Varför startar man en blogg? Ja, jag har hållit emot i ett antal år, sedan jag började bli aktiv i debatten. Jag har egentligen föredragit forumet med debattartiklar, att jag gästbloggat här och där, eller skrivit böcker. Men sedan redaktionen på Newsmill har bannlyst mina texter, efter min senaste artikel där (som var kritisk till medierna och journalistkåren) och jag insett att svenska medier sällan släpper igenom bokrecensioner av politiskt inkorrekta böcker (och inte mina), så har jag slutgiltigt fått konfirmerat, att Sverige inte är ett anständigt land. Begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet, tolerans för annat tänkande och andras åsikter, sansad debatt och – framför allt – respekten för objektiv vetenskaplig forskning finns inte längre i landet, hos politiker, medier eller aktivister. Som jag kommer visa i mina bloggningar så har det istället ersatts av ideologisk intolerans och avvisande av vetenskaplig, empirisk forskning, till förmån för ideologi och känslosamma åsikter, som falskt presenteras som ”vetenskap”. Dessutom talar vi om ideologi som är lika kategorisk som fanatisk religion, kommunism och nazism – även om den ännu inte givits samma maktmedel. Sverige är idag, enligt min mening, ett land på väg mot ett auktoritärt elitstyre som inte accepterar dem som avviker mot medelklassnormen. Vi är på väg in i en ny mental medeltid där hatet är legitimerat genom att man kan avfärda de som inte tycker som man själv som ”fel”. En PK-fascism som Robert Gustafsson uttrycker det.
Så vem är då mannen bakom denna blogg, och varför väljer han att kalla den för ”Anständigt?”? Ja, från början hade jag ungefär samma mainstream-föreställning som de flesta. Mina intryck skapades av medierna – så som fallet är för en stor majoritet av befolkningen – och även om jag var kritisk till dem, och journalistkåren, så hade jag inte tillräckligt mycket ”på fötterna” för att ifrågasätta deras påståenden. Vändpunkten kom då jag insåg att det svenska formaliasystemet – som bara accepterar formella meriter, men inte kunskap – inte skulle tillåta mig att leva på min kunskap, enbart därför att jag inte har en formell akademisk examen. Då bestämde jag mig för att skriva sexualitetens historia i västerlandet, eftersom någon sådan bok inte existerade på svenska. ”Sex säljer” tänkte jag i min dumhet, men jag bedrog mig stort, för i ”jämlikhetens land” får man bara uttrycka det som är politiskt korrekt – och det kunde inte jag, eftersom jag alltid hyllat strävan efter objektivitet och saklighet. När jag började min forskning för boken upptäckte jag snart, att den officiella bilden kring all sexualitet var gigantiskt förljugen. Jag insåg att det flöt omkring en enorm mängd av falska påståenden och föreställningar om fenomenet, helt utan grund i objektiv, empirisk forskning – och att kunskapen är minimal bland merparten av dem som uttalar sig. Det handlar mer eller mindre om ett ideologiskt bedrägeri, med grund i kristen, puritansk sexualsyn från medeltiden. Naivt nog trodde jag, att om man upplyser folk om detta så skulle de säga ”aha”. Men det var precis tvärtom. Människor vill inte få skrivet på näsan att de tagit fel, och slåss med näbbar och klor mot att tvingas inse att de låtit sig luras. Och bakom dem finns hela tiden ideologiska fanatiker som slåss för sin egen position, och är beredda att driva förvrängningar, lögner och ihjältigandet av ”obekväma” fakta in absurdum. De som eldar på dem som inte vill inse att de faktiskt inte har rätten att hävda sanningsmonopol.
Det är därför som min blogg fått namnet ”Anständigt?”, eftersom jag ifrågasätter det jag anser inte är anständigt – och anständigt har ingenting med kristen/radikalfeministisk moralism att göra, utan hur samhället fungerar. Det är naturligtvis en sorts självterapi, i ett intolerant samhälle som vårt, att starta en sådan här blogg – och jag vet inte om någon enda ens kommer att läsa den. Men genom att göra det kan i alla fall inte framtiden säga, att jag inte försökte. Men det kommer inte bara att handla om sexualitet i texterna. Däremot värjer jag mig starkt mot begreppet ”moral”, vilket alltid någonstans på vägen leder till moralism – något som uteslutande skadat mänskligheten och aldrig gjort något gott. Men det jag anser ÄR anständigt är bl a att:
1) Inte fara med osanning, göra ogrundade påståenden eller anklagelser, förvränga eller förtiga fakta eller verklighet,
2) inte smutskasta eller stämpla individer,
3) inte se sig som att man är innehavare av en sådan sanning att man får tvinga den på andra,
4) inte döma andras ageranden eller läggningar som ligger inom evolutionära adaptioner,
5) inte avvisa kunskap eller kompetens bara för att den inte är formellt konfirmerad,
6) pröva varje individs förmåga och argument utan förutfattat fördömande,
7) föra en sansad debatt,
8) respektera andras åsikter och stå upp för att de ska få yttras,
9) överväga och lyfta fram reella fakta som motsäger det man själv är övertygad om,
10) inte tvinga eller pressa någon, utan skäl som inte strider mot det ovan listade.
Det ska bli intressant att se vilka, och hur många, som kommer att invända mot dessa principer.
Det handlar alltså om tio principer som för mig har en stark relevans. I eventuella kommentarer på det jag skriver förväntar jag mig att kommentatorerna följer dessa principer.
Första gången postat april 2013