Jag ber om ursäkt för ett ganska långt inlägg, men det krävs för att underbygga en text som faktiskt visar att det är antiprostitutionsaktivisterna som är de ”onda”, inte sexturisterna.
Att primathonors (inklusive människan) förmåga att byta sex mot tillförsel i någon form är en evolutionär adaption – d v s genetiskt nedärvt i arten – är uppenbart. T ex syns det tydligt av dvärgschimpanshonors självklara sätt att utnyttja den sexuella attraktionen för att lura hannar. Hrdy (1999) skriver att ”[s]exuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat”. Det är t o m den främsta överlevnadsmekanismen någonsin för primathonor (inklusive människan), vilket i modern tid bl a uttryckt sig i kvinnliga Gulag-fångars säljande av sex, vilket gjorde dem mer framgångsrika än sina manliga medfångar, och unga kvinnors byte av sex mot föda och husrum i Burundi. ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting. Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning” (Ahsan Ullah 2005).
Det är de betydligt högre inkomsterna i sexarbetet som lockar kvinnor till det. Det är också historiskt ett faktum att det är så, och Rosen (1982) skriver att prostitution för hundra år sedan var en verklig inkomstmöjlighet för en ung, hyfsat attraktiv kvinna, som också utgjorde en möjlighet till socialt avancemang. I tidigare yrken hade de prostituerade tjänat mellan 4-6 dollar/vecka, vilket skiljde sig föga från andra arbetande kvinnor vid samma tid, samtidigt som det krävdes 9 dollar/vecka för att kunna leva. I Prostitutionen tjänade en kvinna på en kväll vad andra kvinnor gjorde på en vecka. Prostitution var lönande. En ung kvinna som givit hela sin lön till sin familj och aldrig fått behålla något för eget nöje sa: ”Tror du att jag tänker gå tillbaka till att tjäna fem eller sex dollar i veckan i en fabrik, och för det aldrig ha en cent att spendera själv, när jag kan tjäna den summan varje kväll, och ofta mycket mer”? Föreställningen var att prostitution var ett enkelt jobb. Bra betalt med kort arbetstid (i regel ca 21-02), med fria, disponibla eftermiddagar.
Sexhandeln är ju inte bara ett fenomen som handlar om pengar mot sex, utan används också inom människors förhållanden/äktenskap. Eller som Laurie (2010) uttrycker det: Upprepande Cicely Hamiltons ”Marriage as a trade”, vilken argumenterade att äktenskap var en form av privat snarare än offentlig prostitution, beskrev sexupplysaren Ettie Rout [1923] äktenskaplig sex som del av ”profitsystemet” och betraktade ”konvenansäktenskap” som en form av ”handelssamlag.” Ett modernt exempel är en av mina söners vänner som för några år sedan inför kompisarna beklagade sig över att hans tjej inte ville ha lika mycket sex som han ville. Men så la han till: ”Men om hon vill att jag ska gå till kiosken och handla godis åt henne så kan jag få en avsugning.” Borde den då 17-årige killen ha satts i fängelse 6 månader (nu ett år) för att de två gjort den ekonomiska överenskommelsen? Hur absurd är inte svensk lagstiftning?! Det är ju en adaptiv självklarhet att kvinnor kan utnyttja hur korkade män blir när testosteronet slår till. Och varför skulle de inte göra det när det är syftet med överlevnadsmekanismer? ”Ivern hos annars anständiga medborgare att ta emot den oanständiga tjänsten understryker starka krafter bakom efterfrågeelementet” (Ahsan Ullah 2005). (Testosteronet gör karlar dumma i huvudet, lättutnyttjade och lättlurade, men det har också baksidan att dumheten gör att karlarna själva inte alltid förstår var gränsen går. Men det är evolutionen som skapat detta, som övervägande gynnsamt för artens överlevnad).
Som Karandikari (2007) säger, angående prostitutionen i Asien, så anläggs moralistiska och religiösa synsätt på frågan om densamma – med efterföljande fördömelse. Men moralistiska synsätt är definitivt inte universella, de växlar över tid och plats och saknas helt hos våra artfränder bland primaterna – och gjorde det även hos människan innan upptäckten av sambandet mellan sex och graviditet, och ”civilisationens” religiösa idévärld. De är alltså inte adaptioner, utan kulturella konstruktioner! Sexarbete är däremot, som redan sagts, en stark överlevnadsmekanism och det involverar för människans del en stor mängd andra aktörer, runt en ekonomi som håller stora människomassor under armarna: ”Den kommersiella sexsektorn tillhandahåller inte bara betydande inkomster och anställningar för dem som är direkt involverade i prostitution; den tjänar också till att vidarebefordra inkomster från urbana områden till landsbygdsområden och från prostituerade som arbetar på andra sidan havet. I många länder är prostitution en överlevnadsmekanism för att handskas med fattigdom och en metod för att kompensera för brist på social välfärds inkomstuppehållande program. I sydostasiatiska länder som Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Indien så är det en betydande källa till främmande utbyte genom en högt strukturerad transnationell affärsverksamhet och expansionen av turistindustrin likväl som arbetskraftsexport” (Karandikari 2007).
