I ett samhälle finns det några modiga människor och en mängd medlöpare till den för tillfället gällande ”rätta” normen – illustrerandes Churchills ack så sanna ord; ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare.” Till den förra kategorin hör dock Tommy Sandström, som i Uppsala lagt fram en uppsats i specialpedagogik, med titeln ”Den svenska staten och pojkarnas misslyckande i skolan undersökt utifrån ett relationellt perspektiv.”
Syftet med arbetet är ”att ta reda på vilka åtgärder som den svenska statsmakten vidtagit för att komma till rätta med pojkarnas svaga prestationer i skolan.” Resultatet är emellertid synnerligen beklämmande. Som författaren skriver så visar undersökningen ”att den svenska staten visat ett tämligen svalt intresse för att komma till rätt med pojkarnas skolsvårigheter. Endast en riksdagsmotion i ämnet har under åren 2004 – 2014 skrivits utifrån ett relationellt perspektiv för att söka förbättra pojkarnas möjligheter att lyckas i skolan.” Denna enda riksdagsmotion lades fram av Miljöpartiet 2005 och röstades ner av en – utom Miljöpartiet – enig riksdag. Inte heller de undersökningar (SOU 2010:51, SOU 2010:52 samt slutbetänkandet SOU 2010:99) som berört frågan har lett till konkreta propositioner från regeringen vad gäller förändringar i skolans arbetssätt eller organisation visavi pojkarna. Det finns ett uppenbart ointresse från svensk riksdag och svenska regeringar att bry sig om pojkarna i skolan. Detta trots att SOU 2010:52 (av hjärnforskaren Martin Ingvar) konstaterar att könsstereotypa beteenden har sitt ursprung ”i både arv och miljö.” D v s att också biologiska skillnader spelar in i detta.
Istället, visar Sandström, har den övergripande statsfeminismens feminisering av skolan varit den enda ”metoden” för att komma ”tillrätta” med problemen. En feminisering som istället direkt har försvårat för pojkarna! Ett exempel som författaren tar upp är projektet ”Genus och ämnesdidaktik”, vilket bl a tillämpades på den omskrivna Frejaskolan i Gnesta, med stort uppslagen text i DN, under rubriken ”När mansrollerna ifrågasätts så höjer pojkarna sina betyg”. Sandström visar tydligt att detta var en (omedveten?) bluff. Han skriver: ”Ännu mera förvånad blir man av en mera detaljerad studie av Frejaskolans meritvärden för året 2013 när projektet avslutades. Pojkarna har inte höjt sina meritvärden under projektet utan tvärtom sänkt dem med nästan 15 meritpoäng om man jämför med tidigvarande år. Dessutom ligger pojkarna lång efter riksgenomsnittet på 202 poäng. Flickorna har också sänkt sina meritvärden, dock mindre än pojkarna; men flickorna ligger långt under riksgenomsnittet på 224 meritpoäng.” Så tilllägger han: ”Slutsatsen blir att det är svårt att förändra elevers beteenden och könsroller utifrån statliga feministiska normer.” Men i det ”jämställda” landet Sverige behöver inte riksdag och regering göra något åt att man skapat en skola där pojkarna halkar efter, man skyller nämligen detta på pojkarna själva, för de har en ”antipluggkultur” (SOU 2014:6). I slutdiskussionen skriver Sandström, utifrån svenska statens s k ”åtgärder”: ”Det är pojkarnas normsyn som ska förändras. Om bara pojkarnas jämställda tänkande utvecklas kan de komma ikapp flickornas övertag i skolan. Hur den här typen av ovetenskapliga resonemang fått fotfäste i Sverige kan bara förklaras av ideologiska vanföreställningar.”
I slutdiskussionen konstateras, med rätta, att statsfeminismen förhindrar att pojkarnas problem i skolan tas upp och att inga vetenskapliga bevis finns för genusordningens existens. ”Den anses finnas a priori på samma sätt som Kant ansåg att Guds existens var given utan att den behövde bevisas.” Och så ställer författaren frågan om hur rimligt det är att pojkars misslyckande skulle bero på bristande jämställdhet i skolan, när Sverige som ett av världens mest jämställda länder befinner sig i OECD-mätningarnas botten. Men den frågan anser sig inte det genuskorrekta politiska etablissemanget behöva bry sig om.
Det här är en angelägen uppsats och det krävs mod för att skriva den i dagens åsiktsstyrda Sverige – landet där det är en belastning att berätta sanningar. Uppsatsens största ”problem” är väl dock att den ytterligare kommer att bevisa, att svensk riksdag och regering tillhör den kategori av människor som Churchill uttalar sig om, enligt citatet ovan. D v s dumma, fega medlöpare som bara bryr sig om sitt eget bästa.