Ibland får jag höra, när jag kritiserar vad någon säger eller anser, att jag minsann anser att jag själv har rätt, så varför får inte den jag ifrågasätter göra det. Särskilt händer det när det gäller ämnen där jag är väl påläst, och speciellt då när det handlar om sexualiteten, eftersom inte ens bildade människor brukar ha några särskilda kunskaper i ämnet. Något som faktiskt ofta gäller även dem som yrkesarbetar med sex i någon form, som sexologer, RFSU och andra – åtminstone i fråga om sexualitetens kulturhistoria (jag har bl a varit ute och föreläst på Sexologen på Karolinska). Det verkar som om människor tycker att det räcker med att se på TV:s vinklade ”dokumentärer” eller läsa ”sanningarna” i tidningarna (vilket är märkligt, eftersom många påstår att de är kritiska till tidningarna). Inte heller blir det bättre av att det är så fruktansvärt förbjudet att ha ”fel” åsikt i ämnet. D v s en ståndpunkt som inte är politiskt korrekt.
Själv brukar jag försöka låta bli att uttala mig i ämnen som jag inte vet så mycket om, som t ex ”växthuseffekten”. Som historiker har jag visserligen svårt att få ihop den med klimatet under den sena sten- och hela bronsåldern. Jag fattar helt enkelt inte hur de kunde ha så mycket bilar och utsläpp då, så att klimatet blev betydligt varmare än i vår tid. Jag har nämligen aldrig sett artefakter efter några Folkvagnar eller annat som slukade fossila bränslen i sådan mängd att temperaturen kunde stiga så under denna period. Dessutom blir jag alltid skeptisk när det finns en enad och ofelbar åsiktsfront av ”vetenskapen”, medier och politiker. Bakom den konstellationen brukar det alltid ligga stora pengar eller fördelar för de inblandade grupperna (d v s ”en hund begraven”), som t ex med myten om den gigantiska sextraffickingen, och i sådana lägen tenderar alltid ensidiga, subjektiva ”fakta” att enbart lyftas fram, och kritiska röster att tystas, för att inte penga- och förmånsflödet ska sina. Men, trots min skepticism till ”växthuseffekten”, och vetenskapligheten och objektiviteten i agendan kring densamma, så kommer jag undvika att uttala mig om den, annat än undantagsvis, eftersom jag inte känner mig tillräckligt påläst. Dessutom finns det kritiker av växthuseffekten som gör detta bättre än jag, som t ex här.
Men nu var det detta med att få anse att man har rätt. Självklart har alla rätten att anse att de har rätt. Men problemet är bara, att alldeles för många av dem som anser att de har rätt tycker att det befriar dem från att få sin åsikt prövad, att lyssna till motargument och – framförallt – att de kan bortse från fakta. I min egen umgängeskrets har jag två tydliga exempel på attityden.
Av någon anledning så är ämnet sexualitet sådant att det lätt väcker folks nyfikenhet och intresse. Om man då, som jag, forskar och skriver böcker i detsamma så hamnar man ofta i diskussion med olika individer. Och jag kan faktiskt, med handen på hjärtat, säga, att numera så är jag inte den pådrivande i att få till dessa diskussioner, men det verkar som om folk har ett obändigt behov av att få ventilera ämnet – förmodligen för att det är så tabubelagt och förbjudet i det kristna västerländska samhället, och trycket på att tycka ”rätt” är så enormt att man automatiskt blir skeptisk mot den som uttrycker ”fel” vinklingar. Under de första åren av min forskning, för min sexualhistoriska bok ”Samlag eller salighet” (2008), så var jag ivrig att diskutera, eftersom det arbetet innebar en så omtumlande resa för mig själv. Jag blev nämligen, från att ha varit nästan lika ”mainstream” som de flesta, tvungen att ompröva de flesta av mina föreställningar – just därför att jag ställdes inför en mängd ovedersägliga fakta. Jag insåg hur okunnig jag varit – och hur otroligt okunniga de allra flesta är. Jag förstår därför att det är en prövning att ställas inför någon, som jag, som har ett brett vetenskapligt underlag för att ifrågasätta de politiskt korrekta åsikterna inom detta tabubelagda ämne, därför att de på en kort stund får sig serverat de fakta som det tog mig själv flera år att smälta. Och det värsta av allt är, att de som man ”ventilerar” ämnet med inte har något annat att sätta emot än ”åsikter”, eller – i bästa fall – vad de läst i ”de trovärdiga” tidningarna. Men jag anser ändå inte att det ursäktar vad en i min krets sa, när vi diskuterade relationsvåld (och personen ifråga hade åsikten att det enbart är män som slår) och jag påpekade att det på denna sida listas 550 olika internationella, vetenskapliga undersökningar som tydligt visar, att kvinnor är lika eller mer aggressiva än män i relationer (jag ska återkomma till ämnet), och att alltså agendan kring den slagna kvinnan är ett rent bedrägeri. Då sa personen ifråga; ”när folk försöker övertyga mig på det där sättet, då bryr jag mig inte om att lyssna”.
Det andra exemplet är när jag hamnade i diskussion om sextrafficking och prostitution, under arbetet med min bok ”Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen”. Efter att jag tydligt klargjort, att i stort sett hela den samlade internationella forskningen – med undantag för den vetenskapligt hårt kritiserade Melissa Farley – är överens om att mer än nio av tio sexarbetare inträder frivilligt i arbetet, och att all samlad nationell statistik över hela världen visar att sextrafficking och -slaveri är ett mycket litet brott, så sa personen ifråga; ”jag har rätt att ha min åsikt i detta”. D v s, att vad fakta jag än presenterade så hade det ingen betydelse.
Det här mönstret med ignorans av allt som motsäger den egna uppfattningen är regel inom abolitionistisk, allmän- och radikalfeministisk, nationalistisk, socialistisk, konservativ, nyliberal, kristen, muslimsk, m fl, s k ”forskning” – d v s starkt ideologisk uppbunden sådan. Som fenomen är det i allra högsta grad mänskligt, och genom historien har människor som anser sig sitta på ”den enda sanningen” alltid agerat så. Men då det upphöjs till officiell ”sanning” blir det farligt! Men jag unnar faktiskt de två personerna som jag refererat att få ha sina åsikter på det sätt som de har dem. Det jag däremot underkänner är att vara så blint blockerad att man i alla lägen tror sig själv om att sitta på ”den enda sanningen”. Det jag också fullständigt avvisar är, att man tror sig vara så rättfärdig att man har rätten att offentligt smutskasta och förfölja andra och/eller att med lagar, regler, straff och påtryckningar tvinga alla andra att följa den egna övertygelsen. Just det som radikalfeminismen nu gör på bred skala i vårt land sedan många år tillbaka. Så skulle faktiskt jag själv inte drömma om att agera – men däremot tar jag mig rätten att kritisera dessa ideologiskt grundade, inhumana lagar som redan stiftats och fortsätter att stiftas. Nämligen de lagar som följer principen ”jag har rätt att bortse från att andra människors liv ödeläggs för att få igenom min vilja” – som är legio bland t ex radikalfeministerna. Jag själv hyllar istället principen att ”jag avskyr dina åsikter, men skulle kunna dö för din rätt att förfäkta dem” (även om det nu faktiskt inte var Voltaire som sa så) istället för den självgoda uppfattningen att ”du är så fel, så att jag måste leda dig rätt med alla medel”, som den svenska riksdagen, radikalfeminismen, medierna, m fl, har som riktmärke.
Första gången postad 2013