Bristen på vilja från de västerländska NGO:erna, (medelklass)aktivisterna och politikerna att satsa på kostsamma sociala och ekonomiska insatser i fattiga länder, men istället ekonomiskt billiga moralistiska agendor, som ska tvinga kvinnorna tillbaka till fattigdom, elände och underkastelse, visar tydligt, att antitraffickingagendan inte har ett enda dugg att göra med att hjälpa människor. Det är, åtminstone för de starkt drivande, enkom en språngbräda för västerländska (medelklass)aktivister för att känna tillfredsställelsen att få vara ”god”, i att få ”bekräftat” att den egna ideologin är den bästa, kombinerat med goda karriärmöjligheter. På vägen lyckas man manipulera mängder av människor som uppriktigt vill göra gott, och som tror sig göra det, men som alltför okritiskt sväljer ideologernas verklighetsförfalskning och rena lögner.
Faktum är, att den ekonomiska potentialen inte bara handlar om sexarbetare. En CDCD-rapport 1997 (Thailändska hälsoministeriet) fann att av 36.473 personer i Bangkok, arbetandes på 1421 etablissemang, så var 26.361 sexarbetare, men i provinserna fann Bhatiashevi samma år att av 67.789 personer på 6338 etablissemang så var 38.525 sexarbetare. D v s att av alla dem som arbetar i sexindustrin är det endast 60,7 procent som är sexarbetare (Steinfatt 2002, Lim 1999). Så fyra av tio arbetare i sexindustrin får sin försörjning i kringarbete. Det visar, att inte endast sexarbetarna bygger sin ekonomi runt detta, utan även andra stora befolkningsskikt och att det är en oerhört viktig ekonomisk faktor för fattiga människor. I t ex Thailand, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” (Lim 1999) rapporterar, överförs varje år omkring 300 miljoner dollar till familjer på landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden. En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling. Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar. 1980 erkände och rättfärdigade också den thailändske premiärministern sexindustrins existens som landets främsta turistattraktion: ”Jag ber alla guvernörer att ta i beaktande det naturliga scenariot i era provinser, med några former av underhållning som några av er kan se som motbjudande och skamliga därför att de är former av sexuell underhållning som lockar turister… vi måste göra detta eftersom vi måste räkna med de arbeten som skapas” (Ennew 1986).
Det är ett faktum, att prostitutionen överför oändligt mycket större summor från dem som redan har resurser till dem som inte har sådana än några offentliga program – precis som det har varit i alla tider. Och det är ett fundamentalt faktum, att dessa pengar går direkt till de fattiga, utan inblandning i form av välbetald medelklass som mellanhänder, som i t ex bistånd, utvecklingsprogram och ”rehabilitering”. ”När kunden betalar en sexarbetare, så inträder betalningen direkt i de fattigas ekonomi” (Steinfatt 2002). Det är också ett fundamentalt faktum, att det är just de fattigaste som tjänar på detta, och dessutom så handlar det inte bara om att sexarbetarna erhåller pengarna, effekten sprider sig till deras familjer, till kringanställda, och till den servicesektor som finns runt de fattiga. ”[V]arje person som spenderar pengar som tjänats av en sexarbetare hjälper till att supportera stora service- och produktionssektorer i ekonomin som också i stort utgörs av de fattiga” (Steinfatt 2002). T o m den halvtomma schampoflaskan, oanvända mediciner och icke uppätna matartiklar vid slutet av semestern kan utgöra viktiga bidrag till ett hushåll som kämpar för att överleva. Därför är det verkligen inte konstigt, att många invånare, både vuxna och barn, försöker vara vänner med turister och/eller inleda sexuella relationer med dem (eftersom sådana tillförsäkrar dem större tillförsel). Sådana relationer representerar en av de få möjligheter där vanliga lokala vuxna och barn kan nosa på de privilegier som annars är reserverade för turister och den lokala eliten (O’Connell Davidson 2005). Och turisten själv ser det ofta inte som prostitution, när han/hon på morgonen ger några dollar till taxi och för att hjälpa den tillfälliga partnern. I Sánchez Taylors (2001) undersökning av 240 kvinnliga turister i Karibien finner hon att nästan en tredjedel hade sex med en eller flera lokala män under semestern. Av dessa angav 57 procent att de hade hjälpt deras partners finansiellt eller materiellt. Men ingen av dem ansåg att de nyttjat en prostituerad.
Antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dessa omständigheter, tvärt emot de fattigas egen syn på det, som att det är ett ”tvång”, fullständigt bortseendes från att alla former av anställningar dessa fattiga måste ta är av nödtvång. Indirekt inbillar man sig, att en kvinna självklart hellre skulle slita tio timmar i ett mattväveri en dag för några futtiga bath än att tjäna tio gånger så mycket på att t ex ”suga av” en turist under 20 minuter. Man framställer sexköparna som onda män, som åker på ”sexturism” för att utnyttja de fattigas situation (som t ex Re 2003 och Pruth 2007), trots att de bara utövar ett adaptivt beteende. Men varenda turist som åker till ett utvecklingsland ”utnyttjar” faktiskt de fattigas situation, oavsett vilken form av turism han/hon utövar. Och det är verkligen inte så att kvinnorna i sexindustrin vittnar om att sexturisterna är onda män. Tvärtom så framställs de som vänner, pojkvänner, och i åtminstone fallet Thailand ser sexarbetarna på barerna ”farang” män (de västerländska sexköparna) som bättre än thailändska män (Steinfatt 2002, Re 2003), och dessutom har många sexköpare, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” påpekar, hjälpt kvinnor att fly från kränkande situationer (Lim 1999).
Faktum är, att ska vi tala om några som är onda i detta avseende så är det antitrafficking- och antiprostitutionsaktivisterna, som strävar efter att beröva fattiga människor deras främsta inkomstmöjlighet, som strävar efter att hålla kvar stora människogrupper i en större fattigdom och misär än nödvändigt och att beröva människor hoppet om en bättre framtid. Och varför? Jo, för att dessa medelklassmänniskor anser sig veta bättre, utifrån en ideologisk idé om att prostitution är ”fel” sex, och att de på ett kolonialistiskt sätt har rätten att diktera för andra vad som är ”rätt” sex. I grunden, groteskt nog, utgående dels utifrån en kristen sexualfientlig ideologi, som nu också har anammats av moderna radikalfeminister, och dels ett adaptivt mindre smickrande kvinnligt beteende; det att kvinnor ogärna delar med sig av de resurser som de förväntar sig att erhålla från männen (Sefcek & medförfattare 2006, Lyngbye & Hansen-Hansen 2009).
Man måste också fråga sig om det är en tillfällighet att detta med strävan att beröva de fattiga möjligheten till inkomster från prostitutionen sammanfaller med att det gynnar medelklassen? Om man får bort prostitutionen kommer nämligen konkurrensen om de redan lågbetalda jobben i olika sektorer, som mattvävning, hembiträde, fabriker och andra att öka, och pressa lönerna nedåt. Det kommer att innebära, att de fattiga får arbeta mer för sämre betalning, och därför får de tillgång till mindre – även om priserna sjunker. Men för medel- och överklass blir det bara gynnsamt, samtidigt som inkomstklyftorna ökar. Phongpaichit meddelar, att 1981 tjänade de rikaste tio procenten i det Thailändska samhället 17 gånger så mycket som de tio lägsta, men 1994 var skillnaden 37 gånger (Phongpaichit & Baker 1998). Som Boonchalaksi & Guest (1998) uttrycker det så är det ingen annan industri än sexindustrin som ”skulle tillhandahålla möjligheten för unga outbildade kvinnor att regelbundet sända dessa stora mängder pengar till deras lantliga familjer”. I början av 2000-talet var det mellan 1.475.000 och 1.845.000 människor som direkt supporterades av någon som arbetade inom sexindustrin i Thailand och miljontals fler supporterades indirekt (Steinfatt 2002). Att nå framgång i bekämpandet av prostitutionen skulle i framtiden direkt garantera medel- och överklass t ex billiga hembiträden – som de i praktiken kan behandla hur illa som helst eftersom de inte är intressanta ur antitraffickingsynpunkt – men de fattiga skulle berövas möjligheter till bättre liv. Som Steinfatt (2002) konstaterar, att eftersom det är ett faktum – åtminstone enligt dem själva och de som seriöst och något så när objektivt försöker att studera detta – att sexarbete är arbete, så är det att förneka detta ”att förneka ekonomisk och social kraft för de miljontals kvinnor världen över som ger mat till sina barn, sina familjer och sina vidhängande ekonomiska samhällen med intäkterna från sitt arbete, som är sexarbete”.
Kvinnorna i detta arbete är också långt ifrån hjälplösa ”flickor”, som antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dem som, utan ofta medvetet kalkylerande kvinnor som agerar som ”professionella flickvänner”, med tydliga strategier i sitt jobb, i vilka också ofta ingår att lura de godtrogna västerländska ”sexköparna” – som tror deras ”flickvänner” troget väntar på dem (Hoefinger 2011). Över två tredjedelar av de barprostituerade i Thailand anser också att de har ett bra jobb (Steinfatt 2002).
Väldigt talande för hur sexarbetarna själva ser på de västerländska antiprostitutionsaktivisternas ”omsorg” ses i debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010. Då skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg: ”Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin. Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare. Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare. Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss. De försöker att lära oss att sy. Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga. Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!! Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar. Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken. Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering. Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar! Vi vill ha bort lagar kring sexarbete. Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin”. Lite senare la de till: ”Som sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ’Rädda oss från räddare’”. Det är inte sexturisterna som är onda, det är de ”goda” antiprostitutionsaktivisterna som är det!
Postat tidigast 2013.
Ett svar på ”MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR”