”Det största hindret för upptäckt är inte okunskap, det
är illusionen av kunskap”
Jag väljer att inleda denna mycket långa text med detta
citat av den amerikanske historikern Daniel Boorstin och adderar hans tes om
att de mest civiliserade folken i själva verket är de som är medvetna om att de
låter sig ledas av normer som de själva har hittat på. Något som tydligt pekar på vilket
ociviliserat land Sverige är, där insikten om normernas kulturella konstruktion
är helt frånvarande men sådana istället betraktas som något närmast gudagivet
självklart. Vårt samhälle faller helt in
i hans omdöme om (den amerikanska) kulturimperialismen: ”När vi upptäcker
att vi saknar ett annat folks dygder kallar vi dem för laster. Andra har varken haft tillräckligt stora
rikedomar eller tillräckligt avancerad teknologi för att fördunkla sin
verklighetsuppfattning med skuggor.”
Vårt land (och andra) ligger inte bara i skugga, skulle jag
vilja hävda, utan det är redan skymningen som är på väg att falla.
Den
absolut viktigaste faktorn för att skymningen sänker sig över oss är ideologi
(oftast upphovet till normer). Genom
historien har vi sett oräkneliga exempel på detta, med de största ideologiska
marodörerna i form av kristendom, islam, kommunism, fascism och nazism – i nämnd
kronologisk ordning. Det farliga i dessa
är den absoluta övertygelsen om att vara innehavare av den ENDA sanningen, att
vara förkämpar för ”den goda saken” – och därmed innehavare av rätten att
tvinga alla andra att följa den ENDA sanningen. Kyrkofadern Augustinus
uttryckte det sålunda: ”vilken
som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse
mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat
straff […] Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda
ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.” Man kan laborera med ”naturens” eller
”darwinistisk” lag, muslimsk, nazistisk eller – för att närma oss den ideologi
som idag fått hegemoni i samhället – radikalfeministisk doktrin, men i
slutänden handlar det om samma sak: Övertygelsen om den egna ”rättfärdigheten”
och rätten att påtvinga alla andra densamma.
I
det följande ska jag illustrera en av de tyngsta grundpelarna i
hegemoniserandet av en ideologi, nämligen bedrägeriet. Såsom innehavare av den ENDA sanningen räcker
det i allmänhet med att vara övertygad om att något är fel för att det ska vara
det. Problemet är bara, att om man då
landar i att det bara är känslan som leder någon – utan vetenskaplig eller
empirsk grund för den – så måste ”fakta” produceras och verkliga fakta
förtigas. I det här kan ”vetenskapliga”
discipliner – som t ex rasbiologi eller genusvetenskap – konstrueras som egna
ämnesområden, men oftare handlar det om att förtiga fakta som motsäger den ENDA
sanningen.
Radikalfemininismen
– d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land – har, ända sedan den
sprang fram ur kommunismen, vilat tungt på bedrägeriet. Det illustreras inte minst av att man i
kriget mot mannen – lika ensidigt som de kristna beskrev hedningarna som
aggressiva vildar, mördandes oskyldiga kristna – beskriver mannen som
våldsverkaren och kvinnan som ”offer”.
Ensidigt utmålas mannen som den aggressive misshandlaren, trots att all forskning visar att
kvinnan är lika, eller mer aggressiv i förhållanden än män (vilket betyder att
detta är ett mänskligt problem, inte könsrelaterat). Något som inte minst visas av att det finns
vissa tecken på att det förekommer mer våld i lesbiska
förhållanden än i manliga homosexuella sådana (39,2 % offer i de förstnämnda
mot 23,1 i de sistnämnda i USA enligt en tabell, s 29). Det är inte heller så att kvinnor i allmänhet
är mindre aggressiva än män gentemot varandra, men aggressiviteten är oftare psykisk än
fysisk.
