Publicerat

JAG BLIR ILLA BERÖRD AV ”LIBERAL” PK-RÄTTNING

Jag blir väldigt illa berörd av att förmenta liberala skribenter nu går ut och vill avkräva den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson ”försäkringar” om att hon ställer upp på vissa politiskt korrekta idéer, och gör hon inte det ska hon avsättas.  Det sägs att hon är ”homohatare” för att hon är med i Livets ord och inte röstade för könsneutrala äktenskap.  Vad de här skribenterna inte kan skilja på är deras egen ”PK-fascism” och den som de (ofta befogat) beskyller vänsteranhängare för.  Vad de indirekt gör är att kräva åsiktsrättning i ledet.  En sorts indirekt ”berufsverbot”.  Har du fel åsikter ska du inte få jobba med vissa saker.  Jag vet hur vidrigt detta är, eftersom jag på obefogade grunder drabbats av det själv.  Vad dessa förment liberala skribenter och debattörer också gör indirekt är ju att öppna upp för detta som system.  Om vi skulle få en konservativ reaktion och det blev politiskt korret att t ex förbjuda oralsex så skulle alltså inte en som utövat det, eller som förvarar det kunna få vissa arbeten eller poster.  Ser inte dessa förmenta liberaler vad de håller på med?

En annan skrämmande sak i detta är att när jag i en tråd kritiserade denna PK-konformism fick jag extrema exempel som skulle visa att jag hade fel.  ”Om hon skulle ha tillhört en antisionistisk grupp som velat bomba Israel, skulle hon ha fått vara minister då också”?  Men, herregud, var finns proportionerna i detta.  Kan man inte se skillnaden mellan att av religiös övertygelse tycka det är besvärande med enkönade äktenskap, och lägga ned sin röst, och att bomba Israel?  Vi kan naturligtvis ha olika åsikter om var gränserna för detta går, men för mig är det en skillnad i att bomba ihjäl människor och lägga ned sin röst rörande homoäktenskep.

Det viktiga i detta är naturligtvis vilket arbete Elisabeth Svantesson kommer utföra som arbetsmarknadsminister – och där är jag inte särskilt hoppfull, eftersom den svenska arbetsmarknadspolitiken bara går ut på att föda arbetslöshetsindustrin och exploatera de arbetslösa för skrupelfria välgörenhetsorganisationer och företag som vill ha gratis arbetskraft.  (En mer ineffektiv myndighet än Arbetsförmedlingen kan man knappast finna).  Men hon har, precis som alla andra, rätten att visa vad hon går för innan PK-polisen, för ovanlighetens skull också bestående av ”liberaler”, skriker på PK-rättning i ledet.  Börjar hon däremot blanda in sin ideologi i sitt arbete, då ska hon kritiseras för det, och då kan det vara fog att avsätta henne, men inte för att hon har ”fel” åsikt.  Jag tycker att alla dessa förmenta liberaler som ropar på PK-rättning skulle skämmas – och framförallt sluta kalla sig liberaler, eftersom de tydligt visar att de är för ett åsiktsstyrningssystem!

Själv tycker jag synnerligen illa om all ensanningsideologi, som t ex kristendomen, islam, radikalfeminismen, nazism, fascism och kommunism, så visst kan det vara störande att Elisabeth Svantesson har sin övertygelse.  Men vi har också – åtminstone formellt – åsiktsfrihet, och rent principiellt hyllar jag principen att det inte är din åsikt som ska kvalificera dig, utan din kompetens.  Jag är kritisk till vad kristendomen gjort med världen, men jag är också kritisk till dem som påstår sig vara liberala och för åsiktsfrihet bara så länge det överensstämmer med deras egna åsikter.  Jag instämmer med vad Carl-Johan Rehbinder skrev på ett facebookinlägg:  ”Att något ska vara tillåtet behöver aldrig motiveras.  Att något ska vara förbjudet måste dock alltid vara oerhört väl underbyggt med fakta och evidens, och bevisligen förhindra att tredje part drabbas.”  Att ha en åsikt som inte överensstämmer med andras är inget bevis för att den personen ska förbjudas.  Sedan är det en annan sak att det svenska samhället för många år sedan tappade kraven på fakta och evidens för sina förbudslagar och istället övergick till att låta ideologi styra dem.  Men det gör inte principen felaktig.

Postad första gången september 2013. Efterskrift, maj 2014:  Elisabeth Svantesson har uppenbarligen inte åstadkommit något konstruktivt alls under sin tid som arbetsmarknadsminister.  Trots ett flertal påstötningar brevledes har hon inte levererat ett enda svar.  Hon är, utan tvekan, inkompetent som arbetsmarknadsminister och bör därför avgå!

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 8: DE PROSTITUERADE ÄR VÅLDSUTSATTA, DROGBEROENDE OCH MÅR DÅLIGT

En myt som ofta dras fram är myten om den våldsutsatta prostituerade.  I denna myt finns för det första ingen nyansering av vad våld är, utan allting, från att någon skriker ilsket åt en, till våldtäkt, registreras som en händelse av våld.  För det andra måste man hävda att alla sexarbetare har det som de gatubaserade.  Men i de icke gatubaserade prostituerades verklighet ser bilden inte alls ut som i abolitionisternas önskade idealvärld av slagna, våldtagna och skräckslagna kvinnor på bordeller och i privatmottagningar.  ”Risken för våld betraktades inte som en fråga bland anställda och privata sexarbetare då de flesta aldrig hade upplevt våld.  Några hade attackerats fysiskt, så som blivit dragna i håret eller kastade ur sängen, men de rapporterade dessa som små incidenter.  Anställda arbetare säkrade sin säkerhet genom att göra det klart för klienten innan de gick in i rummet vad de kunde förvänta i transaktionen.  Det var något som inte var möjligt före avkriminalisering av rädsla för att fångas i anklagelser om att bjuda ut sig” (Abel & Fitzgerald 2010b).  D v s ett tydligt bevis för att avkriminaliseringen på Nya Zeeland har förbättrat för sexarbetarna.  Dessutom, som ju Steinfatts arbete visar, var risken för våld från kollegor på barerna i Thailand betydligt större än från kunder.

Angående avkriminaliseringen på Nya Zeeland och sexarbetarnas hälsa skriver Abel och Fitzgerald följande:  ”Vad gäller allmän hälsa och energi och vitalitet så fanns inga märkbara skillnader mellan varken manliga eller kvinnliga i sexarbetarundersökningen och den generella befolkningen.  Däremot fanns det tydliga skillnader i uppfattningen av mental hälsa, med både män och kvinnor i denna rapport rapporterandes lägre upplevda nivåer av mental hälsa än den generella populationen” (Abel & Fitzgerald 2010b).  Detta konfirmeras också av undersökningen av olika grupper av sexarbetare i Queensland, Australien, 2003.  Vi har redan berört hur stora skillnader som visade sig mellan gatu- och inomhusprostituerade, men intressant nog gjordes även jämförelser med motsvarande åldersgrupper ur den vanliga befolkningen.  När det gäller nivån på fysisk hälsa så skilde det sig föga mellan prostituerade (som hade något bättre fysisk hälsa) och ”vanliga” människor.  När det däremot gällde mental hälsa fanns en viss skillnad.  För den vanliga befolkningen låg mentalhälsopoängen på 50,6, för de på bordell på 47, de i privata lokaler 44,5, men gatuarbetare endast på 32 poäng.  De stora skillnaderna är alltså inte mellan ”vanliga” människor och inomhusprostituerade, men däremot gatuprostituerade.  Hos Romans & medförfattare jämfördes inomhusprostituerade med ett allmänt exempel av åldersmatchande kvinnor i Australien.  Man fann inga skillnader i mental hälsa mellan de två grupperna i det allmänna frågeformuläret eller i självkänsla mellan de bägge grupperna.  Inte heller var det någon skillnad i deras uppskattning av deras psykiska hälsa eller kvaliteten på deras sociala nätverk, och det var fallet även fast sexarbetare hade exponerats för mer vuxna och sexuella övergrepp än jämförelsegruppen.

