Jag ber om ursäkt för ett ganska
långt inlägg, men det krävs för att underbygga en text som faktiskt visar att
det är antiprostitutionsaktivisterna som är de ”onda”, inte sexturisterna.
Att primathonors (inklusive människan) förmåga att byta sex mot
tillförsel i någon form är en evolutionär adaption – d v s genetiskt nedärvt i
arten – är uppenbart. T ex syns det
tydligt av dvärgschimpanshonors
självklara sätt att utnyttja den sexuella attraktionen för att lura
hannar. Hrdy (1999) skriver att ”[s]exuellt
umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en
belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och
som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat”. Det är t o m den främsta
överlevnadsmekanismen någonsin för primathonor (inklusive människan), vilket i
modern tid bl a uttryckt sig i kvinnliga
Gulag-fångars säljande av sex, vilket gjorde dem mer framgångsrika än sina
manliga medfångar, och unga
kvinnors byte av sex mot föda och husrum i Burundi. ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution
mycket nära situationen av att få något för ingenting. Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå
erhålla en generös belöning” (Ahsan
Ullah 2005).
Det är de betydligt högre inkomsterna i sexarbetet som lockar kvinnor
till det. Det är också historiskt ett
faktum att det är så, och Rosen (1982) skriver att prostitution för hundra år
sedan var en verklig inkomstmöjlighet för en ung, hyfsat attraktiv kvinna, som
också utgjorde en möjlighet till socialt avancemang. I tidigare yrken hade de prostituerade tjänat
mellan 4-6 dollar/vecka, vilket skiljde sig föga från andra arbetande kvinnor
vid samma tid, samtidigt som det krävdes 9 dollar/vecka för att kunna
leva. I Prostitutionen tjänade en kvinna
på en kväll vad andra kvinnor gjorde på en vecka. Prostitution var lönande. En ung kvinna som givit hela sin lön till sin
familj och aldrig fått behålla något för eget nöje sa: ”Tror du att jag tänker gå tillbaka till
att tjäna fem eller sex dollar i veckan i en fabrik, och för det aldrig ha en
cent att spendera själv, när jag kan tjäna den summan varje kväll, och ofta
mycket mer”?
Föreställningen var att prostitution var ett enkelt jobb. Bra betalt med kort arbetstid (i regel ca
21-02), med fria, disponibla eftermiddagar.
Sexhandeln är ju inte bara ett fenomen som handlar om pengar mot sex,
utan används också inom människors förhållanden/äktenskap. Eller som Laurie (2010) uttrycker det: Upprepande Cicely Hamiltons ”Marriage as a
trade”, vilken argumenterade att äktenskap var en form av privat snarare än
offentlig prostitution, beskrev sexupplysaren Ettie Rout [1923] äktenskaplig
sex som del av ”profitsystemet” och betraktade ”konvenansäktenskap” som en form
av ”handelssamlag.” Ett modernt
exempel är en av mina söners vänner som för några år sedan inför kompisarna
beklagade sig över att hans tjej inte ville ha lika mycket sex som han
ville. Men så la han till: ”Men om hon vill att jag ska gå till
kiosken och handla godis åt henne så kan jag få en avsugning.” Borde den då 17-årige killen ha satts i
fängelse 6 månader (nu ett år) för att de två gjort den ekonomiska
överenskommelsen? Hur absurd är inte
svensk lagstiftning?! Det är ju en
adaptiv självklarhet att kvinnor kan utnyttja hur korkade män blir när
testosteronet slår till. Och varför skulle
de inte göra det när det är syftet med överlevnadsmekanismer? ”Ivern hos annars anständiga medborgare
att ta emot den oanständiga tjänsten understryker starka krafter bakom
efterfrågeelementet” (Ahsan
Ullah 2005). (Testosteronet gör karlar dumma i huvudet,
lättutnyttjade och lättlurade, men det har också baksidan att dumheten gör att
karlarna själva inte alltid förstår var gränsen går. Men det är evolutionen som skapat detta, som
övervägande gynnsamt för artens överlevnad).
