Först ber jag om ursäkt över ett långt inlägg, men detta var en komplicerad fråga i sin enkelhet.
Jag är tyvärr en person som inte har varken tid eller ork att varje dag vara ute på Internet. Därför har det gått några dagar sedan jag i en bloggtråd fick frågan om vad min inställning till prostitution ärligt är. Min ärliga ståndpunkt är – förutom att denna fråga är djupt länkad till vad jag skulle beteckna som närmast fascistisk människosyn hos prostitutionsmotståndarna – att sexhandel är en evolutionär adaption. Därför ser jag ingen skillnad i att använda sex som ”handelssystem” i förhållanden/äktenskap, för utförda tjänster, som belöning för en god middag eller mot rent ekonomisk ersättning. När man säger att ”prostitutionen” är världens äldsta ”yrke” så har det inte det minsta att göra med patriarkat eller den ideologiska fantasiprodukten ”könsmaktsordning”. Det är helt enkelt en nedärvd överlevnads- och belöningsmekanism som delas med andra primater. Så säger t ex primatforskaren och feministen Sarah Blaffer Hrdy (“Mother Nature: A history of mothers, infants and Natural Selection,” New York 1999): ”Sexuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat.” ”Sexhandeln” är faktiskt den mest framgångsrika överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin och instinkten är därför djupt biologiskt rotad hos oss sedan miljontals år tillbaka.
En del kommer naturligtvis nu att säga, att ”vi är inga djur”, vi ska stå över djuren och ta bort sådant djuriskt beteende. Men vilka objektiva bedömningsgrunder – annat än sin egen ideologiska övertygelse – har de använt för att döma vad som är djuriskt eller inte? De utgår från en sexualfientlig, kristen ideologi som skapat denna syn och som under nästan 2000 år misslyckats med att utrota de ”djuriska” beteendena. Eller, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963, att måttet på perversion ligger inte i en handling i sig, utan i den värdering vi lägger i handlingen. Ett bra exempel på detta är t ex homosexualitet och masturbering. När vi ändrade våra värderingar var det plötsligt inte längre perversioner. Det enda de kristnas kamp mot ”onaturlig” sex åstadkommit är häxjakter, utstötning, massdöd och mänsklig ångest. Detsamma kommer avgjort att gälla radikalfeminismens försök att utrota de ”patriarkaliska” mönstren (och därför på fascistiskt manér ”omprogrammera” mannen). Man gör bara, precis som kyrkan gjort, det som samme Howard S Becker konstaterar i samma bok, nämligen kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende!
Moderna exempel på misslyckanden är t ex Sydkoreas och Thailands tillslag mot prostitutionen i början av 2000-talet. Chenda Keo konstaterar i sin utvärdering: ”Hårda lagar och tvingande metoder har inte utrotat Sydkoreas gamla sexindustri …” och ”… Genomförandet av den thailändska lagen stämde inte upp sexindustrin … Införandet av lagen har tvingat industrin att nyorientera sig bort från direkt prostitution.” Den har helt enkelt bytt ”modus operandi”, som han konstaterar då vi får veta att lagen i Sydkorea minskat reguljära bordeller med 704 stycken mellan åren 2004 till 2006, samtidigt som de möjliga informella har ökats med 27.610 mellan 2003 och 2006 (Chenda Keo, Hard life for a legal work: The 2008 anti-trafficking law and sex work.
Personligen har jag aldrig haft några andra kontakter med sexarbetare annat än genom min forskning, eller i mitt stöd för dem i kampen för deras rättigheter (så de regelmässiga anklagelserna från abolitionister, om att tala i egen sak när de inte har underlag att komma med, är fullständigt felriktade i mitt fall). Inte därför att jag på minsta sätt skulle nedvärdera sexarbetarna – så som radikalfeministerna däremot gör – tvärtom anser jag att de borde ha rätten att vara stolta över det jobb de gör, och kunna få arbeta under trygga förhållanden, som andra yrkesarbetare. Jag är inte heller på minsta sätt negativ till sexköpare. Det är deras val och deras grej – även om den aldrig varit min – och de borde, liksom sexarbetarna, ha rätten att välja hur de vill ha sex utan att moralistiska radikalfeminister och religiösa ska tränga sig ner i deras sängar och tvinga dem att bara ha ”rätt” sex – enbart för att moralisten ska bli nöjd. F ö anser jag att i stort sett alla sexuella handlingar som är ömsesidiga – d v s att inte våld eller tvång är involverat – är ok, även om jag själv långtifrån skulle vilja utöva dem alla.
