ILO-rapporten, ”The Sex Sector” understryker, att den kanske farligaste förutsättningen för smitta och sjukdomar är frånvaron av rättigheter på arbetet. När undersökningen gjordes, 1999, hade oorganiserade arbetare i Bombay en HIV-frekvens av 50 procent, medan den bland de organiserade arbetarna i Kalkuttas ”Mahila Songatchi Group” var under fem procent! Utvärderingen av The Prostitution Reform Act på Nya Zeeland bekräftar undersökningen 1999, då den fann en väldigt låg frekvens av HIV/AIDS incidenter bland sexarbetare .
Risk för att utsättas för sexuellt överförbara sjukdomar skiljer sig tydligt mellan utomhus- och inomhusarbetare. HIV-infektioner skiljer sig märkbart bland gatuprostiterade (med störst frekvens bland dem som injicerar droger [Vanwesenbeeck 2001, Weiner 1996]), men HIV är ovanligt bland call girls (Seidlin 1988) och bland kvinnor som arbetar på legala bordeller i Australien, Holland och Nevada (Pyett 1996, Perkins & Lovejoy 1996). Ingen av Nevadas legala bordellarbetare har testats som HIV-positiva sedan test godkändes 1985 (Weitzer 2005d s 217). Abel & Fitzgerald säger också att riskerna för sexuell hälsa betraktas som små av sexarbetare, då de har välutvecklade strategier för att säkra kondomanvändning och detta ses som en kontrollerbar aspekt av deras arbete (Abel & Fitzgerald 2010b s 218). Vanwesenbeeck skriver också: För västerlandet finns det starka bevis för att sexarbetare kan vara mer utsatta för risk för HIV-infektion i sammanhang med deras privata sexuella liv än i termer av deras arbete (s 251).