DEN GIGANTISKA SEXTRAFFICKINGEN ÄR INGET ANNAT ÄN BEDRÄGERI

Detta var en text som jag skrev till engelskspråkiga tidningar, men ingen nappade. Följaktligen blir nästa inlägg den engelska versionen.

Hur ofta ser vi inte rubriker som skriker ut siffror om gigantisk sextrafficking och sexslaveri i världen?  Och de grundar sig alla på ”officiella rapporter”.  Så sent som 2012, i den amerikanska regeringsrapporten ”Trafficking In Persons” (TIP), citeras en ”uppskattning” gjord av ILO, som säger att 6,6 miljoner kvinnor och flickor sextraffickerades i världen 2005, och att ILO i rapporten 2012 har ”identifierat en högre procent av sextraffickingoffer än i 2005 års rapport”.  Det låter hemskt, eller hur?  Det stora problemet är emellertid att inga av dessa siffror rörande sextrafficking i någon som helst FN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- eller vilken som helst ”rapport” har det minsta att göra med vetenskap, pålitliga undersökningar eller olika länders autentiska statistik kring sextrafficking.  Alla dessa rapporter är, utan något undantag, inget annat än ”bluffskattningar” (”guesstimates”); eller som Jay Albanese, kriminolog vid Virginia Commonwealth University, säger:  ”Det finns tonvis med uppskattningar kring mänsklig trafficking.  De är alla skräp”.  De har ingenting som helst att göra med verklighet, utan är bara resultat av falsk propaganda, producerad för att tjäna den abolitionistiska agendans syften.

Ett väldigt litet brott

I verkligheten så är det ett absolut maximum av ca 3000 kända fall av sextrafficking i hela världen varje år, och sedan 10-15 års tid (när myndigheterna började räkna) så blir de varken fler eller färre.  Det betyder, att om ILO:s siffror skulle vara riktiga så skulle de 6,6 miljoner kvinnliga sextraffickingoffren 2005 ha inträtt i prostitution under en period av 2200 år, utan att någon av dem lämnat yrket under hela deras ändlösa levnadstid (d v s, med en global population lika stor som vår under hela denna tid).  Och jag tvivlar verkligen på att så gamla sexarbetare, som nästan 2200, eller ens 1100 år gamla, är attraktiva för någon – oavsett om du tror på att människor kan leva så länge eller inte, vilket uppenbarligen ILO tror – inte ens den mest fanatiske gerontofil.

Men mörkertalen då, säger du, förklarar inte de skillnaderna?  Nej, eftersom sextrafficking, vid sidan om terrorism, är det mest prioriterade brottet i världen.  Enbart i USA spenderar regeringen ensam tiotals miljoner dollar varje år, så ett funnet offer kostar kring 110.000 dollar varje år – att jämföra med ett vanligt, icke sexuellt offer, som kostar kring 150 dollar.  I ett litet land som Sverige spenderar regeringen kring 2,8 miljoner dollar varje år, vilket betyder att varje funnet offer, tvingat eller frivilligt, kostar kring 570.000 dollar.  Det finns ingen möjlighet alls att det kan finnas några höga mörkertal i sextrafficking.  Förmodligen hittas alla, eller åtminstone den absolut största majoriteten, särskilt som det i legala miljöer är vanligt att kunder reagerar och kallar på hjälp för tvingade kvinnor, då de flesta köparna föredrar fria sexarbetare.  T o m svenska BRÅ säger att det förmodligen inte existerar några mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Ett faktum är också, att nästan alla vetenskapliga undersökningar – med undantag för de som endast fokuserar på kliniska eller gatupopulationer, som Melissa Farley gör för att låtsas att alla sexarbetare är tvingade – visar att ca 94 procent av alla sexarbetare gör ett frivilligt val att inträda i prostitution.  Professor Thomas M Steinfatt vid Miami University, och hans thailändska medarbetare, fann under 12 år av intervjuer av mer än 4000 barprostituerade i Thailand ingen som sade sig ha blivit tvingad in i prostitution, även om ca 30 procent inte tyckte om sitt arbete.  Det lämnar väldigt lite plats för traffickerade kvinnor.  Australiensiska och Nyzeeländska undersökningar har också funnit, att inomhussexarbetaren (minst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen) har högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen!  Och dessutom inte sämre mental hälsa än genomsnittskvinnan.

