I detta årets första inlägg får det bli en komplettering av serien om myter kring prostitutionen, nämligen myten om den alltid onde kopplaren.
I vårt och många andra länder finns kopplerilagar som förbjuder att andra än sexarbetarna själva tjänar pengar på deras arbete. I grunden för detta ligger den uteslutande moralistiska konstruktionen av sexarbete som förnedrande i kombination med myten om den tvingade horan. I den prostitutionshatande retoriken så uppmålas också bilden av kopplaren, ”hallicken”, med samma ounderbyggda stereotypitet som den av ”torsken”, ”traffickeraren”, ”offret” eller ”prostitutionen”. Medan det är en självklarhet i alla andra industrier, att det finns ”managers” som tar betalt eller procent, och att de som investerar pengar i byggnader, marknadsföring, utrustning, material, m m, ska ha avkastning för sina investeringar, eller tjäna på anställda, så handlar plötsligt denna självklarhet om ”exploatering” och ”utnyttjande” så fort det kommer till sexindustrin. Men inte heller när det gäller kopplarna så finns någon som helst substantiell forskning som kan visa på att dessa, i olika skepnader, skulle fungera annorlunda än motsvarande ”managers”, arbetsgivare eller investerare i andra industrier. Tvärtom, så finns det forskning som tyder på, att ”hallickar” inte alltid är dessa exploaterande odjur som den abolitionistiska retoriken påstår att de är. Så skriver t ex Edlund & Korn 2008: ”Medan ägare av bordeller, barer och klubbar utan tvekan tar deras del, så finns det lite som antyder att inte den prostituerade ställs med ansenliga förtjänster. Den grad som gatuvandrare betalar till hallickar är också oklar… Nagaraj & Yahya, studerandes 44 prostituerade i Malaysia i början av 1990-talet, fann att hallickars avgifter uppgick till mindre än två procent av vad de prostituerade tjänade netto på dricks.” Precis som med ”offret”, ”traffickingen”, ”torsken” och ”prostitutionen” i övrigt så handlar bilden av ”hallicken” till väldigt stora delar om rent bedrägeri eftersom den blandar ihop alla sorters kopplare i en klump.
Det finns väldigt lite forskning kring ”hallicken” men en engelsk studie visade att långt från alla prostituerade hade hallick. Hallickarna för de gatuprostituerade tenderade att ha en repertoar av övergreppshandlingar och hade långa kriminella historier. De använde rutinmässigt våld och hotade kvinnorna. Många hade också egna missbruksproblem (May & medförfattare 2000). Föreståndare i inomhusmiljö var i allmänhet utan inblandning i andra brott. Relationerna med sexarbetarna var snarare kontraktsmässiga än tvingande, d v s som i vilken annan arbetsmiljö som helst. I Danmark är det många av de danska gatuprostituerade som arbetar utan tredjepart, och bland de invandrade finns det några som har en tredjepart involverad. Det förekommer också bland immigranterna att en sexarbetare bestämmer över flera andra (Kofod & medförfattare 2011).
Alla 19 intervjuade (16 kvinnor tre män) gatusexarbetare med ”hallick” i den nämnda engelska studien hade utsatts för fysiska övergrepp från deras nuvarande. Tio hade blivit våldtagna eller utsatta för sexuella övergrepp. Några hade utsatts för svårt våld. Av de 15 intervjuade kvinnliga sexarbetarna med partner var det ingen av dem som betraktade partnern som en hallick. De hade bara hälften så mycket kunder som sexarbetarna med hallick, men tjänade betydligt bättre på varje kund (i genomsnitt 32 pund för varje kund mot 22 för sexarbetarna med hallick). Nästan tre fjärdedelar hade upplevt våld från partnern, men beskrev ändå sina partners i positiva termer. Bara en nämnde sexuellt övergrepp från sin partner. De hade alla varit involverade i något brott, men mindre senare tid än sexarbetarna med hallick. Bland massageinstitutsföreståndarna hade alla rekryterats muntligt eller via annons (nio av tio var kvinnor). Alla höll hårt på att droger och minderåriga arbetare inte var tillåtna i lokalen.
