Läste en text på Newsmill av Charlotte Rudenstam om problemet med den minskande sexualiteten. Naturligtvis borde jag ha skrivit om detta på samma forum, men sedan jag kritiserade medierna och journalistkåren på Newsmill så är det uppenbart att jag blivit portad där, så jag har slutat att försöka få in texter där.
Jag tycker det är tragiskt när tänkta ”sexliberaler” spelar det spel som leder till minskad sexualitet – även om det kanske är omedvetet. Politisk korrekthet och sexualpuritanska normer kommer aldrig att uppmuntra sexualitet, som jag påpekar i mitt tidigare inlägg om detta. Och just detta politiskt korrekta, sexualpuritanska spel driver faktiskt Charlotte Rudenstam i sitt inlägg. För det första ”avkönar” hon individerna genom att använda det konstgjorda ”hen”. Att sexualiteten som en självklar del innefattar enkönad sex till en viss proportion innebär inte att man måste blunda för könsolikheterna i tvåkönad sex. Även om man skulle kunna tolka en liten mängd av sexutövandet som att ”hen” har sex med ”hen” så är det inte vad det stora flertalet eftersträvar. Heterosexuellt utövande är den största delen i det sexuella spelet, och för deltagarna däri är det i allmänhet viktigt att det är ”han” och ”hon” som har sex. Det är liksom grunden för den sexuella upphetsningen och att politiskt korrekt indirekt försöka göra om det till att ”hen” har sex med ”hen” kan inte gynna sexualiteten på något sätt.
Men det största felet som Charlotte Rudenstam gör är att försöka låsa in sexualiteten inom ”kärleksskranket”. ”Hur kan det vara viktigare att ha snyggt i köket eller att ha skickat den senaste tweeten, än att se en älskad (min emfasering) person i ögonen en stund? …Att smeka en älskads (min emfasering) ryggslut?” Här exponerar Rudenstam sin okunnighet om sexualitetens kulturhistoria. Kopplingen kärlek och sex är nämligen helt och hållet en kristen konstruktion från medeltiden. Det är t o m så, att ”romantisk kärlek” historiskt och kulturellt är en anomali. Visst, limerans förekommer, d v s det som vanligtvis kallas ”den första förälskelsen”, också hos våra primatartfränder. Man har t ex studerat det hos makakerapor, där hannar och honor kan gå in i detta tillstånd – men det är övergående. I t ex Mehinakustammen i Brasilien har i genomsnitt en man samtidigt sexuella relationer med 4,4 kvinnor. En man i 20-årsåldern har ofta tio sådana samtidigt (ThomasGregor, 1995, Sexuality and the Experience of Love. I Sexual Nature Sexual Culture, ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton, Chicago and London). Och det här är inget unikt. I över tio procent av alla världens kulturer existerar inte romantisk kärlek som begrepp och i de flesta andra är det ovanligt. Faktum är att vårt koncept för kärlek framstår som löjligt för Mehinaku. En ung man som lyssnade till portugisiska kärlekssånger på sin transistorradio frågade: ”Vad är det här ”jag älskar dig, jag älskar dig”? Jag förstår det inte. Jag tycker inte om det. Varför gör den vite mannen sig själv till en idiot?”
Draget att låsa in sexualiteten inom ”kärleken” togs av kyrkan under medeltiden. Sex var endast tillåtet inom äktenskapet och kyrkan bestämde nu, att äktenskap bara fick ingås om det fanns kärlek mellan makarna. Därigenom konstruerades kopplingen, och den håller vi fast vid än idag. Att låsa fast sexualiteten inom äktenskapet är också ett överlevnadsfördelaktigt drag för kvinnan historiskt sett, eftersom det tillförsäkrade henne om att hannen – i de flesta fall fadern till hennes barn – inte spred tillförseln till andra än henne och hennes avkomma. Det var därför kristendomen blev så populär hos kvinnorna i antikens Rom, eftersom den som första ideologi sa att mannen skulle lämna allt till sin hustru (före kristendomen var det en självklarhet att män måste ha fler förbindelser än med bara sin hustru). Det hade alltså ingenting att göra med att kvinnorna skulle få komma till himlen, som felaktigt ofta hävdas. Men även kvinnor tröttnar på sina makar. Därför har kvinnorna i jägar- och samlarkulturer i genomsnitt sex olika makar under sitt liv, men en del har väldigt många fler. I Amazonas 1959 påträffades t ex en 12-årig flicka som redan varit gift tio ånger (Arne Falk Rönne: Fest och vardag hos de vilda indianstammarna i urskogen. Allers familjemagasin 1959 nr 39).
