Till alla er som tror, eller försöker övertyga andra om, att kvinnor är mycket mindre aggressiva än män; nedan följer ett utdrag ur Troels-Lund: Dagligt liv i Norden på 1500-talet, del VI, Vardag och fest, svensk översättning och utgåva 1934.
Det som texten rör är, att kyrkan i Danmark, en tid efter reformationen, fick bänkar för åhörarna att sitta eller stå i. Männen på den södra sidan, kvinnor på den norra, med de gifta främst (öster om en tvärdragen linje mitt i kyrkan). Men dessutom var sittordningen socialt indelad, så att de förnämsta och viktigaste skulle sitta främst eller ytterst. Männen kunde knota över detta, men de som rev upp himmel och jord och slogs inne i kyrkan var kvinnorna. Dessutom drev de sina män att ta strid. Sålunda skriver Troels-Lund (s 83f):
Det kan läggas det svagare könet till last, att det omfattade den nya rättsordningen med långt varmare intresse än männen. Medan dessa i regel slogo sig till ro med kyrkvärdarnas utlåtande, voro kvinnobänkarna en frodig mark för ständigt nya stridsfrågor, varför varje strid om bänkarna på kyrkans södra sida i regel kunde hänföras dit. Det är ett talande vittnesbörd om stämningens värmegrad, att man t. ex. på Fyns stiftsmöte till bestämmelsen om att dannekvinnor skulle ha sin plats längst fram i bänken och hederliga flickor innerst, måste foga, att kyrkvärdarna skulle ta åtta man med sig och ordna saken om de inte ville lyda. Eller att böter för ”hårdragning” mellan kvinnor i kyrkan är en icke ovanlig inkomstpost i räkenskaperna, eller att till och med en adlig dam överbevisas om att under predikan ha ”låtit sina pigor och barn gå in i prästfruns bänk och trampa henne blå och blodig”.
En klar inblick i stridens oändlighet får man av ett mål som var före inför Viborgs landsrätt år 1573, varvid två bönder från Binderup anklagade en tredje för ”att vilja tillhålla sin hustru att stå utanför deras hustrur i en bänk i Binderups kyrka, fastän deras hustrur äro äldre gifta och hittills hava stått utanför henne”. Den anklagade svarar, att kvinnorna på den gård han nu bebor, förr i många år ha stått ytterst i samma bänk. Själva domen ger emellertid det bästa begreppet om sakens bottenlöshet; den börjar nämligen sålunda; ”Eftersom också de bägge kärandenas hustrur inbördes kivas om vilken ska stå ytterst” o. s. v.
Några sidor därefter (s 88) återger Troels-Lund en samtida vers som också vittnar om hur mycket mer ”fridsamma” kvinnor är än män:
Se där på Lusse Geeds, hon skäller och hon bannar
och så gör Karen Smeds; det syns att de varannan
i håret snart har fått, så häftigt går det till.
Den ena ovanpå den andra sitta vill.
Om jag var domare, och I mig bägge båden
att döma mellan er om främsta benkeraden,
då skulle den av er i detta rum gå först
som såsom trätosyster ville gälla störst.
Men, i vår huvudstad, Pyongyang, vill man intala oss att endast män är aggressiva.