Några reflektioner kring ett feminiserat samhälle
Vi är väldigt många som har sett hur vårt samhälle blivit alltmer polariserat, hur smutskastning av de som tycker ”fel” blivit samhällsnorm, hur brännmärkning och social utstötning används som en självklarhet för att eliminera dem som inte ställer upp på den politiskt korrekta samhällsnormen. Och, framför allt, har vi alla fått höra att patriarkatet och mannen är orsaken till alla kvinnors problem, att de globalt har varit förtryckta av en maskulin konspiration i hundratusentals, ja om inte t o m miljontals år, och att lösningen på alla problem är att feminisera samhället. Leva enligt de ”goda” kvinnliga normerna, eftersom kvinnosolidariteten är så stor och omfattande.
Den senare, gigantiska bluffen genomsyrar hela samhället och i och med (radikal)feminismen har kvinnor flyttat fram sina positioner så att de nu har alla fördelarna i en skola som anpassats efter dem, de dominerar utbildningarna och (ensamma) kvoteras in på viktiga positioner utan hänsyn till kompetens. Men har det verkligen gjort samhället bättre?
Jag tänker inte orda stort om att den svenska skolan, med den förda politiken, sjunker som en sten kvalitetsmässigt, eller att män blir suspekta enbart för att de är män (något som vore rasism om det applicerades på t ex svarta). Kanske kommer jag något att beröra mantrat att den manliga sammansvärjningen håller kvinnorna i ett tillstånd av lägre löner. Men då blir det utifrån det faktum att det faktiskt inte är männen som är ansvariga det, det är kvinnorna själva!
Ett faktum som alla de ”kvinnofrälsare” som ska krossa patriarkatet bortser från är, att det är just patriarkatet som dels lyft världen tekniskt och ekonomiskt och kraftigt reducerat armodet, dels gjort det möjligt för kvinnor att resa sig ur den roll av moder och värnare av familjegruppen, som biologiskt/genetiskt är honans uppgift bland primater. Istället kan kvinnor idag mer självklart inta framstående positioner. Någon kanske nu kommer att invända att det var suffragetter och 60-talets kvinnokamp som gjorde detta möjligt, men det är bara en väldigt liten del av förklaringen. Det viktiga var att män i det patriarkala samhället började vädra nya idéer och ideal, som möjliggjorde en demokratisk och mer jämställd ordning. De revolterande förändringarna, av alla de slag, leddes av män! När vi talar om kvinnoledda ”revolutioner”, som t ex ”#metoo”, handlar det inte om det som är allmänt positivt (övergrepp mot män ignorerades), utan enbart om att fokusera på kvinnors (och flickors) ve och väl.
Det är alltså patriarkatet som lyft den tekniska och ekonomiska utvecklingen, så att allt fler fått det materiellt bättre och vi fått en teknisk och medicinsk utveckling som gör att vi ligger på en oerhört mycket högre nivå idag än för bara drygt hundra år sedan. Visst har kvinnor bidragit till detta också, även om deras insats är betydligt mindre än männens, men de verkade inom det patriarkala samhället som långsamt gav inte bara dem möjlighet till det. Det gav också lägre klasser, såväl män som kvinnor som var lika förfördelade, möjlighet att uppnå bättre positioner.
Historiskt sett har vi inget som helst exempel på ett framgångsrikt matriarkat. Visserligen ätteleddes barnen matriarkalt i de äldsta jägar- och samlarsamhällena, men det säger inte att något matriarkat styrt, eller varit framgångsrikt. Ätteledningen berodde helt enkelt på att man inte kände till sambandet sex-graviditet.
Det är männen som offrar sig
Det är också männen som varit de som verkligen offrat sig under historiens gång. Genetiskt är det ett nedärvt beteende eftersom män är betydligt mindre viktiga för reproduktionen än kvinnor. En enda man kan befrukta tusentals kvinnor, vilket säkrar återväxten, men en enda kvinna med hur många män som helst skulle med största sannolikhet få gruppen att dö ut. Åtminstone skulle tillväxten gå mycket, mycket, mycket långsammare. Rent krasst kan vi därför konstatera att kvinnan är viktigare för artens fortlevnad, vilket gjort att män också genetiskt, instinktivt är predisponerade till uppoffring. Det talas visserligen om kvinnor som våldtas i krig och dödas, men före de stora massförstörelsevapnen var kvinnans andel av döda minimal jämfört med männens i krig (och är fortfarande, även om skillnaderna minskat något). Dessutom våldtas även män i stor skala i krig, i ett sätt av segrarna att förödmjuka de besegrade (senast på Balkan under 1990-talet).
