I det starkt intoleranta kungariket Sverige är det idag omöjligt att föra en sansad debatt eller påpeka hur förvrängd den allmänna bilden av ett fenomen är – ett flagrant brott mot bud 7 i anständighetens budord. Ett ämne som särskilt vidhäftas med frånvaron av sans är våldtäkter. Det råder ingen tvekan om att en gigantisk majoritet av alla människor, över hela världen, tycker att våldtäkter är ett uppenbart brott, eftersom vi som en evolutionär adaption bär med oss obehaget inför tvång och våld. Vad som urskiljer våldtäkt från andra våldsbrott är emellertid det moralistiska anslag som betraktar sex i sig som något särskilt kränkande, vilket i sin tur har sin grund i kristet sexualhat och det behov hos rika män, som uppstod i det antika agrarsamhällets högkulturer, nämligen att kontrollera att avkomman verkligen var den egna, biologiska avkomman. I t ex det förkristna Norden var inte det biologiska faderskapet viktigt, vilket gjorde att vi inte hade särskilda lagar mot våldtäkter. Vi hade lagar mot våld och övergrepp, och mot kvinnorov, men det var med kristendomen som begreppet våldtäkt uppstod som ett eget brott.
Principen för brott som samhället ser allvarligt på – vilket det gör med våldtäkt – är att bevisbördan ska vara stor. I vårt samhälle håller vi däremot på att sänka kraven på bevisbördan, och det förutsätts att våldtäkt är ett så hemskt brott att ingen skulle ljuga om det. Verkligheten är emellertid tvärtom. Myten att kvinnor inte ljuger om sådana saker, som radikalfeministerna försökte driva på 80- och 90-talen, har mattats av något, men fixeringen vid våldtäkten kvarstår som ett vapen i deras strävan att monsterförklara mannen. Kvinnor ljuger dock om våldtäkter, misshandel och kränkningar.
Falska våldtäktsanmälningar är ett infekterat område, eftersom det å ena sidan är de som enbart ser till den drabbade kvinnan. För dem blir det lätt till ett instrument för att demonisera mannen, så de bryr sig inte alls om att det finns män som anklagas felaktigt/falskt och försöker påskina att dessa anklagelser är överdrivna. Å andra sidan står de som vill se en balans i detta och som inser att de som döms felaktigt och drabbas av sådana anklagelser också är offer – och att förövarna borde straffas.
Strävan att ignorera de felaktiga/falska anklagelserna om våldtäkt kan vara mycket stark i vårt samhälle. Problemet för dem är att det ännu inte presenterats en vetenskaplig hållbar studie som kan konfirmera att de felaktiga/falska anmälningarna skulle vara få. Jag har visserligen inte läst Christian Diesens & Eva Lokatt Diesens refererade undersökningar som ligger till grund för denna artikel, men konstaterar att deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är väldigt mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt. För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” medan de accepterar alla andra, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till så som målsäganden beskrivit den” eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska. Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”. De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få. Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till. I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med domar i de aktuella anmälningarna.
Även en engelsk undersökning, av 159 åtal för falsk tillvitelse, antyder att det ska vara färre falska anmälningar än vad som tidigare sagts. Men ett stort metodfel som görs i denna är att jämföra antalet åtal (5651) för våldtäkt med antalet fällande domar för falsk tillvitelse (35) och att utelämna anmälningar och bortse från hur lätt det är att komma undan åtal för falsk tillvitelse i sådana fall. D v s ungefär som Diesen & Lokatt Diesen agerar. Bruce Gross konstaterar att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”. F ö skrev tidningen Metro den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott. Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen. Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”. Något som ju i högsta grad bekräftar vad Gross säger, men som Diesen & Lokatt Diesen helt bortser från.
