I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den. Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).
Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt. Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften. Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor. Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver: ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”. Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.
Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare. 1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkra… så länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet. 1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel. Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn. Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada”och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.
Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”. När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”. Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta. Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var. Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.
Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren). Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse. När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen. T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”. Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.
Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång. Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga. Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning. I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt! Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”. Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?
Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs. Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig. Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle. Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”? Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk. Varför?
Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen! De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver: ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”. Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”. Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting. Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.