden mycket, mycket mer nyanserad än den Appelqvist och Wolfe, helt utan ifrågasättanden, får sitta och lura i TV-tittarna. Ser vi t ex på förhållanden i Thailand, som Steinfatt redovisar (över 4000 djupintervjuade barprostituerade under tolv år) så visar det sig för det första, att inte en enda av de intervjuade identifierar sig som tvingad in i yrket. För det andra visade det sig att 69 procent av kvinnorna ansåg att de hade ett bra, eller okay arbete, 15 procent tyckte illa om sitt jobb, men ville inte sluta för att de inte kunde få något bättre och 15 procent tyckte så illa om jobbet att de helst skulle sluta genast om de kunde. Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus. Det finns alltså inga som helst vetenskapliga studier som visar att sexarbete i sig orsakar mental ohälsa.

En ”studie” som aktivister brukar åberopa är den av Melissa Farley. Den är dock starkt kritiserad för sin ovetenskaplighet, eftersom Farley har uppsökt dem som haft negativa erfarenheter. Hon har enbart använt en klinisk miljö, vilket också Appelqvist och Wolfe gör. I andra sammanhang hade detta aldrig accepterats. Om jag t ex skulle intervjua 100 barn som mår dåligt av skolan och sedan kräva att alla skolor stängdes ”för att alla mår dåligt av skolan” så skulle t o m sådana klåpare som Jenny Strömstedt protestera och säga att jag inte kan förenkla så. Men bara för att det gäller det ”omoraliska” sexarbetet anser hon att den metodologin helt okay och är t o m hjälpsam i att föra denna kvasivetenskap vidare.

Genom hela intervjun av Appelqvist och Wolfe går också tråden att sexarbete är detsamma som människohandel. Bägge kvinnorna får också helt oemotsagda uppmåla bilden av att vi har mängder med traffickerade sexarbetare i landet, men det är ingenting annat än påhitt och osanningar! Om vi tar domsstatistiken för Sverige under många år får vi följande siffror på dömda ”sextraffickerare”: 2003, 2 dömda, 2004 0 dömda, 2005 5 dömda, 2006 13 dömda, 2007 8 dömda, 2008 8 dömda, 2009 4 dömda, 2010 3 dömda, 2011 maximalt 8 dömda, 2012 maximalt 10 dömda. 2013 maximalt 3 dömda, 2014 1 dömd, 2015 2 dömda, 2016 3 dömda, 2017 maximalt 2 dömda och 2018 3 dömda. Summa summmarum, maximalt 77 dömda på 16 år, vilket ger ett maximalt genomsnitt av 4,8 domar årligen. D v s 0,048 fall på 100.000 invånare ‒ vilket innebär att landet nu sjunkit ner och ligger precis på världsgenomsnittet, vilket visar att sextrafficking är ett ”nollbrott”, eftersom det är mindre än ett fall per 100.000 invånare ‒ i hela världen! Jämför vi det med antalet anmälda fall av t ex misshandel per år, ca 900, och räknar med ‒ precis som i fallet trafficking ‒ att bara en tiondel går till fällande dom så går det 1875 misshandlade på ett sextraffickingfall, i de flesta fall män som drabbats. Men män som drabbas är inte de ”goda” kvinnorna intresserade av, för det är inte lika lönsamt eftersom ingen är emotionell inför män.

Här kommer naturligtvis någon att börja yla om ”mörkertal”, denna fantastiska konstruktion som ska sudda ut och diskvalificera riktiga vetenskapliga undersökningar, till förmån för kvasivetenskap, ”bluffskattningar” (ett försök till översättning av engelskans ”guesstimates”, som är karaktäristiskt för NGO:ers och andras ”estimates”) och enstaka ”personliga vittnesmål”. Men det är faktiskt så, att t o m BRÅ skriver att det är högst osannolikt med mörkertal inom sextrafficking, p g a brottets karaktär (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

En av anledningarna till att det är så få sextraffickingfall är att polisen inte lyckas få sexarbetarna att säga ”rätt” saker. D v s det som aktivisterna försöker övertyga dem att de ska säga. Den absoluta majoriteten vägrar att samarbeta, eftersom de inte är tvingade, och oftast så är det enbart det faktum att sexarbetaren är under 18 år som leder fram till dom. Då hjälper det inte att hon intygar att hon är här frivilligt.

