På ledarsidan i Aftonbladet 27/11 2013 kräver Somar al Naher att svenskars sexköp utomlands ska förbjudas. Eftersom jag av egen erfarenhet vet att Aftonbladet har den bestämda policyn att vägra att publicera ”fel” fakta inser jag att det inte skulle vara någon idé att sända in en polemiserande text dit. Aftonbladet har tagit på sig rollen av att ”uppfostra” folk rätt och driva bedrägeriet kring sexarbete och trafficking in absurdum (t ex här). Objektiv och saklig journalistik är inte välkommet i nämnda tidning.
Somar al Naher kliver in som en viktig länk i denna bedrägeripolicy, i avsikt att låta människor förstå att vi måste anpassa oss efter just hennes åsikt, och gör en del påståenden som utgår från att det skulle finnas någon sorts underförstådd självklarhet i att de är ”sanna”. T ex skriver hon: ”Argumentationen för att förbjuda sexköp är i grunden djupt principiell. Om alla människor har samma värde ska ingen kunna köpas, eller säljas.” En princip utgår från ett ställningstagande och det existerar verkligen principer som är universella och allmängiltiga. Dessa principer utgår från evolutionär adaption, och existerar därför även hos våra artfränder, primaterna. Men frågan om sexköps vara eller icke vara har ingenting med evolutionär adaption att göra, tvärtom är däremot sexhandel – d v s förmågan att kunna byta sex mot tillförsel i monetär eller annan form – en evolutionär adaption. Denna sexhandel är också den absolut främsta överlevnadsmekanismen för primathonor alla kategorier, och många forskare anser att det är denna sexhandel som utplånat brunsttiderna hos primaterna. De honor som kunde erbjuda sex i utbyte mot tillförsel överlevde och förde sina gener vidare, så drogs brunstperioderna ut längre och längre, till dess de slutligen försvann.
Somar al Nahers ”princip” vilar däremot enbart på en moralistisk grund. Moralism är, till skillnad mot principer som är universella för att de vilar på evolutionära adaptioner, däremot kulturella konstruktioner och omfattas bara av dem som fått sig itutat en bestämd åsikt. Synen att sexköp skulle vara förnedrande för kvinnan, eller att man ”köper någons kropp” vilar på samma grund som t ex idén om rasism eller synd. Det är en ideologisk idé som utvecklats och förfäktas, och som alla idéer som strider mot evolutionär adaption måste den upprätthållas med falsarier, lögner och mörkanden av ”fel” fakta (Aftonbladet alltså).
Somar al Nahers påstående att man ”köper någons kropp” har t ex ingen som helst relevans. Man köper nämligen en tjänst som involverar ens kropp på samma sätt som t ex städaren inte kan städa utan att placera sin kropp på den plats som ska städas, tunnelbaneföraren måste placera sin kropp i förarhytten eller direktören närvara med sin kropp på möten och inspektioner – eller ”journalisten” (citationstecknen för att jag tvekar om det finns journalister längre) ibland måste lyfta baken från stolen och bege sig till det den ska rapportera om. Påståendet att man ”köper eller säljer en kropp” är alltså bara rent moralistiskt trams, som bara är relevant för dem som anser sig sitta på en särskild bestämd sorts sanning.
I och med det kommer vi in på vad som är det verkliga problemet med människor som Somar al Naher. De anser sig nämligen vara uppfyllda av denna särskilt bestämda sanning, som ger dem rätt att bestämma hur andra människor måste agera. Naturligtvis maskerar de det gärna i ”omsorgsslöjan”. D v s att det skulle bero på ”omsorg” om människor som inte har kapaciteten att göra egna bedömningar eller ta vara på sig själva. Inställningen är djupt patroniserande och odemokratisk och tävlar med nazisters och kommunisters föreställning om att just de var satta att leda världen rätt. Liksom också nazister och kommunister måste man med näbbar och klor förvränga, förtiga och ignorera fakta och samtidigt producera falska ”fakta” som ska skrämma människor till att acceptera den åsikt som moralisten har. Howard S Becker kallade dem ”moralentreprenörer”, d v s de som siktar på framgång genom moralism. Somar al Naher profilerar sig som en tydlig moralentreprenör i sitt förfäktande att hennes åsikt ska vara tvingande för alla andra människor.