Radikalfeminismen är en fascistisk ideologi, eftersom den har på sitt program att – precis som kommunismen, fascismen och nazismen – ”omskola” människor till att bli ”rätt” och de dessutom som metoder för detta har tvång och våld (psykiskt och fysiskt). Något som tydligt demonstreras i fallet sexköpslagen. Låt mig ta ett exempel på anti-prostitutionsaktivisternas totala avsaknad av omsorg om människor och deras faktiska grund i djupt rotad egoism:
Förutom att FN (WHO, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, Kate Shannon 2010, The hypocrisy of Canada’s prostitution legislation. I “Canadian Medical Association Journal,” 7/9 2010, Vol 182 Issue 12, och ILO, “The Sex Sector: The Economic and Social Bases of Prostitution in Southeast Asia”, 1999) förespråkar en avkriminalisering av prostitutionen, och inkorporering i de nationella ekonomierna, så konstaterar nyss nämnda rapport, “The sex sector”, att varje år överförs omkring 300 miljoner dollar till familjer på den thailändska landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden. En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling. Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar (även om man ska vara försiktig med uppskattningar). Dessutom är betalning för direkta tjänster (som sker vid sexarbete) det effektivaste överförandet av pengar från dem som redan har till dem som inte har. När det däremot handlar om ”välgörenhetsorganisationer” och ”bistånd” försvinner istället merparten till mellanhänder.
Förutom dessa övergripande siffror konstaterar Boonchalaksi & Guest (i samma skrift) att massöserna på Bangkoks massageinstitut rapporterade en genomsnittlig besparing om 46.800 bath! 25 procent av de bordellanställda och 50 procent av massageinstitutsarbetarna ägde också hus. För barsexarbetarna i Steinfatts undersökning (2002, ”Working at the bar”) låg genomsnittsbesparingen, utslaget på alla arbetare, på 5125 bath. Det är alltså även en stor skillnad för den personlige sexarbetaren, också sedan han/hon sänt hem pengar, och många är de forskare som intygar de enorma inkomstskillnaderna mellan sexarbete och annat okvalificerat arbete. För att bara ta ett exempel kan anföras den i övrigt abolitionistiska undersökning som Sankar Sen & medförfattare gjorde i Indien (2004, ”A report on Trafficking in women and children in India 2002-2003,” NHRC, ISS, UNIFEM). Vid jämförelse av inkomsterna mellan prostituerade och andra okvalificerade yrkesgrupper tjänade de förstnämnda LÄGST 3000 rupier i månaden, men genomsnittsinkomsten låg på 11.600 rupier (13.800 för de under 18 år, 10.875 för de i åldern 18-25 och 7970 för de över 25 års ålder). För de i andra yrken var det så många som 50,8 procent som inte fick någon lön alls, 18 procent tjänade upp till 300 rupier i månaden, 13,9 procent 301-600 rupier, 6,3 procent 601-900 rupier, 6,3 procent 901-1200 rupier och 4,7 procent över 1200 rupier i månaden. Som synes en gigantisk inkomstskillnad!
