Det är inte sällsynt att fullständigt okritiska, politiskt korrekta och åsiktskorrumperade reportage slås upp i medierna. Helst ska de också åtföljas av en påstådd ”experts” uppbackande kommentarer. Dessa reportage bryter alltid mot anständighetsprinciper, som t ex i tidningen ”Metro” 26 mars 2013, där journalisten Frida Sundkvist totalt politiskt korrekt citerar flera påståenden av en polis, bl a att det för kvinnorna som kommer hit ”är så långt från den lyckliga horan man kan komma”. Jag tvivlar på att denne polis har en aning om vad kvinnorna själva tycker, eftersom ytterst få av dem uppskattar polisens ingripande. Ovilligheten att samarbeta med polisen från kvinnornas sida är slående. Under åren 2008-2010 var det i Sverige fem fällande domar för ”sextrafficking” med lika många ”offer”. Samtliga domar tillkom genom att det automatiskt är ett brott att transportera eller härbärgera minderåriga. Högst en vuxen kvinna av de totalt 54 anmälda fallen under de tre åren har samarbetat med polisen för att medverka till lagföring. Men inte ens denna enda är trolig, för i det enda fall som togs till åtal friades den åtalade (BRÅ, rapport 2011:18 s 18, 21). Däremot har det varit fler åtal gällande koppleri, där det kan vara enklare att åtala mot de målsägandes vilja, eftersom det räcker med att t ex hyra ut lokal för att bli dömd som kopplare. Trots det var det av totalt 50 anmälningar endast 19 som gick till åtal som grovt koppleri, och av dessa endast en dom – som involverade en minderårig.
Angående detta med att kvinnorna inte vill samarbeta skriver BRÅ: ”Få polisanmälningar går vidare till åtal. En viktig orsak är att den utsatta sällan vill samarbeta med polisen i ärendet. Det kan bero på att de är rädda, att de har emotionell bindning till gärningspersonen eller att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre än den situation de befinner sig i. Utan ett sådant samarbete är det svårt att nå framgång i ett ärende.” Lägg märke dels till formuleringen ”det KAN bero på” och dels att dimensionen att kvinnorna helt enkelt är missnöjda med polisens ingripande, eftersom de hindras från att tjäna pengar, helt saknas. BRÅ, eller polisen, kan följaktligen inte ha en aning om skälen till kvinnornas vägran att samarbeta, utan utgår enbart från politiskt korrekta hypoteser – eftersom frivilligt sexarbete inte existerar i myndigheternas tankevärld. Något som är underförstått i det tredje ”alternativet”, ”att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre” – d v s att kvinnorna naturligtvis måste uppfatta sexarbete som illa. Det är alltså fullständigt uppenbart, att den polis som uttalar sig om de sexarbetande kvinnornas situation och skäl till att välja sexarbete är okunnig om dessa och verkligen inte någon ”expert”. Att BRÅ inte heller är det framgår inte minst av deras totala okritiskhet. Som en statens papegoja upprepar de alla floskler och ounderbyggda antaganden som är officiell politik, samtidigt som de resultat man kommer fram till motsäger dessa floskler (jmf t ex bilaga 3 i Wase, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”).
Metro bryter mot anständighetsprinciperna 1, 7, 8 och 9, polisen mot 1, och BRÅ mot 1, 7 och 9.
Första gången postad maj 2013.