Låt oss ta några exempel på hur fakta måste förvrängas och falsifiseras för att kunna skrämma människor till underkastelse under de ”rättroendes” åsikter om sexköp: Vi får ofta höra att kvinnor tvingas in i prostitution, och då refereras så gott som alltid till Melissa Farley. Denna s k forskare är kraftfullt kritiserad på sin brist på vetenskaplighet, och för att hon låter sin forskning styras av ideologi. Hon uppsöker nämligen f d prostituerade i sådana miljöer att de kan förväntas säga det hon vill höra. D v s styrd eller ”ideologisk” s k forskning. I motsats mot henne finns ett flertal internationella undersökningar som säger att 94 procent av sexarbetarna gör valet själva att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002 och Mai 2007) och i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).
Det påstås också att kvinnorna i arbetet vill lämna det, men den största(?) undersökningen av prostituerade som någonsin gjorts, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares intervjuer under tolv år av över 4000 barsexarbetare uppdagade inte en enda som blivit tvingad in i jobbet och 69 procent av dem tyckte de hade ett bra jobb (Steinfatt 2002 s 68f). I Queensland i Australien uppgav ca 50 procent av de inomhusarbetande sexarbetarna (där ca 95 procent av denna yrkeskår) att deras arbete var ”en stor källa till tillfredsställelse” (Woodward & medförfattare 2004 s 39). Det kan jämföras med att i USA 2009 endast 45 procent av de förvärvsarbetande var nöjda med sina jobb (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010).
Vi får också höra att prostituerade utsätts för så mycket våld och hot, vilket kan sägas gälla gatuarbetarna (eftersom de är rättslösa – oavsett om sexarbetet eller -köpet är kriminaliserat – kan de inte ta skydd av polisen), men däremot inte de inomhusarbetande (minst 80 procent av alla sexarbetare). Angående sexarbetarnas hälsotillstånd så visade en undersökning i Queensland 2003, att nivån på fysisk inte skilde det sig någonting mellan prostituerade och ”vanliga” människor. När det däremot gällde mental hälsa fanns en viss skillnad. För den vanliga befolkningen låg mentalhälsopoängen på 50,6, för de på bordell på 47, de i privata lokaler 44,5, men gatuarbetare endast på 32 poäng (Woodward & medförfattare 2004 s 43f). Alltså inga stora skillnader mellan de 95 procent av sexarbetarna som arbetade inomhus och genomsnittskvinnan, vilket knappast beror på kunder eller arbetet i sig, men däremot den stigmatiseraing av sexarbetaren som personer som Somar al Naher utsätter sexarbetarna för. Däremot – vilket är ett känt faktum – så mår gatuarbetarna betydligt sämre. Tilläggas kan också, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska som, eller friskare än, andra kvinnor.
Ett annat påhitt som människor som Somar al Naher (även om jag inte direkt anklagar henne för det) gärna sprider runt sig är den radikalfeministiska retoriken att männen köper sig ”makt” över kvinnorna. Det är emellertid något som sexarbetarna själva alls inte håller med om. I Jenkins undersökning av eskorter 2009 uppger endast 6,8 procent av kvinnorna att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling. Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen. I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella. 77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna. Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna. 56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan. Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid. Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna. Även Chapkis (1997) och Sullivan (2004) understryker sexarbetarnas känsla av kontroll.