”I andra studier rapporterar uppskattningsvis två tredjedelar att de blivit utsatta för övergrepp för att de visat brist på respekt, tjänat för lite pengar, brutit mot hallickens regler och försök att lämna honom” (Davis 2000, Silbert & Pines 1982). Men Levitt & Venkatesh finner i sin undersökning av gatuprostituerade i Chicago 2007, att det är eftertraktat att jobba med en kopplare i icke gatumiljö. ”I Roseland finns inga hallickar och kvinnor kontaktar kunderna från gatan. Bara några kvarter bort i Pullman arbetar alla med hallickar vilka letar upp kunder och ordnar träffar, så att de prostituerade sällan raggar i gathörn. Under hallickmodellen är det färre transaktioner, men priserna som tas ut är jämförelsevis högre och klientelet annorlunda. Prostituerade som arbetar med hallickar förefaller tjäna mer, och är mindre sannolika att bli arresterade. Det förefaller som om hallickarna väljer att betala ordentliga löner. I linje med denna hypotes är många kvinnor som inte arbetar med hallickar ivriga att få göra så.”
Frederick (2005) skriver i sin undersökning av nepalesiska flickor i Mumbai, Indien, att ”gharwalis”/”mamasans” visade tydlig medkänsla för de unga kvinnorna/flickorna när de ankom till bordellen, och att de skulle vara fria när de betalat sin skuld. Bordellägarna hade då emellertid en tydlig tendens att antyda att tiden skulle bli kortare än den i verkligheten blev, i avsikt att lugna flickorna. Men även han understryker att det kan vara stor skillnad mellan goda och dåliga ”gharwalis” och att en del utvecklade en relation till ”gharwalin” som liknade en surrogatmamma som verkligen månade om dem. Motsatt fanns en del som berättade om sin första ”gharwali” med hat, som kunde slå dem om de lämnade sitt rum eller vägrade klienter. Men det är ju ett tillstånd som bara är möjligt i samhällen där de prostituerade ställs utan reglerade arbetsrättigheter och arbetet på något sätt är kriminaliserat. Angående kopplare skriver också Childwatch (1996) att ”[h]allickar porträtteras nästan alltid som korrumperade och onda psykopater, och det faktum att många flickor talar kärleksfullt om deras “beskyddare” förklaras som beroende.” D v s åter detta patroniserande omyndighetsförklarande av ”offren” som lider av ”falsk medvetenhet”, eftersom de inte bekräftar aktivisternas fördomar. Kvinnorna på Nevadas bordeller uppvisade ”mycket positiva” känslor för sina madamer (Prince 1986).
Naturligtvis finns de kopplare som är exploaterande, men det är också sexindustrins status av illegal verksamhet som tillåter dem att vara det, eftersom det gör att arbetarna däri är helt i avsaknad av självklara arbetsskyddslagar som vidhänger andra sektorer. Som inom vilken sektor som helst finns det både bra och dåliga arbetsgivare i sexindustrin. Det är inte ovanligt med tredjeparter, ens där sexindustrin är illegal, som försöker att driva bordeller och verksamhet efter ”normala”, allmänna regler för affärsutövning, liksom det naturligtvis – precis som i andra branscher – finns ”skitstövlar” (O’Connell Davidsson 2005). Men ingen som helst undersökning tycks vara gjord som har prövat om det är mer eller mindre vanligt med dåliga kopplare i sexindustrin än andra industrier. Skulle fallet vara det, att där är proportionellt fler dåliga kopplare, så är det emellertid bara att vänta i en industri som helt ställts utan laglig arbetsreglering där det blir omöjligt för sexarbetaren att kunna anmäla övergreppen. Innan arbetsskyddslagarna började komma på 1800-talet i ”vanliga” yrken så fanns det få omvittnade goda arbetsgivare. Men kopplerilagen i sig vilar uteslutande på förutfattade meningar och ideologiska påståenden, och saknar all vetenskaplig grund. Justitieutskottet betonade också 1983 att den strängare lagen mot koppleri skulle motverka prostitutionen – alltså ett rent moralistiskt ställningstagande – varför lagen alltså inte var ägnad att hjälpa prostituerade (JuU 1983/84:25 s 24). I sexualbrottsutredningen 1976 (SSOU 1976:9) försökte man avdramatisera koppleribrottet, men då gick naturligtvis sexualmoralisterna i taket. Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) skrev bland annat att detta skulle riskera att ”s k lyxprostitution” skulle bedömas annorlunda än ”annan prostitution.” Så la man till det att ”[v]erkligheten är ju istället den, att de flesta prostituerade kvinnor lever ett mycket farligt liv, där de ofta utsätts för våld av skilda slag både av kunder och hallickar och där många bryts ner av alkohol och narkotika.” Naturligtvis hade man inget annat underlag för sina påståenden än sina egna fördomar.