Jag är inte övertygad om att alla som vetenskapligt och i sin yrkesutövning sysslar med dessa frågor skulle betrakta Diesens & Lokatt Diesens slutsatser som vetenskapligt oantastliga. För å andra sidan finns det undersökningar som faktiskt pekar på, att felaktig/falskanmälningarna utgör en hög procent. McDowell (McDowell C P. False allegations. I Forensic Science Digest, Vol. 11, No. 4, December 1985) fann i två studier, den första av 556 anmälningar inom det amerikanska flygvapnet och den andra från en stad i mellanvästern och en i sydvästra USA, att 60 procent av våldtäktsanmälningarna var falska. Men i den första undersökningen hade många kvinnor stått på sig, att anmälan var sann, ända till dess de ställdes inför hot om ett polygraftest, då de erkände att de var falska. Några erkände inte förrän efter att ha genomgått testet. Eugene J Kanin undersökte 1994 (Kanin E J. An alarming national trend: False rape allegations. Archives of Sexual Behavior, Vol. 23, No. 1, 1994) alla anmälda fall av våldtäkt i en liten stad i USA, med 70 000 invånare, under en nioårsperiod och fann, att 41 procent var direkt falska anklagelser. Kriterierna för att bedöma ett fall som falsk anklagelse var också mycket stränga, bland annat innefattandes att den anmälande själv skulle ha deklarerat detta. Kanin gjorde en uppföljande studie (ibidem, addenda) av två universitet i Mellanvästern som studerades under en treårsperiod, och intressant nog var det på bägge polisstationerna kvinnor som var ansvariga för uppföljningen. I dessa studier var exakt hälften av alla anmälningar falska, vilket visar att högutbildade kvinnor är minst lika benägna att göra falska anmälningar som lägre utbildade.
Även Jay (Jay, D R: Victimization on the college campus: A look at three high-profile cases. I Campus Law Enforcement Journal 1991, pp 35-37) rapporterar fakta som stöder dessa siffror. Även här var ”alibiskälet” det största (53 procent) men hämnd utgjorde så mycket som 44 procent och bara en procent handlade om sympati eller uppmärksamhet. Något som antyder att högutbildade kvinnor är mer hämndlystna än lågutbildade (vilket är i överensstämmelse med att högutbildade kvinnors aggressivitet ökar, medan högutbildade mäns minskar). Karaktäristiskt är också, att kvinnor som försöker att skada män på detta sätt ofta är affekterade av emotionell instabilitet eller mental sjukdom. En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa (Wakefield, H, & Underwager, IL (1990), Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations, 2(3), pp 121-136). Viktigt är också utomståendes inverkan, nämligen sådana som kvinnan anförtrott sig till. De kan ofta övertyga en kvinna om att hon varit utsatt för övergrepp, även om hon inte själv upplevt detta först.
Tre huvudskäl finns för dem som lämnar in falska anklagelser enligt Kanin: Erhållande av alibi, hämnd, samt försök att erhålla sympati eller uppmärksamhet. Över hälften (56 procent) utgjorde den anmälandes behov av att skapa ett godtagbart skäl (alibi) för något plötsligt förbisett, en obehaglig konsekvens av ett ömsesidigt sexuellt möte med en manlig deltagare, med mera. Till exempel så anmälde en kvinna en man för våldtäkt då hon senare fruktade att hon kunde bli gravid, för att kunna urskulda sig inför sin man. 27 procent använde våldtäktsanmälan som hämnd. Denna kategori är också den som riskerar att drabba flest oskyldiga med straff, eftersom ”förövaren” alltid är identifierad. Så till exempel då en 17 årig flicka anmälde en av männen för våldtäkt på grupphemmet där hon bodde. När hon emellertid misslyckats i polygraftestet erkände hon att hon var förtjust i mannen, men när han avvisat hennes inviter anmälde hon honom för att ”komma på samma nivå” med honom. Cirka 18 procent var kvinnor som ville ha uppmärksamhet eller sympati, som till exempel en 17-årig flicka som hade jobbiga gräl med mamman och hittade på en historia för att ”hon skulle sluta vara så jobbig och ge henne lite sympati”, eller en 41-årig kvinna som var förtjust i sin terapeut och därför hittade på historien. Den norska undersökningen ”Våldtekt i den globale byen” adderar ytterligare ett skäl till felaktiga/falska våldtäktsanmälningar: möjligheten till våldsofferersättning.
Sällan uppmärksammas idag fenomenet ”post-orgasmic regret” (POR, ånger efter orgasm, eller ånger efter samlag), vilket leder vissa kvinnor till att betrakta det som tidigare varit ömsesidig sex till att känna olust, vilket kan leda till en känsla av att det varit påtvingat eller att rättfärdiga sig själva genom att se sig som offer. Fenomenet ses även hos män som inte vill involvera sig i en djupare relation med en kvinna, vilka kan vara tända ända till orgasmen, varefter hon plötsligt blir oattraktiv. För en man existerar emellertid inte möjligheten att rättfärdiga sig själv genom att överföra skulden och känslorna på kvinnan, vilket det däremot gör för en kvinna i motsvarande position. Om någon är kvinna och säger att hon blivit våldtagen av en man blir hon trodd, och kan få samhället med sig på att det var våldtäkt – och därigenom bekräftelse på att hon var ett offer. En man tror man däremot inte om han påstår att en kvinna våldtagit honom. I övrigt kan refereras, att domaren Randy Daniels, i New York, började forska kring anklagelser om sexuella trakasserier, efter att han själv höll på att förlora sin utnämning efter en falsk anmälan om sådana, och av 2119 fall visade sig 59 procent vara grundlösa.