Jag behöver inte vidare orda om vilket gigantiskt bedrägeri som Appelqvist, Wolfe, Strömstedt och TV 4-redaktionen ägnar sig åt, men nederst i detta inlägg finns länkar till de myter som aktivister som dessa försöker lura i människor. Men däremot är det klart att så gott som ingenting av det som aktivisterna påstår har med verkligheten att göra. När t ex Wolfe påstår att 70 procent av sexarbetarna i Sverige ”kommer från Rumänien, Bulgarien och Nigeria och Rumänien och Bulgarien är två av Europas fattigaste länder och Nigeria är ett av världens fattigaste länder” så är det en ren skröna, som utan ifrågasättande får passera. Wolfe har inga som helst vetenskapliga studier som kan konfirmera detta. Det är bara ett exempel på de metoder som dessa självutnämnda ”goda” använder sig av för att skrämma folk att dela deras världsbild. Det är samma måtto som tillskrivs Ignatius Loyola i Jesuiterorden: ”Ändamålet får helga medlen”.

Jag skulle t o m säga att vi inte ens vet hur många män här i Sverige som köper sex. Påståendet om detta finner man vid en googling vara en undersökning som Folkhälsomyndigheten ska ha gjort. På deras hemsida finns t ex en pressinbjudan, men hur jag än manövererar finner jag inte någon möjlighet att ladda ner studien för en kritisk betraktelse. Jag hamnar i ett cirkellänkande som verkligen inte gör mig klokare. Förutom detta märkliga förfarande så råder det, särskilt i Sverige med sina moralistiska fördömanden, stor osäkerhet i de svar som människor avger när det gäller frågan om sexköp och allt som är relaterat till sex (se här, sid 4f). Personligen skulle jag avvisa en sådan undersökning av den anledningen att jag inte har förtroende för avsikterna bakom den. Något som inte minst paniken kring Paolo Roberto visar är högst befogat.

Vad vi däremot säkert kan konstatera är, att Appelqvist och Wolfe inte har en susning om hur sexköpare tänker, känner eller är, utan bara beskriver dem från en ideologiskt färgad, negativ schablonbild. Jag vet inte heller hur sexköpare tänker, men jag försöker inte gå ut och utifrån min okunskap försöka inbilla människor att de är på ett visst, schablonartat sätt. Det är lika relevant att påstå att alla är snälla och hänsynsfulla som försöker hjälpa sexarbetande kvinnor som har det svårt som att, utifrån enbart övertygelse och ideologi, påstå att de är skurkar. Men jag skulle aldrig drömma om att bete mig på samma ovetenskapliga och aktivistiska sätt som Appelqvist och Wolfe. Jag inser att världen inte är svart eller vit, utan att det finns en lång skala av grånyanser däremellan. Det inser dock inte dessa bägge och uppenbarligen inte heller Strömstedt eller TV 4-redaktionen. Till skillnad mot mig avvisar de vetenskaplig forskning och läser bara sådant som ska bekräfta deras världsbild i denna fråga, samtidigt som de producerar kvasivetenskap. Och inget av det når upp till godtagbar akademisk eller vetenskaplig nivå.

Religiösa NGO:er och andra

Om man studerar ”välgörenhetsorganisationers” (NGO:ers) arbete med att ”rädda” sexarbetare från ”ett öde värre än döden” ger det ett väldigt, väldigt nedslående resultat. (En genomgång kan läsas i boken, ”Samlag eller Salighet” 2008 s 223ff). När det gäller kristna organisationers insats kan t ex ECPAT anföras. Det är en organisation som aldrig räddat några barn, utan som genom ovederhäftig propaganda drar in mängder med pengar genom att bl a ”upplysa” västerländska medelklassindivider om en ”verklighet” som de i själva verket inte har den minsta aning om, men vilka ”upplysningar” kan få samma medelklassindivider att förfäras och själva se sig som ”goda” då de donerar pengar till denna lönsamma organisation. En annan är IJM (International Juctice Mission, även kallade ”kristus poliser”) vilken organisation 2008 hade fått 13.333 dollar för varje ”räddat” offer. Och de räddar offer även mot deras vilja, genom att inkalla polis, vilket fick en annan NGO (Trafcord) att bryta sitt samarbete med dem.