I detta krig mot mannen har också metoder använts som är närmast kriminella. I jakten på ”pedofiler” från omkring år 1980 och framåt (som skulle garantera mödrarna vårdnad om barnen) utvecklades t ex teorin om ”bortträngda minnen”. Något som uteslutande drabbade oskyldigt anklagade män. Detsamma gäller urholkandet av rättssäkerheten i våldtäktsmål och utmålandet av kvinnan som ett ständigt sanningssägande offer (missförstå mig nu inte, alla verkliga vålds- och tvångsbrott är förkastliga, men oskyldiga ska inte dömas och rättssäkerhet är viktigt). Dessa tangerade den sexuella sfären och då vårt samhälle i 2000 år stämplat sexualitet som en form av pervers varböld i människans beteende kunde radikalfeminismen i kriget mot ”ondskan” (mannen) liera sig med en annan ensanningsideologi; kristendomen (varmed jag inte önskar stämpla alla kristna som sanslösa ideologer, men ideologin i sig bär tyvärr detta med sig). Med det kunde bedrägeriet nå nya höjder, genom att ytterst få ifrågasätter sexualitetens förödande konsekvenser.
Relationsforskaren
Richard Strauss räknar
upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det
kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” ideologerna
verkar i sin självförverkligande gärning.
Allmänt anpassat är de:
1)
Tysta ner bevis.
2)
Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.
3)
Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.
4)
Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör
det.
5)
Skapa ”bevis” genom citeringar.
6)
Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan
motsäga den feministiska ”sanningen”.
7)
Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den
feministiska ”sanningen”.
Strauss
skriver i en helt riktig analys: ”De sju ovan beskrivna metoderna har skapat
ett klimat av rädsla som har hämmat forskning och publicering,” vilket ju
bekräftas av att även sådana institutioner som SVT regelmässigt tillämpar
metoderna. Naturligtvis kan man i andra
sammanhang byta ut ”feministiska” mot ”kristna”, ”muslimska”, ”fascistiska”,
”veganska”, ”rasistiska”, ”antirasistiska” m fl ideologiska eller aktivistiska
termer, men det valda ”feministisk” träffar mitt i prick i hur det svenska
samhället idag fungerar. Besvärande nog
är det ofta – men naturligtvis inte enbart – självgoda medelklasskvinnor,
övertygade om sin egen förträfflighet, som är grunden till att detta kan
fortgå.
Här
ska jag fokusera på bedrägeriet genom en bok om prostitution som nyligen
utkommit. Den är skriven av en
representant för en i vårt land närmast utrotad art, journalisten med ett
kritiskt och ifrågasättande öga (vi har ju ersatt dennä med propagandisten
istället – även om dennä också bedrägligt nog kallas ”journalist”). Just den här heter Alison Bass och boken
”Getting screwed” (University Press, New England 2015).
De
många människor som representerar inledningscitatet med ”illusionen av kunskap”
har ju bl a lyckats genomdriva sexköpslagen i vårt land. Denna lag är naturligtvis en del av kriget
mot mannen – eftersom de flesta män är sexköpare och de kvinnliga dito
ignoreras – men också mot människors rätt att bestämma över sin egen
sexualitet. Jag är verkligen inte
omedveten om detta, eftersom jag själv skrivit en bok om sextraffickingmyten
och den negativa mytbildningen runt sexarbete, men det illustreras också
väldigt bra av nämnda författare.
Stora
delar av boken ägnas åt att beskriva hur förbudslagstiftning i
prostitutionsfrågan uteslutande negativt drabbar enskilda sexarbetare och
bordellföreståndare, men det i min mening verkligt intressanta är den forskning
som relateras. Vi får inledningsvis en
historisk överblick där det konstateras, att inte ens på 1800-talet var
kvinnorna tvingade in i prostitution.
Redan 1858 fann William Sanger att mellan 5 och 10 % av kvinnorna i New
York någon gång prostituerade sig, p g a fattigdom, och att mindre än en
femtedel på något sätt tubbats till eller tvingats in i prostitution. William Acton fann också, att sexarbetarna
hade bättre hälsa än andra arbetande kvinnor och att de inte var mer sannolika
att bli offer för alkoholism, galenskap, självmord eller andra problem. De prostituerade hade också en högre status
än den som dagens radikalfeminister tilldelar dem och – liksom tidigare i
historien, min anmärkning – de kunde efter avslutad ”karriär” återinträda i
samhället. Liksom idag använde
”abolitionisterna” (kristna och feminister) samma metoder som listats ovan och
myten om det vita slaveriet fabricerades för att skrämma folk till att
acceptera den tidens innehavare av den ENDA sanningen påbjudna fördömelsen av
prostituerade och prostitution. EXAKT
som traffickingmyten idag används (längre har människan inte kommit alltså).