Som Karandikari (2007) säger, angående prostitutionen i Asien, så
anläggs moralistiska och religiösa synsätt på frågan om densamma – med
efterföljande fördömelse. Men
moralistiska synsätt är definitivt inte universella, de växlar över tid och
plats och saknas helt hos våra artfränder bland primaterna – och gjorde det
även hos människan innan upptäckten av sambandet mellan sex och graviditet, och
”civilisationens” religiösa idévärld. De
är alltså inte adaptioner, utan kulturella konstruktioner! Sexarbete är däremot, som redan sagts, en
stark överlevnadsmekanism och det involverar för människans del en stor mängd
andra aktörer, runt en ekonomi som håller stora människomassor under
armarna: ”Den kommersiella sexsektorn
tillhandahåller inte bara betydande inkomster och anställningar för dem som är
direkt involverade i prostitution; den tjänar också till att vidarebefordra
inkomster från urbana områden till landsbygdsområden och från prostituerade som
arbetar på andra sidan havet. I många
länder är prostitution en överlevnadsmekanism för att handskas med fattigdom
och en metod för att kompensera för brist på social välfärds
inkomstuppehållande program. I
sydostasiatiska länder som Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och
Indien så är det en betydande källa till främmande utbyte genom en högt
strukturerad transnationell affärsverksamhet och expansionen av turistindustrin
likväl som arbetskraftsexport” (Karandikari 2007).
Bristen på vilja från de västerländska NGO:erna,
(medelklass)aktivisterna och politikerna att satsa på kostsamma sociala och
ekonomiska insatser i fattiga länder, men istället ekonomiskt billiga
moralistiska agendor, som ska tvinga kvinnorna tillbaka till fattigdom, elände
och underkastelse, visar tydligt, att antitraffickingagendan inte har ett
enda dugg att göra med att hjälpa människor. Det är, åtminstone för de starkt drivande,
enkom en språngbräda för västerländska (medelklass)aktivister för att känna
tillfredsställelsen att få vara ”god”, i att få ”bekräftat” att den egna
ideologin är den bästa, kombinerat med goda karriärmöjligheter. På vägen lyckas man manipulera mängder av
människor som uppriktigt vill göra gott, och som tror sig göra det, men som
alltför okritiskt sväljer ideologernas verklighetsförfalskning och rena lögner.
Faktum är, att den ekonomiska potentialen inte bara handlar om
sexarbetare. En CDCD-rapport 1997 (Thailändska hälsoministeriet) fann att av 36.473 personer i Bangkok,
arbetandes på 1421 etablissemang, så var 26.361 sexarbetare, men i provinserna
fann Bhatiashevi samma år att av 67.789 personer på 6338 etablissemang så var
38.525 sexarbetare. D v s att av alla
dem som arbetar i sexindustrin är det endast 60,7 procent som är sexarbetare (Steinfatt 2002, Lim 1999). Så
fyra av tio arbetare i sexindustrin får sin försörjning i kringarbete. Det visar, att inte endast sexarbetarna
bygger sin ekonomi runt detta, utan även andra stora befolkningsskikt och att
det är en oerhört viktig ekonomisk faktor för fattiga människor. I t ex Thailand, som ILO-rapporten ”The Sex
Sector” (Lim 1999) rapporterar, överförs varje år omkring 300
miljoner dollar till familjer på landsbygden från kvinnor som arbetar i
sexindustrin i urbana områden. En summa
som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling. Perioden 1993-1995 uppskattas att
prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar. 1980 erkände och rättfärdigade också den
thailändske premiärministern sexindustrins existens som landets främsta
turistattraktion: ”Jag ber alla
guvernörer att ta i beaktande det naturliga scenariot i era provinser, med
några former av underhållning som några av er kan se som motbjudande och
skamliga därför att de är former av sexuell underhållning som lockar turister…
vi måste göra detta eftersom vi måste räkna med de arbeten som skapas” (Ennew 1986).
