Detta är den sjunde texten som jag skriver om det journalistiska och uppdragsmässiga haveriet på Svt (tidigare texter här, här, här, här, här, här och här). En stilla undran är ju över att kritiskt tänkande, objektivitet och saklighet så fullständigt kan haverera inom just vissa områden. Förutom sexualpolitiken är det kring jämlikhet och genus, invandringen, klimathotet och näthatet t ex. Det är som om hela journalistkåren (och politiker också för den delen) får kollektivt hjärnsläpp och istället slår på stora propagandatrumman i form av manipulerade fakta, ounderbyggda påståenden, förvrängningar och ofta rena lögner. Det enda svar jag kan finna till att det blivit så är radikalfeminismens fascistiska människosyn, krav på konsensus och kravet att alla människor måste vara ideologiskt (d v s radikalfeministiskt ideologiskt) ”rätt”.
Sverige håller på att bli ett hemskt land där tolerans och acceptans av andra åsikter än den ”rätta” helt håller på att erodera.
Nåväl, tillbaka till Propagandisterna. Programmet sändes redan 31 mars, men eftersom jag vägrar att ha TV och betala TV-licens (man ska inte behöva betala för sådan smörja som Svt producerar) fick jag se den på annat sätt.
Redan inledningsvis anslås tonen, med bilder av gatubaserade sexarbetare i Rumänien och Lena Schermans röst som mässar om ”unga kvinnor som köps och säljs runt om i Europa”. Så fortsätter hon: Idag handlar Korrespondenterna om prostitutionen i Europa, om dem som tvingas sälja sin kropp och de som köper den. Direkt ska det alltså bankas in i oss att sexarbete handlar om tvång och vidriga förhållanden. Nästan omedelbart därpå levereras nästa bedövande hammarslag mot våra hjärnor: Man beräknar att det finns omkring 700.000 prostituerade i Europa. Minst en halv miljon av dem sägs vara offer för trafficking eller tvång.
Vilket kvalificerat skitsnack! Vilken är den ”man” som påstår det? Det borde vara den första frågan en något så när kompetent journalist borde ställa sig. Vad grundar sig siffrorna på? Jag kan meddela, att dessa siffror är s k ”guesstimates” som inte har någon som helst förankring i verkligheten. De är en del av den stora antitraffickingindustri som producerar påståenden om att en halv miljon kvinnor och barn sextraffickeras till Västeuropa varje år. I verkligheten är siffran MAXIMALT 3000 fall årligen i hela världen. Det är alltså ren lögn och förbannad dikt som dessa ”korrespondenter” försöker slå i oss. Därmed inte sagt att Propagandisterna är medvetna om detta, men det är också där som de visar sin inkompetens, eftersom de accepterar att leverera detta helt okritiskt som ”fakta”.
Scherman fortsätter sitt propagandauppdrag med att påstå att en kvinnokropp kostar mindre än 100 kronor (fast mig veterligt är kvinnan inte någons egendom efter att sextjänsten är utförd), men vi ska få veta den egentliga kostnaden för människohandeln.
Nästa ”bevis” är rumänskan Gabriela som jobbat som sexarbetare på en bordell i Timisoara, en av många som sålts som sexslavar i Europa. Hon säger att hon drömmer mardrömmar på nätterna, att hon hade runt sex kunder om dagen i eget rum, men inte kände sig rädd, eftersom de hade ”bodyguards” på stället. Scherman fyller nu i att dessa bodyguards också var de som höll henne fängslad. Så fortsätter Gabriela med att hon rymde en natt, för hon var rädd att skickas till Tyskland, eftersom hon av de andra flickorna övertygats om att tjejer som kom dit mördades när kunderna tröttnat på dem. Absurditeten i detta kommenteras på intet vis av Propagandisterna, istället säger Scherman tvetydigt: Gabriela klarade sig. Men ett av de länder som flest kvinnor härifrån hamnar i för att prostituera sig är Tyskland…
Det finns kvinnor som råkar illa ut inom sexhandeln, framförallt i länder där man inte får arbeta under reglerade förhållanden, som t ex Sverige (sexköps- och kopplerilagen), Frankrike, Belgien, Spanien m fl (kopplerilag), men det är faktiskt ovanligt, lika ovanligt som sextrafficking är (som ju är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per hundratusen invånare i hela världen). Däremot är det helt klart så, att inte alla som prövar sexarbetet klarar av eller passar för det. Problemet är bara, att förbudslagstiftning gör det så mycket svårare för sexarbetare att kunna anmäla sina förövare. Men det finns faktiskt ingenting i det som Gabriela berättar som kan styrka att det var sexarbetet i sig som var det problematiska för henne – åtminstone inte enligt vad vi kan se i programmet. Hon uttrycker inga besvär med arbetet på bordellen i Timisoara, utan oron kommer då hon tror att hon ska sändas till Tyskland för att senare mördas. Värdet av detta vittnesmål om ”den egentliga kostnaden för människohandeln” är högst tveksamt.
