Nu måste jag nog förakta mig själv lite grand. Nej, det har absolut inget att göra med mina insikter om sexualpolitik och svenskt hyckleri när det gäller ”rätt” eller ”fel” sexualitet. Det har däremot med kulturintellektualism att göra. Som en god son har jag nu ett tag, då och då, följt min mor på Ålandsresor, som hon tycker om att åka på, eftersom de personer som hon tidigare rest med nu i stort sett dött av. Med bästa vilja i världen kan jag inte säga att det är min ”grej”, men jag kan göra det. Även om Taxfree-priserna inte är värda att göra det, ekonomiskt. Min mor – som är en fantastisk människa – är däremot värd det!
Den senaste resan fick jag en sorts ”uppenbarelse”. Jag har i och för sig länge omfattat åsikten att var och en måste få gilla den musik som han/hon tycker om, utan att ”kulturintellektuella” kommer och ska tala om för människor vad som är ”rätt” musik eller ”korrekt” kultur (d v s att jag inte sympatiserar med mediernas kultursidor). Men ändå måste jag tyvärr erkänna att jag innerst inne haft någon sorts föreställning om att de som gillar typ dansmusik – och annan ”fel” musik – nog egentligen inte förstår sitt eget bästa. D v s just det som jag så intensivt vänder mig emot när det gäller Birgitta Olssonar, Gudrun Schymanar, Claes Borgströmar, och andra, som ska skriva ”fel” människor på näsan vad de egentligen tycker – när de tycker ”fel” angående sexualitet.
Jag är själv inte längre intresserad av att delta i den eventuella jakten på ett ”napp” på kvällen, som dansen kanske kan innebära, och heller inte så väldigt road av dansen i sig (det har nog med inte så positiva erfarenheter från tonåren att göra, som jag inte orkar gå in på här), men gör det att jag har rätten att utifrån egocentrisk empati inbilla mig att alla skulle känna som jag? När jag sitter där i dansbaren på Ålandsbåten upptäcker jag plötsligt, att människorna på dansgolvet har förbaskat roligt. Speciellt ett par fångar min uppmärksamhet, en äldre man i silvergrått hår (med flint) och en lite yngre kvinna som är väldigt raffigt klädd (tyvärr lyckas jag inte fånga dem på bild). De dansar fantastiskt bra, och man ser på dem hur roligt de har – och plötsligt infinner sig ”uppenbarelsen”. Varför har vi föreställningen om att bara unga människor ska få ha roligt, söka tillfälliga partners och släppa loss? Jag skriver vi, men jag kanske egentligen menar ”jag”. Där ute på dansgolvet är väl medelåldern ca 50 år, där finns ”tanter” på 60-65 som har piffat till sig för att se så bra ut som möjligt, där finns karlar med lika mycket ”kalaskula” som jag själv, men de trivs. Och plötsligt så ser jag ett äldre par som dansar romantiskt tätt och kysser varandra gång på gång – och då värms mitt hjärta, fast jag egentligen inte tror på den romantiska kärleken. Just då inser jag plötsligt hur förbaskat fel det är med ”kultursnobberiet”, därför att det inte tillför ett enda dugg till dessa festande människors liv. Det är bara till för att kultursnobbarna ska få tycka att de står ”över” de ”enkla” människorna. Precis som moralisterna i sexualfrågorna anser sig stå över dem som är ”fel”. Vad är det som säger att just en viss typ av musik är bättre än någon annan, mer än just det självupphöjande kultursnobberiet?
Okay, jag kan också inse att bakom vissa sånger, stycken och texter finns mer arbete nedlagt än bakom andra, ”simpla” verk. Jag vet det också därför att jag själv har en lång, men resultatlös, sångtillverkningsgärning bakom mig. Men det säger väl inte att man inte får tycka om det ”enkla”? Jag vill i denna text uttrycka min hyllning till alla de jag såg på dansgolvet på Ålandsbåten. De som gick in för att ha roligt, gilla musiken och en stund roa sig utöver vardagens tristess. Och jag vill också tillägga, att jag skäms lite över mig själv, för att jag inte fullt ut förstått detta innan jag blev 58 år gammal. Jag som ändå i 20 år spelade upp till dans som basist i ”The Farters”.