I torsdag rapporterades det i Metro, att nu ska Schlagerfestivalen könskvoteras. På tio år är det bara tre av 25 låtskrivare som har vunnit som varit kvinnor. Konsensus- och PK-Sverige går i taket av indignation och sätter upp målet; 50 % kvinnliga låtskrivare. Att Christer Björkman, som jag annars känner som en klok och sansad person, instämmer får man ha förståelse för. Som boss måste man instämma i det ”rätta” för att kunna fortsätta att göra sitt jobb. Och visst har han lyckats bra med Schlagerfestivalen – sett ur det perspektiv som de kan ha som är intresserade av den.
Men denna kvotering är ett praktexempel på idiotin med kvotering, för den åsidosätter fullständigt kvalitetsperspektivet! När man säger något sådant går naturligtvis ett antal rabiata (radikal)feministideologer i taket och utropar att ”det finns kvinnor som gör lika bra musik/sånger som män”! Och det har de rätt i. Problemet är bara, att historien visar oss att många fler män än kvinnor gör bra musik/sånger – vilket också avspeglas i statistiken på låtskrivare i schlagerfestivalen.
Om jag förstått saken rätt så har principen fram till nu varit, att bidragen ska avhöras anonymt. Först sedan en sång tagits ut till att få tävla så ska sångskrivare och artister avslöjas. Nu är jag inte helt säker på att denna princip verkligen följts – jag har hört Bert Karlsson vittna om motsatsen och Christer Björkman konfirmera att det är så – men om man ska kvotera in sånger innebär det att man måste ändra på den principen. Nu ska alltså könet först fastställas på kompositörsbidragen – vilket naturligtvis öppnar för att kända namn får företräde (vilket de förmodligen redan har) eftersom namnen då avslöjas – och kvalitetsaspekten sättas åt sidan.
Ja, ja. Jag vet att det finns dem som vill hävda att det inte finns någon som helst kvalitet i Schlagerfestivalen, men det är ovidkommande. Det är principen som räknas. Själv är jag tämligen ointresserad av spektaklet, men jag tycker det är kultursnobberi att förkasta det. Människor har olika smak, och vem bestämmer att en viss grupp har ”finare” smak än andra? Och – framför allt – varför ska det som kultursnobbarna inte gillar behöva bli utsatt för en kraftig kvalitetsförsämring bara för att kultursnobbarna gärna frotterar sig med (radikal)feminismen? Varför ska vi inte kvotera all musik? Det är en gigantisk övervikt i alla sammanhang, när det gäller musik, på män. Hur många tjejband fanns det som slog i popvågen på 60-talet? Hur många operor har skrivits av kvinnor? Tjejernas insats på 60-talet var i allmänhet var att vara ”fans”, vilket visar att musik är en framgångsrik parningsstrategi för killar (man har lätt för att få sprida sina gener), vilket evolutionärt gjort att detta blivit något som killar genomsnittligt är mycket bättre på än tjejer. I kvoteringssammanhang borde vi alltså istället t ex få lyssna 15 gånger på Eva Dahlgren (och med det vill jag på intet sätt säga att hon är dålig), samtidigt som vi får lyssna en gång på femton olika manliga artister. Då har vi kvoterat så det blir rättvist, eller?
Naturligtvis kommer det finnas dem som säger att ”Eva Dahlgren ju är bra, så att spela henne femton gånger är ingen dålig kvalitet”. Nej, men det är en utarmning av musikutbudet! Bara för att du är kvinna gynnas du, och ska man – som i fallet Schlagerfestivalen – dessutom ha många kvinnliga låtskrivare blir det automatiskt en kvalitetsförsämring, eftersom historien (och nutiden) visar oss att det finns många fler bra manliga kompositörer/låtskrivare. Det handlar inte om någon manlig komplott (könsmaktsordning, eller heter det könstjafsordning?), utan helt enkelt om att män och kvinnor under evolutionens gång utvecklats till att bli bra på olika saker. Och ett samhälle tjänar mest på att de som är bra på en sak gör det – inte att man könskvoterar, för det kommer att sänka kvaliteten inom alla områden. Det är att upphöja idiotin till ideal. Sverige av idag i ett nötskal.