DEL 1:
ALLA VÄGER LEDER FRÅN ROM
SVT har sänt en stor produktion om vikingatiden, vilken fått den vilseledande titeln ”Vikingarrnas tid” och som anges vara ”en serie om de som levde i Sverige för väldigt länge sedan”, med arkologen Jonathan Lindström och producenten Mikael Agaton som manusförfattare. Som historiker med specialitet på Visbys vikinga- och medeltidshistoria har jag viss insikt i ämnet och det som slår mig väldigt ofta är hur fel det kan bli när arkeologer får för sig att de ska skriva historia. Så också i denna TV-serie.
Nid var under förkristen tid ett svårt brott. D v s det att pådyvla någon annan nedsättande eller felaktiga epitet. Människorna på vikingatiden hade därför illa likat vårt moderna samhälle, där medierna istället gjort det till en dygd att baktala och felaktigt hänga ut människor. Jag ska på intet sätt påstå att ”Vikingarnas tid” baktalar någon enskild person, men pådyvlar däremot tidsepoker och människorna där felaktigheter.
För det första har jag svårt för den där typen av medelklassbesserwisserhet som programledaren, Jonathan Lindström, uppvisar då han föraktfullt ondgör sig över turistindustrin. Visst finner jag själv det fånigt med detta tingeltangel, men inte mer fånigt än den (obefogat) överlägsna, raljanta ton han anlägger. Dessutom inser jag att inte alla människor kan ha samma smak och utgår inte från att min egen är den ultimata. Jag anser att en programledare bör präglas av saklighet, vilket som tur är de tre övriga ”vikingatidsexperterna” som deltar, Anna Kjellström, (humanosteolog), Charlotte Hedenstierna-Jonsson (arkeolog med Birka som specialämne) och Torun Zackrisson (arkeolog med inriktning på järnåldern), mer uppvisar. Några ”vikingatidsexperter” hittar jag dock inte bland dem, lika lite som jag själv är det. De är experter inom begränsade områden och har en förhållandevis bred kunskap om vikingatiden, men under resans gång kommer vi finna att bitar fattas.
Programledaren anger inledningsvis lite pompöst att, för att förstå en historisk epok så ska man gå via dom enskilda mänskorna, hur dom upplevde de här sakerna en gång i tiden. Det låter ju bra, men problemet är att jag ser detta bara i begränsad omfattning. Visst, vi får höra om sjukdomar och våld och annat, men väldigt lite om hur människor tänkte och trodde, något som är viktigare – menar jag – än sjukdomar och våld, som finns i alla kulturer under människans historia. Sedan ställer jag mig väldigt frågande till detta att sätta begynnelsepunkten för vikingatiden till ca år 100 e kr. Varför inte redan under bronsålder, då importen av bronsföremål visar på kontakter med kontinenten? Men visst, Rom innebar en början på ett inflöde som kanske var bredare fördelat än under bronsåldern, men det finns naturligtvis en mängd argument för att börja vikingatiden vid andra tidpunkter. Det är ju en subjektiv värderingsfråga och nu vill Jonathan Lindström börja den vid omkring år 100 e kr.
Vi får höra att de nordbor som for till Rom gjorde att människor i Norden fick smak på den stora världen. Det är naturligtvis nonsens, eftersom människor alltid haft smak på ”den stora världen”, även om deras värld kanske varit mindre. Men det mest störande i detta är den där enkla arkeologlogiken som utgår från, att om ett föremål är tillverkat i Rom så måste den som lagt ned det i jorden också ha varit där och hämtat det. Men så var det naturligtvis långt ifrån alltid. Rom utgjorde lockelse även på de germanfolk som bodde betydligt närmare Romarriket, och med vilka germanfolk nordborna hade kontakter och bedrev handel. En handel som resulterade i att romerska produkter nådde Norden via mellanhänder. Så antyder t ex Gutasagan att gutarna tidigare haft kontakt med anfränderna goterna, en del av Herulerna återvände, enligt Prokopios (som var närmast samtida med händelserna), till Skandinavien, frankerkungen Hlothar Gamles tredje gemål, Ingigund, har ett namn som vittnar om nordiskt ursprung, liksom kontakter mellan England och Norden kan beläggas i minst två fall: Sutton Hoo och Wessexkungen Ingild (Ingjald), vilken rent av har ett svenskt kunganamn. Likaså är det tveksamt om romarna gjorde så att nordborna fick smak på vin. Vin var en lyxprodukt (Oden levde ju enbart på vin) och långt ifrån allmänt, så det är tveksamt om kontakten med Rom gjorde att de fick smak på det. Särskilt som vi förmodligen producerat vin själva under bronsåldern.
