Hur kan jag ha en rubrik som den jag givit detta inlägg? Jo, därför att jag som författare har insett att det inte är helt enkelt att vara Gud fader. Ni tror väl jag fått hybris när jag tror att jag kan veta någonting om det, eller hur? Men jag har faktiskt en viss erfarenhet av att vara just – Gud fader.
Jag skriver just nu på en roman, som jag inte närmare tänker gå in på vad den handlar om, eftersom den förmodligen kommer publiceras under pseudonym (jag är annars en så farlig person att ett skönlitterärt verk av mig bara måste fördömas). Men i arbetet med den inser jag att Gud fader inte alltid har det så förbannat lätt. Som författare är det ju jag som avgör vad som ska hända med karaktärerna i historien, inte sant? Så har jag också en tråd som jag följer. Som gud har jag ju rätt att styra och befolka världen, eller hur? Men ibland är jag totalt maktlös. Det bara dyker upp situationer som jag varken har planerat eller förutsett. Som häromdagen, då jag blev tvungen att ta livet av en förstagångsföderska och hennes barn. Trots att jag formellt sett styr historien hade jag inte något val. Och ännu värre var, när jag tvingades låta en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna offra sin fyraårige son. Det var så tragiskt att jag faktiskt fick tårar i ögonen. Men jag hade inget val! Trots att jag var Gud fader (författaren som bestämmer) var jag maktlös.
Än mer maktlös blir jag, när jag inser att jag inte ens som författare kan skapa en värld av goda människor. För verkligheten ser ut som den gör! Och plötsligt känner jag mig oerhört sympatiskt inställd till ”Nommernas” påstående (en dogonsk myt om hur de fiskliknande Nommerna kommer från en planet från Orion och landar i silverglänsande skepp) att ”människan är visserligen en intelligent varelse, men hon är ett av universums stora misslyckanden, för hon förgör sig själv”.