Låt oss så slutligen titta på en av de största myterna, den vilken alla stora medier vägrar att beröra fakta kring, nämligen den gigantiska sextraffickingen. I ett senare blogginlägg ska jag gå igenom och analysera den svenska propagandafabriken Svt, genom uppdrag gransknings tillrättalagda ”granskning” av prostitutionen för några veckor sedan, men i väntan på det kan jag meddela att SAMTLIGA större svenska tidningar vägrat att ta in texter om sextraffickingens verkliga omfång men att de gärna slår upp påhittade siffror om ett gigantiskt omfång. Det cirkulerar siffror på mellan 800.000 och 2,8 miljoner sextraffickerade i världen varje år, och i Sverige har polisen ”uppskattat” att det är 400-600 årligen. I själva verket så visar nationell statistik världen över, att det maximala antalet är 3000 i hela världen varje år (domar i verkliga fall, se närmare här) och i Sverige har vi i genomsnitt 5,4 fall, varav tre enbart leder till domar för att sexarbetarna varit under 18 år – trots deklarerad frivillighet. Det är ingen som ifrågasätter att verklig sextrafficking är ett fruktansvärt brott, men däremot så är det symptomatiskt att de ideologiska moralentreprenörerna, med de ”rätta” åsikterna, måste förvränga verkligheten och gigantiskt överdriva omfånget för att skrämma människor till att acceptera att just moralentreprenörerna ska bestämma hur andra ska utöva sin sexualitet – och då får ju absolut inte ömsesidiga transaktioner i sexhandelns form förekomma (liksom inte heller andra sexuella handlingar som äcklar dessa moralentreprenörer). När någon enstaka gång verkliga fakta får tränga igenom, och blottlägger detta moralbedrägeri, så försvarar sig moralentreprenörerna med att ”det är för en god sak”. D v s, att de anser sig ha monopol på vad som är gott och att de legitimerar den annars förkastade principen om att ”ändamålet helgar medlen” (som ju inte bara jesuiter förfäktade, utan även t ex nazister och kommunister).
Jag tycker det är synnerligen obehagligt med såväl individer som Somar al Naher som Aftonbladet och andra ”uppfostrande” medier, vilka utan att blinka anser sig sitta på en sådan obestridlig moralisk sanning att de har rätten att kräva att alla människor ska rätta sig efter dem. Det blottar ett stort människoförakt och en oerhört patroniserande och auktoritär människosyn menar jag. De anser sig så upphöjda och ”rätt” att de har rätten att ignorera och förvanska fakta och att utse sig till talespersoner för människor som de vägrar att ge en egen röst – sexarbetarna. De inbillar sig verkligen, utifrån sina privilegierade positioner, att de vet bättre än de berörda själva gör och anser sig kunna omyndigförklara och tysta de röster som motsäger deras egen sanning. Jag skäms över att vara människa när jag ställs inför sådana!
Till sist vill jag bara understryka, att vad Somar al Naher – och andra moralentreprenörer – ägnar sig åt är brottslingstillverkning. Utifrån en personlig åsikt som inte har vare sig historisk eller global relevans, utan är en helt isolerad företeelse, anser de sig ha rätt att göra kriminella av personer som inte förbryter sig mot något annat än deras egen – och deras åsiktsfränders – åsikt. Det skiljer sig på intet vis från religiös, nazistisk eller kommunistisk lagstiftning som kriminaliserar ”fel” beteenden eller åsikter. Den amerikanske sociologen Howard S Becker (”Outsiders” 1963) formulerar det så, att det att kriminalisera nedärvda sexuella beteenden bara är att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Skillnaden mellan mig och Somar al Naher är, att jag aldrig skulle kräva att hon måste leva enligt mina åsikter om det stred mot hennes egna. För mig är principen viktigare att människor har rätt till sitt eget val än principen att de måste leva efter min övertygelse. Jag anser mig inte heller – till skillnad mot Somar al Naher – ha rätt att blanda mig i andras sexuella handlingar. Med sin text insorterar hon sig med dem som under 1600 år ansåg sig ha rätten att straffa bögar för deras läggning – hon bara byter bögar mot sexköpare.
Naher bryter mot punkterna 1, 3, 4, 5, 8, 9 och 10 under punkterna här ovan. Första gången postad december 2013.