Bifogade bild tog jag i fredags på bussen från Visby mot Kapellshamn. Att jag inte publicerade den då beror på att jag inte hade tillgång till Internet. För mig är det en klassisk bild på unga förälskade (i gymnasieåldern, och han bekräftar bilden genom att luta sitt huvud mot hennes, en gång i tiden kunde det ha varit jag och min stora gymnasiekärlek) men den väcker också en fråga i mig. Vad är det för trams detta med ”maskulinitetsnormen”?
För det första måste jag fråga mig, finns det en maskulinitetsnorm, eller finns det ett antal olika? Mitt svar är tveklöst det senare, särskilt som jag själv aldrig har försökt vara ”macho” på det sätt som det traditionellt anses vara – men jag har däremot aldrig tvekat i min könstillhörighet ändå. Men det är egentligen inte den viktiga frågan. Den är istället vem det är som driver på och önskar ”maskulinitetsnormen”. Jag tycker att fotot ger ganska mycket av svaret.
Med reservation för att det inte finns något så enkelt som två kön så är ändå en överväldigande majoritet av mänskligheten heterosexuella män eller kvinnor – vilket också är den avgörande orsaken till artens fortlevnad (Darwinism). Och jag menar att det är kvinnorna som i första hand underblåser den s k ”maskulinitetsnormen”. Se på bilden; den kunde vara tagen i närapå vilket samhälle som helst, i vilken tid som helst, med de roller som evolutionen givit oss och som inte minst omhuldas av kvinnorna; mannen, som den som kvinnan tryggt vilar sitt huvud mot (och jag undrar om jag någonsin sett den omvända situationen i heterosexuella förhållanden). Det innebär naturligtvis inte att mannen alltid är den trygghet som kvinnan önskar – långt ifrån (lika lite som kvinnan alltid är den partner som mannen ville ha) – men det är den bilden hon, som majoritetsuppfostrare, också förmedlat till sina barn under miljontals år! Det är också delvis därför som kvinnor styrs av hypregyni (kvinnor strävar att gifta sig uppåt, med män som är av högre social status än de själva, för att försäkra sig om bästa support för sin avkomma). En negativ följd av hypergynin (åtminstone för män) är till exempel det som Norberg-Schönfeldt konstaterar (dock utan att förstå att det hänger ihop med hypergyni), att åtskilliga kvinnor överger sina män då de blir långtidsarbetslösa, medan däremot få män överger sina kvinnor på grund av dessas ekonomiska ”förfall”. När mannen inte kan leverera tillräckligt så är han inte värd något längre.
Det finns väldigt evolutionära skäl till att män och kvinnor fungerar som de gör och det handlar om att vi utvecklats olika under miljontals år, för att på mest effektiva sätt överleva (åter Darwinism). En väldigt bra text kring detta är t ex Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H, Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006). The Evolutionary Psychology of Human Mate Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior. Från den kan vi bl a lära att ”människor [kan] ses som kulturella Einsteins med kroppar formade för en Flintstonevärld: det vill säga, organismer välanpassade till en långsam, relativt oföränderlig Pleistocen livsstil, ännu inte matchad till svårigheterna i en snabbt förändrandes, modern värld. Eftersom dessa anpassningar tänktes vara resultat från upprepat förflutet urval under mänsklig förhistorisk evolution på den Pleistocena afrikanska savannen, har evolutionär psykologi fokuserat på de utmaningar som tidiga människor ställdes inför i denna evolutionära anpassningsmiljö.” Det är alltså fullständigt makabert med tanken att ”vi är ju civiliserade och därför inga djur”, eftersom vi fortfarande är pleistocena och alltså i högsta grad fortfarande djur. Om dock med en tunn fernissa av ”civilisation”.
Vidare kan vi i skriften lära att ”Darwin [noterade] att sexuellt särskiljande drag typiskt var mer komplexa och utarbetade hos hannar än hos honor bland de flesta arter han studerade. Han teoretiserade att dessa könsskillnader (dimorfismer) berodde på att kvinnor var mer utväljande i sina partners och hannar mer tävlande för partners.” D v s att kvinnan är mer kräsen och selekterande, som ju stämmer med refererade Norberg-Schönfeldt. Något som också hänger ihop med den s k ”föräldrainvesteringsteorin”.