I jägar- och samlarsamhället var det männen som utsatte sig för de största riskerna, i jakt och försvar av stammens kvinnor och barn. Inte för att de önskade det, men därför att de som ett biologiskt arv hade instinkten att göra det. I modern tid finns det två bra exempel i katastroferna Titanic och Estonia. Den förstnämnda skedde långsamt och under den räddningsaktion som man hann att organisera räddades 56 barn av 109 (51,3 %) och 316 kvinnor av 425 (74,4 %) mot 338 av 1690 män (20 %). På Estonia gick allt så mycket fortare att räddningen inte hann organiseras och då räddade sig därför 22 % av männen, mot 5,4 % av kvinnorna. Det berodde på att männen i den panik som det hastiga förloppet skapade, i kraft av sin större fysiska styrka och storlek, snabbare tog sig upp. Det fanns inte tid att organisera. Men finns sådan tid offrar sig män för kvinnor och barn, som t ex Titanic illustrerar. Jag tvivlar på att någon kan anföra något enda exempel i historien där skeendet varit det omvända. D v s att kvinnor offrat sig för män i katastrofsituationer. Beror det på att kvinnor är ”onda”, att de inte är beredda att offra sig för män? Nej, det är helt enkelt en följd av att det är de som genetiskt varit satta att ta närmaste vårdnad om avkomman ‒ den viktigaste beståndsdelen i artens överlevnad. Därför måste männen skydda dem. Om man accepterar det så måste man också acceptera att våra könsroller till övervägande del är genetiskt predisponerade!
Det negativa ”matriarkatet”
Tvärtom, mot bilden av ett feminiserat och lysande matriarkat som gärna fantiseras upp av ”kvinnofrälsare”, så visar våra moderna erfarenheter att en feminisering av samhället kommer att få förödande konsekvenser; minska kreativitet och öppenhet, eliminera kritiskt tänkande, hämma utveckling och skapa ett samhälle där stigmatisering och exkludering blir normaltillståndet. Så som det till stora delar är i de kvinnliga intrakönsgrupperna. Men så här inledningsvis ska jag understryka, att det som kommer att sägas om män, respektive kvinnor, naturligtvis inte gäller alla. Som tur är (och ibland beklagligt nog) finns det många som avviker inom respektive könsgrupp, men för frågan om hur ett feminiserat samhälle kommer att se ut så handlar det om vilket mönster de bägge könsgrupperna uppvisar.
Jag ska börja med att ställa upp ett antal begrepp som betecknar mänskligt beteende i mänsklig samvaro och sedan får ni själva avgöra om ni håller med mig i min bedömning huruvida det är negativt eller positivt i ett samhälleligt perspektiv:
Skvaller (negativt)
sprida rykten (negativt)
ljuga på andra (negativt)
stigmatisera/exkludera (negativt)
avvisande mot nykomlingar (negativt)
att gadda ihop sig (negativt)
opålitlighet i vänskaper (negativt)
dold aggression kontra rationell/öppen aggression (negativt)
intolerans mot dem som avviker (negativt)
att våga stå för det man tror på/rättspatos (positivt)
intern jämlikhet (positivt)
långsinthet (negativt)
att lösa konflikter (positivt)
avundsjuka (negativt)
lättretlighet (negativt)
att satsa på relationer med lite mer utanförstående (positivt)
att samarbeta (positivt)
att förhandla (positivt)
Det finns ett stort antal studier kring kvinnlig aggressivitet och konkurrens (se referenslista sist, som innehåller några av dem), både i ett rent mänskligt och ”däggdjursaktigt” perspektiv, men de flesta resultat är odiskutabla. Här kommer jag huvudsakligen att referera till Benenson, som är en sammanställning av aktuell forskning kring framförallt kvinnlig intrakönskonkurrens i jämförelse med manlig. Men utifrån den och andra verk är det tydligt att:
kvinnor skvallrar mer än män gör (negativt)
kvinnor sprider oftare rykten än män (negativt)
kvinnor ljuger på andra oftare än män (negativt)
att stigmatisera och exkludera är en vanlig kvinnlig strategi (negativt)
kvinnor är mer avvisande mot nykomlingar (negativt)
kvinnor gaddar oftare ihop sig i mindre aggressiva grupper (negativt)
kvinnor är mer opålitliga i vänskaper (negativt)
kvinnor använder mer dold aggression (negativt), män mer öppen och direkt (mindre negativt)
kvinnor är mer intoleranta mot avvikande (negativt)
kvinnor är sämre på att stå upp för det de tror på/rättspatos (negativt)
kvinnor är sämre på intern jämlikhet (negativt)
kvinnor är mer långsinta (negativt)
kvinnor är sämre på att lösa konflikter (negativt)
kvinnor är mer avundsjuka (negativt)
kvinnor är mer lättretliga (negativt)
kvinnor är sämre på att satsa på relationer med lite mer utanförstående (negativt)
kvinnor är sämre på att samarbeta (negativt)
kvinnor är sämre på att förhandla (negativt, åtminstone för dem själva)
Hela sammanställningen pekar mot att kvinnor är mer negativa för samhället än män.