Men den sämre mentala hälsan beror inte i första hand på utförandet av sexuella tjänster.  Den beror däremot på de ”goda” människornas stigmatisering av sexarbetarna.  Risk rörande känslomässig hälsa som resultat av stigmatiseringen som vidhänger deras yrke var det främsta i sexarbetares helhetsbetraktelse av riskerna kopplade till sexarbete.  Risk för våld och exploatering sågs som mindre problematiskt och risk rörande sexuell hälsa sågs som liten (Abel & Fitzgerald 2010b).  Det är alltså inte sexarbetet i sig, utan det stigmatiserande samhället, i form av, framförallt, antiprostitutionsaktivister, som orsakar problem.  Sedan kan också stressfaktorer av andra slag bidra till den sämre mentala hälsan, inklusive sådant som vidhänger även andra yrken, som t ex skiftesjobbsnaturen i arbetet.  Ett sådant arbete är inom hälso- och sjukvård, där ju utbrändhet och utsättande för våld är vanligt.  Kimberly-Ann Ford visar, i sin kanadensiska studie, att när det gäller arbetsmiljön så är sjukvårdsbiträde och gatuprostitution förvånansvärt lika, både vad gäller stress och verkliga nivåer av fysiska attacker från klienter.  Men ännu har jag inte hört en enda abolitionist kräva att vi ska kriminalisera köp av sjukvårdstjänster för att låta försäljandet av dem vara lagliga.

Ofta framförs ju också påståendet att de prostituerade varit utsatta för proportionellt sett högre frekvenser av sexuella övergrepp än genomsnittsbefolkningen.  Förutom att det inte är sexarbetet som har orsakat detta finner Rosario (1989) att bakgrunden inte skiljer sig mellan unga i prostitution och ”vanliga” gatubarn.  Men däremot att de förstnämnda kan tjäna fyra gånger så mycket pengar som de senare.  Det är alltså knappast övergreppen som driver unga in i prostitutionen, utan istället den överlägsna inkomstpotentialen.  Widow & Ames (1994) argumenterar också direkt mot ett orsakssammanhang mellan sexuella övergrepp i barndomen och prostitution.  Sexuella övergrepp tenderar att förekomma i mångproblemsfamiljer och därför måste det inte nödvändigtvis vara övergrepp i barndomen i sig som orsakar problemen.  De menar att övergrepp generellt, och inte speciellt sexuella övergrepp, är vad som sätter barn i riskzonen.  Utvärderingen av The Prostitution Act på Nya Zeeland konstaterar också att ”få individer som generellt kan klassas som ’i riskzonen’ är involverade i prostitution” (PRA 2008) och den danska prostitutionsutredningen 2011 konstaterar att ”[d]et är ovisst hur mycket övergrepp, dåliga upplevelser och tidig sexualisering kan påverka kvinnors och mäns val att inträda i prostitution och inte minst deras upplevelser med pros­titution som arbete.”  Rosen & Venkatesh (2008) säger att en del av dem de intervjuade upplevde sexuella övergrepp som barn, men att de ”inte [placerade] större betydelse på denna del av deras biografi” och att deras undersökning utmanar bilden av sexuella övergrepp som orsak.  Vanwesenbeeck meddelar också att ”[b]evisen från flera kontrollerade studier stödde empiriskt antagandet om en förbindelse mellan sexuella övergrepp i barndomen och prostitution och relevansen i de nämnda faktorerna.  Emellertid gjordes den mesta av denna forskning bland specifika, utvalda grupper av prostituerade; till exempel exklusiva gatuprostituerade, kvinnor rekryterade i fängelser, eller exklusiva ex-prostituerade rekryterade genom socialbyråer.  Det är helt klart att dessa exempel inte är representativa, och, därför, säger dessa resultat ingenting om sexarbetarpopulationen som helhet” (min emfasering).  Men naturligtvis är det medialt mycket mer framgångsrikt att betona den ”hemska” sexualiteten istället för andra typer av övergrepp, vilka av de unga själva upplevs som mycket svårare än sexuella sådana ( Se Ney & medförfattare 1994).

”Medan mediebilder understryker våld, tvång eller övergreppsomständigheter, och samhälleliga besvär orsakade av gatunivån i sexindustrin, så uppmålar arbetarna en mycket mer heterogen bild och var benägna att tala om de banala och rutinmässiga aspekterna i arbetet de utför.  De hade också olika syn på deras arbete, sträckandes sig från självbelåtenhet och likgiltighet till starka positioner för och emot det” (Hallgrimsdottir & medförfattare 2006).  Intressant nog är det ju så, att avkriminalisering minskar våldet och utsättningen, kriminalisering av den ömsesidiga transaktionen däremot ökar våldet.  Så aktivisterna blir lite som George Orwells 1984, där krig betyder fred och fred betyder krig.  För dem är ökande våld minskande våld och minskande våld är ökande våld.

Tidigast postat 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 7: SEXARBETARNA UTSÄTTS FÖR OMFATTANDE SMITTA OCH ÄR SMITTOHÄRDAR

ILO-rapporten, ”The Sex Sector” understryker, att den kanske farligaste förutsättningen för smitta och sjukdomar är frånvaron av rättigheter på arbetet.  När undersökningen gjordes, 1999, hade oorganiserade arbetare i Bombay en HIV-frekvens av 50 procent, medan den bland de organiserade arbetarna i Kalkuttas ”Mahila Songatchi Group” var under fem procent!  Utvärderingen av The Prostitution Reform Act på Nya Zeeland bekräftar undersökningen 1999, då den fann en väldigt låg frekvens av HIV/AIDS incidenter bland sexarbetare .

Risk för att utsättas för sexuellt överförbara sjukdomar skiljer sig tydligt mellan utomhus- och inomhusarbetare.  HIV-infektioner skiljer sig märkbart bland gatuprostiterade (med störst frekvens bland dem som injicerar droger [Vanwesenbeeck 2001, Weiner 1996]), men HIV är ovanligt bland call girls (Seidlin 1988) och bland kvinnor som arbetar på legala bordeller i Australien, Holland och Nevada (Pyett 1996, Perkins & Lovejoy 1996).  Ingen av Nevadas legala bordellarbetare har testats som HIV-positiva sedan test godkändes 1985 (Weitzer 2005d s 217).  Abel & Fitzgerald säger också att riskerna för sexuell hälsa betraktas som små av sexarbetare, då de har välutvecklade strategier för att säkra kondomanvändning och detta ses som en kontrollerbar aspekt av deras arbete (Abel & Fitzgerald 2010b s 218).  Vanwesenbeeck skriver också:  För västerlandet finns det starka bevis för att sexarbetare kan vara mer utsatta för risk för HIV-infektion i sammanhang med deras privata sexuella liv än i termer av deras arbete (s 251).

