Det är befriande att en offentlig och dessutom så folkkär person som Robert Gustafsson tar bladet från munnen och uttrycker vad de flesta av oss vet. Svenskarna är inte ett tolerant folk! Vi försöker gärna framstå som någon sorts världssamvete och moralistisk klippa i en värld som inte förstår ”sanningen” lika bra som de präktiga svenskarna gör. Ironiskt nog så tycks vi inte fatta att man i andra länder skakar på huvudet åt denna självpåtagna moralistiska ”ledarposition”. En bekant till mig, som arbetar mycket med konsultering inom EU, säger, att man i arbetsgrupper där gärna ser att svenskarna lämnar gruppen, ”för då går det att arbeta”. Svenskarna är kända för att vilja framstå som de duktigaste och som oklanderliga i moraliskt avseende – vilket naturligtvis alla utom de självgoda svenskarna inser inte är med verkligheten överensstämmande. Något som inte minst illustreras av den idiotiska strävan att ”exportera” sexköpslagen.
I intervjun i Aftonbladet 31 mars 2013 säger Robert Gustafsson bl a: ”Jag brukar säga att jag och hela Sverige lider av en enorm PK-fascism… Om du inte gör rätt eller har rätt åsikter blir du utsatt för PK-mobben… Du måste vara miljömedveten. Du måste tänka in genusperspektiv i allt. Du måste älska barn, kvinnor, djur, natur och müsli… Du ska vara öppen för alla religioner. Du får inte skämta om minoriteter eller religiösa företeelser”…
I ett land där vi försöker slå oss för bröstet och påstå att vi är toleranta och vidsynta accepterar vi inga åsikter som avviker från medelklassnormen. Den som har ”fel” åsikt är lovligt byte för alla, från hatarna på Internet till redaktionscheferna på medierna och politikerna i Riksdagen. Och värst av alla är de som i sin kritik av ”sanningen” har verkligt stöd för sin kritik, i form av undersökningar, vittnesmål m m. Särskilt illa är det att kritisera svensk invandringspolitik och den moralistiska, oklanderliga synen på vad som är ”rätt” sexualitet.
Robert Gustafsson fortsätter: ”Det hämmar alla människor. Det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv. Det är både tragikomiskt och väldigt svenskt. Och man vet inte om det är på skämt. Är det ett aprilskämt att vi ska skriva hen istället för han eller hon? Nej, de menar det. Man tror inte det är sant. Var ska det sluta”?
Men det är inte bara så att det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv. Allvarligare är att det eroderar vetenskapen! Vi har idag upphöjt ideologin – och särskilt då radikalfeminismen – till att vara överordnad den objektiva vetenskapliga forskningen. Istället ska ideologiska hänsyn, som t ex genus, få styra resultaten. Utifrån ett ideologiskt modellbygge som ”könsmaktsordning” ska vetenskapen tillrättaläggas för att passa det ideologiska anslaget. Själv har jag en person i min närhet som fick sitt fempoängsarbete i historia och genus underkänt för att personen ifråga bl a kritiserade ”nestorn” inom genusinriktad historieskrivning, Yvonne Hirdman. Naturligtvis sades det att det inte var kritiken mot genus som var orsaken, men som mångårig historiker själv så kunde jag inte se något i arbetet som skulle göra att det blev underkänt, så jag delar arbetets författares övertygelse om att det var just denna kritik som fällde personen. Hur genus kan yttra sig inom historievetenskapen såg man ju inte minst vid tillsättningen av historieprofessuren i Lund 2000, då radikalfeministerna, med Inger Lövkrona i spetsen, försökte mygla bort den mest meriterade, Kristian Gerner, enbart för att han var man.
För övrigt är det högst oroande med denna ideologiska överordning, eftersom det har öppnat vägen för att bortse från vetenskap, eller enbart referera till ideologiskt tillrättalagd sådan, vid t ex skapandet av nya lagar. Så är det ovedersägligt, att t ex sexköpslagen uteslutande vilar på ideologi och tillrättalagd ”forskning” (se bilaga 9 i Wase 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”). Även medierna är starkt anfrätta av detta ideologiska anslag, vilket inte minst visar sig i de politiska sympatierna hos journalistkåren.
På frågan om Robert Gustafsson är feminist svarar han: ”Nej, jag föredrar jämställdhet, rättvisa, frihet, demokrati och rätten att få vara den man vill. Helt enkelt allt det som feminism egentligen borde stå för… Folk ska få vara som de är och tycka vad de vill så länge de inte gör någon illa. Likriktning har aldrig varit gynnsamt för ett samhälle. Det heter inte kvinnolitteratur, kvinnokurser och kvinnliga chefer, utan litteratur, kurser och chefer. Att separera och försöka lyfta fram ett kön som det ”bästa” samtidigt som man förlöjligar detsamma är idioti. Ett könskrig är lika onödigt som vilket annat krig som helst. Vi borde sluta sätta likhetstecken mellan åsikt och person”.
Även om jag föredrar att särskilja mellan klassisk feminism, som jag sympatiserar med, och den ideologiskt blinda allmän- och radikalfeminismen så kan inte jag tolka Gustafsson annat än som att han delar min åsikt om det som idag är den statsbärande ”feminismen”, d v s allmän- och framförallt radikalfeminismen. Denna är helt enkelt motståndare till demokrati, tolerans, jämställdhet, rättvisa, vetenskap, m m, och företrädarna förfäktar istället deras rätt att tvinga på alla andra sin ideologi vi lagar, normer och ignorering. På det sättet skiljer sig denna ideologi på intet sätt från kommunism, fascism eller nazism. De som omfattar den anser sig sitta på den enda och okränkbara sanningen och i kraft av denna anser de sig ha rätten att förfölja, smutskasta och stöta ut kritiker – precis som de tre andra uppräknade ideologierna. Så fort saklig kritik framförs så blir kritikerna beskyllda för att vara ”feminist-” eller ”kvinnohatare” och det är ytterst sällsynt att debatten förs sakligt av de kritiserade, istället bygger retoriken på smutskastning, obefogade anklagelser och utmålandet av radikalfeministerna som ”offer”.
De flesta människor vet att det förhåller sig på detta sätt och vet dessutom att det finns biologiska och mentala skillnader mellan män och kvinnor. Ändå kan fanatikerna driva igenom sin kurs och få ett samhälle att – enligt Rousseaus princip om det obefläckade barnet – förfäkta att kön bestäms av uppfostran och attityder. I ett samhälle vilket har medier som, p g a journalistkårens ensidighet och okunnighet, hänger på tystandet av kritik, publicerar ensidigt vinklade reportage och smutskastning av ”fel” åsikter är detta möjligt. Men ett samhälle som låter en elitistisk, ideologiskt blind grupp styra så mycket som de gör i vårt land är ett sjukt samhälle. Det lider bl a av ”PK-fascism”.
Radikalfeminismen bryter mot alla anständighetens principer, och tyvärr så gör de svenska medierna det också. Första gången postad maj 2013.