I någon sorts ”självkritisk” serie ska Janne Josefsson följa upp tidigare ”undersökande” program som han varit med och gjort. Det vore nog ett lovvärt syfte om det verkligen handlade om självkritik och undersökande journalistik, men det första avsnittet har absolut ingenting med någondera att göra! Det är helt subjektiv propaganda för en politiskt korrekt ståndpunkt och gör absolut ingenting för att skärskåda eller hjälpa sexarbetares situation. Det är ett journalistiskt pekoral!
Undersökande journalistik ska utgå från obestridliga fakta och undersöka påståenden för och emot ‒ i sig inte annorlunda än vilken vetenskaplig forskning som helst. I programmet framförs dock inte ett enda obestridligt fakta, enbart ounderbyggda påståenden som inte har någon som helst grund i vetenskaplig forskning. Därtill byggs hela den ”undersökande journalistiken” på ett tidigare lika undermåligt reportage från 2000, om verklighetens ”Lilja 4-ever” och hennes uppbragta vän, på två röster. I förbifarten släpps en rumänsk sexarbetare som vittnar om att hon jobbar av egen vilja, utan någon hallick, in, och förutom att hon senare förminskas av Josefsson själv så visas nivån på programmet av att Dangoules (förebilden för ”Lija 4-ever”) vän Melitta genast vill polisanmäla rumänskan.
Jag klandrar på intet sätt Melitta för hennes känslor och uppbragthet, lika lite som jag ifrågasätter tragedin kring Dangoule. Men en undersökande journalist ska inte så uppenbart okritiskt acceptera allt som verkar salongsfähigt i sammanhanget och framförallt inte avge slutsatser som bortser från vittnesmål och fakta. Dessutom borde han balansera de känslosamma utbrott som Melitta uppvisar.
Det som sägs i Striptease 2000 är verkligen ingenting som enbart kan lastas på ”människohandlare”. Dangoules situation i Litauen var långt ifrån ”rosenröd” och av de vittnesmål som ges kan man starkt misstänka att hon redan där prostituerat sig. Ingen kan klandra henne för det, men att indirekt skylla det, eller det faktum att hennes familj sket i henne, på ”människohandel för sexuella ändamål” är verkligen att skjuta över målet. Det finns mängder av analoga fall där kvinnor och män av eget val sökt sig till väst för att söka förbättra sina liv. Men det handlar inte om ”människohandel för sexuella ändamål”, det handlar om att möjligheterna för dem är stängda, varför de måste vända sig till människosmugglare som kan ta ut hutlösa priser. Priser som sedan ställer dem i stor skuld och som tvingar dem att arbeta på något sätt för att kunna betala tillbaka. Men det finns ingen som helst humanism i att beröva dem möjligheterna att försöka, så som Josefsson och andra vill göra. Vi hör sensmoralen i vännen Dellas i Litauen kommentar: ”hade hon stannat i Litauen hade hon i alla fall varit i livet idag. I Sverige blev hon ett villebråd.”
Ingen vet om det som Della säger stämmer, att Dangoule skulle varit i livet om hon stannade. Däremot var hon redan ett villebråd i Litauen och det finns föga som talar för att hon fått det mycket bättre där. Men, det är uppenbart att Josefsson och andra som förfäktar denna ensidiga fixering på ”människohandel för sexuella ändamål” anser att tjejer i Dangoules situation i hemlandet inte ska ges möjligheter att förändra denna ‒ och i förlängningen alltså acceptera sin situation som ”villebråd” ‒ genom sexarbete. Åtminstone inte i något annat land än hemlandet.
Amatörmässigheten i Josefssons program lyser också som en neonskylt genom de skygglappar som ska skydda mot allt som kan ifrågasätta att den officiella svenska hållningen ‒ och inte minst lagarna ‒ är otadliga. En verkligt undersökande journalist, som den franska Ovide (som gjort en prisbelönt dokumentär om hur förödande den svenska sexlagstiftningen slår mot svenska sexarbetare, ”I Sverige finns inga horor”) hade frågat sig; ”vad är det i Sverige som gör att sexarbetarna kan hamna i sådana situationer här”? En verkligt undersökande journalist hade inte bara okritiskt godtagit den kraftigt, vetenskapligt ifrågasatta svenska sexlagstiftningen, utan försökt få en helhetsbild. Istället för att bara gå på enstaka, utvalda röster. Men när det gäller detta ämne är Janne Josefsson ingen undersökande journalist. Han är enbart en amatör som politiskt korrekt gör ett propagandanummer för den svenska självgodheten. Han behöver inte ta del av forskning, vetenskapliga undersökningar och motstridiga röster ‒ som hos t ex ”Rose alliance”. Det räcker med att köra ett totalt ovetenskapligt skräckscenario som ska fungera som ytterligare en dimridå för människor att få upp ögonen för att vi i Sverige inte alls bryr oss om sexarbetare. Myndigheter och medier bryr sig bara om att exportera den självutnämnda svenska präktigheten och struntar i hur sexarbetarna mår. Åtminstone om de inte vill göra avbön och instämma i det svenska fördömandet.