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 6: PROSTITUTIONEN ÖKAR DÄR DEN ÄR LAGLIG, SÄRSKILT MINDERÅRIG SÅDAN

Eftersom detta kommer att handla om s k minderårig prostitution kommer inlägget att bli lite längre än vanligt.  Det beror på, att i vårt samhälle är det tabu att ifrågasätta att det kristna, västerländska samhället skulle kunna ha en fel, eller att normen för detta med ung sexualitet skulle ha brister.  Tvärtom, så anser sig ju de västerländska aktivisterna idag ha korrigerat evolutionen i ”rätt” riktning, d v s den evolution som skapat en stark manlig attraktion till kvinnliga tonåringar.  Wilson & Cox (1986, The Child Lovers: A Study of Paedophiles in Society, London and Boston, s 18) menar utifrån sin forskning, att en bestämd nivå av attraktion till välutvecklade 13 och 14 år gamla flickor är mycket vanlig bland hela den manliga befolkningen, om inte rent av endemisk, och Sittirai & Brown (1994, The Impact of HIV on Children in Thailand, Bangkok s 4) meddelar att en studie bland thailändska män visade att många tyckte att unga kvinnor/flickor under 18 år var mer attraktiva än över, men att det var fel att ligga med dem som var under 14.  I Yanomamostammen i Venezuela, som betraktas som en av de mest ursprungliga kulturerna som ännu existerar på jorden, är männen av alla åldrar också eniga om att kvinnor är som mest attraktiva sexuellt och som hustrur, när de är i moko-tillstånd.  Det vill säga när kvinnan är ”fruktig”, alltså som mest fertil, vilket i genomsnitt inträffar i åldern 15-17 år (Symons, 1995,  Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary Psychology of Human Female Sexual Attractiviness.  I Sexual Nature Sexual Culture, Chicago and London, s 106).  Ett faktum är också, att 90 procent av alla 14-åriga flickor i stammen, som något fullständigt självklart, regelbundet har samlag med äldre män och i retur får materiell tillförsel (ibidem s 112).  Att det alltså finns en marknad för de av västerländska aktivister som minderåriga klassade att tjäna pengar i sexarbete råder därför ingen tvekan om.  Evolutionen har sett till detta.  Jag tänker dock inte diskutera de korrigeringar som de som anser sig veta bättre än evolutionen gjort, utan istället koncentrera mig på den aktuella myten.

Liksom de tidigare avhandlade myterna så är den om att prostitutionen skulle öka där den är laglig helt ounderbyggd av objektiv empirisk forskning.  T ex påstår Janice Raymond att ett legaliserande/avkriminaliserande expanderar sexindustrin (Raymond 2003, Ten reasons for not legalizing prostitution and a legal response to the demand for prostitution.  I Journal of Trauma Practice, 2 s 318) och att det ökar barnprostitution (Ibidem s 321).  De underlag hon kan prestera för dessa påståenden är hänvisningar till tre tidningsartiklar, upp-/bluffskattningarna att 500.000 kvinnor och barn varje år traffickeras till Europa och 45.000-50.000 till USA, antiprostitutionsaktivisterna Sullivan & Jeffreys, samt två NGO:er med inriktning mot barn, varav den ena är Ecpat.  Inte en enda empirisk vetenskaplig undersökning har hon i sin artikel och litteraturlistan består uteslutande av abolitionistisk litteratur, som Ekberg, Raymond själv, Sullivan & Jeffreys m fl, samt tidningsartiklar och NGO-rapporter.  I ett annat sammanhang hävdar hon att [e]tt avkriminaliserat system ger män mer berättigande att fara utanför landet eftersom de inte vill ha den reglerade trädgårdens sexvariation som erbjuds; de efterfrågar mer lagöverskridande sexuella aktiviteter, sex med barn, sex med andra som de inte kan få på de lagliga bordellerna… Det främjar en uppmuntran för icke lagligt sex (Raymond 2008 Cross-examination of Janice J. Raymond, in Bedford v. Attorney General of Canada, Case No. 07-CV-329807PD1, Ontario: Superior Court of Justice s 74, Weitzer 2010 s 23)  Även här är hon helt i avsaknad av annat än abolitionistiskt tyckande som kan underbygga hennes påstående.

Det existerar emellertid ingen forskning som pekar mot att legalisering eller avkriminalisering har ökat vare sig prostitutionen eller antalet minderåriga i den.  I utvärderingen av The prostitution Reform Act 2008 slås det fast att antalet sexarbetare på Nya Zeeland inte har ökat som resultat av införandet av PRA (s 29) och ytterligare undersökningar kunde också visa att ingen ökning av antalet involverade i sexindustrin, inklusive unga människor hade skett på Nya Zeeland (PRA s 102, Fitzgerald & Abel 2010, The media and the Prostitution Reform Act.  I Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland, s 203).  I rapporten sägs det att minderåriga personer utnyttjade i prostitutionen uppgår till 1,3 procent av det totala antalet av de undersökta sexarbetarna (PRA 2008).  D v s, att antalet är tydligt lägre än i kriminaliserade sammanhang!  Även i Nederländerna kunde man konstatera att det förefaller vara knappast någon prostitution av minderåriga i den licensierade sektorn och inspektörer stöter på minderåriga prostituerade bara undantagsvis (Daalder, A L, 2007, Prostitution in the Netherlands since the lifting of the brothel ban. The Hague:  Ministry of Justice s 86).  Legalisering/avkriminalisering tycks alltså tvärtom minska antalet minderåriga sexarbetare.  Dessutom var det bara fem procent av dem som arbetade som prostituerade som börjat sälja sex innan de var 18 år. 

Mindre än var femte har, globalt sett, börjat sälja sex före 18 års ålder och bara någon enstaka procent före 14-15 års ålder.  För att ta några exempel världen över, utom Nya Zeeland och Nederländerna, så slår den danska prostitutionsutredningen fast att fyra procent av sexarbetarna har inträtt i sexarbete före 18 års ålder (Wase. 2012.  Den kidnappade sanningen.  Myten om den gigantiska sextraffickingen.  Stockholm s 32), i Grekland utgör de minderåriga 4,7 procent av yrkeskåren (ibidem s 33), i Indien är det maximalt 20 procent som är minderåriga (ibidem s 38) samtidigt som det i andra yrkesområden är 90 procent av arbetsstyrkan som utgörs av minderåriga (ibidem).  Intressant nog drar de västerländska aktivisterna aldrig upp dessa fakta, utan fixerar bara på sexarbete enligt 1700-talets devis, att det är ”ett öde värre än döden”.

I Kambodja kom en undersökning av situationen i Phnom Penh 2009 fram till att 3,1 procent av sexarbetarna där är minderåriga (Wase s 45f), i Nepal kommer ILO fram till att 25 procent inträtt i arbetet före 18 års ålder (men bara 3,4 procent vid 14 års ålder eller tidigare, ibidem s 49), i Thailand utgör de minderåriga maximalt 15 procent av sexarbetarna (ibidem s 61), i Tyskland pendlar de åren 2000-2010 mellan 3 och 15 procent, med ett år (2008) i en topp på 24 procent (ibidem s 62f) och i USA slutligen lyckas man i genomsnitt spåra ca 250 minderåriga i hela landet årligen (ibidem s 65f).  Det finns inget som helst underlag för att minderåriga skulle öka i prostitution p g a legalisering/avkriminalisering, tvärtom så tycks de minska – förutom att de överlag är betydligt färre än vad skrämselaktivisterna vill få oss att tro.

