Det här är ett inlägg från 2018, men missades när webben var tvungen att laddas om 2019.
Jag har skrivit om Jasemine tidigare på denna blogg, i samband med mordet på henne 2013. Men nu har det blivit aktuellt igen, p g a ekots reportage 18 juni (här, 1:11:40 in). Dokumentären avslöjar obarmhärtigt hur socialtjänsten i Västerås betett sig och det är självklart utmärkt att det uppmärksammas. Ingen kan heller undgå att instämma i den indignation och bitterhet i detta som Jasemines mor känner. En civil hjälte som i fem år stridit för att få fram sanningen och kräva rättvisa.
Förhoppningsvis ska reportaget nu leda till att SVT nu intresserar sig för den dokumentär som fransk TV gjort av fallet. Men vad som tydligt framgår i denna dokumentär är, att mordet på Jasemine kunde ske p g a en policy kring sexarbete som är fullständigt verklighetsfrånvarande. Vilket faktiskt gör att inte bara socialarbetarna är skyldiga till Jasemines död, utan hela det svenska samhället! Policyn bygger nämligen på rent bedrägeri. Den liberala feministen Hilary Kinnell beskriver den på följande sätt: Den är saker av hysteri, häxjakter och totalitarism. Den är villig att mörka forskning, förvränga data och attackera utsedda opponenter utifrån de svagaste bevis. Den är bräddfylld av fetischeringen av lidande, beredd att exploatera och visa upp de övergrepp som andra har lidit för att främja sin egen politiska framgång, och att exponera själva människorna de påstår sig stötta för rädsla, förnedring, våld och förebyggandemässig död. Precis det sista var vad Jasemine utsattes för, eftersom hennes död kunnat förebyggas om inte vårt lands föreställning bygget på bedrägeri.
Ett faktum är, att bedrägeriet inte kan underbyggas med någon som helst vetenskaplig forskning. Enbart försedda med ideologiska idéer, icke underbyggda påståenden och rena lögner, måste de som gör karriärer på människors rädsla och indignation producera pseudovetenskap. I fallet sexarbete sker det genom att t ex presentera ”undersökningar” som antingen enbart gjorts i kliniska miljöer, eller aktivt utelämnat eller bortförklarat positiva sexarbetare, och sedan påstå att de som mår dåligt är representativa för alla sexarbetare. Sådana ”undersökningar” har gjorts av t ex Sven-Axel Månsson, Stieg Larsson och – den som så gott som alltid åberopas för att ”bevisa” att alla sexarbetare mår dåligt – Melissa Farley (läs om hennes ”forskning” här). Men att göra så är totalt oacceptabelt och fullständigt ovetenskapligt, eftersom kliniska miljöer aldrig återspeglar en population. Man kan bara tänka sig hur det skulle se ut om en forskare, åberopandes en undersökning bland skolelever som uppsöker skolpsykologen, påstod att alla skolelever mår dåligt. Då skulle politiker, journalister och aktivister skrika högt, att underlaget för påståendet är vetenskapligt undermåligt. Men så fort det gäller sexarbete, och relationsvåld också för den delen, så accepterar de sådant underlag gladeligen och har inga kritiska frågor att ställa.
Ett väldigt tydligt tecken på att det handlar om pseudovetenskap rörande detta bedrägeri är att det i käll- och litteraturlistorna är antingen en total avsaknad av motstridiga (oftast icke svenska) undersökningar, eller att – om nu undantagsvis några kritiska titlar finns med – de aldrig omnämns i texten. Ett sådant exempel är t ex Anna Skarheds ”utvärdering” av Sexköpslagen. I litteraturlistan omnämns visserligen motstridiga arbeten av fem författare (A L Daalder, Daniella Danna, Susanne Dodillet, May-Len Skilbrei och Petra Östergren), men endast den förstes arbete åberopas en enda gång i texten, och då i ett sammanhang där de motstridiga uppgifterna inte kommer fram! Så arbetar pseudovetenskapen.
För att ta påståendet att sexarbete är ”slaveri”, och att nästan alla tvingas in i det, så existerar det inte en enda vetenskaplig undersökning som styrker det. Däremot flera som visar att omkring 95 % av kvinnorna som inträder i yrket (av någon anledning är man alltid ointresserad av manliga sexarbetare). Så finner Steinfatt att 0 % av de över 4000 sexarbetare han intervjuade, under tolv års tid, på barer i Thailand, ansåg sig ha blivit tvingad in i yrket, Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza. Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten. Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan i Nya Zeeland var 3,9 %, Jenkins finner så låga nivåer att de inte ens diskuteras, Mai finner 6 % av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete, 6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat och i den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats in i prostitution i Danmark av andra.
Sedan låtsas man alltid som om gatuprostituerade (som är betydligt värre utsatta) är representativa för alla sexarbetare. Men i hela världen är det ca 5-6 % av alla sexarbetare som är gatubaserade. Som mest är det i Bangla-Desh, där man uppskattar antalet till ca 18 procent. Tilläggas kan också, att såväl Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan. Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus.
Det var det här bedrägeriet som banade vägen för socialtjänstens i Västerås gigantiska klanteri, vilket ledde till mordet på Jasemine. Om SVT skulle visa den franska dokumentären är jag rädd för att efterföljande fokus helt skulle fixera på de felande socialarbetarna – vilket naturligtvis är viktigt – men att de strukturer som byggs av samhällets bedrägeri, och därmed samhällets medskyldighet, skulle förbli oantastade. Politiker och journalister kommer fortsätta att vara berädda att offra oskyldiga för de egna karriärerna, liksom också aktivisterna, för att de självgott ska kunna bedra sig själva, slå sig för bröstet och säga: ”vilken god människa jag är” – som kanske de felande socialarbetarna i Västerås gjorde när de tog barnen från Jasemine – fast det i själva verket är precis tvärtom. Det finns ingen godhet alls i det! Apropå själva dokumentären, ”Everything’s better than a hooker”, så gav Amnesty International denna första pris i kategorin ”human rights” vid filmfestivalen i Thessaloniki i år. Svenska Amnesty vägrar naturligtvis att godkänna priset, enligt devisen ”vi i Sverige har rätt resten av världen fel”. Sätt tryck på SVT att sända denna dokumentär. Maila till dokumentarfilm@svt.se och begär att de sänder den.