Sedan
skildras framväxten av sexarbetarnas organisering, och kampen för rättigheter
från omkring 1970 och framåt, med namn som Margo St. James och Carol Leigh (som
1978 myntade termen ”sexarbetare”). Här
kommer också in den amerikanska polisens totala ignorans av brott begångna mot
sexarbetare. Hur man underlåter att undersöka
eller ens notera anmälningar och hur mord på sexarbetare lågprioriteras. Något som genomsyrar hela boken.
Liksom
undertecknad gör också Bass upp med degraderande myter om sexarbetet. Som t ex den, att nästan alla sexarbetare
varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen. Gatubaserade sexarbetare bär visserligen
dubbelt så ofta som andra en sådan bakgrundshistoria, men de gatubaserade
sexarbetarna utgör inte mer än ca 5-15 % av alla sexarbetare runtom i
världen. Det är naturligtvis inte heller
sexarbetet, påstår jag frankt, som orsakat övergreppen i barndomen, utan istället
blir yrket ett alternativ för överlevnad i ett samhälle som inte lyfter ett
finger till hjälp åt de utsatta. Inte
heller är minderårig prostitution ett stort problem. Bass åberopar en nederländsk studie som visar
att medianåldern för inträde i sexarbetet är 27 för icke drogberoende, 25 för
drogberoende och 24 för transsexuella sexarbetare. Det kan t ex kompletteras med Steinfatts
studie av mer än 4000 sexarbetare i Thailand (Working at the bar), som visade att
inte mer än 12 % av sexarbetarna var under 18 år, men långt mindre än 1 procent
under 16 år (en var 13, tre 14 och elva 15 år gamla). Inte heller har sexarbetare i stort en sämre
psykisk hälsa än genomsnittskvinnan (s 66), men detta är naturligtvis något som
måste förtigas av de självutnämnda ”räddarna” av sexarbetare – d v s
radikalfeminister och religiösa som i sin ”godhet” istället måste behandla dem
som barn.
Däremot
är sexarbetarna tyngda av det stigma som de självutnämnda ”goda” lägger på
dem. Det är ett mycket större problem än
våldsamma kunder, eftersom de tvingas att leva ett liv i lögn gentemot sin
omgivning. De ”goda” är alltså en
psykiskt våldsam faktor som förpestar livet för sexarbetarna. Däremot, finner Bass – liksom ett flertal
andra studier – att det är uppenbart att den överväldigande majoriteten av
sexarbetarna (av samtliga kön) gör ett medvetet val att inträda i yrket.
Boken
berör också traffickingmyten, och liksom undertecknad är författaren klar över
de gigantiska överdrifter och lögner som rapporteras officiellt. Ska jag uttrycka någon kritik mot boken är
det dock att hon ibland väl enkelt utgår från att där ändå finns en betydande
mängd av traffickerade sexarbetare, men hon betonar också att vanlig
arbetstrafficking är ett mycket större problem än sextraffickingen – men den
typen av trafficking är ju inte sådan som leder till uppmärksamhet och därför
ignoreras den i stort. Bass understryker
också hur de självutnämnda ”goda” jämställer allt sexarbete med trafficking –
därmed omyndigförklarandes dem som valt yrket.
Hon konstaterar också att den bedräglige/våldsamme ”hallicken” är ett
relativt ovanligt fenomen. ”Till
exempel fann en studie vid Jay College, av tonåringa sexarbetare i New York,
att merparten av dessa inte rekryterats eller var under kontroll av hallickar
(s 93). Endast var tionde åberopade en
sådan, medan 45 % meddelade att det var vänner som lett dem in i jobbet. De flesta kvinnor som arbetade med hallickar
hade en negativ attityd mot dem men somliga talade varmt om dem. Den kände sexualforskaren David Finkelhor
beskriver vad de ”goda” radikalfeministerna egentligen åstadkommer: ”Att sätta fokus på att stoppa
prostitutionen får människor att tro att lösningen är att få dem ut ur
prostitution. Min känsla är att det inte
är på detta sätt som ungdomarna ser sig själva eller problemet. Om du
definierar ett problem annorlunda än den avsedda gruppen du försöker hjälpa så
är det ofta ett recept för misslyckande (s 95).” Liksom flera andra undersökningar fann också
studien vid Jay College att det var fler minderåriga pojkar än flickor som
sålde sex – men ändå lyfts aldrig denna fråga (eftersom det primära är att
bekriga mannen, inte hjälpa människor, min anmärkning).