Vid första anblicken kan ju detta verka som någon misogyn attack på kvinnor som grupp, men jag vill understryka att detta är vad vetenskaplig forskning ‒ ofta utförd av kvinnor själva (som t ex Benenson) ‒ kommer fram till. Jag vill också understryka att det finns gott om kvinnor som avviker från detta och män ”som är som kärringar”, men problemet är att det handlar om en sedan urminnes tid nedärvd strategi för kvinnlig konkurrens, även om skillnaderna inte alltid är stora. I vanliga fall (d v s inom ett s k ”patriarkat”) handlar det företrädesvis om kvinnors agerande mot varandra. Men i ett feminiserat samhälle, där man upphöjer de kvinnliga ”idealen” och kvinnor tar allt mer plats, så handlar det plötsligt om samhället i stort. Så som jag beter mig mot en samkönad konkurrent kan jag bete mig mot en av det andra könet. Jag hävdar alltså att kvinnor i ett feminiserat samhälle handlar på detta sätt även mot manliga konkurrenter, även om ingen ännu tycks ha varit intresserad av att undersöka det. Ett tydligt exempel på vart detta har lett oss är ju att smutskastning, stigmatisering och spridande av rykten och lögner blivit en integrerad och accepterad del av vårt samhällssystem (för att bara ta ett exempel kan man se Uppdrag gransknings program om den ”antisemitiske” läkaren, som tydligt illustrerar att medier och myndighetspersoner inte längre bryr sig om saklighet och objektivitet, utan går på rykten och lögner ‒ jag kommer att redovisa fler exempel framöver).
I detta vill jag också tillägga, att både de manliga och kvinnliga karaktärsdragen är en följd av miljontals års evolutionär utveckling, och alltså adaptivt uppträdande som är gynnsamt för artens fortlevnad. Därför är det negativt när något köns karaktärsdrag tillåts dominera. Idag påstår radikalfeminister och andra ensidigt kvinnogynnande och manshatande individer att männen dominerat över kvinnorna i evärderliga tider. Men ser man till de ”kvinnliga” karaktärsdragen finns det föga möjligheter för männen att inta total dominans, eftersom kvinnan är så mer inriktad på sitt eget och sin närmsta krets. Historiskt, evolutionärt sett, har det stora hela inte varit viktigt för kvinnan, utan istället närområdet med de närmaste och den egna avkomman. Och den miljön har aldrig hotats av ”patriarkatet”. Vad vi nu däremot står inför, är när denna ”närmiljö” ska appliceras på samhället i stort och eftersom de ”kvinnliga” karaktärsdragen inte räknar med större grupper än kvinnan själv och hennes närmaste sprider också fenomen som skvaller, ryktes- och lögnspridande, social exkludering och stigmatisering sin skadeverkan mycket vidare. Det i sin tur drabbar samhällssektorer som vetenskap, journalistik, politik och andra viktiga grunder för det demokratiska samhället. Jag återkommer till detta.
Sammantaget menar jag, att både ”manliga” och ”kvinnliga” karaktärsdrag är självklara, men att det är väldigt farligt att låta de ”kvinnliga” bli dominerande, eller att romantisera dem som särskilt ”goda”.