Att sex och kärlek inte hör ihop innebär dock inte att de inte kan kombineras. Ovan nämnda makaerapepar som studerades höll ihop i stort sett hela tiden under limeransfasen och kopulerade oupphörligt (ni minns hur det var vad, vid den ”första förälskelsen”?). Men det innebar inte att de inte kunde utföra ”snedsprång”, och efter ett tag gick det över, då de sökte sig nya partners. Däremot är det helt klart, att draget att låsa in sexualiteten i ”kärleksfållan” drar ner sexfrekvensen. Så också nypuritanismen i samhället.
Även fortsättningsvis agerar Rudenstam, enligt min mening, tvärt emot att gynna en ökad sexualitet. Hon frågar sig: ”Hur kul är orgasmjakt”, underförstått att orgasmen måste vara något speciellt. Säg det till alla hormonstinna tonåringar som onanerar flera gånger om dagen! Att uttrycka sig så känns på något märkligt sett som att hon försöker att säga att även orgasmen måste ske inom ”kärleksfållan”. D v s uppe i en kristen idealvärldsmoral som i alla fall inte jag kan sympatisera med. Sedan ställer hon också frågan om ”hur kul är sex på den ene partnens villkor?” och där menar jag att hon gör samma idealiseringsvurpa som i fallet ”kärleksfållan”. Den här idiotiska föreställningen om ”jämlika” förhållanden uttrycker professorn i psykologi vid University of Californa Los Angeles: ”Instabiliteten och mångdimensionen i tvåsamhetens makt, och det faktum att ’maktbalanserade’ relationer är uppenbart mytologiska (i avseende att det aldrig kan bli logiskt fastslaget) lägger argumentet om ’maktojämlikhet’ åt sidan. I bästa fall är detta argument ett bra exempel på sent 1900-tals kulturell-feministisk dumhet.”
Man gynnar inte människor genom att låtsas att verkligheten ser annorlunda ut än vad den gör. Ett förhållande kan aldrig bli ”jämlikt” utan handlar om att ge och ta för att göra det bästa av det. Därför blir jag också irriterad när jag ser alla idealiserande sex-”upplysare” som säger att man aldrig ska behöva göra något sexuellt som man inte vill. Naturligtvis ska ingen tvingas till något, men i ett förhållande måste man ibland kompromissa, vilket även gäller i sängen. Det vore mycket bättre om dessa s k ”upplysare” sa att man borde vara öppen för att ge saker och ting en chans istället. I verkligheten kan följden av att följa ”att inte göra det man inte vill” bli att förhållandet bryter ihop istället. Det hänger ihop med en annan verklighetsfrånvarande fråga som Rudenstam ställer: ”Hur kul är känslan att den ene vill mer?” Men det är så verkligheten ser ut. I de flesta förhållanden fungerar det så, det är bara i det kärleksbefriade tillfälliga knullet som det möjligen kan vara på annat sätt (och möjligen några enstaka undantag). Vad vinner vi på att låtsas som om verkligheten är annorlunda än vad den är?
Som jag sa i mitt tidigare inlägg om detta så kommer man förmodligen helt att förbigå de verkliga orsakerna till att sexaktiviteten sjunker i vårt land, och istället fokusera på nonsensorsaker, eftersom det inte är politiskt korrekt att diskutera de verkliga problemen. Något som understryks av Rudenstams text som också bortser från verkligheten till förmån för idealiserandet.
Första gången postat 2013.