Boken
handskas också med problemet att de självutnämnda ”godas” (radikalfeminister
och religiösa) stigmatisering av sexarbetarna omintetgör möjligheterna att
kunna kliva in i samhället i arbete, att få bostad m m. Där har antiprostitutionsaktivisterna sedan
1800-talets slut lyckats åstadkomma en starkt negativ vändning för
sexarbetarna, vilka tidigare i historien betydligt enklare – och med mer
respekt – kunnat gå vidare. Idag är det
devisen ”en gång hora, alltid hora” som dominerar, tack vare ”räddarna”.
Det
är ju också intressant att länder med förbudslagar har en högre andel av våld
mot sexarbetare än de som legaliserat eller avkriminaliserat (s 113). Här i Sverige hävdar ju gärna
antiprostitutionsaktivister i sin illusion av kunskap att våld och trafficking
ökat i Nederländerna, men en studie där visar ”en ovanlig låg” frekvens
av våld gentemot sexarbetare (s 113) och gatuarbetare är i allmänhet mer rädda
för polisen än för kunder i kriminaliserade miljöer. Kriminaliseringen har i
USA lett till att poliser enkelt kan tilltvinga sig sex av sexarbetarna (och
gör det) i utbyte mot att inte arrestera dem.
Sexarbetaren
Joi understryker också hur föga prostitution skiljer sig från annat
sexsäljande. ”När jag var tonåring
och ville åka till någon fest på andra sidan stan låg jag med någon som skulle
till festen.” Och när hon enrollerat
i flygvapnet så ”låg [jag] med min sergant för att slippa ett jobbmoment”. Sex är ett kapital
som kvinnan kan använda och som hon väl vet att nyttja.
Liksom
i Sverige har man också i USA lagar mot koppleri som verkar avsedda att
förpesta livet för sexarbetarna. De
omintetgör inomhusarbete och åtgärder för att säkra tryggheten och skyddar
inget annat än ideologernas moralistiska harm över det osedliga.
Förbudslagstiftningen
leder också till ett gigantiskt slöseri med resurser. I jakten på att sätta dit människor för
ömsesidig (såld) sex spenderar USA varje är 113 miljoner dollar! I en del städer, som Los Angeles, Dallas,
Phoenix m fl, spenderar samhället mer på kontroll av prostitutionen än på
hälsovård och i städer som Boston, Cleveland och Huston arresterades dubbelt så
många sexarbetare (varav 70 % icke vita – förbudslagarna är ett eldorado för
rasism) som de som utfört mord, våldtäkter, rån och överfall. Men att arrestera sexarbetare eller -köpare
är ju ett enkelt sätt att bättra på polisens ”insats”-statistik Som jämförelse kan nämnas att vi i vårt land
varje år satsar 10 miljoner i riktade pengar på att finna ”traffickerare” och
sexköpare och dessutom anslog regeringen år 2008 215 miljoner för bekämpandet
av sexköpare och ”traffickerare” (vilket resulterar i ca två funna, verkliga
sextraffickingoffer varje år, men fem enligt lagens definition). Pengar som naturligtvis inte kunde ha använts
på bättre sätt, i t ex social-, sjuk- eller utbildningsomsorgssyfte.
Alison
Bass går också till grunden med myten om att den svenska sexköpslagen, ”the
Swedish model”, skulle vara något som är ämnat att hjälpa eller värna
sexarbetarna. Bl a refereras den
mördade, tidigare sexarbetaren Jasemines öde, och hur ideologisk stigmatisering
förpestade hennes liv och gav den våldsamme fadern vårdnaden om barnen för att
hon varit ”prostituerad”. Det
understryks också hur sexköpslagen underminerat sexarbetarnas säkerhet och en
studie av två New Yorkstudenter menar att kriminalisering av prostitutionen
tenderar att öka andelen tvingade prostituerade. Om detta kan man argumentera, men helt klart
är att påståendet om att sexköpslagen skulle ha reducerat sextraffickingen till
vårt land enbart är en kallhamrad lögn!