Redan för flera år sedan skickade jag boken ”Den kidnappade sanningen ‒ myten om den gigantiska sextraffickingen” till UG-redaktionen, med en uppmaning att via undersökande journalistik skärskåda den verkliga sex-trafficking industrin”, nämligen anti-prostitutionsrörelsen. Men UG-redaktionen gjorde som samtliga svenska media, de sopade de ”fel” fakta som redovisades under mattan och låtsades som ingenting. Hade Josefsson konsulterat den hade han kunnat se, att fallet ”Lilja 4-ever” är ett ytterst sällsynt fall. Det förekommer, javisst, men internationell statistik visar, som framgår av redovisad sådan, att verklig sextrafficking, d v s ”människohandel för sexuella ändamål” är ett oerhört marginellt brott. Och det hjälper inte heller att försöka skyla detta med den ovetenskapliga myten om ”mörkertal”, för t o m BRÅ (S 21) medger att det är osannolikt med mörkertal kring detta brott.
Inte heller var de svenska lagarna till minsta hjälp för Dangoule. Det som hade hänt henne, om hon trott sig ha någon hjälp där, vore att hon under den period som löpte fram till en eventuell rättegång fått stanna, för att sedan återsändas till ”villebrådssituationen” i Litauen. Att arbeta under skyddade förhållanden som sexarbetare är uteslutet. I Sverige har man nämligen konstruerat en samhällelig norm, grundad i djup kristen moralism, som säger att det är ”kränkande” och ”förnedrande” att erbjuda sexuella tjänster. Alltså mår en kvinna som valt att sälja sex i Sverige bättre av att bli utvisad och återsänd till sin ursprungliga miljö. Oavsett hur den tedde sig. Hade verkligen Josefsson brytt sig om sexarbetarnas välfärd borde han ha studerat Nya Zeeland. Sedan avkriminaliseringen av sexarbete i detta land 2003 inträffade det tidigaste ”sextraffickingfallet” först 2017. Då dömdes tre personer för att ha traffickerat en minderårig. Men det säger på intet vis att den minderåriga tvingats till sexarbete, eftersom det automatiskt blir ”människohandel för sexuella ändamål” om sexarbetaren är under 18 år. Vi har haft flera fall i svensk domstol där den minderåriga sexarbetaren hävdat frivillighet, men dom har utdömts endast p g a hennes ålder. Avkriminalisering av sexarbetet är alltså det effektivaste sättet att motarbeta ”människohandel för sexuella ändamål”. Men det vill inte Josefsson känna till.
Inte heller finns i dennes föreställningsvärld, tycks det, möjligheten att de få fallen med domar i sextraffickingmål kan bero på att de i verkligheten är få. Trots att BRÅ alltså säger att det är föga troligt med mörkertal. Istället blir det till ett fullständigt obestyrkt påstående om att en av de få som vågar vittna är den nigerianska flickan ”Mercy”. Internationell forskning visar emellertid att omkring 94 % av alla kvinnliga sexarbetare själva väljer att inträda i jobbet. Jämför att Steinfatt (2002) finner 0 % av de över 4000 thailändska sexarbetare han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad/tubbad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza (2004). Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten. Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 % (PRA 2008), Jenkins fann ingen bland eskorterna och Mai finner 6 % av de migrerade (de förment ”traffickerade”) sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete. 6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat. I den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats/tubbats in i prostitution av andra.
Janne Josefsson är inte intresserad av sådana fakta. Han är inte intresserad av fakta överhuvudtaget när det rör denna fråga, för hans avsikt är inte undersökande journalistik, det är att leverera ett politiskt korrekt propagandanummer där den som säger sig göra det frivilligt måste ifrågasättas med att hon ”kanske” gör det frivilligt, den som vittnar mot ”bordellmamman” kan däremot inte ifrågasättas alls. Något som måste understrykas med den eurocentriska föreställningen om ”juju-kulten” i Edo-provinsen i Nigeria. Tror någon att han istället kunde ha formulerat sig ”Den rumänska flickan i röd kjol som sålde sex frivilligt, för sina barns skull och Mercy från Nigeria som kanske lurades hit till Europa närd av en dröm om ett bättre liv”? Jag tror, till skillnad mot Josefsson, på dem bägge, för visst existerar fall som Dangoules och Mercys, men de ska inte i ett ”journalistiskt undersökande” program i sin ovanlighet få styra bilden av allt sexarbete. Och svensk lagstiftning ger varken skydd mot eller har minskat någon verklig sextrafficking till landet. Tvärtom ligger vi högre än världsgenomsnittet med 0,54 fall per 100.000 invånare mot 0,48 i hela världen.
Om Josefsson och någon annan moralpredikant verkligen värnade om hur sexarbetarna mår skulle de anslå ett skadereduceringsperspektiv, som man gjorde i Nya Zeeland och Queensland. Man skulle följa Amnesty Internationals linje om avkriminalisering, för att säkra arbetsförhållandena, men istället väljer de politiskt korrekta i detta lilla land att tro att den skadegynnande lagstiftning vi har är något som ska exporteras. Och för att få Sverige att framstå som så utopiskt präktigt måste man offra de sexarbetare (en gigantisk majoritet) som inte vill ”inse sitt eget bästa”. Vill de inte jobba i ett ”anständigt” yrke får de skylla sig själva. Därmed basta. Slutsnackat!
Och ‒ naturligtvis ‒ för att få den svenska intoleransen och inhumanismen att framstå som något präktigt måste man göra som Josefsson, SVT, aktivister, politiker, m fl. Förtiga fakta, låta enstaka vittnesmål styra hela bilden av sexarbete (i programmet två sådana), tysta motstridiga röster och presentera goda propagandahantverk ‒ solår från sexarbetets verklighet. Josefsson har ju i andra sammanhang gjort bra insatser, men här borde han skämmas! Han gör varken Dangoule, Mercy eller någon annan verkligt sextraffickerad någon tjänst med att förvränga verkligheten.