Så får vi ett reportage från en bordell i Tyskland. Nu är det en manlig Propagandist, Christoffer Wendick, vilken tar över domptörpinnen som ska driva in oss i rätt åsiktsfålla. Problemet är bara, att Wendick har svårigheter att finna något han kan slå ned på. Säkerheten är stor på bordellen och Nicole från Rumänien, som intervjuas, visar inga som helst tendenser till att ställa upp på katastrofbilden av sexarbetet. Det var svårt för henne att utan pengar gå på universitetet i Bukarest och betala hyra och som andra tjejer ville jag ha pengar till kläder och parfym, så jag insåg att jag måste förändra en del.
Men vad är nu detta? En tjej som vittnar om att hon valt detta själv. Något måste göras. Wendick kontrar med att fråga om hon känt press från familjen att sälja sin kropp. Nicole svarar: De vet ingenting om det här … när jag kommer hem är jag en vanlig tjej. Fel svar igen! Kan de verkligen inte få fram något bättre. Wendick försöker ifrågasätta om bordellägaren verkligen kan vara säker på att inga traffickerade kvinnor finns på bordellen (förmodligen tror Propagandisten själv på att sextrafficking är så där vanligt som fantasisiffrorna påstår). Men bordellägaren demonstrerar säkerheten på stället och tillägger, att allt som man får göra lagligt är transparent och transparens ger kvinnorna trygghet. Kvinnorna kan jobba lagligt och slipper gå under jorden.
Ingen kommentar av den s k journalisten följer.
Det där var ju riktigt illa. En tänkande journalist kanske skulle ha frågat sig om det kan finnas fler som Nicole som arbetar på bordellerna. Men som tur är har vi inte tänkande journalister i Sverige så man slänger in det ”säkra kort” som ska räta upp allting och få oss att fatta att den säkra miljö och den frivilliga tjej vi sett inte alls stämmer. En tysk socialarbetare och svuren fiende till prostitutionen (hon vill t o m att prostitutionen i sig ska förbjudas, inte bara sexköp) i Stuttgart, Sabine Constabel, kan inför den nickande Propagandisten påstå att det finns mellan 200.000 och 400.000 ”prostituerade” i Tyskland och att de hela tiden byts ut. Naturligtvis väljer propagandisterna att intervjua henne, eftersom de kommer att få de påståenden som de är ute efter. Att t ex tala med företrädare för sexarbetarna kommer absolut inte på fråga. Då kunde man ju få lika fel resultat som på bordellen.
Constabel går på med sina icke underbyggda påståenden (som vi ska tro på bara för att just hon säger det, oemotsagd av Propagandisterna) och hävdar att vi har ett slags laglig slavmarknad. Kvinnorna är östeuropéer som i tre fjärdedelar av fallen skickas hit av sina familjer … de offrar en av sina döttrar … och så får hon försörja hela familjen. För att ”bevisa” det filmar de fyra invandrare som står på gatan och pratar, vilka får illustrera de ”bröder och släktingar”, enligt Constabels tvärsäkra påstående, som sitter hela dagarna och dricker på kaféer, bevakar kvinnorna och lägger pengar i spelautomater.
Nu slängs nästa tjej in för att bevisa att det Constabel säger är sant. Det är Anutska från Rumänien (som konstigt nog inte är rädd för att visa sitt ansikte). Enligt socialarbetaren är rumänskan ett typiskt exempel. Säkert har Anutska haft det jobbigt, för hon berättar att hennes familj är arbetslös så hon måste komma till Tyskland och jobba. Barnen är i skolan, mamman sjuk … så jag tänkte att jag måste försöka sälja mig till män. Hon säger alltså att det var hennes tanke, men då ingriper Constabel och lägger ord i munnen på henne, att hon varit hemma i fyra veckor då modern ringde till bordellen och ville skicka tillbaka henne … Du måste berätta om att det handlade inte om vad du ville.