När det berättas om skrivkonsten så framgår det vilken tveksam berättarmetod som programledaren använder sig av. Det påstås närmast tvärsäkert att det var en dansk som kom på runorna, vilket absolut inte kan sägas vara säkert. Det är ett påstående grundat på en teori framförd av lundaforskaren John Troeng, som ännu är obestyrkt. Att därför framföra det som ett faktum är fullständigt uppåt väggarna. Den äldsta kända, kompletta futharken är Kylverstenen från Gotland. Den kunde lika väl användas för att påstå att det var en gotlänning som kommit på runorna, men vore naturligtvis lika osäkert som att påstå att det var en dansk. Vi har helt enkelt ingen aning om vem som uppfann runorna och då ska man inte göra ogrundade påståenden som Lindström gör. Fel är det också att direkt koppla det till Rom med att jämföra antal tecken med det latinska alfabetet. Det senare hade 23 tecken, inte 24 som Lindström påstår. Latinska tecken har naturligtvis inspirerat flertalet runor, men en del av dem har inte romarnas alfabete som förebild. Sedan förstår jag inte vad fånerierna och det indirekta förlöjligandet av de germanska språkljuden har att göra med specialtecken. Det räcker väl med att meddela att vissa språkljud (särskilt thorn-runan) krävde särskilda tecken.
Man undrar ju också varför inte alla europeer utanför Rom blev vikingar, med tanke på att romarna kunde säga till alla dessa att ”det kommer från oss” på vilket område som helst. Naturligtvis är det också nonsens, eftersom det är att förutsätta att nordborna var mer eller mindre dumma i huvudet och inte kunde komma på saker själv. Rimligare hade varit att säga att väldigt mycket kommer från romarna.
Så kommer man in på ett av ”bevisen” för dessa som for ned till Rom och tog värvning, nämligen Lau-mannen från Gotland, i vilkens grav man fann svärd, spjut, hammare och tång. Här följer ett längre stycke med rundprat och demonstration av hur en strontiumundersökning går till. Jag förmodar att det råder olika mening om nyttan i denna typ av scener, men inser också att utan den typen av inslag hade det förmodligen bara blivit ett enda program, eftersom den faktamängd som totalt levereras hade rymts inom det.
Angående Lau-mannen så säger man sig inte finna några tecken på att han vistats i Rom, men att strontiumvärdena stämmer bra med att han vuxit upp på en kalkstensö. Här kunde man dock ha sett ett tecken på att han varit i Rom i den höga blyhalten, eftersom Roms vattenledningar bestod av blyrör. Istället hänför man det till att han skulle ha varit smed. Vi vet dock inte om han varit nere på kontinenten, eftersom förekomsten av vapen enbart indikerar att han varit krigare, vilket lika väl kan ha varit hemmavid
Lau-mannen blir den första lappen på en tidslinje som Lindström nödvändigtvis ska ha med. Varför förstår jag inte, för det ges aldrig någon egentlig översikt av den utan det är bara personer som fästs där i kronologisk ordning. Jag förmodar att det är de människor genom vilka vi ska ”förstå den historiska epoken”.