De västerländska antiprostitutionsaktivisterna vill få oss att tro, att deras kamp mot sexturism och minderårigt sexarbete skulle ha något att göra med omsorg om de kvinnor/flickor som engagerar sig i prostitutionen, men det är faktiskt inte sant.  Om man ser på de reella förutsättningarna för dessa unga sexarbetare, särskilt i tredje världen, så handlar det inte ett enda dugg om omsorg.  Vi har all anledning i världen att ifrågasätta dessa självutnämnda ”barnräddare”, därför att de egentligen syftar till att försvåra tillvaron för dem – enbart i avsikt att själva på något sätt tjäna på det.  Som Heather Montgomery slår fast:  I jämförelse med de jobb som är tillgängliga så är prostitution väl betalat…  Utan sådana slutbetyg som krävs för kontors- eller affärsarbete, och brist på yrkespraktik, är barnens enda möjlighet, vid sidan om att sortera sopor, att tigga, vilket betraktas som ett dåligt val för att tjäna regelbundna pengar (Montgomery, Heather, 2001, Modern Babylon? Prostituting Children in Thailand, New York, s 98).

Ett väldigt tydligt exempel på den gigantiska skillnaden mellan inkomster i prostitution och andra arbeten ges i den prostitutionsfientliga undersökningen A report on Trafficking in women and children in India 2002-2003 (se även Wase a a s 33ff).  Av den framgår det, att en sexarbetare, 18 år och yngre, i genomsnitt tjänar 13.800 rupier i månaden, medan en arbetare 18 år och yngre i andra tillgängliga, okvalificerade yrken i genomsnitt tjänar kanske 500 rupier i månaden (hälften uppbär ingen lön alls).  Det tar alltså över två år för en i andra yrken att tjäna lika mycket som en sexarbetare gör på en månad.  Är någon förvånad över att även de som västerländska aktivister har klassat som minderåriga kan välja sexarbete?  Förvåningen lär inte öka när man jämför ”domestic work” med sexarbete.  I sexarbetet inträder i Indien – som vi ovan sett – maximalt 20 procent före 18 års ålder, i ”domestic work” är det istället 80 procent, varav 70 procent utsätts för fysiska övergrepp (Abuse Among Child Domestic Workers. A Research Study in West Bengal).  De västerländska “goda” barnräddarna talar aldrig om detta.  Tvärtom så arbetar de aktivt för att tvinga de minderåriga (och äldre) kvar i sådana förhållanden genom att undandra dem möjligheten till goda förtjänster som sexarbetare.  En sådan cynisk och kallhamrad känslolöshet kommer jag aldrig att kunna se som ”omsorg”.  Jo, men enbart om den västerländska aktivistens egen självgodhet och präktighet, men inte om dem som lever i den fattiga verkligheten!  Michael Bourdillon skrev för svenska röda korset i en utredning 2006:  Barns liv har större sannolikhet för att förbättras genom att förse dem med fler och bättre möjligheter än med att ta bort de möjligheter som de valt för att försöka förbättra för sig själva.  Ingen i detta land tycks ha lyssnat på vad han sa, utan istället strävar man i ”barnräddande” kampanjer att tvinga de minderåriga tillbaka till misär och svält.  Detta görs i självintresse, för – Som Steinfatt uttrycker det – när spektrumet av övergrepp mot barn vinkas med, oavsett om av Ecpat, politiska rådgivare, människorättsväktare, institutioner eller individer inom FN, eller helt enkelt lokala medborgare, så är ofta rationalitet det första offret (Steinfatt 2002 s 359).  Det skändade barnet är, som Scheper-Hughes & Stein påpekar, en generativ metafor som tjänar till att undanröja annan oenig oro och motsägelse i… samhället (Scheper-Hughes & Stein 1998 citerade hos Adler 2001). 

När man inte kan komma överens om konkreta andra problem kan man alltid jaga upp en panik kring metaforen om det hotade barnet Det visar sig alltid i efterhand att besluten blivit skadliga för dem man skulle hata och dem man påstod sig skydda.  Och tyvärr är det så i det här fallet också:  Åtgärder avsedda att skydda barn har ofta den effekten att den driver minderåriga arbetare under jorden och in i mycket farligare villkor än lagstiftningen avsåg att rätta till.

När spektrumet av övergrepp mot barn vinkas med, oavsett om av Ecpat, politiska rådgivare, människorättsväktare, institutioner eller individer inom FN, eller helt enkelt lokala medborgare, så är ofta rationalitet det första offret (Steinfatt 2002 s 359).  Det skändade barnet är, som Scheper-Hughes & Stein påpekar, en generativ metafor som tjänar till att undanröja annan oenig oro och motsägelse i… samhället (Scheper-Hughes & Stein 1998 citerade hos Adler 2001).  När man inte kan komma överens om konkreta andra problem kan man alltid jaga upp en panik kring metaforen om det hotade barnet

Det visar sig alltid i efterhand att besluten blivit skadliga för dem man skulle hata och dem man påstod sig skydda.  Och tyvärr är det så i det här fallet också:  Åtgärder avsedda att skydda barn har ofta den effekten att den driver minderåriga arbetare under jorden och in i mycket farligare villkor än lagstiftningen avsåg att rätta till.

Publicerat

EN KORT UPPFÖLJNING TILL FÖREGÅENDE INLÄGG

Som någon sorts avslutningsargument levererade S denna kommentar, angående hans exklusiva rätt att avgöra vem som är antisemit eller inte:  Du menar att man inte skall påpeka när någon håller sig med antisemitiska åsikter? Det var heller inte jag som tog upp antisemitfrågan, jag behandlade det hela tiden som det sidospår jag betraktade det att vara. H, och du, såg till att det blev en debatt om detta i stället för vad som borde varit sakfrågan: utrikespolitik.  Personen ifråga förefaller vara helt utan självinsikt och framhärdar i sin ”rätt” att avgöra vem som ska smutskastas eller inte, och sin egen objektiva förmåga att avgöra vad som är antisemitiskt eller inte.  Det var ett ”sidospår” att han och N ville misskreditera H:s åsikter därför att de påstod att han var ”antisemit”.  Smutskastning är det hur som helst, och med ett sådant resonemang borde ju S acceptera att någon i en debatt om ett ämne säger, att man inte behöver bry sig om vad S säger, eftersom han är en ”hatare” och ounderbyggt (med undantag för referens till sig själv) stämplar människor.  Om han förväntar sig att andra ska köpa hans stämplingar av andra borde han ju köpa andras stämplingar av honom själv, inte sant.

Det är uppenbart, att S inte förstått skillnaden mellan att påstå att någon är ”antisemit” och att personligen anse det.  Han sätter likhetstecken mellan sin egen åsikt och sanningen.

