När tryckfriheten återinfördes i 1809 års regeringsform vidmakthölls den s k ”Indragningsmakten”. D v s att hovkanslern hade rätt att inställa en skrift om han ansåg den smädande eller ”vådlig” för allmän säkerhet. Då den i praktiken inte fungerade längre upphävdes den 1844, men nu finns starka krafter för att återinföra den. Men denna gång handlar det inte om ”vådlig” för rikets säkerhet, nu handlar det om ”vådlig” för genusteori och den ”rätta” normen.
I senaste numret (nr 2 2015) av ABF:s politiskt korrekta och tillrättalagda skrift ”Fönstret” vurmar man för den nya Indragningsmakten. Där har man en hyllande artikel om ”Genusredaktörerna” och ”genus-korr”. Redan av den bild som finns på nämnda ”redaktörers” sida framgår att denna institution är en ren radikalfeministisk kamporganisation, ty de ”glasögon” som där avbildas består inte av en kvinnlig och en manlig symbol, utan av två kvinnliga. Män är uppenbarligen icke önskvärda, förmodligen för att de är så ”normiga” (man säger sig ju vara ”normkritiska”), onda som de – likt juden i 30-talets Tyskland – är födda till att vara.
”Genusredaktörerna” är verkligt obehaglig läsning och det osar 30-talsideologi om det så man får svårt att andas. ”Vi hjälper dig att tänka i nya banor och guidar dig till ett skrivande fritt från negativa stereotyper” påstår man med samma hybris som kännetecknade de ideala människorna i 30-talets Tyskland och Sovjetunionen. Frida Öst och Elin Regn, som av ”Fönstrets” artikel att döma är de som driver ”redaktionen”, anser sig tydligen som så överlägsna, rätt skolade människor att de kan korrigera andra till att göra det ”rätta”. Hur ofelbar kan man egentligen bli? ”Syftet är att motarbeta negativa, stereotypa karaktärsskildringar och i slutändan skapa ett mer normkritiskt och jämlikt (text)samhälle!” (vem kan f ö ha förtroende för korrekturläsare som inte ens vet att det heter ”slutänden”?). Och vad som är ”stereotypa karaktärsskildringar” avgör naturligtvis dessa närmast gudomligt i normvisdom upphöjda personer – utifrån sina egna, ofelbara normer får man då förmoda. Man undrar stilla om de släpper igenom beskrivningar som ”vit, heterosexuell cis-man”? Är det en stereotypisk beskrivning eller är det – enligt de ”rätta” normerna – en verklighetsbeskrivning?
Ett annat klipp är: ”Och i en bok om örtte förutsattes alla läsare vara kvinnor med god ekonomi. Då kan Frida Öst påpeka att sådana formuleringar kan få många läsare att känna sig utanför.” Om man nu måste skriva så att alla kan inkluderas måste vi då inte förbjuda alla ideologiska skrifter? Måste inte t ex F!:s partiprogram förkastas?
Jag saxar från ”Fönstret”: ”Allt fler författare, journalister och andra som skriver lämnar nu in manus för en ny sorts korrkturläsning, så kallad normkritisk textgranskning.” Där har vi alltså hamnat. Idag ska författare och andra ålägga sig själva ideologisk censur i vad de skriver, men om de inte klarar det kan de i normvisdom så upphöjda Frida Öst och Elin Regn utföra censuren åt dem.
Rent parodiskt blir det när samma Frida Öst säger ”Och går man emot kan man bli bestraffad”. Vet hon egentligen någonting om det hon talar om? Inte riskerar då hon (eller ska jag benämna henne könsneutralt, ”hån” – vilket är den logiska könsneutrala formen av han/hon, inte ”hen”, som är en rent feminin form (jfr ”henne”, ”hennes”) – att förföljas i traditionella medier eller samhälle – kanske däremot av enskilda individer som retar upp sig, vilket jag beklagar och avråder. Men de som verkligen riskerar förföljelse i traditionella medier och samhälle idag är de som kritiserar de normer om genus, jämlikhet, könskvotering och annat som anses som lika heliga sanningar som religiösa sådana – och som försvaras med samma förvrängda taktik. Det är nu i sig inget nytt fenomen, och drabbade t ex Jonas Love Almqvist på 1800-talet för att han skrev ”Det går an” och drabbar idag skribenter som t ex Ström, Knausgård och Birro. Men det visar tydligt att de ”goda” människorna idag är lika ”goda” som t ex August Blanche var på 1800-talet, då han spottade Almqvist i ansiktet.
Sverige är ett nyMcCarthyistiskt samhälle! (Radikal)feminismen har skrämt medier och politiker till att omfatta samma metoder som senator McCarthy använde på 1950-talet i USA, med skrämsel, smutskastning och social uteslutning av, inte ”anti-amerikaner” men däremot ”icke-genusbekännare”. Aktörer som ”Genusredaktörerna” är ett instrument för censur, strypande av det fria ordet och utstötande av dem som har ”fel” åsikter. Det är, minst sagt, ett eko från 1930-talets Europa! (Och jag efterlyser en antologi av oss som påtagligt drabbats av nyMcCarthyismen).
Hädanefter kommer jag i mina egna böcker och skrifter skriva: ”Icke-användare av ’Genusredaktörerna’” och jag kommer, sorgligt nog, att vara starkt skeptisk till de texter som använt sig av denna moderna indragningsmakt.