Ankutsa säger att hennes hjärta är trasigt för alltid och att hon aldrig mer kommer att kunna känna kärlek … lite eller mycket pengar kommer hon alltid att må dåligt. Ingen betvivlar att den rumänska kvinnan har haft det jobbigt, men inte blir hon hjälpt av att man förbjuder dem som själva väljer sexarbete att göra sitt jobb. Inte heller hjälper det alla de tjejer (och killar, intressant nog är manligt sexarbete helt frånvarande i programmet) som överlever och tjänar pengar på jobbet. Om jag förstår Constabel och Propagandisterna rätt så anser de att det är bättre för människor att leva i misär och rent av i svält istället för att försöka förbättra sin levnadssituation genom sexarbete. För mig finns det inte tillstymmelse av humanism i ett sådant tänkande. De vill bara känna sig själva goda och ”rätta” genom att beröva människor deras inkomster. Snacka om att offra andra för sin egen sak!
I nästa ögonblick är det en tredje Propagandist som tagit över. Ulrika Bergsten gör ett reportage om gatuprostitution i Frankrike (intressant att man väljer den, eftersom det är den absolut minst förekommande prostitutionen). Så får vi slumpmässigt (nej, jag skämtar bara, hos Propagandisterna vet man vilka man ska vända sig till för att kunna leverera ”rätt” produkt) möta Gérard Biard från Zéro Macho, en organisation med män som är mot prostitution. För honom handlar prostitution om våld mot kvinnor. Han är emot ett system som tillåter prostitution och som ser det som acceptabelt. Och bara för att han anser det anser han att det är rätt att införa lagar som är i överensstämmelse med hans åsikt, eller?
Vi får en kort ögonblicksglimt av franska sexarbetare som protesterar mot lagförslaget att införa förbud mot sexköp, men den tråden drar man naturligtvis inte i, utan återvänder till Biard, som levererar det idiotiska ”tänk om det var din syster eller dotter”-argumentet. Själv önskar han förmodligen hellre att hans dotter svälter ihjäl än sexarbetar, men för egen del anser jag att om jag hade haft en dotter som ville arbeta som sexarbetare så skulle jag vilja att hon kunde göra det under säkra förhållanden – och att hon slapp att stigmatiseras på det sättet som Propagandisterna gör, genom att utmåla deras jobb som något smutsigt, omoraliskt och fult. Något som är omöjligt i Sverige eftersom det indirekt är olagligt att jobba inomhus tack vare kopplerilagen. Så jag skulle då hellre sett att hon jobbade på en säker bordell i Tyskland än under osäkra omständigheter i Sverige.
Avslutningsvis får vi möta Adriana som kommer tillbaka till Timisoara i Rumänien. Hon sägs ha tvingats sälja sex på gatan runt om i Europa, men anmälde efter tre år sin hallick för polisen, vilken tagit alla pengar hon tjänade, och tog sig tillbaka. Hon hade varit i Belgien, Toulouse och Spanien och hade lovats ett vanligt arbete men fick istället göra något som hon inte borde göra. Hon hade haft 4-5 kunder om dagen för 30-50 euro i Betalning.
Här kliver den ”räddande ängeln” in, nämligen Mariana Petersel grundare av ”Generatie Tanara” (som säger sig ha hjälpt traffickingoffer i 20 års tid, hon har tidigare medverkat i Svt:s panikprogram, så hon är också ett pålitligt kort): Misären, säger hon, får många att drömma om väst och problemen är så mycket större än vi kan föreställa oss påstår hon. Många gånger kan vi inte återförena offren med familjerna. Vi upptäcker nämligen att det är familjen som bär skulden till att flickan eller pojken blev inblandad i trafficking. Bara för att de ska kunna skicka hem pengar. Återigen detta påstående om familjerna som boven, men inte heller Adriana kan bekräfta det påståendet, istället misstänkliggör Lena Scherman mamman, för att hon sörjer över att hallicken tog alla pengarna. Man frågar sig om även Petersel tycker det är bättre att människor lever i svält och misär istället för att försöka förändra sina liv genom sexarbete?
Så avslutar Scherman ”pedagogiskt” med att säga: Det tycks som om varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor … kanske det är så att vi alla måste ställa oss en enkel fråga om det skulle vara okay om det var min syster eller dotter som sålde sex på en bordell i Europa. Förutom det redan avhandlade idiotiska argumentet om ”syster/dotter” så är det helt enkelt inte sant att varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor. Nya Zeeland avkriminaliserade allt sexarbete (utom minderårigt) år 2003 och har sedan dess inte haft ett enda trafickingfall. Men det undviker Propagandisterna noga att nämna. Det skulle ju vara ”fel” fakta.
Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk. Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock. Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”. Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat. Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden. Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete. Hur vore det om Svt skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”? Är det någon som läser denna sida som tror att Svt skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?
Tack radikalfeminismen för att ni har hjälpt oss att komma till sådan statligt styrd åsiktsstyrning!
Ett svar på ”PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?)”