Med tanke på hur Appelqvist och Donevan, i den kristna organisationen Talita, för vidare skrönor om trafficking (t ex påstår de att 120.000 ”traffickingoffer” per år kommer till Europa när det i verkligheten rör sig om maximalt 500), att alla har utnyttjats för sexuella ändamål, utan distinktion, att alla drivits in av tvång, m m, så kan jag inte se att det finns någon som helst trovärdighet i deras påståenden. De har också tagit fram en ”rapport” om pornografi. Enligt dem så är tydligen nio individuella fall representativa för hur porrbranschen ser ut i hela världen. De uppvisar en total avsaknad av vetenskapligt kritiskt tänkande!

Hur lukrativt det också är att vara självutnämnt ”god”, om man har en effektiv och okritisk medieapparat som hjälper en att sprida skrämselpropagandan, framgår av att donationerna strömmade in till Talita dagarna efter skrämselshowen i TV 4. Att inte heller ”Intedinhora” är någon direkt förlustaffär kan Wolfes yttrande i samma show kanske vittna om: ”Alltså, jag har ju många bra förutsättningar på så sätt att jag har en familj som stått bakom mig ‒ och de har vetat sen länge ‒ och jag har en trygg ekonomi, jag har en trygg bostad, trygg sysselsättning liksom, så det är mycket … många bra förutsättningar för att kunna prata om det här. Och andra som inte har det kommer inte att kunna prata om det här.” Hur många i hennes ålder sitter i samma situation?

Absurd debatt!

En av de mest absurda debattartiklar som någonsin skådats i en tidning har dykt upp i efterdyningarna av denna makabra uppmärksamhet kring Paolo Roberto. Det är den som fyra debattörer uppvisar i Göteborgsposten. De börjar med den vanliga skrämselsmörjan och försöker få oss att tro att det finns ”rapporter” som skulle visa att två tredjedelar av sexarbetarna i Sverige inte skulle komma från Sverige. Den här typen av svepande och ”tvärsäkra” påståenden är typiskt för aktivistiska häxjägare, oavsett de verkade på medeltiden eller verkar idag. Men dessa s k ”rapporter” innehåller inte några som helst vetenskapliga underlag! Det är NGO:er, eller kanske Europol och andra, som för vidare andra NGO:ers s k ”rapporter” i en cirkelcitering som aldrig skulle hålla för en vetenskaplig, kritisk granskning. Sedan följer de obligatoriska skräckfantasierna: ”unga flickor som har sålts till människohandlare av sina familjer, kidnappats eller lockats med löften om jobb och möjligheter till ett bättre liv. När de väl kommit till Sverige står de utan nätverk och kontaktar inte myndigheter av rädsla för konsekvenser för sig själva eller sina familjer.” Visst förekommer sådana fall, och de ska naturligtvis få hjälp och stöd, men de är i verkligheten väldigt få och definitivt inte representativa för sexarbetarna.

Om inte detta är absurt nog så bygger man sedan ett ”fall” på spekulationer runt kvinnan som Paolo Roberto köpte sex av. Där borde verkligen debattredaktionen på GP gjort halt. Får man verkligen föra debatt med fria fantasier? ”Baserat på den kunskap som finns vet vi att det är troligt att hon som säljer sex kanske behöver utsättas för tiotals övergrepp varje dag.” Det handlar definitivt inte om någon kunskap, för det finns inga som helst studier som kan konfirmera detta, enbart starkt ideologiskt färgade konstruktioner.

