Senast för två dagar sedan så gick nyheten ut, ”hoten mot journalister blir allt fler, enligt branschorganisationen Utgivarna”. Yrvaken upptäcker journalistkåren att de också blivit mål för hatares och andras hot och attacker, inte bara de grupper och individer de själva pekar ut för att hatas.
Låt mig redan inledningsvis säga, att jag fördömer allt hot, våld och smutskastning, oavsett vilken grupp eller individ det handlar om (se anständighetsreglerna här ovan). Men inte ens med bästa vilja i världen kan man påstå att den svenska journalistkåren gör det. Vad journalisterna inte tycks förstå är, att de efter 30 års effektivt utpekande av ”onda” människor och grupper – alltid med oförmåga för dessa utpekade att kunna få komma till tals själva – så har de skapat en kultur av enkel dualism. Enligt den svenska journalistkåren (ok, jag vet att det finns ENSTAKA undantag) handlar allting om svart eller vitt. Man är antingen god eller ond, och eftersom medierna så oförblommat hänger ut dem som de pekar på så ger man signalen: Det är ok att hata och smutskasta människor. Detta framgångsrika skapande av en ensidig enkel ond eller god kultur, helt utan nyanser, har (som sagt) pågått i åtminstone 30 år. Med fullständigt onyanserade häxjakter på fall som de stora ”Da Costa fallet”, ”Thomas Quick”, ”Billy Butt”, ”Ulf” m fl. (I betydligt mindre skala har jag själv varit föremål för det). Journalisterna har slutat att rapportera, för att istället moralisera och tro sig ha ett ”kall” att ”leda människor rätt”.
Hur kan man i denna yrkeskår tro att man ska ses som trovärdiga när man på rent ideologiska grunder åsidosätter yttrandefriheten för att man själva ser sig som de som måste skydda människor mot ”fel” synpunkter och fakta? Jag sympatiserar inte på något sätt med Sverigedemokraterna, men när man (och här handlar det också om politikerna, vilka tycks leva i symbios med journalistkåren) sänder signalen att ”yttrande- och åsiktsfriheten kan begränsas om det är åsikter som vi journalister tycker är fel” så har man dragit undan grunden för hela sin trovärdighet. Om man då är så naiv att man tror att inte det monster man fulländat inte också ska kunna vända sig mot en själv så har man helt tappat verklighetsförankring.
Hur kan journalister vara så totalt i avsaknad av självinsikt och -kritik? Vi talar här om en yrkeskår där man helt medvetet sorterar bort ”fel” fakta och aktivt hindrar ”fel” åsikter att komma till tals för att man anser sig vara så ”rätt” själva. En kår som arbetar utifrån samma grundinställning som Joseph Goebbels gjorde. Hur kan de bli förvånade, eller ens upprörda, när deras skapelse av dualistiskt skrämselsamhälle, personifierat av hatarna, plötsligt börjar ifrågasätta dem själva? Yrvaket tittar de förmodligen på varandra och säger: ”Varför hotar de oss? Vi har ju talat om för dem vilka andra de ska hata. Det här känns ju inget bra.”