En följd av vår panikattityd kring att ”kvinnor ljuger aldrig om våldtäkt eller sexuella trakasserier” är, att rättssäkerhetskraven i denna typ av brott sänks. Neufield & Check konstaterar, att mellan 1989 och 1996 så har en fjärdedel av de anklagade för sexuella brott friats av DNA-test (s xxviii ff, något som på ett tydligt sätt starkt indikerar att Diesens & Lokatt Diesens förmodan, att endast 1,5 procent av alla anmälningar skulle vara falska, enbart är antingen ett önsketänkande eller ett ideologiskt tillrättaläggande). Det är ju intressant, att Diesen & Lokatt Diesen räknar alla anmälningar och utredningar när det gäller våldtäkterna, men inte när det gäller falsk tillvitelse, då endast domar anförs. Och om man nu räknar med att bara vart femte våldtäktsbrott anmäls, vad säger man då om att mindre än en procent av alla falsk tillvitelse brott döms? Även jag anser mig ha skäl att ifrågasätta artikelns vetenskaplighet och objektivitet. Särskilt som det den försöker få oss att tro så flagrant avviker från fem amerikanska undersökningar – även om dessa är för få för att slå fast de siffror de rapporterar.
I samhället förefaller inte attityderna ”fria våldtäktsmännen” dominera, som så ofta påstås, utan snarare ”döm hellre en för mycket än en för lite” – d v s att rättssäkerheten satts ur spel. Den refererade norska undersökningen (s 88) skriver också: ”Anmälningar representerar ibland en försenad gränssättning. Att minska avskrivningsfrekvensen för dessa kan innebära ett hot mot mäns rättssäkerhet”. D v s det ovan refererade fenomenet med POR. Här finns f ö länkar till felaktiga/falska anmälningar i Sverige.
En tröst i eländet är, att många av de felaktiga/falska anmälningarna rör en okänd förövare. D v s, att en person inte felaktigt/falskt pekas ut. Men i många anmälningar är det just vad som sker, och som vi sett av de skäl som ligger bakom dessa så finns det ingen grund i världen för att hävda att kvinnor skulle vara ”mer goda” eller ”obenägna att ljuga” som de radikalfeministiska ideologerna vill få oss att tro. Människor är människor, oavsett kön, och rättssäkerheten borde omfatta alla – vilket den uppenbarligen inte gör när det gäller våldtäktsanmälningar, där manliga offer närmast totalt negligeras.
Länkarna är tagna från denna skrift, som också innehåller länkar till artiklar i DN, som jag inte kan öppna:
Problem med ”uppskattningar om mörkertal” det ounderbyggda påståendet att ”kvinnor avstår från att anmäla för att det är så jobbigt”, att ”för få våldtäktsmän fälls” (d v s ideologiska påståenden eller antaganden), polisers uppskattningar, tidningars enstaka exemplars fall (d v s enskilda erfarenheter) vidhänger dock i allmänhet inte empiriska, vetenskapliga undersökningar (som dock kan ha andra begränsningar). Frank S. Zepezauer gjorde i „Institute for Psychological Therapies Journal“ 1994 en sammanställning av forskningen kring falska våldtäktsanmälningar i USA. Här är en länk, så du kan läsa själv: http://www.californiamenscenters.org/wordpress/wp-content/uploads/2009/11/reasons-why-women-false-accusations-summary.pdf. På denna sida finns också intressanta fakta; http://www.americanchronicle.com/articles/view/18108. Läs gärna också denna sida: http://www.theforensicexaminer.com/archive/spring09/15/. Det torde väl också lösa problemet med att finna källorna för Milan, om du läser detta. Här finns de uppräknade, inklusive de tre studier jag använde mig av i min bok ”Samlag eller Salighet” (Kanin, McDowell (2 stycken), dessa tre undersökningar konfirmerade att 50-60 procent av alla anklagelser var falska).
Ett svar på ”FELAKTIGA/FALSKA VÅLDTÄKTSANMÄLNINGAR”