Inom åtminstone historievetenskapen, som är mitt eget ämne, är det viktigt att beakta ”Ockhams rakkniv”. Wilhelm av Ockham var en franciskanerbroder i England på 1300-talet som formulerade en princip som redan Aristoteles använt sig av: ”Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt,” eller som det oftast uttrycks: ”krångla inte till saker i onödan.” Är det något som de självutnämnt ”goda” gör, så är det att flagrant bryta mot denna princip. De fyra ”debattörerna” radar upp en lång rad ”mångfald” som inte hör till bilden av kvinnan som Roberto köpte sex av. Det är minst sex ”kan” eller ”kanske”, som bara appliceras för att det är övertygelsen hos dessa ”debattörer” att det är så: ”Hon kan ha infektioner, skador och virus som aldrig tillåts komma i kontakt med vården. Hon kan ha fått motta hot om att hennes barn kommer skadas om de gör motstånd. Hon kan ha lärt sig tidigt i livet att hennes nej inte är något värt. Hon kan ha tvingats till så många orala övergrepp att hon har blåmärken inne i munnen. Hon kanske är fjorton år men det står tjugoett i passet. Hon kanske inte har fått behålla en krona utan ges istället droger för att döva ångesten och för att inte ta sitt liv.” Jag undrar om de fyra, eller GP, skulle accepterat en lika spekulerande text om den lytt något i stil med: ”Hon kan ha varit tacksam mot Roberto för det ekonomiska tillskott han gav henne, hon kanske njöt ofantligt av denne karlakarl som besteg henne, hon kan ha varit lycklig över att ha hamnat i ett jobb som passade henne, hon kan ha blivit tvärförbannad på poliserna som förstörde hennes inkomstmöjligheter, hon kanske inte alls var tvingad, hon kan ha valt sitt arbete själv?” Det senare är det troligaste alternativet, för internationell forskning visar att ca 95 procent av alla som inträder i sexarbete inte tvingas in i det. Vad man skulle kunna anlägga på dessa debattörer ‒ och debattredaktionen på GP ‒ är Hanlons rakkniv: ”Tillskriv aldrig någon något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet.”

Vi får verkligen hoppas att det är dumhet som får de fyra debattörerna att skriva som de gör, för om det inte är det måste vi dra slutsatsen att de medvetet försöker lura läsarna. Hur som helst handlar det på intet sätt om att hjälpa sexarbetare, bara att finna sådana offer som kan gynna den egna framgången. Hade man velat hjälpa sexarbetare hade man i första hand värnat om deras säkerhet, med skademinimering, enligt det framgångsrika mönstret i Nya Zeeland, Queensland och New South Wales. Men det är absolut ingenting som aktivisterna är intresserade av, för deras agenda är egentligen inte att stötta sexarbetarna, enbart stämpla sexhandeln som något ont, vidrigt och djupt omoraliskt!

Vem var det som Paolo Roberto köpte sex av?

Så vem var det nu som Paolo ”Pudel” köpte sex av. Strömstedt vet tydligen vem det är, eftersom hon ”vet” att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder och befinner sig i en utsatt position. Ändå framträder kvinnan inte, fastän Donevan önskar det och om nu Strömstedt vet vem hon är, varför konfronterar hon henne inte med Paolo? Det kan finnas flera anledningar och den absolut troligaste är att Strömstedt inte har en susning om vem hon är, eftersom kvinnan förmodligen inte är ett dyft intresserad av att ställa upp på den av polisen initierade, och av TV4 marknadsförda, hetsjakten. Det har dykt upp uppgifter om att hon är en 22-årig kvinna, ”Deborah”, en självständig (fullständigt icke traffickerad) självvald eskort som kommer från Polen (som inte kan insorteras i ett av Europas fattigaste länder) vilken inte alls kan stämplas som ett offer. Det hjälper inte att Meghan Donevan ‒ forskningsledaren på Talita som uppenbarligen inte har en aning om hur man ska bedriva forskning ‒ påstår att ”sexköparen glömmer att de varit med om att förstöra kvinnans liv, och det är något vi ser i vårt dagliga arbete”, för ”Deborah” (som sägs tala fyra språk) uppvisar alla tecken på att ha gjort ett informerat val att bli eskort. Om det nu verkligen är ”Deborah” som sålt sex till Roberto så kommer hon, likt den stora majoriteten av sexarbetarna, vägra samarbeta med polisen (eftersom de inte är traffickerade), på intet sätt bekräfta häxjägarnas alla skräckfantasier och definitivt kommer hon inte bli inbjuden att uttala sig i TV, eftersom ”fel” vittnesmål är närmast bannlysta i svenska medier idag. ”Objektiva” nyheter i samma medier har idag absolut ingenting med objektivitet att göra. I verkligheten handlar det om att basunera ut ”det rätta” och ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”. Precis som i Östeuropa under kommunistperioden (och som kanske idag istället är på väg in från höger i samma del av kontinenten). Vi är inne i en utveckling av ”omskolning” som kommer belägga samhället med åsiktsofrihet ‒ med medierna i spetsen för denna utveckling!