Sverige ligger inte på någon lägre nivå än andra länder och t o m över
världsgenomsnittet. Vi har faktiskt
högre andel sextrafficking per 100.000 invånare än Tyskland – om vi nu ska tro
ländernas officiella statistik som redovisas i ”Trafficking in Persons Report”
årligen. Bass konstaterar att
sexköpslagen ökat stigmatiseringen av sexarbetare – vilket uppenbarligen är
ideologernas främsta mål för att ”utrota det onda”. I den påstådda ”utvärderingen” av
sexköpslagen som ovetenskapligt utfördes av Anna Skarhed 2010 sägs; [n]är
det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda
negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva
sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen. Den officiella svenska hållningen är alltså –
precis som kyrkan en gång förfäktade – att det är ”rätt åt” sexarbetarna att de
har oacceptabla arbetsförhållanden.
Bass
konstaterar också, att legalisering och/eller avkriminalisering är den bästa
vägen att gå för att minska våldet mot sexarbetarna och att – liksom i
Nederländerna (s 189) –legalisering/avkriminalisering är det bästa sättet för
att komma åt den sextrafficking som förekommer (i Nya Zeeland har man inte haft
ett enda traffickingfall efter avkriminaliseringen 2003). Ändå matas vi med myter av ideologerna om att
traffickingen skulle öka vid legalisering, men som den nederländska forskaren
Dina Siegel säger: ”Bilden av Nederländerna som ett land som […] attraherar
och underlättar för mänskliga traffickerare från hela världen är en myt.” Men varför fortsätter då ideologer att sprida
denna myt? Är det för omsorg av kvinnor
eller för sin egen känsla av att det de själva tycker är ”fel” måste ”rättas
till”? Jag skulle definitivt säga det
senare.
Även
i Tyskland har prostitutionsrelaterade brott och trafficking minskat efter
legaliseringen (s 191). Däremot inte i
vårt land efter sexköpslagens införande.
Uppenbart
är också att avkriminalisering/legalisering har en synnerligen positiv effekt
på att minska sjukdomsspridning. En
FN-rapport från 2012 (Godwin) rapporterar att länder i Asien och Stilla havet
som har en lagstiftning som kriminaliserar sexarbete inte på långa vägar är
lika framgångsrika som i avkriminaliserade miljöer att bekämpa spridningen av
HIV. FN rekommenderar avkriminalisering,
men svenska radikalfeministiska ideologer är mer ivriga att tillgodose sin egen
självgodhet än att verkligen bry sig om utsatta människor. Här är det kriminalisering som står i
högsätet. Man får ju vara tacksam för
att Sverige är ett så obetydligt land att Amnesty international inte behöver ta
hänsyn till rabiata och människofientliga anslag från de svenska
radikalfeministerna. I allmänhet står de
väl på samma nivå som Somaly Mam i Kambodja – bl a höjd till skyarna av
skvallerblaskan Metro – som fick avgå från sin lönsamma position som ledare för
en ”antitraffcikingorganisation” p g a att hon ljugit om att själv varit
traffickerad och dessutom tubbat andra kvinnor att ljuga. Eller som hennes exmake uttryckte det: ”Om
du inte har en story att förtälja får du inga pengar” (s 194). Och det är där den verkliga
traffickingindustrin finns, nämligen i alla dessa pengar och positiv PR som
ideologerna kan få ut av sin självutnämnda ”godhet”.
Hur
angelägna de självutnämnda ”goda” ideologerna är visas bl a av exemplet
Kanada. Där förkastade högsta domstolen
landets prostitutionslagar för att de var direkt skadliga för sexarbetarna,
vilket resulterade i att den konservativa regeringen införde ”den svenska
modellen” – vilken otvivelaktigt vid den prövning som kommer att komma kommer
visa precis samma sak. Lagen är skadlig
för sexarbetarna. Det enda syftet med
den är att tillfredsställa ideologernas självgodhet och ge enkla poänger till
politiker och andra – utan att de verkligen behöver göra någonting. Men däri måste de också tillämpa de sju
metoder som Strauss listat ovan.
De
radikalfeministiska ideologerna är beredda att offra hur många horor som helst
för att tillfredsställa sin egen illusion om kunskap och förträfflighet!