”I praktiken är hannar bara utväljande av kvinnliga duglighetsindikatorer när de investerar tillräcklig möda och resurser i barn, så som monogama fåglar och människor gör. Kvinnligt val av duglighetsindikatorer är mycket mer förekommande bland arter.” Åter detta med hypergynin – kvinnor måste vara mer kräsna och sikta uppåt.
”Tvärtemot populära föreställningar så är exklusiv monogami ganska ovanligt bland mänskliga populationer. Bara 16 procent av världens förindustriella kulturer praktiserar monogama äktenskap exklusivt. Monogami är ännu mer sällsynt (kring tre procent av arterna) bland icke mänskliga däggdjur.” Något att kanske tänka på för alla som förfäras av polygyni och -andri.
”Polygyni förekommer när en hanne parar sig med, eller formar par med mer än en hona samtidigt […] I djurens rike är polygyni normen, förekommandes hos kring 90 procent av arterna och 97 procent av däggjuren.” Men om män eller kvinnor är mer eller mindre promiskuösa beror därför enbart på uppfostran, eller? Evolutionen har spårat ur och måste korrigeras för att bli ”rätt” och monogam (obs ironi).
”Polyandri […] är mycket ovanligt, förekommandes bara hos några få kända arter av fåglar, insekter och sjöhästar och i några få mänskliga kulturer i Nepal, Tibet, Sri Lanka och Indien. Polyandri uppstår […] där det är färre sedda honor i miljön relativt till hannar.” Något som är historiskt nästan omöjligt, eftersom män dött lättare i ung ålder och dessutom offrats i krig och konflikter för att försvara hem, kvinnor och barn. Men, som undantag har det existerat för artens fortlevnad.
”Kvinnors preferens för män med resurser är inte bara grundat på den direkta fördel hon erhåller, utan också delvis på den fördel som ges till hennes barn. Till exempel hade söner till män med de flesta kamelerna hos Gabbra i Kenya mer kvinnliga partners relativt till medtävlare av samma kön, och dessa privilegierade söner erhöll deras första fruar tidigare i livet, antydande att Gabbrakvinnor väljer sina partners delvis grundat på mannens materiella resurser: d v s utifrån antal ägda kameler. Ett liknande mönster av kvinnors preferens för män med materiella resurser har påvisats i många samhällen.” D v s åter detsamma som ovan nämnda hypergyni.
”Kvinnor föredrog att para sig med män som är längre än dem själva, mer än män föredrog att para sig med kvinnor som är kortare än dem själva.” Kvinnor är alltså mer selektiva och skulle aldrig kunna fungera på samma villkor som män, ens om de uppfostrades så. Men å andra sidan kräver ju genusvetarna och radikalfeministerna att män ska följa feminina ideal. Synd bara då att männen slutar att vara attraktiva för kvinnorna!
”Könsskillnader i personlighet är förekommande bland människor och icke mänskliga djur.” Något som verkligen radikalfeminister och genusvetare borde ta till sig, istället för att ständigt döma ut dem som är maskulina eller inte tillräckligt kvinnligt normrikiga (men på ett”normkritiskt” sätt för att mörka att det är den nya normen). Dessutom borde det få dem att förstå att inte alla fungerar likadant, ens sexuellt.
”Den sexuella strategiteorin” [gör att] ”män mer placerar kapital i sexuella partners kvantitet än kvalitet, jämfört med kvinnor som vanligtvis fokuserar på partners kvalitet. Till skillnad mot de flesta djur, så bidrar mänskliga hannar vanligtvis med en signifikant andel föräldrainvestering i deras avkomma. Följaktligen tenderar män att engagera sig i långvariga relationer med sexuellt attraktiva och receptiva kvinnliga partners, kanske ibland kryddande dessa paranden med några kortvariga partners vid sidan om.” Mänskliga hannar är alltså bäst av alla däggdjursarter i detta att backa upp moder och barn, men ändå utmålas de som sämst. Personligen tycker jag radikalfeministerna borde inrikta sin ilska på lejon, eller så. Veganerna också för den delen.