Publicerat

ANGÅENDE SMUTSKASTNINGSRETORIK

Jag måste för ett tillfälle bryta min ”serie” om myter runt prostitutionen, därför att jag på en tråd under Liberaldemokraterna konfronterats med ett uppenbart fall av smutskastningsretorik.  Jag har inga illusioner om att Liberaldemokraterna skulle vara förskonade från detta, men skillnaden i det forumet – från andra – är, som jag uppfattar det, att inte en mängd hatare plötsligt går in och eldar under smutskastningarna (som i så många andra forum).

Det började med en tråd om en demonstration mot Barack Obamas Syrien- och övervakningspolitik (vilken jag inom parentes tänker delta i själv) där en persons inlägg plötsligt ifrågasattes därför att han av två debattörer påstods vara ”antisemit”.  Vad som är särskilt intressant är, att personens ifråga (här kallad H) synpunkter på Obama skulle anses ovederhäftiga därför att H var ”antisemit”.  Det androgs som någon sorts faktum att så var fallet, utan att bevis/belägg där presenterades – och utan att det klargjordes varför en påstådd ”antisemit” inte fick ha synpunkter på Obama.  Nej, de övriga läsarna skulle bara nöja sig med de påståenden som S och N gjorde och därför bortsortera H:s argumentering.

Eftersom jag själv i flera sammanhang varit utsatt för denna typ av smutskastningsretorik reagerade jag.  Enligt min erfarenhet handlar det om att ”debattörer” i brist på sakargument måste ta till smutskastning för att ”vinna” en debatt.  Jag säger inte att det är konstigt att de gör så, för medier och politiker har angivit tonen i detta genom att till höger och vänster påstå att folk som kritiserar den politiska korrektheten är ”rasister”, ”prostitutionslobbyister”, ”islamofober”, ”monsterkramare”, ”manschauvinister”, ”klimatförstörarlobbyister” och en mängd andra attribut som särskilt journalistkåren är så duktiga på att föra fram.  Däremot har det inte något som helst att göra med saklig debatt, objektivt betraktande, tolerans och respekt för att andra kan ha divergerande åsikter att göra.

För att följa upp detta exempel på smutskastningsretorik, som jag inledde med, så undvek jag att gå in i själva sakfrågan (Obama), men skrev istället så här, apropå ett påstående om hur rasister fungerar:  Jag är väldigt ”allergisk” mot uttalanden som detta, som S gör: ”Man behöver inte vara medveten om att ens rasistiska uttalanden är just rasistiskt för att definieras som rasist”. ”Guilt-by-association” är ett av de smutsigaste retoriska knepen man kan utsättas för… Att göra ett sådant uttalande som S här gör är också att upphöja sig själv till ”sanningsinnehavare”, att ha ”tolkningsföreträde” och att vara så upphöjd att man själv vet bättre om andra än de själva gör. För mig framstår det som oärligt och hybris. Den som använder ”guilt-by-association” är föga trovärdig!

Mitt inlägg följdes av ”S:s” svar:  Det är för det första inte guilt by association. Men det är däremot ett faktum att man inte måste medvetet identifiera sig själv som något för att kunna benämnas som något. Det räcker med att agera i enlighet med kriterierna för begreppet. Gör någon ett antisemitiskt uttalande håller man sig med, per definition, antisemitiska åsikter och är en antisemit. Hur är det ens kontroversiellt?

Det är här, menar jag, uppenbart att S betraktar sig själv som den som sitter på den absoluta sanningen på vad som är ”kriterierna” för rasism.  Den som är rasist behöver inte vara medveten om det, men S kan genomskåda det, och direkt utdöma den felande som antisemit.  Han har dessutom tolkningsföreträde till vad som är ”antisemitiskt” och ger sig själv därmed rätten att stämpla andra som ”antisemiter”.  Dessutom var det uppenbart ”guilt-by-association”, eftersom vi skulle förstå att det H sa om Obama inte var trovärdigt därför att han av S påstods vara ”antisemit”.  En i och för sig intressant tråd att dra i, men jag ville koncentrera mig på själva smutskastningsretoriken, så jag svarade:  Det är kontroversiellt eftersom bedömningen av vad som är ett ”antisemitiskt uttalande” är en värderingsfråga, och när du uttrycker dig på detta viset visar du tydligt hur du själv anser dig vara ”sanningsinnehavaren” som har rätt att döma andra utifrån dina kriterier…  [så en passus om mina egna erfarenheter från min tid som lärare på Hillelskolan, där ingen kallade mig antisemit för att jag var kritisk till Israels ockupationspolitik]…  Jag tar lika illa vid mig för denna typ av självupphöjelse av att kunna avgöra vad som är ”fel” som jag gör då det gäller relationsvåld, genusteori, m m. Det är mönstret av att smutskasta andra utifrån sina egna kriterier som jag reagerar mot. Det är ovärdigt och – rent ut sagt – snuskigt, enligt mitt förmenande. Jag kan inte respektera människor som istället för att sakligt argumentera måste ta till ”guilt-by-association”.

Till min förvåning visade det sig att S mycket bättre än jag själv visste om mina åsikter, vilket jag i min svarskommentar påpekade är minst sagt hybris – men inte ovanligt när det gäller dem som anser sig ha den fulla kapaciteten, rätten och kunskapen för att smutsstämpla andra.  S skrev:  … vad du beskriver av dina åsikter så kan de mycket väl bygga på just antisemitiska propagandalögner (som t ex lögnen och myten om ”Nakba”). Akademiska diskurs är överens om att antisemitism ofta döljer sig bakom s k antisionism, som sagt.  S vet alltså, efter denna korta debatt i ett facebookforum att mina åsikter bygger på ”antisemitiska propagandalögner”.  Visst är det förstummande fantastiskt.  Mannen ifråga måste vara lika gudabenådad som profeterna, som har sådan fantastisk insikt att han på kort tid kan veta bättre än opponenten vad opponenten tycker!

Efter detta påstår S att han utvärderar åsikter baserat på faktabaserade argument, inget annat trots att han ännu inte presenterat ett enda argument för att H skulle vara antisemit, eller varför mina åsikter skulle vara baserade på ”antisemitiska propagandalögner”.  Så tillägger han:  Jag är inte relativist på den punkten. Istället för att försöka reservera rätten till ”en egen sanning” (dvs i praktiken rätten till att vara t ex antisemit utan att behöva ta konsekvenserna för det), kom med faktabaserade argument tillbaka om varför min begreppsdefinition är fel, inte på grund av relativism utan på grund av kriterierna som sådana.

Mitt svar blev detta:  Jag har inte gett mig in i den i mitt tycke något förvirrade diskussionen om Obama, utan reagerat på din självtagna rätt att utse ”antisemiter”.  Sakargumentet du behöver utvärdera där är att du faktiskt stämplar personer som sådana, och vad du bör komma med som ”sakargument” är vad som gör att just du har förmågan, rätten och kunskapen att bedöma detta.  Vad är det som exklusivt gör just dig till ”sanningsinnehavaren” med rätt att smutskasta andra som ”antisemiter”?

Efter detta kom inget mer inlägg från S, men istället tog N vid och påstod att nu är det knappast någon vidare hemlighet vad H yttrat även om han försöker relativisera det hela precis som han relativiserade ”när det begav sig”.  Både jag J och B kan intyga om vad H sagt & även skärmdumpar eftersom det verkar så kontroversiellt att stå för vad man säger.  Jag svarade, att min erfarenhet gjort att jag inte litar på att någons ”försäkran” är bevis för smutskastande och efterlyste konkreta belägg för att H:s uttalande är objektivt sett ”antisemitiska” och inte enbart antisemitiska utifrån dina och S:s kriterier.  På vägen påstod N att H hade relativiserat Alex Jones paranoida vaneföreställningar om bankeliten och Rotschild, vilket är skolboksexempel på antisemitisk vaneföreställning.  Det är vedertaget.

