Nu börjar den värsta chocken efter Trumps valseger lägga sig och t o m i svenska medier kan man ana ett drag av undran över hur det kunde bli så. Däremot saknas i stort sett självkritiken eller realistisk analys hos den elit som verkligen orsakat detta, nämligen journalister, aktivister och politiker.
Jag ska här lufta några funderingar kring detta. Analys vill jag inte kalla det, även om vissa drag kanske kan vara analytiska. Jag menar inte heller att det inte finns andra faktorer som spelar in, men det jag berör menar jag är de viktigaste. Det skiljer sig naturligtvis mellan Sverige och USA i viss mån, men mina funderingar rör företrädesvis det förstnämnda landet.
Om vi skärskådar varför sådana som Trump och SD (och ett antal exempel i diverse europeiska stater) kan nå fram till så många människor så menar jag, att det grundläggande skälet är elitens förakt för den ”vanliga” människan. Det finns ett mycket markant drag av att ”de som vet bättre” (journalister, aktivister och politiker) inte anser sig behöva lyssna på ”vanligt” folk, utan istället ser som sin uppgift att ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”. Det blir ett avstånd mellan ”vanliga” människor och eliten, som bl a manifesteras i den låga tilltro som människor i gemen har till den senare. Eftersom dock denna anser sig veta bättre än ”vanligt” folk så är det naturligtvis folk som har fel. Eliten är ofelbar och gör egna (världsfrånvända) analyser som ska bortförklara det låga förtroendet och legitimera densammas ”rättfärdighet”. Ett stort problem i detta är att eliten då låter ändamålet helga medlen, bl a i form av förvrängning och förtigande av fakta som är motstridiga. Endast elitens åsikter är gångbara – d v s politiskt korrekta. Åsiktskorridoren är ett faktum!
Det nyss beskrivna mönstret är något som de flesta känner till, men självklart inte eliten. Denna lever i en annan verklighet där det är helt ok att t ex ljuga öppet för att rättfärdiga det politiskt korrekta och hitta urskuldande förklaringar till att andra är ”fel”. Elitmänniskor studsar när de hör Trump ogenerat stå och slänga ur sig lögn efter lögn, och journalisterna skriver långa texter om det. Att politiker som t ex Birgitta Olsson, som var ”ankare” under valvakan vid det amerikanska valet, kan stå och ljuga lika öppet som Trump är däremot ingen intresserad av och samma journalister som förfäras över Trumps lögner är angelägna om att tysta ned att Birgitta Olsson ljuger lika öppet. Oavsett om Olsson själv tror på sina lögner eller inte så kommer man inte ifrån att det är lögner. Men Olsson har någonting som Trump än så länge saknar. Hon har en del kvasi-vetenskapliga artiklar och ounderbyggda ”rapporter” bakom sig som påstår att hennes lögner är sanna.
Inom en snar framtid kan förmodligen även Trump falla tillbaka på samma typ av kvasi-fakta som han låter tjänstevilliga personer producera. I Sverige göds producerandet av kvasi-fakta av att endast det som eliten anser bör premieras får anslag (som t ex genus och forskning kring våld mot kvinnor) och att de som riskerar att komma med ”fel” slutsatser ställs utan medel. Det här har urarmat vårt land i form av t ex en kulturpolitik som i alla avseenden måste vara politiskt korrekt. Ett tecken på denna urarmning kan man t ex skönja i tillsättningen av ny chef för Gotlands museum; en chef som ”brinner för mångfald- och genusfrågor”. Politisk korrekthet blir viktigare än historisk vetenskaplighet. Det farligaste med den väg dagens elit använder sig av för att rättfärdiga sig själva – skamstämpling av dem med ”fel” åsikter, faktaförvrängning, vetenskapsurarmning m m – är att den nya elit som riskerar att ta över, i form av Trump, SD och andra – har fått legalitet för att använda samma metoder.