Vad som är så motbjudande med dessa självutnämnt ”goda” anti-prostitutionsaktivister, som påstår sig ”hjälpa” sexarbetarna, är att de utan att kunna erbjuda några som helst ekonomiska alternativ kräver att sexarbetet ska försvinna. Och män och kvinnor som valt jobbet ska alltså snällt återgå till misär, fattigdom och svält. Och vilken ”hjälp” är det då som anti-prostitutionsaktivisterna och de religiösa erbjuder. Jo, inlåsning under fängelseliknande förhållanden och tvångsrepatriering tillbaka in i låglöneyrkena (se t ex Noy Thrupkaew, The Crusade Against Trafficking in Asia, Do Brothel Raids Ever Help Anyone? I “The nation” 5/10 2009). Det är därför som kambodjanska sexarbetare i debatten i “The economist” 6-10 september 2010 kan skriva: ”Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin. Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare. Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare. Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ’nyträna’ oss. De försöker att lära oss att sy. Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.” (Sakupplysning: 2008 slog kambodjanska staten igen bordeller och drev ut kvinnorna på gatan efter krav från USA att motverka ”traffickingen”. I ovannämnda rapport av Keo konstaterar han att det var katastrofalt för sexarbetarna).
Tror ni att västerländska, radikalfeministiska anti-prostitutionsaktivister bryr sig ett ögonblick om vad som händer med sexarbetarna sedan dessa ”goda” personer lyckats driva bort dem från bordeller eller sexarbete? Inte alls! Det viktiga för dem är uppenbarligen att bekräfta sina egna egos – och framstå som ”goda” och ”medkännande” människor, som ”gör någonting” – utan att det kostar dem något, utan tvärtom blir avstamp för karriärer och status. Nu tvivlar jag inte ett ögonblick på, att det finns en hel del som uppriktigt tror att de utför en god gärning, men när de vägrar att sätta sig in i realiteterna, när de vägrar att ta till sig alla motstridiga röster och forskning som finns, när de vägrar att se sexarbetarnas verkliga situation så är de medskyldiga till cynism, ignorans och förtryck ändå!
Det gäller naturligtvis samma sak för mängder av svenska och andra nationers sexarbetare också. Killar och tjejer som inte erbjuds jobb, som är förlorare redan från början i ett system som bara premierar dem som är ”rätt”, eller har ”adekvat utbildning”, krävs bara på att ”prostitutionen” ska upphöra. De ”goda” antiprostitutionsaktivisterna har inte heller här något att erbjuda dem, annat än återgång till knappa omständigheter, misär och dessutom stigmatisering. Antiprostitutionsaktivisterna och radikalfeministerna är verkligen inga goda människor. De präglas av en känslolöshet mot dem som inte är som de anser att man ”ska” vara och en cynism som är gigantisk i deras strävan att tvinga människor tillbaka i misär och fattigdom, bara för att tillfredsställa sin egen självgodhet. Det är hög tid att vi klär av dessa människor deras självpåklistrade ”godhet” och ”rättfärdighet”!!!
Så, ärligt talat, anser jag att den enda lösningen är att avkriminalisera prostitutionen, därför att moralistiska lagar och förbud aldrig har lett till något annat än häxjakt, förödelse och t o m död. Så minimalt som möjligt ska staten, eller ideologiska rörelser, gå in och reglera människors förehavanden. Det ska ske där det uppenbarligen gör våld på andra – inte där några av ideologisk eller religiös övertygelse har ”bestämt” (mot deltagarnas egna uppfattning) att det är ”patriarkaliskt”, ”rasistiskt”, ”rashygieniskt” eller ”religionskränkande” våld.
Det finns dock en stor fara med att verkligen acceptera människors olikhet och deras olika val och läggningar. Nämligen att dessa som är reellt farliga för alla – de övertygade ideologerna och moralisterna – ska bli så kränkta att deras hat och förföljelse av dem som är ”fel” ska eskalera till ännu högre nivåer än idag. Det är nämligen inte de som stämplas som ”perversa” som är farliga, utan de som utifrån egen övertygelse utför stämplandet.
Så, avkriminalisera prostitutionen, erkänn att det är en del av vårt mänskliga, biologiska arv, ge sexarbetarna möjlighet att verka under samma arbetsskyddslagstiftning som andra yrken – och låt dem vara stolta över sitt jobb. Och – framför allt – motverka totalitära rörelser som radikalfeminismen!