Jag läser i dagens (31/1 2014) Metro, att vardagsbrotten i Stockholm har ökat med fyra procent mellan 2012 och 2013. Man kan ju diskutera vad det beror på, men också rimligheten i att denna typ av brott ska få florera samtidigt som stora resurser läggs på påhittade brott. Ja, då menar jag inte att folk gör falska anmälningar, vilket ju är ett himla ofog i sig, utan främst det som Howard S Becker klargör, nämligen att då man kriminaliserar biologiskt nedärvda drag hos människan så gör man bara brottslingar av individer som annars inte är benägna för ett brottsligt beteende. Framförallt talar jag då om kriminaliseringen av sexköpare.
Polisens enheter för bekämpandet av ömsesidiga sexuella handlingar och sextrafficking lyfter årligen 10.000.000 kronor och 2008 anslogs 215 miljoner kronor extra för detta. Att verklig sextrafficking är ett grovt brott råder ingen som helst tvekan om, problemet är bara att det är ett så hopplöst sällsynt brott. I Sverige har vi 0,5 anmälningar om det per 100.000 invånare varje år (och 0,05 verkliga fall), samtidigt som vi har t ex 100 anmälningar om rån och 1000 om bedrägeri per 100.000 invånare. Vad så gäller ”brottet” sexköp så existerar det inget brottsoffer. Det är ett helt ideologiskt och moralistiskt konstruerat brott, utgående från en åsikt, att det är ”våld” mot en kvinna (konstigt nog inte mot en man) att ha sex med henne mot betalning. Att bägge är överens har ingen betydelse, för de med denna åsikt känner sig kränkta av att andra inte delar deras åsikt, så de måste straffa dem som inte delar åsikten och så hittar man på ”brottet” sexköp.
Är det verkligen meningen att vi ska lägga hundratals miljoner på att tillfredsställa åsikterna hos ett antal ideologiska aktivister istället för att använda dem till bekämpning av verkliga brott? Är det värt priset med ökad skadegörelse, stölder, inbrott, m m, för att kunna jaga nästan inte existerande brottslingar (sextraffickerare) och tillfredsställa harmsna aktivister? Jag anser det inte. Vi ska inte hitta på brott bara för att tillfredsställa åsikter, eller skapa inkomster och karriärvägar åt människor som istället kunde ta itu med verkliga problem. Resonemanget kunde vidgas till fler områden, som t ex klimatreligionen, där också skrämselpanikindustrier bildats, men den grundläggande slutsatsen måste ändå bli, att vi ska ägna oss åt verkliga och inte psudoproblem.
Första gången postad januari 2014.