Jenny Strömstedt och redaktionen på TV 4 har utfört ett ”journalistiskt” arbete som en elev i sjätte klass kunde utföra. Ställa ”rätt” frågor, utan minsta tillstymmelse till kritisk granskning, aktivt verka för att alla ska betrakta den ”onde” Roberto som en skurk och tacka aktivisterna som avvisar vetenskaplighet och bara levererar skrönor för att de ”sätter agendan”.

Det har absolut ingenting med journalism i dess klassiska bemärkelse att göra, utan är enbart ett forum för att vidarebefordra propaganda. Skäms TV 4!

 http://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/smitta-och-ar-smittohardar/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/

Länk till trafficking:

https://www.anstandigt.com/2019/05/20/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri

JASEMINE OFFRADES PÅ BEDRÄGERIETS ALTARE

Det här är ett inlägg från 2018, men missades när webben var tvungen att laddas om 2019.

Jag har skrivit om Jasemine tidigare på denna blogg, i samband med mordet på henne 2013.  Men nu har det blivit aktuellt igen, p g a ekots reportage 18 juni (här, 1:11:40 in).  Dokumentären avslöjar obarmhärtigt hur socialtjänsten i Västerås betett sig och det är självklart utmärkt att det uppmärksammas.  Ingen kan heller undgå att instämma i den indignation och bitterhet i detta som Jasemines mor känner.  En civil hjälte som i fem år stridit för att få fram sanningen och kräva rättvisa.

Förhoppningsvis ska reportaget nu leda till att SVT nu intresserar sig för den dokumentär som fransk TV gjort av fallet.  Men vad som tydligt framgår i denna dokumentär är, att mordet på Jasemine kunde ske p g a en policy kring sexarbete som är fullständigt verklighetsfrånvarande.  Vilket faktiskt gör att inte bara socialarbetarna är skyldiga till Jasemines död, utan hela det svenska samhället!  Policyn bygger nämligen på rent bedrägeri.  Den liberala feministen Hilary Kinnell beskriver den på följande sätt:  Den är saker av hysteri, häxjakter och totalitarism. Den är villig att mörka forskning, förvränga data och attackera utsedda opponenter utifrån de svagaste bevis. Den är bräddfylld av fetischeringen av lidande, beredd att exploatera och visa upp de övergrepp som andra har lidit för att främja sin egen politiska framgång, och att exponera själva människorna de påstår sig stötta för rädsla, förnedring, våld och förebyggandemässig död.  Precis det sista var vad Jasemine utsattes för, eftersom hennes död kunnat förebyggas om inte vårt lands föreställning bygget på bedrägeri.