Jag fick nu inget svar på min fråga vad N:s kriterium för vad ”vedertaget” är, om han hade ett objektivt vetenskapligt belägg att anföra, eller om det handlade om hans egna åsikter, men till slut kom det fram vad det var som gjorde H till ”antisemit”.  Han hade i ett annat forum skrivit att N:s besatthet med att kalla någon för antisemit för att de ogillar någon som råkar vara jude påminner mig om vänsterns rasiststämpel på alla som inte gillar Obama eller inte håller med om all ideologi.  Det var alltså det ”objektiva” kriteriet för att stämpla en ”antisemit”!  Jag replikerade:  N, du har verkligen inte lyckats övertyga mig. Vad du tvärtom visar med ditt sätt att antisemitstämpla H p g a att han påpekar din iver att antisemitstämpla individer pekar ju direkt på just denna hybris att kunna döma människor som du förefaller att besitta. Du jämställer relativisera med att nyansera/ifrågasätta och kritiskt betrakta det du säger. För mig framstår det som en oförmåga att handskas med kritik mot dina egna åsikter. Om en person inte håller med dig, varför måste du då smutskasta honom? Jag vill nog se bättre ”bevis” innan jag tror att ditt och S:s smutskastande har stadigare grund.  Sedan citerar jag professor Ann Jordan vid Washington Law School:  Policyskapare, NGO:er, akademiker, media och aktivister skulle vara försiktiga nog att inte försäkra att åsikter är fakta.  Tvärtemot vad S och N gör när de tvärsäkert – utifrån sina egna åsikter – kan stämpla H som ”antisemit.  Och jag vill påpeka att det verkligen, i mitt tycke, är oanständigt att hänvisa till sin egen smutskastning av en individ i en fråga för att diskreditera henne/honom i en annan.  Smutskastningsretoriken är en av de mest motbjudande debatteknikerna som finns, och den blir inte mer legitim för att journalister och politiker upphöjer den till norm.

Jag har anonymiserat detta därför att jag inte önskar stämpla enskilda individer, utan istället sakligt diskutera en företeelse som jag tycker är högst oanständig.

Postat tidigast augusti 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 5: MÄNNEN KÖPER SIG MAKT ÖVER KVINNORNA

Radikalfeminister och könsmaktsteoretiker hävdar att prostitutionen är förkastlig, därför att männen köper sig ”makt” över kvinnorna.  Bl a så var jag på en debatt om prostitution mellan den liberalfeministiska f d riksdagsledamoten Camilla Lindberg och den radikalfeministiska Gudrun Schyman, där den senare inte brydde sig om kvinnornas välbefinnande eller inte.  För henne var det en fråga om ”makt”.  Men t ex Liv Jessen vittnar om att kunder till kvinnliga prostituerade inte är annorlunda än män i allmänhet, och att skälen för deras köp varierar, och att den radikalfeministiska idén om ”könsmakt” inte kan appliceras som någon ”standardmodell” på kundernas motiv för deras sexköp.  Många av dem känner sig maktlösa, samtidigt som många av sexarbetarna känner att det är de som har makten i prostitutionen, inte kunderna.  Abel & Fitzgerald konstaterar också, att [i] motsats till radikalfeministers påståenden att sexarbetare är passiva mottagare av manlig dominans hävdar Chapkis (1997) och Sullivan (2004) att många sexarbetare aktivt motstår mäns makt och kontroll inom sexuella mellanhavanden genom att fordra en avgift för vad som normalt ges fritt. (2010, Introduction.  In Abel, Gillian, Fitzgerald, Lisa and Healy, Catherine with Taylor, Aline, Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation.s 8).

I själva verket handlar detta maktperspektiv om ren radikalfeministisk ideologi, utan förankring i verkligheten, och är ett starkt uttryck för en kvinnochauvinistisk sexualmoralism.  Jenkins (s 5) tog upp frågeställningen om makt i sin undersökning av 483 svarande eskorter (varav 298 kvinnor).  Endast 6,8 procent av kvinnorna ansåg att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling.  Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen.  I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella.  77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna.  Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna (s 6).  56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan.  Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid (s 8).  Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna (s 9).

Jenkins undersökning visar att kvinnorna är i en starkare position som sexarbetare än manliga och transsexuella sådana, och att det handlade om ett fritt val de hade gjort:  De flesta deltagarna i denna studie, män och kvinnor, menade att de engagerade sig i sexarbete utifrån en valposition: både när det gäller huruvida de skulle engagera sig i sexarbete och under vilka villkor.  Särskilt kvinnliga eskorter rapporterade sig uppleva en fördel, såtillvida att en större pool av kunder att välja från gjorde att de ofta hade mer val vilka kunder att acceptera.  Kvinnor tjänade typiskt mer per timme än manliga sexarbetare, p g a den högre efterfrågan på deras tjänster.  Denna efterfrågan möjliggjorde för kvinnorna att vara mer selektiva, vilket placerade dem i vad de kände var en mer mäktig position.  För manliga eskorter, även fast de ofta kände att de hade ett brett urval, rapporterades maktrelationerna variera mer.  Till exempel så samtyckte män mer regelbundet till sexuella akter som de var föga bekväma med; för kvinnor var det ovanligt.  Emellertid, i allt rapporterade få deltagare att de på något sätt kände sig tvingade, dominerade eller förtryckta (s 10).

Myter av detta slaget har inte ett enda dugg att göra med att hjälpa sexarbetare.  De är bara ett verktyg för fanatiska ideologer som vill genomdriva sin egen ”sanning” och tvinga alla andra att leva efter den.  Det är uppenbar skrämselaktivism för att uppnå sina mål.

Postad tidigast augusti 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 4: SEXARBETARNA ÄR TVINGADE IN I YRKET OCH VILL SLUTA

Som en sorts självklar uppfattning, som alla utan att reflektera ska omfatta, är att sexarbetarna tvingas in i sexindustrin.  Liksom med andra djupt rotade myter kring prostitutionen så finns det emellertid inget som helst vetenskapligt empiriskt forskningsunderlag som kan konfirmera detta påstådda tvång.  Istället hänvisas så gott som alltid till den ovetenskapligt arbetande Melissa Farley.

Väldigt talande för den verkliga situationen är istället Thomas M Steinfatt och hans thailändska teams 12-åriga studie av mer än 4000 sexarbetare på barer i Thailand inriktade på västerländska turister.  Inte en enda av de intervjuade kvinnorna hävdade att de blivit tvingade in i verksamheten (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London, s 50f).  Totalt sett är det, enligt flera undersökningar, sex procent av sexarbetarna globalt som anser att de tvingas arbeta som prostituerade.  The prostitution Reform Act rapporterar att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet på Nya Zeeland p g a andras påverkan var 3,9 procent och Jenkins fann så låga nivåer bland eskorter att de inte ens diskuteras.

