Som historiker med omfattande forskning kring sexualitetens historia – och desslikes i modern forskning kring sexualitet – skulle jag kunna påstå, att våra föreställningar om hur medeltiden lärde ut sexualitet handlade om ideologiska påståenden och önsketänkanden. Så godkände kyrkan t ex bara ”naturlig” sexualitet, enligt det koncept som stoikern Musonius Rufus formulerade under det första århundradet e kr, att ”om det finns något som är naturenligt (kata fysin) så är det att gifta sig.” Han menade att hane och hona möts för fortplantning, vilket var det enda legitima skälet för sex, vilket sedan kyrkan tog upp och gjorde det till ”onaturligt” att ens känna lusta och upphetsning vid sex.
Men vad har detta att göra med (radikal)feminismen idag? Jo, precis lika ideologiskt styrd som kyrkan var/är av synen på sex är idag (radikal)feminismen. Precis som kyrkan predikar man den ideologiskt ”rätta” sexualiteten, som då dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg och f d sexsäljaren Louise Eek hävdar ”kärleken” som grund för sex: ”När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ’köpa’ varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män”. Det här sättet att värdera olika sex som fel eller rätt är samma sorts maktutövande som ideologiska system av rasism, etnocentrism och religiös chauvinism utövar.
Ett alldeles färskt exempel på den ideologiska styrningen kring sexualiteten såg vi i veckan, i normhärolden ”Metro” (7/5 2015), då påstådda ”experter” uttalade sig om sexmyter. Det var sjuksköterskan och samordnaren på ungdomsmottagningen på nätet (UMO.se), Johan Nilsson, och sexualupplysaren på RFSU, Jessica Hansson, som bl a uttalade sig om myten att ”män tänker på sex var sjunde sekund”. Av dessa påstådda ”experter” fick vi reda på att det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor i hur mycket man tänker på sex, utan att det är ”individuellt”.
Jag blir faktiskt mörkrädd när jag hör sådana s k ”upplysare” förespråka en modern feminist-teologisk syn på sexualiteten. Det påstående de gör har uteslutande sin grund i genusteologi, den nya tidens lära för de ”moderna” heliga sanningarna, och kan på intet sätt förankras i vetenskaplig forskning kring mänsklig (eller andra arters) sexualitet. Tvärtom är det väl belagt att män genomsnittligt är betydligt mer inriktade på sex (även om det naturligtvis finns en betydande mängd av undantag). Bland annat så är polygyni (en hane som har fler honor) förhärskande bland 97 procent av alla däggdjur (och bland 90 procent av alla arter) och den biologiska grunden för mannens större sexuella intresse grundas i den av Trivers 1972 formulerade ”föräldrainvesteringsteorin”. D v s, i korthet, att kostnaden för sexuellt engagemang är vida mycket lägre för hannen än för honan.
I USA på 90-talet gjorde man också en mer relevant undersökning än myten att ”män tänker på sex var sjunde sekund”. Man undersökte hur ofta män och kvinnor tänker på och fantiserar om sex. 54 procent av männen gjorde det varje dag, eller flera gånger om dagen, 43 några gånger i veckan eller månaden men fyra procent mindre än en gång i månaden eller aldrig (d v s att de kunde klassificeras som asexuella). Bland kvinnorna tänkte emellertid endast 19 procent på sex varje dag eller flera gånger om dagen (alltså nästan bara en tredjedel mot männen), 67 procent några gånger i veckan eller månaden men hela 14 procent tänkte på det mindre än en gång i månaden eller aldrig (d v s att mer än tre gånger så många kvinnor än män kunde betecknas som asexuella). Kanske inverkar samhällets av kyrkan och radikalfeminismen upprätthållna sexualfientlighet mer negativt på kvinnor än på män, eftersom både de religiösa och de genusbaserade teologerna främst värnar om kvinnans renhet, men det kan inte på långa vägar vara den enda förklaringen till dessa markanta skillnader. Sexualforskaren Donald Symons rapporterar också (The Evolution of Human Sexuality. New York & Oxford 1979) att i ALLA världens kulturer ses sex som något kvinnan ger och som mannen vill ha. Det finns alltså inga vetenskapliga undersökningar som kan belägga att män och kvinnor skulle vara lika sexuellt intresserade, utan tvärtom så bekräftas mannens genomsnittligt större intresse för sex än kvinnan. Det är också därför som sex är en så framgångsrik handelsfavör för honan gentemot hannen, både bland människor och deras artfränder (vilket möjliggjorts genom löpningsperiodernas upphörande). Om kvinnor varit lika sexinriktade som männen hade hannarna inte behövt betala för tjänsterna.
Det här visar tydligt, enligt min mening, att vi i grunden inte har förändrats det minsta i vår grundattityd till sex sedan medeltiden. Visserligen har vissa värderingar förändrats (t ex kan en ”ond” grupp ha bytts ut mot en annan), men vi har i det (radikal)feministiska samhället – efter 60- och 70-talens liberalisering och strävan efter tolerans – återinfört den ”rätta” (och därmed också den ”felaktiga”) sexualiteten – i ”kärlekens” namn (denna koppling är ytterligare en av kyrkan under medeltiden gjord konstruktion) och liksom kyrkan ansåg att sexuella handlingar var förödande för själens salighet har vi istället omstöpt det till att skapa svåra psykologiska och andra trauman. Trots att det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som skulle visa att sex i sig är skadligt på något vis har vi ändå gjort det till en sjukdomsalstrande handling.
”Experter” av det slag som normhärolden ”Metro” uppvisar är lika skadliga för människors sexualitet som de som på 1800-talet förfäktade masturbationens förödande konsekvenser. Om man går ut och på ideologiska grunder förmedlar en falsk bild av verkligheten kommer man också plantera en falsk bild i människors (främst ungdomars) hjärnor. Killar kommer att få ångest över att de inte är som det sägs de ska vara – för att de tänker för mycket på sex – och detsamma gäller tjejer, som kommer att fråga sig varför de är ”onormala” som inte är lika intresserade av sex som killar de möter. Efter att ha läst vad dessa ”experter” utifrån ideologiska synpunkter presenterar som ”fakta” ser jag tydligt det nymedeltida samhälle som (radikal)feminismen och dess teologiska gren, genusforskningen, försöker att skapa. Och jag skulle aldrig rekommendera någon ung människa att ta hjälp på UMO eller RFSU!