Ett faktum är, att bedrägeriet inte kan underbyggas med någon som helst vetenskaplig forskning.  Enbart försedda med ideologiska idéer, icke underbyggda påståenden och rena lögner, måste de som gör karriärer på människors rädsla och indignation producera pseudovetenskap.  I fallet sexarbete sker det genom att t ex presentera ”undersökningar” som antingen enbart gjorts i kliniska miljöer, eller aktivt utelämnat eller bortförklarat positiva sexarbetare, och sedan påstå att de som mår dåligt är representativa för alla sexarbetare.  Sådana ”undersökningar” har gjorts av t ex Sven-Axel Månsson, Stieg Larsson och – den som så gott som alltid åberopas för att ”bevisa” att alla sexarbetare mår dåligt – Melissa Farley (läs om hennes ”forskning” här).  Men att göra så är totalt oacceptabelt och fullständigt ovetenskapligt, eftersom kliniska miljöer aldrig återspeglar en population.  Man kan bara tänka sig hur det skulle se ut om en forskare, åberopandes en undersökning bland skolelever som uppsöker skolpsykologen, påstod att alla skolelever mår dåligt.  Då skulle politiker, journalister och aktivister skrika högt, att underlaget för påståendet är vetenskapligt undermåligt.  Men så fort det gäller sexarbete, och relationsvåld också för den delen, så accepterar de sådant underlag gladeligen och har inga kritiska frågor att ställa.

Ett väldigt tydligt tecken på att det handlar om pseudovetenskap rörande detta bedrägeri är att det i käll- och litteraturlistorna är antingen en total avsaknad av motstridiga (oftast icke svenska) undersökningar, eller att – om nu undantagsvis några kritiska titlar finns med – de aldrig omnämns i texten.  Ett sådant exempel är t ex Anna Skarheds ”utvärdering” av Sexköpslagen.  I litteraturlistan omnämns visserligen motstridiga arbeten av fem författare (A L Daalder, Daniella Danna, Susanne Dodillet, May-Len Skilbrei och Petra Östergren), men endast den förstes arbete åberopas en enda gång i texten, och då i ett sammanhang där de motstridiga uppgifterna inte kommer fram!  Så arbetar pseudovetenskapen.

För att ta påståendet att sexarbete är ”slaveri”, och att nästan alla tvingas in i det, så existerar det inte en enda vetenskaplig undersökning som styrker det.  Däremot flera som visar att omkring 95 % av kvinnorna som inträder i yrket (av någon anledning är man alltid ointresserad av manliga sexarbetare).  Så finner Steinfatt att 0 % av de över 4000 sexarbetare han intervjuade, under tolv års tid, på barer i Thailand, ansåg sig ha blivit tvingad in i yrket, Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom BuszaBoonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan i Nya Zeeland var 3,9 %, Jenkins finner så låga nivåer att de inte ens diskuteras, Mai finner 6 % av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete,  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat och i den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats in i prostitution i Danmark av andra.

Sedan låtsas man alltid som om gatuprostituerade (som är betydligt värre utsatta) är representativa för alla sexarbetare.  Men i hela världen är det ca 5-6 % av alla sexarbetare som är gatubaserade.  Som mest är det i Bangla-Desh, där man uppskattar antalet till ca 18 procent.  Tilläggas kan också, att såväl Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus.

Det var det här bedrägeriet som banade vägen för socialtjänstens i Västerås gigantiska klanteri, vilket ledde till mordet på Jasemine.  Om SVT skulle visa den franska dokumentären är jag rädd för att efterföljande fokus helt skulle fixera på de felande socialarbetarna – vilket naturligtvis är viktigt – men att de strukturer som byggs av samhällets bedrägeri, och därmed samhällets medskyldighet, skulle förbli oantastade.  Politiker och journalister kommer fortsätta att vara berädda att offra oskyldiga för de egna karriärerna, liksom också aktivisterna, för att de självgott ska kunna bedra sig själva, slå sig för bröstet och säga: ”vilken god människa jag är” – som kanske de felande socialarbetarna i Västerås gjorde när de tog barnen från Jasemine – fast det i själva verket är precis tvärtom.  Det finns ingen godhet alls i det! Apropå själva dokumentären, ”Everything’s better than a hooker”, så gav Amnesty International denna första pris i kategorin ”human rights” vid filmfestivalen i Thessaloniki i år.  Svenska Amnesty vägrar naturligtvis att godkänna priset, enligt devisen ”vi i Sverige har rätt resten av världen fel”.  Sätt tryck på SVT att sända denna dokumentär.  Maila till dokumentarfilm@svt.se och begär att de sänder den.