I den nämnda undersökningen av Steinfatt och hans team framgår det att endast 15 procent ville sluta att sälja sex, medan resten ville fortsätta, och så många som 69 procent tyckte att sexarbete var ett bra jobb (ibidem s 68f)!  Något som är betydligt fler än andra yrkesgrupper i USA, där endast 45 procent var nöjda med sina jobb 2009 (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010).  Även Jenkins undersökning av eskorter visar tydligt, att önskan att sluta i yrket inte är speciellt hög.  Det visade sig att det bara var 3,2 procent av kvinnorna som planerade att sluta inom tre månader, mot 4,4 procent av männen och inga av de transsexuella.  35,3 procent av kvinnorna och lika många av männen hade inga planer alls på att sluta arbetet som eskort.  Samma siffra gällde för kvinnorna då planerna var att sluta mellan en tidsperiod av 1-5 år, medan 43,4 procent av männen gav samma svar och 40,9 procent av de transsexuella (s 4).  För Nederländernas del konstaterar Siegel efter sina intervjuer med ryskspråkiga sexarbetare att [d]e flesta av dem hade aldrig någon kontakt med organiserad brottslighet och ingen tvingade dem att fara till Nederländerna för att arbeta i sexindustrin (s 7).

Jenkins undersökning är också informativ när det gäller nivån på hur ”tvingade” sexarbetarna i hennes undersökning var.  Av kvinnorna hos Jenkins uppgav också 72,1 procent att sexarbetet stärkt deras självkänsla och endast 9,6 procent kände att den blivit sämre (s 7).  25 procent av kvinnorna hade någon gång känt sig fysiskt hotad i arbetet (s 5), men det värsta hotet för alla var att hotas med att avslöjas offentligt som sexarbetare (s 5f).  Något som understryker hur tung stigmatiseringen är för dem.  I den danska undersökningen, 2011, är det totalt fyra procent som uppger sig ha tvingats in i prostitution av andra, men uppdelat så är det noll bland eskortkvinnorna, en procent av de klinikprostituerade, två procent av eskortmännen, men 26 procent av de gatuprostituerade.  De som känt sig tvingade av ekonomiskt nödtvång är däremot sex procent (s 168).  Något som betyder att nio av tio gör ett helt eget och medvetet val.  Som kontrast kan man konstatera att tre av tio också gjorde det av sexuell nyfikenhet (s 168).

Intressant i sammanhanget att alla sexarbetare skulle vilja sluta i yrket är också undersökningen i Queensland, Australien.  På påståendet, om jag fick chansen skulle jag göra det [välja jobbet] igen så höll 36,4 procent av gatuarbetarna, 66 procent av bordellarbetarna och 69,5 procent av de privata arbetarna med om det (s 39).  Något som knappast vittnar om en önskan att sluta!  Även arbetstillfredsställelsen måste, med undantag för gatuarbetarna, sägas vara stor, då 46,5 procent av bordellarbetarna och 52,4 av de privata höll med om påståendet att deras arbete är en stor källa till tillfredsställelse i mitt liv.  Även det är högre siffror än för ”vanliga” arbeten i USA, och då talar vi inte om nöjda, men om stor källa till tillfredsställelse.  Däremot var det endast 12,1 procent av gatuarbetarna som höll med om detta (s 39).  Ett annat mått på tillfredsställelse kan också vara påståendet att mitt dagliga arbete är alltid varierat och intressant, vilket 69,7 procent av gatu-, 86,1 procent av bordell- och 79,2 procent av de privata arbetarna höll med om (s 39).

De undersökningar som gjordes av de nyzeeländska universiteten inför införandet av the Prostitution Reform Act visar också att för många är detta att lämna sexindustrin inte ens en fråga man funderar på, och som dessutom känns kränkande.  Enligt sexarbetarnas eget sätt att se det så lämnade de branschen när de ville.  Att jobba på småskaliga bordeller var dessutom ett karriärval som många var nöjda med:  Det är oförskämt att prata om att lämna det – det är en rättighet att kunna vara en sexarbetare.  Vi behöver ingen räddning.  För en del är det bara tre till fem år för en genomsnittlig karriär – ett medel för ett mål.  Skaffa pengarna för examen och sen gå vidare. (Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland, s 132)  Till skillnad mot skrämselaktivisterna vill jag inte hävda att enstaka röster är representativa för alla prostituerade, men de är betydligt mer representativa än katastrofutsagorna, som endast kan bygga på undersökningar bland utvalda gatu- och internerade prostituerade.

Även FN, genom underorganet ILO, understryker det informerade val som kvinnorna i branschen gör.  I en av de få verkligt vetenskapliga rapporter som FN åstadkommit i ämnet framgår det frivilliga valet genom refereranden av uppgifter som undersökarna fått av de intervjuade kvinnorna själva.  De visste vad de gav sig in på, det var vänner som visade dem vägen – av de malajiska kvinnorna sa omkring hälften att det var vänner som visade det lätta sättet att tjäna pengar på – betalningen är ojämförbart bättre än i deras andra möjligheter, arbetet är mer flexibelt och mindre tidskrävande för mödrar och, överlägset ofta, så är det det bästa sättet för dem att hjälpa sina föräldrar.  I alla de fyra undersökta länderna gav prostitution märkbart högre inkomster än annat okvalificerat arbete, vilket inte är oviktigt i samhällen med närmast total frånvaro av sociala välfärdsprogram.  Sexarbetarna klagade också över stigmatisering, fara, övergrepp, exploatering, utstötande och trakasserier.  Typiskt nog var dessa negativa saker något de oftast inte möttes av från kunder, utan från poliser, tjänstemän och kriminella.  Rapporten understryker, att sexarbete är arbete och att arbetarna i denna sektor ska omfattas av samma rättigheter som andra arbetare (The sex sector: The economic and social bases of prostitution in Southeast Asia.  Geneva.  ILO).

Än en gång visar det sig hur ounderbyggda skrämselaktivisternas myter om prostitutionen är.

Första gången postad augusti 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 3: TRAFFICKING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGAL

Jag har varit mycket upptagen en tid av att på sikt försöka överleva i detta samhälle, som tilldelat mig ett informellt ”berufsverbot” för att jag meddelar inkorrekta fakta i sexualfrågor, men nu återupptar jag min ”följetong” om prostitutionsmyterna:

Ett av de retoriska knep som skrämselaktivister tar till för att inbilla folk prostitutionens fasor är att påstå att traffickingen kommer att öka om sexarbete legaliseras eller avkriminaliseras.  Janice Raymond påstår t ex detta i sin vetenskapligt helt ounderbyggda artikel om ”Tio skäl till att inte legalisera/avkriminalisera prostitutionen” (Journal of Trauma Practice, 2, pp 315–322).  Som alltid är det fullständigt utan vetenskaplig grund, endast hänvisandes till NGO:er, amerikanska regeringen, IOM-rapporter och att vissa kommuner i Nederländerna krånglat kring legaliseringen.  Emellertid existerar det inga som helst vetenskapliga studier som kan bekräfta dessa ideologiska påståenden.  Tvärtom så visar det sig, att i en laglig miljö så minskar både trafficking och kriminalitet överhuvudtaget.  Den australiensiska regeringen (Parlimentary Joint Committee) deklarerade 2004 att [d]et finns lagliga vägar för migration in i sexindustrin, vilket reducerar behovet av emigranter att vara beroende av organiserade kriminella syndikat eller traffickerare.  Även på Nya Zeeland konfirmeras den låga förekomsten av trafficking för sexuella ändamål.  Där har man sedan the Prostitution Reform Act 2003 inte funnit ett enda fall!  Också i Nederländerna förefaller det ha blivit svårare att traffickera, eftersom framtvingandet av regler har ökat (Daalder, A L, 2007, Prostitution in the Netherlands since the lifting of the brothel ban. The Hague:  Ministry of Justice, s 84).  Istället är det tvärtom så, att illegala miljöer uppmuntrar kriminalitet.  Traffickerare drar fördel av olagligheten i kommersiellt sexarbete och migration, och är i stånd att utöva en omåttlig makt och kontroll över [migranterna]…I sådana fall är det lagar som förhindrar lagligt kommersiellt sexarbete och immigration som utgör de stora hindren (Kempadoo, K, 1998, Introduction: Globalizing sex workers’ rights. I Kempadoo, K &  Doezema, J (Eds).  Global sex workers: Rights, resistance, and redefinition, s 17, Weitzer, Ronald, 2010 s 24).

