Om vi ska vara ärliga så är Sverige, mer eller mindre, tillbaka i 20-30-talets Europa. Precis som på gatorna då slåss nu höger- och vänsterfascistiska grupper mot varandra, försäkrandes sig själva om att de sitter på sådana oantastliga sanningar att de har rätt att tvinga andra att följa ”sanningen”. Precis som i 20-30-talets Tyskland används akademisk forskning för att föra fram bestämda ideologiska ståndpunkter, och de som inte är ”rätt” utmålas som så fruktansvärda att det är korrekt att stigmatisera, stöta ut och trakassera, i sann sovjetisk och fascistisk stil. Var tog de akademiska, humanistiska och demokratiska värdena vägen?
Häromdagen besökte jag en nu hädangångens f d gotlandsforskare änka. Under många år har jag varje sommar varit inbjuden på lunch till dem, så som varandes gotlandshistoriker själv. Vi kom att tala om vilken tid i ens liv som var bäst. För min del är det tveklöst slutet av 60-talet och tiden fram till ca 1976. Naturligtvis handlar det delvis om att jag var ung, men framförallt så fanns det en optimism i samhället. Vi trodde helt enkelt att det var möjligt att samhället skulle bli bättre och det var en tid av sexuell liberalisering. Visst, vänstern var redan då fruktansvärt dogmatisk, men man trodde nog inte att de skulle kunna vrida samhället att bli så fel som det blev. God hjälp hade de också av ”kapitalisterna”, som i samklang med radikalfeminismens krig mot mannen lanserade idén om att bara tänka på sig själv och skita i alla andra.
Om jag får skissera utvecklingen så är det framförallt genus/radikalfeminism, borgerlig egoismtanke och journalistisk självgodhet som bäddat för att vi nu är på väg tillbaka till en tid av intolerans och polarisering. Radikalfeminismen och genusvansinnet har legitimerat ett samhälle av stigmatisering och ovetenskap genom att förklara att hälften av mänskligheten egentligen inte äger rätt att existera – nämligen männen. Det enda som kan legitimera att de finns är om de totalt underordnar sig kvinnliga ”dygder” (eller möjligen om de är hbtq), annars är de utrotnings- och negligerbara. Att det inte i praktiken existerar några kvinnliga ”dygder” – eftersom kvinnor är lika intoleranta och aggressiva som män – har ingen betydelse, eftersom man automatiskt är legitimerad i kraft av att ha fötts utan manligt könsorgan. Precis som epitetet ”tysk” legitimerade människor i 30-talets Tyskland.
När det gäller den borgerliga egoismen är det flera saker som spelar in. Bl a tanken att skatt är något av ondo och den outtalade rätten att kunna bygga egna enorma förmögenheter. I det fallet hänvisar jag till en dokumentär som jag finner väldigt talande, nämligen ”Inequality for all” (finns på Netflix). Den borgerliga egoistiska tanken manifesterade sig tydligt i bl a Arbetsgivarföreningens kampanjer från omkring 1980, som legitimerade att man bara behöver tänka på sig själv och skita i alla andra. Det är en tanke som också direkt legitimerar stigmatisering och utstötande, eftersom man inte behöver tänka på dem som drabbas av det.
Den journalistiska självgodheten har legitimerat hatsamhället, i och med att mängder av journalister tror sig om att ha rätten att hatfyllt hänga ut människor, falsifiera och undanhålla fakta för att skriva människor på näsan vad de måste tycka i kontroversiella frågor. Man har helt enkelt lärt människor att hata, ljuga och förtiga, något som inte minst är tydligt när det gäller debatten om invandring. Som historiker, som också studerat migration, inser jag att invandring är en nyttig och nödvändig företeelse, men att – som politiker och journalister gjort – enbart tro att det finns en enda väg, som måste försvaras genom att förtiga och ljuga om fakta – är bara att skapa en hopplöshetskänsla hos människor, som leder till hat och intolerans. Eftersom de som är kritiker istället för att bemötas med respekt och argument bemöts med smutskastning och stigmatisering.
Jag påstår bestämt, att de som bäddat för en återgång till 30-talssamhället i första hand är egennyttiga radikalfeminister, journalister och politiker. Men naturligtvis har den enskilde individen också ett ansvar, särskilt om man gett dessa grupper legitimitet. Tyvärr så brister alltför många i att de tror på det dessa tre grupper påstår. Kritiskt tänkande är en nödvändighet för bevarandet av den demokratiska samhällsformen, men också en öppenhet för att inse att man kan ha tagit fel själv.
Hur kunde samhällsoptimismen från min ungdom vändas till ett destruktivt samhälle?