En intressant notis är denna: ”Män hos Achestammen i nordöstra Paraguay använder uppskattningsvis 6,7 timmar om dagen för försörjningsaktiviteter och delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor tillbringar uppskattningsvis 8 timmar om dagen för barnomsorg och 4 timmar om dagen för foderanskaffning, delandes endast 58 procent av samlat gods utanför familjen.” Kvinnor tycks alltså, kanske p g a en historiskt sett större arbetsbörda för hemmet, dela mindre utanför familjen än vad män gör. Men männen har alltid haft den tunga uppgiften att offras urskillningslöst för att försvara hem, barn och kvinnor. Så sammantaget framstår männen som mer utåtriktat ”generösa” än kvinnor, vilket kan hänga samman med att män tar för sig mer i det offentliga rummet – liksom naturligtvis också deras större tävlan för ”kvantitet” när det gäller partners.
”[…] kvinnor kommer vanligtvis högre på skalan för fostran och kärlek […] men därtill har kvinnor genomsnittligt högre nivåer av neurotiskhet än män. Folk som graderas högt neurotiskt tenderar att uppvisa större känslomässigt ansvar […] Därmed, kan män kanske dra fördel av neurotisism hos en partner genom lägre risk för kopulering utanför parbildningen.” D v s att du kan få en trogen hustru om du är beredd att tolerera vaneföreställningar, raseriutbrott, stark svartsjuka och annat. Jag undrar om det finns någon win-win situation här?
”Mot bakgrund av spektret av bedragande så tenderar män att fokusera på ledtrådar som antyder en partners otrohet, medan kvinnor fokuserar på signaler som antyder deras partners emotionella involverande med någon annan, vilket kan signalera resursdelande.” Ja, det är ju svårt att säga vem som är värst här. Mannen som vaktar på kvinnans trohet (förmodligen för att vara säker på faderskapet som han ska investera i) eller kvinnan som tänker på vad hon (och barnen) riskerar att gå miste om. Jag är absolut för att alla barn obligatoriskt ska dna-testas för att säkra faderskap, när vi nu har den möjligheten, men jag tror inte att det kommer förändra några av våra beteenden. Bara säkra att en del män slipper bli lurade.
Summa summarum, så illustrerar den bifogade bilden den genetiska prägling som sitter djupt i oss. Maskulinitetsnormen är alltså (en) norm(er) som utvecklats evolutionärt och som omhuldas både av kvinnors och mäns beteende – men med kvinnor som mer ansvarsfulla för att de varit majoritetsuppfostrare. Det genusforskningen och radikalfeministerna idag tror – liksom kyrkan och andra ”sanningsideologier” före dem – att de är utsedda till att sidsteppa evolutionen, och veta bättre än densamma, kommer bara att leda till förtryck och förföljelse. Precis som det ledde till under religionens (och vänster- och högerfascismens för den delen) ideologiska krig mot evolutionen. Till religionens fördel, gentemot genus och radikalfeminism, kan sägas att de var de tongivande i detta i en tid när vi inte hade så mycket kunskap om dessa frågor. De senare agerar likadant, trots att vi idag har så mycket kunskap, vilket gör – anser jag – att man måste bedöma dem mer kritiskt än de som verkade under tider av mycket mindre kunskap.
Det är verkligen inte fel att säga att merparten av dagens genusforskning (och radikalfeminism, de går ju hand i hand) är kreationism. Inte så att de tror att gud skapade världen, men att de själva på gudomligt vis ska kunna skapa en ny sorts människa, genom att förneka evolutionen. Men, ska vi kunna göra världen bättre ska vi inte tro att vi ska omstöpa människan till att bli ideologiskt rätt, som genuskreationisterna nu har fått för sig, utan att vi utifrån kunskapen om varför vi är olika ska kunna förändra och försöka skapa förståelse – istället för köns- eller andra krig.
Genuskreationister kan skrika hur mycket de vill. Bilden ovan visar ändå, menar jag, att vi är danade som vi är! Fortfarande lägger tjejer och kvinnor sitt huvud mot en (förhoppningsvis) trygg axel på en man – och kommer att vilja det i hundratusentals år till, om arten fortsätter att existera. Men genuskreationisterna vill förmena dem det för att uppnå sina egna egoistiska mål! Slutklargörande: Jag är mycket medveten om att det finns åtskilliga andra kombinationer än den som beskrivs här ovan och bejakar dem i högsta grad. Men jag talar om den övervägande majoritetskombination som evolutionärt utvecklats för att möjliggöra artens fortlevnad. Den kombinationen är den evolutionärt och fortplantande viktigaste, men utesluter naturligtvis inte andra, vilket utvisas av att evolutionära adaptioner kan visa sig i många former – som t ex homosexualitet.