Men det obefogade påståendet om ökad traffickering i legala miljöer fortsätter ändå att framföras av skrämselaktivister, eftersom de måste ljuga om detta för att upprätthålla illusionen om den förfärliga prostitutionen.  I t ex den konferens kring trafficking och prostitution som hölls i Stockholm i december 2011 så satt åklagaren Lise Tamm och påstod, att traffickingen ökat i Tyskland och Nederländerna efter införandet av legalisering.  Från nationell statistik världen över ser vi emellertid att det är fullständigt grundlöst, och bara den typ av de tyvärr alltför vanliga retoriska osanningar som antiprostitutionsaktivister anser att man kan gödsla debatten med i alla sammanhang, enligt devisen ”ändamålet helgar medlen”.  Angående alla de påståenden om vad som skulle bli värre om prostitutionen legaliserades i Tyskland skriver man i utvärderingen 2007, att [s]edan akten trädde i kraft, har varken de förväntade fördelarna eller de negativa effekterna manifesterat sig till den ursprungligen antagna nivån (The Act Regulatingthe Legal Situation of Prostitutes – implementation, impact, current developments.  Findings of a study on the impact of the German Prostitution Act, Socialwissenschaftliches FrauenForschungInstitut an der Evangelischen Fachhochschule Freiburg, Berlin, September 2007 s 14)  Men att de positiva effekterna uteblivit tillskrivs det faktum att lagen inte reducerat stigmatiseringen (Ibidem s 21) och att det är en brist på tydlig politisk vilja att förändra, och den allmänna stagnationen ger intrycket att, även om politiker infört akten, de egentligen i slutänden inte ville ha den (Ibidem s 34).  Man beklagar också att en kontroversiell och ofta känslomässigt laddad diskussion kring tvingad prostitution och trafficking av människor överskuggar frågan om förbättrandet av situationen för sexarbetarna (Ibidem s 41).  D v s att myten om den gigantiska sextraffickingen även i Tyskland används som ett medel av abolitionister för att hindra förändringar och förbättringar för sexarbetarna.

Återigen har vi fått ett bevis för hur ovederhäftigt prostitutionsmotståndarna måste bete sig.  De bygger uteslutande på förvrängningar, falska fakta, påhitt och myter!

Tidigast postat 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 2: SEXARBETARNA FÖRSKÖNAR TILLVARON SOM AKTIVA, MEN INSER VERKLIGHETEN NÄR DE SLUTAT

Skrämselaktivister påstår ofta, mot neutrala eller positiva vittnesmål av sexarbetare och med hänvisning till Melissa Farley, att de ljuger för sig själva, men att när de slutar med sin sysselsättning så kommer de inse verkligheten.  Problemet är emellertid, att det inte finns en enda studie som följt sexarbetare från deras aktiva yrkeskarriär över deras tillbakadragande.  Den ende som något sånär försökt fylla detta vakuum är Thomas M Steinfatt (Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium.  London 2002) som spårade upp 66 f d sexarbetare, för att intervjua dem om deras erfarenheter.  Han fann att endast fyra (6,1 procent) mindes tiden som mer negativ än positiv – men ingen av dessa fyra skulle ha gjort ett annat val än att arbeta med sexarbetet om de åter ställts inför möjligheten.  Det ger alltså inget som helst stöd för att sexarbetare skulle förneka verkligheten som aktiva och komma till insikt som tillbakadragna arbetare.

Intressant i sammanhang med myten om att arbetare som dragit sig tillbaka skulle komma till ”insikt” är de tio arbetare som Steinfatt anför, som skulle vilja fortsätta i yrket, men som upplever att de inte duger längre.  En av dem var Lai, som nästan varje dag funderade på att återvända.  Men hon mindes varför hon slutade.  ”De tar mig aldrig med säger hon.  Jag brukade vara populär, men det var flera år sedan”.  Här talar vi emellertid om något som verkligen skulle kunna få kvinnor att ändra en tidigare positiv inställning till sexarbete, nämligen besvikelsen av att inte ”duga” längre.  Steinfatt refererar även till flera andra arbeten som också är i avsaknad av grund för att kvinnor skulle skadas av yrket, vare sig mentalt eller socialt, eller att de skulle komma till ”insikt”:  ”Summerat antyder inga nu existerande bevis att arbetare som slutat ser erfarenheten av att arbeta i baren som skadlig eller att det har märkbara skadliga effekter”.

Den danska prostitutionsutredningen 2011 säger att ”i vissa fall” ändrar sig f d sexarbetare till att se sin upplevelse som positiv – utan att diskutera vad orsakerna till detta kan vara – men understryker också att tidigare sexarbetare ”inte ser tillbaka på deras tid som prostituerade med obehag”.  Så framkommer det också att ”[s]ärskilt de tidigare prostituerade, som gått i terapi, framhäver i de kvalitativa intervjuerna nästan bara våldsamma episoder som orsaken till deras önskan att avsluta arbetet”.  D v s att våldsamma upplevelser ligger till grund för den förändrade synen, inte yrkesutövningen i sig, vilket torde gälla för alla som kommer att uppleva våld p g a sitt yrke – som t ex sjukvårdsarbetare på akutmottagningar.

Men den viktigaste faktorn för att ändra inställning är utan tvekan skrämselaktivisterna och den stigmatisering och skam som de lägger på sexarbetarna.  Att då ändra åsikt blir ett sätt att rättfärdiga sig själv inför det fördömande som samhället intar.  Det är alltså inte sexarbetet i sig som orsakar detta, utan stigmatiseringen.  Något som understryks av vad den danska prostitutionsutredningen meddelar på ett annat ställe:  Några av de prostituerade har uttryckt, att de möts med en fördömande och oförstående hållning mot prostituerade av psykologer, som de har uppsökt.  Nu är det inte konstigt att detta sker, med tanke på hur stor okunskapen om sexualfrågor alltför ofta är i den psykvårdande yrkeskåren, men det är naturligtvis också ett resultat av den allmänna samhällskursen och dess ständiga vilseledande propaganda. Det finns alltså inga som helst empiriska eller vetenskapliga underlag – annat än enstaka isolerade fall – som kan stötta myten om att sexarbetare efter avslutad verksamhet skulle komma till ”insikt” om att sexarbete skulle vara skadligt eller förnedrande.