Det är ett faktum, att prostitutionen överför oändligt mycket större
summor från dem som redan har resurser till dem som inte har sådana än några
offentliga program – precis som det har varit i alla tider. Och det är ett fundamentalt faktum, att dessa
pengar går direkt till de fattiga, utan inblandning i form av välbetald
medelklass som mellanhänder, som i t ex bistånd, utvecklingsprogram och
”rehabilitering”. ”När kunden betalar
en sexarbetare, så inträder betalningen direkt i de fattigas ekonomi” (Steinfatt 2002). Det är också ett fundamentalt
faktum, att det är just de fattigaste som tjänar på detta, och dessutom så
handlar det inte bara om att sexarbetarna erhåller pengarna, effekten sprider
sig till deras familjer, till kringanställda, och till den servicesektor som
finns runt de fattiga. ”[V]arje
person som spenderar pengar som tjänats av en sexarbetare hjälper till att
supportera stora service- och produktionssektorer i ekonomin som också i stort
utgörs av de fattiga” (Steinfatt
2002). T o m den halvtomma schampoflaskan, oanvända
mediciner och icke uppätna matartiklar vid slutet av semestern kan utgöra
viktiga bidrag till ett hushåll som kämpar för att överleva. Därför är det verkligen inte konstigt, att
många invånare, både vuxna och barn, försöker vara vänner med turister
och/eller inleda sexuella relationer med dem (eftersom sådana tillförsäkrar dem
större tillförsel). Sådana relationer
representerar en av de få möjligheter där vanliga lokala vuxna och barn kan
nosa på de privilegier som annars är reserverade för turister och den lokala
eliten (O’Connell Davidson
2005). Och turisten själv ser det ofta inte som
prostitution, när han/hon på morgonen ger några dollar till taxi och för att
hjälpa den tillfälliga partnern. I
Sánchez Taylors (2001) undersökning av 240 kvinnliga turister i Karibien finner
hon att nästan en tredjedel hade sex med en eller flera lokala män under
semestern. Av dessa angav 57 procent att
de hade hjälpt deras partners finansiellt eller materiellt. Men ingen av dem ansåg att de nyttjat en
prostituerad.
Antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dessa omständigheter,
tvärt emot de fattigas egen syn på det, som att det är ett ”tvång”,
fullständigt bortseendes från att alla former av anställningar dessa fattiga
måste ta är av nödtvång. Indirekt
inbillar man sig, att en kvinna självklart hellre skulle slita tio timmar i ett
mattväveri en dag för några futtiga bath än att tjäna tio gånger så mycket på
att t ex ”suga av” en turist under 20 minuter.
Man framställer sexköparna som onda män, som åker på ”sexturism” för att
utnyttja de fattigas situation (som
t ex Re 2003 och Pruth 2007),
trots att de bara utövar ett adaptivt beteende.
Men varenda turist som åker till ett utvecklingsland ”utnyttjar”
faktiskt de fattigas situation, oavsett vilken form av turism han/hon
utövar. Och det är verkligen inte så att
kvinnorna i sexindustrin vittnar om att sexturisterna är onda män. Tvärtom så framställs de som vänner,
pojkvänner, och i åtminstone fallet Thailand ser sexarbetarna på barerna
”farang” män (de västerländska sexköparna) som bättre än thailändska män (Steinfatt 2002, Re 2003), och dessutom har många sexköpare, som
ILO-rapporten ”The Sex Sector” påpekar, hjälpt kvinnor att fly från kränkande
situationer (Lim 1999).
Faktum är, att ska vi tala om några som är onda i detta avseende så är
det antitrafficking- och antiprostitutionsaktivisterna, som strävar efter att
beröva fattiga människor deras främsta inkomstmöjlighet, som strävar efter att
hålla kvar stora människogrupper i en större fattigdom och misär än nödvändigt
och att beröva människor hoppet om en bättre framtid. Och varför?
Jo, för att dessa medelklassmänniskor anser sig veta bättre, utifrån en
ideologisk idé om att prostitution är ”fel” sex, och att de på ett
kolonialistiskt sätt har rätten att diktera för andra vad som är ”rätt”
sex. I grunden, groteskt nog, utgående
dels utifrån en kristen sexualfientlig ideologi, som nu också har anammats av
moderna radikalfeminister, och dels ett adaptivt mindre smickrande kvinnligt
beteende; det att kvinnor ogärna delar med sig av de resurser som de förväntar
sig att erhålla från männen (Sefcek
& medförfattare 2006, Lyngbye & Hansen-Hansen 2009).