Nästa steg på vägen i ”vikingatiden” är Helgö (och Uppåkra) och vi får veta att det då inte fanns ett svenskt rike, samtidigt som det sägs att den senare platsen tillhörde ett danskt rike. Logiken i detta är lite svårt att förstå, men vi får veta att det var platser för handel och utfärder till platser utanför den egna, att man funnit romerska förtjänsttecken, ett unikt romerskt bronskärl och glas från romersk järnålder på Helgö, vilket leder till det tvärsäkra påståendet att de som etablerar sig har varit i tjänst som soldater i Rom. Jag förmodar att det betyder att åtminstone en person varit soldat i Indien då, eftersom den Buddhafigur som har återfunnits på platsen visas upp. För det kan väl inte ha varit så att produkter nått Helgö via mellanhänder?
Sedan kommer det första framlyftandet av kvinnorna: Vi underskattar hantverksyrkena, men också hemarbetet, hur lång tid det tog att producera en mansdräkt eller kvinnodräkt, att bygga hus, det som måste till för att samhället ska fungera. Egentligen är det inget nytt och poängen hade varit tydligare om man redan nu understrukit hur mycket tid det tog att få fram ett segel – vilkets tillverkning var kvinnogöra. Men varken nu eller senare berättar man om hur självklart det var under denna tid att könsrollerna var självklara och på intet vis ifrågasatta.
Sedan förflyttas vi först till Ismanstorp fornborg på Öland där det bl a påpekas att de nio portarna tyder på kultverksamhet eftersom talet nio var ett ”kultiskt” (heligt) tal. Anläggningen är fantastisk och väl värd att visas upp, men besöket där blir inte så långt utan strax så är vi i Runsa fornborg i Uppland där vi får veta att tekniken för att få upp murarna i höjden saknade inhemsk tradition och förstår därigenom indirekt att det var importerad teknik. Logiken i språnget till nästa fornborg, Sandbyborg – även den på Öland, känns dock lite långsökt. Programledaren låter oss först veta att det var småbröder som åkte till Rom, för att de inte fick ärva gård. Det gör ju att man blir förvånad över att gårdsägare, dokumenterat i runinskrifter, for på utfärder under vikingatiden. Borde det inte ha varit småbröder då också? Jag undrar vilken märklig omvälvning i samhället Lindström tänker på som kan ha förändrat detta mönster, så att även storebröder kunde fara i utfärd.
Småbröderna betalades ofta i romerska guldmynt, får vi veta, vilket ledde till avundsjuka hemmavid, vilket vi ska förstå är orsaken till massakern i Sandbyborg omkring 480 e kr. Efter massakern, får vi veta, kom ingen tillbaka, men en mängd saker blev kvar och ingen begravde de döda. Det fanns smyckesgömmor kvar, men ingen hämtade dem för alla som visste var de fanns var döda. Det låter plausibelt, även om vi faktiskt inte har den minsta susning varför Sandbyborg anfölls.
Så tas vi till den brutala verklighet denna massaker måste ha varit, genom skelettet av en ung person, i 12-15-årsåldern som slagits ihjäl med ett trubbigt föremål. Det är intressant att man så gärna visar upp barn i sådana sammanhang, precis som om vi inte kan förstå grymheten och plågan i det om det är vuxna män(niskor).
Nästa brutala värld är ”ett litet kungadöme” i trakten kring Sundsvall. Vid Torp har man grävt fram fem personer, kanske en brukspatronsfamilj, som lidit en ond, bråd död. Tre män och två kvinnor som gravsatts på ett ”skändligt” sätt, med ansiktet nedåt.
Nu ska vi komma ännu närmre människorna från den tiden, genom att en ansiktsrekonstruktion görs av en av kvinnorna från Torp. Denna görs i Leuven i Belgien och nu följer en sådan där sekvens när vi får följa arbetet med att få fram ansiktsrekonstruktionen via dator. När sedan ansiktet visas upp får vi veta att strontium visar att Torpkvinnan växte upp norr om Uppsala, men att dna-profilen för kvinnorna pekar på ett ursprung någonstans i trakten Kroatien-Ungern-Ukraina. Härmed får kvinnorna en ”dramatisk” släkthistoria, med att vara invandrare av andra generationen. Två personer från nämnda trakt av Europa ska ha invandrat till Sverige i den tidigare generationen och sedan har deras döttrar hamnat i Torpa. Kanske stämmer det, kanske inte. Intressant hade varit om man dragit mer i den här tråden för att tänka sig hur och varför den tidigare generationen kom till Norden.