Kopplerilagen fyller emellertid inte på något sätt någon funktion för sexarbetarna själva. Tvärtom så förpestar den tillvaron i hög grad, eftersom den omöjliggör för dem att arbeta under säkra omständigheter. Som vi sett i denna serie om myter inom prostitutionen så är både privata och bordellmiljöer väldigt mycket säkrare än gatumiljön, men kopplerilagen förbjuder sexarbetare att arbeta tillsammans, att anställa någon som kan skydda dem, någon som kan främja deras affärer och att ens hållas i lokaler – eftersom hyresvärden skulle bli dömd för koppleri – förutom att en prostituerad inte kan bidra med pengar till en partner, som då automatiskt blir ”hallick”. Det är kanske för mycket sagt att våra nuvarande lagstiftare önskar att sexarbetare ska skadas och fara illa, men det är definitivt inte för mycket att säga att de anser att det är värt priset med onödigt många attackerade och skadade sexarbetare för att uppfylla lagstiftarnas egna moralistiska och ”normerande” självbelåtenhet. Sådan inhuman lagstiftning är verklighet i Sverige år 2012!
Det finns inte heller någon som helst logisk juridisk grund för kopplerilagen, eftersom exploatering annars aldrig är ett straffrättsligt utan ett arbets- eller civilrättsligt begrepp. D v s att det borde sortera under vanliga arbetsskyddslagar, eller som juridikprofessor Monica Frommel förklarar via Susanne Dodillet (2009): ”Lagstiftaren slår fast under vilka betingelser och under vilka villkor ett arbete ska utföras, och skapar på så sätt ett regelverk för goda arbetsvillkor. Arbetsgivare som bryter mot dessa regler gör sig skyldiga till exploatering och lagförs. För sexsäljare saknas motsvarande skyddslagar inte bara i Sverige utan också i Tyskland… När det gäller prostitutionen betraktas arbetsgivarens eller kundens handlande inte som mer eller mindre exploaterande, utan alltid som lika förkastligt eftersom det är själva prostitutionen som definieras som problem.” D v s ett uteslutande moraliserande anslag. Jenkins understryker i sin undersökning av eskorter 2009 hur förödande lagar som Kopplerilagen och sexköpslagen är för sexarbetarna. Förutom det stigma som lagarna underhåller argumenterar hon att ”det nuvarande lagmässiga anslaget gentemot prostitution ökar sexarbetares sårbarhet för exploatering på fyra sätt: först genom att isolera sexarbetare från att arbeta med andra personer så kompromissas det med deras säkerhet; för det andra, genom att straffa tredjeparter så förhindras sexarbetare från tillgång till tjänster som skulle hjälpa dem att underlätta och organisera deras sexarbete mer säkert, och ansvarsfulla organisatörer hålls borta från att verka; för det tredje tvetydig laglig status hos prostitution och de negativa effekterna från denna tvetydighet på socialt stigma lämnar sexarbetare med en ofördelaktighet när det handlar om förhandlande med andra människor avseende deras arbete; för det fjärde så ses sexarbetare (både av sig själva och av potentiella exploatörer) som att vara oskyddade av lagen och är därför karaktäriserade som ”lätta mål” för exploatering.”