Man måste också fråga sig om det är en tillfällighet att detta med strävan
att beröva de fattiga möjligheten till inkomster från prostitutionen
sammanfaller med att det gynnar medelklassen?
Om man får bort prostitutionen kommer nämligen konkurrensen om de redan
lågbetalda jobben i olika sektorer, som mattvävning, hembiträde, fabriker och
andra att öka, och pressa lönerna nedåt.
Det kommer att innebära, att de fattiga får arbeta mer för sämre
betalning, och därför får de tillgång till mindre – även om priserna sjunker. Men för medel- och överklass blir det bara
gynnsamt, samtidigt som inkomstklyftorna ökar.
Phongpaichit meddelar, att 1981 tjänade de rikaste tio procenten i det
Thailändska samhället 17 gånger så mycket som de tio lägsta, men 1994 var
skillnaden 37 gånger (Phongpaichit
& Baker 1998). Som Boonchalaksi & Guest (1998) uttrycker
det så är det ingen annan industri än sexindustrin som ”skulle
tillhandahålla möjligheten för unga outbildade kvinnor att regelbundet sända
dessa stora mängder pengar till deras lantliga familjer”. I början av 2000-talet var det mellan 1.475.000
och 1.845.000 människor som direkt supporterades av någon som arbetade inom
sexindustrin i Thailand och miljontals fler supporterades indirekt (Steinfatt 2002). Att nå framgång i bekämpandet
av prostitutionen skulle i framtiden direkt garantera medel- och överklass t ex
billiga hembiträden – som de i praktiken kan behandla hur illa som helst
eftersom de inte är intressanta ur antitraffickingsynpunkt – men de fattiga
skulle berövas möjligheter till bättre liv.
Som Steinfatt (2002) konstaterar, att eftersom det är ett faktum –
åtminstone enligt dem själva och de som seriöst och något så när objektivt
försöker att studera detta – att sexarbete är arbete, så är det att förneka
detta ”att förneka ekonomisk och social kraft för de miljontals kvinnor världen
över som ger mat till sina barn, sina familjer och sina vidhängande ekonomiska
samhällen med intäkterna från sitt arbete, som är sexarbete”.
Kvinnorna i detta arbete är också långt ifrån hjälplösa ”flickor”, som
antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dem som, utan ofta medvetet
kalkylerande kvinnor som agerar som ”professionella flickvänner”, med tydliga
strategier i sitt jobb, i vilka också ofta ingår att lura de godtrogna
västerländska ”sexköparna” – som tror deras ”flickvänner” troget väntar på dem
(Hoefinger 2011). Över två tredjedelar
av de barprostituerade i Thailand anser också att de har ett bra jobb
(Steinfatt 2002).
Väldigt talande för hur sexarbetarna själva ser på de västerländska
antiprostitutionsaktivisternas ”omsorg” ses i debatten om prostitution på The
Economist 6-10 september 2010. Då skrev
kambodjanska sexarbetare detta inlägg: ”Vi
är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av
anti-traffickingindustrin. Vi brukade
arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av
organiserande som sexarbetare. Nu är vi
skingrade på gatan där det är farligare.
Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking
NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss. De försöker att lära oss att sy. Vet de inte att stora antal av sexarbetare i
Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så
lite och villkoren är så dåliga. Nu vet
vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går
mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i
vårt land!! Fröken Melissa [Farley] talar
mycket om hallickar. Den största
hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken. Kvinnor och män som gör sina stora
förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss
genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar
det rehabilitering. Vi vämjes på
anti-trafficking-hallickar! Vi vill ha
bort lagar kring sexarbete. Vi vill få
ett slut på anti-traffickingindustrin”.
Lite senare la de till: ”Som
sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ’Rädda oss från räddare’”. Det är inte sexturisterna som är onda, det är
de ”goda” antiprostitutionsaktivisterna som är det!
Postat tidigast 2013.