Jag har avhållit mig från kommentarer om del ett och två av ”Historien om Sverige”, eftersom jag som historiker i första hand förlitar mig på skriftliga källor och endast använder arkeologi som en hjälpvetenskap. Det enda inlägg jag har gjort är på Facebook, då någon ”sverigepatriot” förfasade sig över att de tidigaste svenskarna framställts som svarta. Då gick jag in och kommenterade att DNA visar att så faktiskt var fallet, samt att serien också gjort rätt i att ge dem blå ögon.
Men, vad ska man säga om det tredje avsnittet av ”Historien om Sverige”? Nu när vi börjar komma in på de skriftliga källornas tid. Vissa delar är bra, som de om hur skickliga skeppsbyggare nordborna var, hur Birka var viktigt för handeln, fynden på Ösel och den tidiga stenkyrkan i Varnhem (förmodligen ungefär lika tidig som den äldsta S:t Hanskyrkan i sten i Visby, från omkring 1050), men sedan finns det några rejäla bottennapp också, som när Kristina Ekero Eriksson generaliserar människooffren utifrån Adam av Bremens beskrivning av sådana vid Uppsalen i Aros; att de hängdes upp i ett träd vid en lund. I själva verket vittnar redan Tacitus ca 90 e kr om hur de offrade slavarna i NerthuZ-kulten sänktes i vatten: ”Sedan tvås vagnen och täcket och själva kultbilden i en avsides liggande sjö. Slavar förrättar tjänsten, men genast uppslukas de av samma sjö.” Något som Kristina Ekero Eriksson borde veta bekräftas av åtskilliga arkeologiska fynd från forna våtmarker. För att inte tala om att man framställer offret av människor som någon sorts heroiskt offer av en man/krigare som tappert låter sig få halsen avskuren. (Här borde väl dock radikalfeminister gå in och klaga över ojämlikheten i att det i princip uteslutande var män som offrades – när det nu skedde, vi vet verkligen inte hur ofta det var, annat än efter seger i strid, då fiender och deras vapen offrades och vart nionde år vid Uppsalen i Aros).
Ett annat bottennapp är när Olof Sundquist påstår att Olof Skötkonung var den förste kungen som härskade i båda Svea- och Götalanden. Om något är KVALIFICERAT TRAMS så är det detta påstående. Det grundar sig uteslutande på att ingen tidigare kung är känd i samtida dokument för att ha härskat i bägge landsdelarna. Indirekt är detta ett sätt av Sundquist att säga att ”historien börjar inte förrän vi har samtida skriftliga källor”. Motstridig är dock Ynglingasagans uppgift att redan Ingjald Illråde inkorporerade Götalandskapen med Sveariket och det faktum att det inte finns någon källa som direkt motsäger det! Förmodligen lutar man sig på andrahandskällan Jordanes, ca 551, vilken uppräknar goternas ursprung från ”Scandza” och nämner ett antal inte alltid säkert identifierade stammar på samma ö. Men Jordanes nämner inte på något vis att de varit egna riken. Dessutom är de enda som nämns med egen ”kung”, förutom goterna, ranerna i Norge, vilkas kung Hrodulf tröttnat på sitt rike och flyttat till Rom.
Även Saxo Grammaticus anger sveakungen som härskare över götalandskapen (”den svenske kungen Sigtrygg, Götalands drott”). Han understryker också, precis som Västgötalagen, att götarna inte hade rätt att utse konung. Det var svearna som skulle göra detta – vilket ju tyder på att svearna ”erövrat” götalandskapen. Även Hervararsagan räknar med att götalanden löd under sveavälde, åtminstone på Harald Hildetands tid, då den förtäljer att ”Harald Hildetand tog Götaland och hela Sveaväldet”. Han satte sedan in ”sin frände Hring till konung i Uppsala och gav honom Svitjod och västra Götaland till att råda över”. Något som inte vittnar om att svea- och götalandskapen skulle ha haft skilda kungar.
Ragnar Lodbroks saga nämner inte heller någon kung i Götaland, utan endast en jarl Herröd. Däremot nämner Landnamabok på Island en ”götakonung” Sölvar, samtidigt med hersen Gorm i Svithjod, gift med kung Eriks dotter. Men, samma källa nämner även götajarlen Herröd. Även Gunlög Ormstungas saga nämner en götajarl, Sigurd, ingen konung.
Det intressanta i detta historietrams är att Sundquist på inga grunder alls påstår att Olof Skötkonung var den förste som härskade över svea- och götalandskapen, istället för att ange det som verkligen är fallet. Han är den förste SÄKERT KÄNDE kung som härskade över bägge landsdelarna. Det enda som möjligen kan vittna om att de varit åtskilda tidigare är Jordanes. Men då gör Olof Sundquist och andra sig skyldiga till en metodologisk kullerbytta av gigantiska mått, i det att de anför en andrahandskälla (långt från nordiskt kulturområde) för att diskvalificera ett flertal andra andrahandskällor (från nordiskt kulturområde) vilka vittnar om att svea- och götalandskapen haft gemensam kung långt före 1000-talet. Som om det inte är nog så använder man indirekt andrahandskällan Jordanes för att påstå (08.45) att ”Sverige är vid den här tiden (600-tal) inte ett land, som idag. Det är en massa småriken som styrs av olika släkter och småkungar”.
Det finns absolut INGEN annan källa som kan styrka ett sådant förhållande för Sveriges del. För Norge, ja, men att generalisera utifrån vårt västra grannland i säkra påståenden har ingen som helst relevans. Särskilt som Sverige och Norge beskrivs som olika statsbildningar i de nordiska sagorna. Det senare beskrivs som splittrat på småriken, vilka enades av Harald Hårfagre, det tidigare som enat under en stark kung i Uppsala – och redan Tacitus (ca 90 e kr) ordar om de mäktiga ”svionerna”.
Tyvärr är det på denna nivå som svensk historieskrivning befinner sig idag. Det ska låta bra, vara spännande och politiskt korrekt och gärna berättas av icke historiker (som t ex arkeologer, som naturligtvis aldrig skulle tillerkänna historiker kompetensen att utföra arkeologiska utgrävningar och rapporter, men däremot anser att de själva är fullfjädrade historiker). Jag är övertygad om att vi kommer att få se mer av denna ”metodologi” under seriens gång. Inte minst när det gäller det medeltida Gotland. Något jag, som expert på gotländsk medeltid, säkert kommer att återkomma till.
Ett svar på ”NU BÖRJAR ”HISTORIEN OM SVERIGE” ATT SPÅRA UR”