Man får alltid en dålig smak i munnen när man utifrån ett så grymt människoöde som Safet Makas’ (Uppdrag granskning 26 sept 2017) ska försöka komma med kritiska reflektioner. Personligen mår jag illa av politikers totala frånvaro av anständighet när de ska dra egna politiska poäng på människors olycka (som t ex att ”korsfästa” alla män som kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän utifrån medialt uppblåsta fall) ‒ och medier också för den delen ‒ men ibland måste man reflektera kring vad ideologi och blind övertygelse kan ställa till med.
Med reservation för att Uppdrag gransknings granskningar inte alltid är helt trovärdiga så förefaller detta fall dock vara ganska enkelt att förstå. En kvinna tycks ha drabbats av en depression i samband med sitt tredje barns födelse och har betett sig orationellt, vilket sedan har slutat med att hon mördat sina tre barn och tagit livet av sig själv. Vi kan där lämna den falsk retoriken om att det nästan bara är män som är våldsamma och istället se det djupt tragiska i detta fall. Men, det finns ett faktum som vi inte kan bortse från, nämligen socialförvaltningens i Angereds agerande. Det är också där min reflektion kommer in.
Det finns ingen som kan motsäga att nyss nämnda Socialförvaltning betett sig rättsvidrigt och inhumant. Trots lagens bokstav har man underlåtit att underrätta fadern om den alarmerande situationen. Även fast den sannolikt psykiskt dåligt mående modern flera gånger uppenbarligen farit med osanning. Ändå har man nöjt sig med enbart hennes försäkringar. Är det någon som tror att Socialförvaltningen egentligen trodde på t ex uppgiften att Safet Makas inte hade någon telefon? Min misstanke är, att socialarbetarna nöjt tog emot ett sådant besked, så att de kunde sopa mannen ur bilden. Detta enligt en kultur som tydligt framträder inom denna myndighet. Nämligen att fäder räknas bort, enligt en övertygelse som är en direkt följd av radikalfeminismens krig mot den vite, västerländske heterosexuelle mannen och den smutskastning av honom som med mediers och politikers goda vilja skett i 40 års tid.
Fäder har alls inte samma rättigheter som mödrar när det gäller barn, något som vi kan slå fast som ett faktum ‒ oavsett om nu män skulle vara gynnade inom vissa andra områden (men enligt SCB är de ändå mer missgynnade än kvinnor idag ‒ även om SCB inte har något verklighetsperspektiv på relationsvåld). Det hjälper sedan inte att man kan hitta skrifter som ”bevisar” att det inte skulle vara så, genom att låta parter i målet uttala sig utan någon kritiskt infallsvinkel. Både jurister och forskning vet att så är fallet. Så skriver man t ex i ”Legally yours” i ett uttalande av en jurist: Det positiva är att barnens fäder blivit mer jämställda och benägna att tillvarata sin och barnets rätt till också en far och båda föräldrarna. Dock lever myten om den bull-bakande och ”goda och ensamstående modern” till viss del kvar både vid domstolarna och hos socialtjänsten/familjerätten, som gör utredningarna ofta till moderns favör. Och en undersökning vid Akademin för hälsa och arbetsliv i Gävle säger i sin sammanfattning: Resultaten i vinjettstudien visade inte på diskriminering när respondenterna skulle göra riskbedömningar efter kön. Däremot hittades diskriminering mot fäder när respondenterna skulle bedöma vårdnad, boende och umgänge. Här bedömdes modern som den bäst lämpade trots att vårdnadshavarna hade identiska bakgrunder. I den kvalitativa tolkningen av fäders texter var det mest framträdande att de var övertygade om att deras biologiska kön var en belastning i en vårdnadstvist. En sådan övertygelse uppstår knappast utan grund. Naturligtvis kan fler exempel enkelt letas upp, men de flesta vet ju ändå att det är på det här viset (om man inte av ideologireligiösa skäl vägrar att se sanningen) och min reflektion är att det förmodligen är precis detta som gjort att Socialförvaltningen i Angered underlåtit att ta kontakt med Safet Makas. Just för att männen så ofta medvetet sorteras bort som ”icke trovärdiga” som barnets vårdare så kan det här uppstå. Därför tror jag inte det hjälper ett enda dugg med de åtgärder som man säger sig ha vidtagit för att förhindra sådana här grova övertramp framöver (som gör att JK friar, borde inte de som felat få minst kraftiga prickningar?) innan man har tagit tag i attityderna hos socialarbetarna. Det kan tyckas som en seger för radikalfeminismen att man lyckats åsiktskorrumpera socialförvaltningen (och andra institutioner) på detta sätt genom sitt krig mot och smutskastning av mannen, men det leder tyvärr bara till mänskliga nederlag och tragedier. Men det bryr sig de radikalfeministiska ideologireligiösa sannolikt inte om. Bara de, likt teologiskt religiösa, får känna sig rättfärdiga och nöjda med att tvinga samhället i ”den rätta” riktningen. D v s den som gynnar just dem.