En ”expertgrupp”, innehållandes bl a Maria Sveland, rekommenderar att regeringarna i vart och ett av de Nordiska länderna ser till att ”hot och trakasserier på grund av kön ska bli straffbara” (vilket det faktiskt redan är), och att det ska straffas på samma sätt som diskriminering. Det påstås att det gäller manskönet också, men i rapporten talas det enbart om ”antifeminism”, vilket sägs vara ”hållning, värdesätt och handling”, ”motstånd mot feminism och jämställdhet”, ”en önskan om att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är priviligierade” och ”ett motstånd mot att utmana köns-, sexualitets- och raskategorier”. Så rekommenderar man tio åtgärder mot hot, hat och trakasserier:
1) Antifeministiska trakasserier och hatfulla yttringar ska göras straffbart (men inte trakasserier och hatfulla yttringar mot män),
2) uppringningstjänster för rapportering av hot och trakasserier ska upprättas (en sorts underrättelsetjänst),
3) årliga nationella kartläggningar av antifeminism ska genomföras (manshatande verksamheter är däremot oviktiga),
4) forskning om antifeminism ska prioriteras (forskning om mäns diskriminering är oviktig),
5) arbetet för jämställdhet och antidiskriminering ska bidra till utvidgade normer för maskulinintet (Maria Sveland och andra medelklass-mainstream radikalfeminister ska ges rätten att bestämma hur män ska vara),
6) åtgärder för marginaliserade män och pojkar ska iståndsättas (eftersom alla män – åtminstone alla heterofila – är talibaner så blir detta en verkningslös åtgärd, de är ju aldrig marginaliserade),
7) antifeminism bör vara en del av jämställdhetsombudens verksamhetsområde (istället för att arbeta för kvinnlig dominans i samhället ska man nu också aktivt motarbeta dem som tillvaratar mäns rättigheter).
8) pressen måste iaktta sitt ansvar (d v s självcensur mot ”fel” åsikter – yttrande- och åsiktsfriheten ska sättas ur spel),
9) samarbete mellan stat och fackgrupper ska fortsätta (radikalfeministerna ska kunna diktera mer lagstiftning),
10) tvärfackliga nordiska konferenser bör genomföras (utbyte av metoder för att kontrollera de brottsliga kritiserarna av radikalfeminismen).
I detta förslag visar radikalfeminismen öppet sitt sanna ansikte som en totalitär ideologi. I ett demokratiskt och liberalt samhälle är kritik och debatt en grundförutsättning, men radikalfeministerna önskar istället gå samma väg som man gjorde i de kommunistiska, fascistiska och nazistiska diktaturerna: Man bannlyser och straffar kritiken mot den egna, ”ofelbara” ideologin. Med facit i hand från diktaturstaterna så är det en underdrift att säga att det inte är någon lyckad idé. Men det visar ju, som sagt, verkligt tydligt vad radikalfeminismen står för; totalitarism, avvisande av demokrati och avvisande av vetenskap. Man sällar öppet in sig bland de andra totalitära ensanningsideologierna, med förenklingar och förvrängningar av verkligheten. Något som i Maria Svelands fall t ex visas av hennes scenariokonstruktion av ett feministhat som utgått från dokumentären ”Könskriget” och de obligatoriska förvrängningar hon i det sammanhanget gjort för att vrida verkligheten ”rätt” – d v s som hon själv och radikalfeministerna vill att den ska se ut.
En stilla undran infinner sig dock i tanken att betrakta feminister som en etnisk grupp som ska skyddas på samma sätt som etniska folkgrupper eller medelklassaccepterade sexuella läggningar (de icke godkända – liksom män – är det ju dock fritt fram att trakassera, trots lagstiftningen). Det finns ju inte bara en sorts feminism, även om den radikalfeministiska kretsen runt Maria Sveland vill påskina det (läs t ex här och här). När feminister kritiserar varandra, vilken av kombattanterna är det då som ska straffas? Eller ska det inte vara straffbart för den ena feministen att kritisera den andra? Är det kanske bara män som ska straffas då de kritiserar feminismer av olika slag? Så har det ju fungerat hittills. Män som uttalar kritik mot olika feministiska dogmer blir ju genast anklagade för att vara anti-feminister och utsatta för ”de godas” samlade hat, som t ex Per Ström. Utan tvekan kommer jag själv att hamna i det gebitet, även fast jag – om dock inte feminist själv – sympatiserar med klassisk feminism så som den t ex framstår som hos Louise Persson. Louise pekar också på just hur totalitär radikalfeminismen är och att den inte har befriat kvinnan från ett patriarkaliskt system utan bara bytt förmyndare för henne. Istället för mannen är det nu staten som är hennes ”beskyddare”. Men att jag sympatiserar med vad hon skriver kan förmodligen av de ”rättroende” radikalfeministerna anföras som ”bevis” för att Louise är ond. Hur skulle annars en som jag kunna backa upp vad hon skriver? Vi får väl hoppas att legalitetsprincipen gäller för eventuella nya lagar kring förbudet att kritisera feminism (även om principen övergivits i fallet med TV-licensen och Internet) annars riskerar ju bl a den klassiska feministen Louise Persson att åtalas för hets mot feminister p g a sin bok. För att inte tala om alla de som på andra sätt kritiserat t ex den nya beordrade fördelningen av pappaledigheten, könskvotering, orättvisan i behandlingen av män i vårdnadstvister m m. Som alltid lyckas ideologiska lagar inte med något annat än att kriminalisera människor som annars inte är benägna för kriminellt uppförande. Och syftet är enbart att gynna en starkt privilegierad grupp av människor som anser sig sitta inne med den enda sanningen och som anser sig ha rätten att tvinga alla andra att följa deras sanning. En grupp som anser sig ha rätten att attackera ”fel” människor hur kränkande och ounderbyggt som helst men att ha rätten att slippa bli kritiserade själva – oavsett hur underbyggt det är. För deras attacker mot andra är ”befogade”, medan andras kritik av dem är ”förföljelse”. Allt enligt den närmast religiösa litanian om offerskap i egenskap av ”absolut rättfärdighet”.
Radikalfeminismen, som har fått segla upp till position som allenarådande och statsbärande ideologi, har varit förödande för det svenska samhället. Genom att spela på panik och skrämsel – via förvrängningar, tystande av kritik, förkastandet av vetenskap till förmån för ideologi, häxjakter och smutskastning för att uppnå sina mål, precis som t ex nazismen gjorde – har radikalfeminismen skapat ett samhälle som är intolerant, fördömande och – som Robert Gustafsson uttrycker det – PK-fascistiskt. Som historiker inser jag, att framtiden tungt kommer att döma dem som skapade detta samhälle, men det är tyvärr föga tröst för oss som just nu tvingas leva i det. Det märkligaste är dock, att en mycket stor majoritet av det svenska folket inte alls sympatiserar med den kurs som förs, men ändå lyckas fanatikerna få igenom den. Radikalfeministerna är inte besvärade av någon sorts hat mot feminister, de är besvärade över att deras kritiker ifrågasätter deras självtagna rätt att bestämma hur alla ska vara, leva och tycka.
Förslaget om att kriminalisera kritik mot feminismen bryter mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen alla tio!
Första gången postad 2013