En myt som ofta dras fram är myten om den våldsutsatta prostituerade. I denna myt finns för det första ingen nyansering av vad våld är, utan allting, från att någon skriker ilsket åt en, till våldtäkt, registreras som en händelse av våld. För det andra måste man hävda att alla sexarbetare har det som de gatubaserade. Men i de icke gatubaserade prostituerades verklighet ser bilden inte alls ut som i abolitionisternas önskade idealvärld av slagna, våldtagna och skräckslagna kvinnor på bordeller och i privatmottagningar. ”Risken för våld betraktades inte som en fråga bland anställda och privata sexarbetare då de flesta aldrig hade upplevt våld. Några hade attackerats fysiskt, så som blivit dragna i håret eller kastade ur sängen, men de rapporterade dessa som små incidenter. Anställda arbetare säkrade sin säkerhet genom att göra det klart för klienten innan de gick in i rummet vad de kunde förvänta i transaktionen. Det var något som inte var möjligt före avkriminalisering av rädsla för att fångas i anklagelser om att bjuda ut sig” (Abel & Fitzgerald 2010b). D v s ett tydligt bevis för att avkriminaliseringen på Nya Zeeland har förbättrat för sexarbetarna. Dessutom, som ju Steinfatts arbete visar, var risken för våld från kollegor på barerna i Thailand betydligt större än från kunder.
Angående avkriminaliseringen på Nya Zeeland och sexarbetarnas hälsa skriver Abel och Fitzgerald följande: ”Vad gäller allmän hälsa och energi och vitalitet så fanns inga märkbara skillnader mellan varken manliga eller kvinnliga i sexarbetarundersökningen och den generella befolkningen. Däremot fanns det tydliga skillnader i uppfattningen av mental hälsa, med både män och kvinnor i denna rapport rapporterandes lägre upplevda nivåer av mental hälsa än den generella populationen” (Abel & Fitzgerald 2010b). Detta konfirmeras också av undersökningen av olika grupper av sexarbetare i Queensland, Australien, 2003. Vi har redan berört hur stora skillnader som visade sig mellan gatu- och inomhusprostituerade, men intressant nog gjordes även jämförelser med motsvarande åldersgrupper ur den vanliga befolkningen. När det gäller nivån på fysisk hälsa så skilde det sig föga mellan prostituerade (som hade något bättre fysisk hälsa) och ”vanliga” människor. När det däremot gällde mental hälsa fanns en viss skillnad. För den vanliga befolkningen låg mentalhälsopoängen på 50,6, för de på bordell på 47, de i privata lokaler 44,5, men gatuarbetare endast på 32 poäng. De stora skillnaderna är alltså inte mellan ”vanliga” människor och inomhusprostituerade, men däremot gatuprostituerade. Hos Romans & medförfattare jämfördes inomhusprostituerade med ett allmänt exempel av åldersmatchande kvinnor i Australien. Man fann inga skillnader i mental hälsa mellan de två grupperna i det allmänna frågeformuläret eller i självkänsla mellan de bägge grupperna. Inte heller var det någon skillnad i deras uppskattning av deras psykiska hälsa eller kvaliteten på deras sociala nätverk, och det var fallet även fast sexarbetare hade exponerats för mer vuxna och sexuella övergrepp än jämförelsegruppen.
Men den sämre mentala hälsan beror inte i första hand på utförandet av sexuella tjänster. Den beror däremot på de ”goda” människornas stigmatisering av sexarbetarna. Risk rörande känslomässig hälsa som resultat av stigmatiseringen som vidhänger deras yrke var det främsta i sexarbetares helhetsbetraktelse av riskerna kopplade till sexarbete. Risk för våld och exploatering sågs som mindre problematiskt och risk rörande sexuell hälsa sågs som liten (Abel & Fitzgerald 2010b). Det är alltså inte sexarbetet i sig, utan det stigmatiserande samhället, i form av, framförallt, antiprostitutionsaktivister, som orsakar problem. Sedan kan också stressfaktorer av andra slag bidra till den sämre mentala hälsan, inklusive sådant som vidhänger även andra yrken, som t ex skiftesjobbsnaturen i arbetet. Ett sådant arbete är inom hälso- och sjukvård, där ju utbrändhet och utsättande för våld är vanligt. Kimberly-Ann Ford visar, i sin kanadensiska studie, att när det gäller arbetsmiljön så är sjukvårdsbiträde och gatuprostitution förvånansvärt lika, både vad gäller stress och verkliga nivåer av fysiska attacker från klienter. Men ännu har jag inte hört en enda abolitionist kräva att vi ska kriminalisera köp av sjukvårdstjänster för att låta försäljandet av dem vara lagliga.
