MYTER OM PROSTITUTIONEN 2: SEXARBETARNA FÖRSKÖNAR TILLVARON SOM AKTIVA, MEN INSER VERKLIGHETEN NÄR DE SLUTAT

Skrämselaktivister påstår ofta, mot neutrala eller positiva vittnesmål av sexarbetare och med hänvisning till Melissa Farley, att de ljuger för sig själva, men att när de slutar med sin sysselsättning så kommer de inse verkligheten.  Problemet är emellertid, att det inte finns en enda studie som följt sexarbetare från deras aktiva yrkeskarriär över deras tillbakadragande.  Den ende som något sånär försökt fylla detta vakuum är Thomas M Steinfatt (Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium.  London 2002) som spårade upp 66 f d sexarbetare, för att intervjua dem om deras erfarenheter.  Han fann att endast fyra (6,1 procent) mindes tiden som mer negativ än positiv – men ingen av dessa fyra skulle ha gjort ett annat val än att arbeta med sexarbetet om de åter ställts inför möjligheten.  Det ger alltså inget som helst stöd för att sexarbetare skulle förneka verkligheten som aktiva och komma till insikt som tillbakadragna arbetare.

Intressant i sammanhang med myten om att arbetare som dragit sig tillbaka skulle komma till ”insikt” är de tio arbetare som Steinfatt anför, som skulle vilja fortsätta i yrket, men som upplever att de inte duger längre.  En av dem var Lai, som nästan varje dag funderade på att återvända.  Men hon mindes varför hon slutade.  ”De tar mig aldrig med säger hon.  Jag brukade vara populär, men det var flera år sedan”.  Här talar vi emellertid om något som verkligen skulle kunna få kvinnor att ändra en tidigare positiv inställning till sexarbete, nämligen besvikelsen av att inte ”duga” längre.  Steinfatt refererar även till flera andra arbeten som också är i avsaknad av grund för att kvinnor skulle skadas av yrket, vare sig mentalt eller socialt, eller att de skulle komma till ”insikt”:  ”Summerat antyder inga nu existerande bevis att arbetare som slutat ser erfarenheten av att arbeta i baren som skadlig eller att det har märkbara skadliga effekter”.

Den danska prostitutionsutredningen 2011 säger att ”i vissa fall” ändrar sig f d sexarbetare till att se sin upplevelse som positiv – utan att diskutera vad orsakerna till detta kan vara – men understryker också att tidigare sexarbetare ”inte ser tillbaka på deras tid som prostituerade med obehag”.  Så framkommer det också att ”[s]ärskilt de tidigare prostituerade, som gått i terapi, framhäver i de kvalitativa intervjuerna nästan bara våldsamma episoder som orsaken till deras önskan att avsluta arbetet”.  D v s att våldsamma upplevelser ligger till grund för den förändrade synen, inte yrkesutövningen i sig, vilket torde gälla för alla som kommer att uppleva våld p g a sitt yrke – som t ex sjukvårdsarbetare på akutmottagningar.

Men den viktigaste faktorn för att ändra inställning är utan tvekan skrämselaktivisterna och den stigmatisering och skam som de lägger på sexarbetarna.  Att då ändra åsikt blir ett sätt att rättfärdiga sig själv inför det fördömande som samhället intar.  Det är alltså inte sexarbetet i sig som orsakar detta, utan stigmatiseringen.  Något som understryks av vad den danska prostitutionsutredningen meddelar på ett annat ställe:  Några av de prostituerade har uttryckt, att de möts med en fördömande och oförstående hållning mot prostituerade av psykologer, som de har uppsökt.  Nu är det inte konstigt att detta sker, med tanke på hur stor okunskapen om sexualfrågor alltför ofta är i den psykvårdande yrkeskåren, men det är naturligtvis också ett resultat av den allmänna samhällskursen och dess ständiga vilseledande propaganda. Det finns alltså inga som helst empiriska eller vetenskapliga underlag – annat än enstaka isolerade fall – som kan stötta myten om att sexarbetare efter avslutad verksamhet skulle komma till ”insikt” om att sexarbete skulle vara skadligt eller förnedrande.