Torpakvinnan blir nummer två på tidslinjen.
I nästa anhalt är vi i mitten av 500-talet då något händer, med centrum i Mälardalen. Stora gravhögar börjar resas och en ”maffiakung” i svearnas kärnområde ser sin chans att expandera. Jag reagerar synnerligen negativt på den här typen av personliga, nedsättande värderingar som Lindström slänger in då och då. En programledare ska vara saklig och inte spekulera utifrån förutfattade meningar. Spekulationen att det är en ”maffiakung” bygger på ett tvärsäkert påstående att det som kan möjliggöra expansionen är vulkanutbrott långt borta år 536 (på norra halvklotet) och i två omgångar på 540-talet (540 och 547 i tropikerna, parenteserna mitt förtydligande) och den efterföljande köldperioden. Vi får nämligen veta att det är typiskt ”kriminella” och andra personer att se sin chans när exeptionella saker händer. Något som rimligen borde betyda att gravskicket ändrades i hela världen vid den här tiden och att det dök upp ”maffiakungar” överallt. Jag ska köpa Lindströms teoretiserande när han kan visa att det var fallet.
En annan förklaring till det förändrade gravskicket kan vara ett skifte i den religiösa världsbilden, som Charlotte Fabech ser omkring år 500 i Sydskandinavien då ett nytt, härskarstyrt mönster för offer framträder, istället för de gamla våtmarksoffren. Istället börjar offergåvor i form av brakteatrar och guldbleck uppträda, något som Fabech tolkar som påverkan från en ny härskarmakt i Skandinavien på 500-talet, och att den nya ”aristokratin” monopoliserade de religiösa ritualerna. Men det säger inte att det var en särskild ”maffiakung”. Man kan spekulera också i detta religionsskifte, vilket Åke Ohlmarks på sätt och vis gjorde redan 1972, då han – utifrån att Skialfingarna och gotiska kungar har kunganamnen Alrik och Erik gemensamt – tänkte sig att gotiska kungar ersatte den ursprungliga Ynglingaätten på 300-talet i Uppsala. Ett sådant regimbyte kan mycket väl ha inneburit att religionen påverkats, eftersom goterna rimligtvis fört med sig influenser från Rom, då de var betydligt närmre dessa influenser. Tanken är lika hållbar som den om ”maffiakungar”, men det vore mig främmande att i en TV-serie framföra det som ”fakta”.
Kungariket som skapas från Uppsala är det mest vidsträckta hittills i vårt land påstås det och gravarna det första tecknet på att kungarna börjar att expandera. Ett bevis på det är, menar programledaren, att en sveaprinsessa blir bortgift med kung Redwald i East Anglia – han som anses begraven i Sutton Hoo. Förmodligen har han rätt i att en sveaprinsessa sändes dit för giftermål, men det bör ha varit Tytila, Redwalds fader, hon gifte sig med, för det är inte rimligt att Redwald som make skulle anamma svearnas seder så totalt, utan det bör vara som son han gjorde det. Om man i sammanhanget skulle tillåta sig att ytterligare en gång spekulera så är det möjligt att Redwalds son, Ragnar (Reginhere), som stupade vid River Idle 616, är anfader för den senare Uppsalaätten. Enligt sagorna hette nämligen Sigurd Hrings farfar Rædbert, ett namn som direkt anknyter till Redwald och tidsmässigt kunde denne mycket väl vara Ragnars son (och dessutom var Sigurds äldste son Ragnar). Men, som sagt, det är bara ren spekulation och jag tänker inte påstå att det är en sanning.
Snart följer del 2.