Ofta framförs ju också påståendet att de prostituerade varit utsatta för proportionellt sett högre frekvenser av sexuella övergrepp än genomsnittsbefolkningen. Förutom att det inte är sexarbetet som har orsakat detta finner Rosario (1989) att bakgrunden inte skiljer sig mellan unga i prostitution och ”vanliga” gatubarn. Men däremot att de förstnämnda kan tjäna fyra gånger så mycket pengar som de senare. Det är alltså knappast övergreppen som driver unga in i prostitutionen, utan istället den överlägsna inkomstpotentialen. Widow & Ames (1994) argumenterar också direkt mot ett orsakssammanhang mellan sexuella övergrepp i barndomen och prostitution. Sexuella övergrepp tenderar att förekomma i mångproblemsfamiljer och därför måste det inte nödvändigtvis vara övergrepp i barndomen i sig som orsakar problemen. De menar att övergrepp generellt, och inte speciellt sexuella övergrepp, är vad som sätter barn i riskzonen. Utvärderingen av The Prostitution Act på Nya Zeeland konstaterar också att ”få individer som generellt kan klassas som ’i riskzonen’ är involverade i prostitution” (PRA 2008) och den danska prostitutionsutredningen 2011 konstaterar att ”[d]et är ovisst hur mycket övergrepp, dåliga upplevelser och tidig sexualisering kan påverka kvinnors och mäns val att inträda i prostitution och inte minst deras upplevelser med prostitution som arbete.” Rosen & Venkatesh (2008) säger att en del av dem de intervjuade upplevde sexuella övergrepp som barn, men att de ”inte [placerade] större betydelse på denna del av deras biografi” och att deras undersökning utmanar bilden av sexuella övergrepp som orsak. Vanwesenbeeck meddelar också att ”[b]evisen från flera kontrollerade studier stödde empiriskt antagandet om en förbindelse mellan sexuella övergrepp i barndomen och prostitution och relevansen i de nämnda faktorerna. Emellertid gjordes den mesta av denna forskning bland specifika, utvalda grupper av prostituerade; till exempel exklusiva gatuprostituerade, kvinnor rekryterade i fängelser, eller exklusiva ex-prostituerade rekryterade genom socialbyråer. Det är helt klart att dessa exempel inte är representativa, och, därför, säger dessa resultat ingenting om sexarbetarpopulationen som helhet” (min emfasering). Men naturligtvis är det medialt mycket mer framgångsrikt att betona den ”hemska” sexualiteten istället för andra typer av övergrepp, vilka av de unga själva upplevs som mycket svårare än sexuella sådana ( Se Ney & medförfattare 1994).
”Medan mediebilder understryker våld, tvång eller övergreppsomständigheter, och samhälleliga besvär orsakade av gatunivån i sexindustrin, så uppmålar arbetarna en mycket mer heterogen bild och var benägna att tala om de banala och rutinmässiga aspekterna i arbetet de utför. De hade också olika syn på deras arbete, sträckandes sig från självbelåtenhet och likgiltighet till starka positioner för och emot det” (Hallgrimsdottir & medförfattare 2006). Intressant nog är det ju så, att avkriminalisering minskar våldet och utsättningen, kriminalisering av den ömsesidiga transaktionen däremot ökar våldet. Så aktivisterna blir lite som George Orwells 1984, där krig betyder fred och fred betyder krig. För dem är ökande våld minskande våld och minskande våld är ökande våld.
Tidigast postat 2013.
Ett svar på ”MYTER OM PROSTITUTIONEN 8: DE PROSTITUERADE ÄR VÅLDSUTSATTA, DROGBEROENDE OCH MÅR DÅLIGT”