Det är i princip samma läge nu som för drygt 100 år sedan. Vi människor har sjösatt ett bygge som vi tror är så solitt att det motstår allt. I det har vi upphöjt oss själva som ståendes över naturen och evolutionen. Människan, inte naturkrafterna, är det som orsakar klimatförändringen, människan kan, med lagar och skamstraff, besegra det som är ”fel” uppförande. Naturkrafter eller evolutionär adaption berör oss inte, bara det som människan har tagit beslut om ska vara norm.
Men, i dessa coronatider när ingen ens skriver om sankta Greta (hur frustrerad ska hon inte vara över det?) så verkar det som om folk inte längre till hundra procent tror på att människan är i kontroll. Olika aktörer försöker att vara det, men ingen litar riktigt på dem.
Skräcken sprider sig som en löpeld i människors sinnen. Vi börjar att hamstra, och trots den av aggressionsfeministerna proklamerade kvinnliga solidariteten ser såväl kvinnor som män enbart till sitt och de sinas behov. Plötsligt är vi tusentals år bakåt igen, på stam- och klanstadiet. Naturligtvis inte alla. Det har alltid funnits de som vill att människan ska ha vidare vyer, men de är få. Vi vill nämligen skydda oss!
I detta läge deklarerar Region Gotland att de önskar att sommarhusägare inte ska komma ner till ön. I en annan text som fladdrade förbi tyckte jag mig läsa att regionerna vill reservera sina platser för de egna invånarna. Maria Amér, smittskyddsläkare på Gotland, säger att det kan bli aktuellt för regionen att skicka tillbaka resande till Gotland som insjuknar, till fastlandet. Jag utgår då från att regionen helt avsäger sig hjälp utifrån för vissa av deras egna patienter. Vilket vansinne är det inte som visas upp!?
Men, för att återvända till Titanic så är det här ett lysande exempel på mänsklig hybris och självgodhet, i det att man tror att man kan bemästra naturens krafter. Som historiker kan jag bara ställa mig frågande inför dessa exceptionella inbillningar, att vi kan begränsa naturliga krafter som vi inte har någon kontroll över. Är det någonting man lär sig som historiker så är det, att civilisationer brakar samman. Två stora sådana kollapser var när Bronsålderscivilisationerna och Västrom gick under, med efterföljande ”medeltider”. Ingen där trodde att det kunde ske, men de var också ”Titanics”, precis som vi är. Vad som kommer fälla vår civilisation kan man inte förutsäga, men det kommer att ske, förr eller senare. Om det är denna moderna ”pest” vet jag inte, men världen kommer förmodligen se annorlunda ut efter att vi nått till vägs ände med detta coronavirus. I USA kanske man måste fråga sig varför så många fattiga dog, och kanske vi här i vårt land måste fråga oss varför vi la så mycket pengar på pseudoforskning, som genus och den påstådda kopplingen CO2 ‒ klimat, istället för sådant som rör verkliga problem.
För att återvända till Gotland kan jag också som historiker påstå, att det att hindra sommarhusägare att åka till ön bara fördröjer förloppet. Redan på medeltiden förstod man på något sätt att det handlade om smitta, och så införde t ex Florens en karens för att få komma in i staden. Men slapp de smittan? Naturligtvis inte. Varför skulle det inte vara samma sak med denna farsot? Nästan det enda vi kan göra ‒ som inte skiljer sig från medeltidens människors sätt att handskas med det ‒ är att försöka undvika att bli smittade och hålla avstånd. Vi har en fördel framför dem, att vi känner till vikten av handhygien, och hygien överhuvudtaget. Dessutom har vi fördelen av att kunna finna effektiva botemedel. Hittar man ett vaccin så kan vi hejda detta ganska snart. Men till dess kommer naturen att köra över oss som har inbillat oss att vi är osänkbara.
Och, varför är tre av fyra som intensivvårdas män? Kanske därför att det finns för många män, historiskt sett, på antalet kvinnor idag? Hos schimpanser är frekvensen nästan två honor på en vuxen hanne och aldrig någonsin tidigare har det varit ett överskott på män bland människor, som det är på vissa håll nu. Det är ett hugskott, men värt att fundera över.
Alla farsoter, historiskt sett, har måst ”löpa ut” innan de har lagt sig. Om vi jämför med den största i modern tid, ”Spanska sjukan”, så räknar man med att 500 miljoner, av en världsbefolkning på 1,6 miljarder, smittades. Mellan 50 och 100 miljoner dog. D v s mellan 10 och 20 procent. I Sverige hade vi 37 573 officiella dödsoffer på sex miljoner invånare. Vi är långt från det nu. Men, livet gick vidare, ekonomin överlevde ‒ och så gjorde världen. Paniken nu verkar knappast rimlig för den styr oss till att sänka ekonomin och skapa en kanske kaotisk framtid. De absolut flesta kommer att överleva så jag frågar mig varför det blir sådan gigantisk panik just denna gång? Och även om dödstalen skulle bli väldigt stora så kommer världen att överleva. Risken för att det kommer gå tyngre ökar om vi låter paniken styra och stänger ner mindre verksamheter.
Vad som dock möjligen kan vara en fördel med en farsot som den vi nu upplever är, att om dödstalen bland yngre stiger så kan priset på arbetskraft efteråt stiga vilket, kan leda till demokratiska reformer på sikt. Men det är ju osäkert. En annan fördel, som man bara kan hoppas på, kan vara att vi lägger pseudoproblemen åt sidan och koncentrerar oss på verkliga sådana. För det är inte sådana som genuspedagoger och / eller klimatteoretiker som kommer att behövas i efterdyningarna av krisen. En lärdom kan också vara att vi bör hålla vissa industrier kvar i landet, för att inte vara utelämnade åt Kina och andra länder då nästa krissituation uppstår. Det här visar hur bräckligt det globala samhället är inför en kris!
Om sommarstugeägarna på Gotland, eller andra orter, nekas att åka dit så kommer stora delar av turistnäringen att gå i konkurs. Kanske även delar av livsmedelsbutikerna. När krisen är över och kapital inte finns att tillgå finns inte resurser att ta emot sommarstugeägarna ‒ för att inte tala om kostnaderna för alla som går i konkurs och alla permitterade. Är vi hjälpta av det? Trots allt kommer ju en väldig majoritet av mänskligheten att överleva!
Visst, ingen vill dö, men döden är en ofrånkomlig del av livet. Skulle jag drabbas imorgon och hamna på intensivvården så skulle jag gräma mig över allt det jag tänkt mig att göra som jag inte hunnit med. Men, stunden skulle ju ha kommit någon gång förr eller senare (och jag skulle gräma mig då istället), men även om vi inbillar oss att vi är så himla viktiga så är vi som enskilda individer faktiskt betydelselösa och absolut inte osänkbara, eftersom vi med nödvändighet måste dö någon gång. Och panik hjälper oss inte! För att travestera på ett gammalt talesätt, utan att vara det minsta kristen (men däremot inte ateist): Människan spår, men naturen rår.
Om jag skulle åka till vår sommarstuga på Gotland har ingen som helst betydelse för smittspridningen på denna ö. Den kommer dit ändå!