Sextrafficking är inte en stor kriminell aktivitet

En annan myt är att sextrafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen.  Bl a har Interpol och Europol påstått detta, och att kriminella ”trafficking-nätverk” årligen tjänar mellan 3 och 10 miljarder dollar.  Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran.  Men det existerade ingen sådan källa.  Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation.  Inget existerar som kan konfirmera dem.  I verkligheten är sextrafficking en väldigt, väldigt liten aktivitet, för det mesta involverandes – när det verkligen förekommer – ca 1-3 löst bundna personer, och ”sextraffickeraren” arbetar för det mesta som vilken affärsman som helst gör.  De vill tjäna på sitt investerade arbete och sina pengar.

I verkligheten är sextrafficking ett ”nollbrott” (färre än ett fall på 100.000 invånare).  I hela världen, räknat på kända traffickingfall i nationell statistik, så är det maximalt ett genomsnitt om 0,048 fall på 100.000 invånare.  Jämförandes några länder så finner vi, att siffran för Sverige, med dess 0,054 fall på 100.000 invånare, är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland (0,051), Storbritannien (0,039), Kambodja (0,027), Thailand (0,025), USA (0,024), Australien och Nepal (0,020), Japan (0,008) och Nya Zeeland (0).  Så den svenska regeringens påstående, att den svenska sexköpslagen har minimerat sextrafficking, är inget annat än ett bedrägeri.

Det svenska bedrägeriet

När man talar om bedrägeri så måste man säga, att i ämnet prostitution så är den svenska regeringen riktigt bra på det.  Så t ex den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen.  Inom Sverige har den blivit kraftigt kritiserad för att vara ovetenskaplig och för att hävda resultat som den inte har några grunder för.  Samma åsikt uttrycks av en officiell australiensisk rapport, en italiensk forskare (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. I Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) och av den nämnda professor Ann Jordan, vilken 2012 säger:  ”Rapporterna producerade av den svenska regeringen och andra forskare avslöjar att regeringens påståenden om framgång inte stöttas av fakta.  Det finns inga bevis för att färre män köper sex, att färre kvinnor säljer sex eller att färre människor traffickeras in i tvingad prostitution.”  Men det hindrar inte t ex den svenska EU-ministern, Birgitta Olsson, från att tala om den svenska sexköpslagens framgång, eller att citera alla fantasisiffror runt sextrafficking som fakta, och att (sex)trafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen.  Och självklart så vägrar den svenska regeringen att kommentera all kritik.  Den bara fortsätter att låtsas som att ”utvärderingen” är pålitlig.

Men Birgitta Olsson ska inte klandras mer än svenska medier.  Alla de stora tidningarna, och svensk TV, vägrar envist att rapportera fakta som motsäger den officiella bilden av sextrafficking och -slaveri.  Och de s k ”debatt”-redaktionerna på alla stora tidningar censurerar debattexter som motsäger den officiella bilden av den gigantiska sextraffickingen.  Och ett absolut tabu i svenska medier är att tala om den uppenbara åsiktskorruption i ämnet som förekommer i den svenska journalistkåren.  Så t ex annonserade en välkänd svensk programledare, Robert Aschberg, offentligt att ”alla åsikter” fick komma till tals i hans radioshow.  Men när det gällde att kritisera den svenska synen på trafficking och prostitution, och åsiktskorruptionen i media och bland journalister, då gällde inte påståendet i annonsen längre.  Det är ett faktum, att svenska journalister, som väldresserade hundar, vaktar den politiska korrektheten, utan någon som helst omsorg om det fria ordet i ämnet prostitution och sextrafficking.

Varför ljuger de?

Så varför använder då medier/journalister, politiker, välgörenhetsorganisationer, radikalfeminister, abolitionister och religiösa aktivister så gränslöst falska fakta, stoppar kritiska röster, överdriver siffror och t o m ljuger – samtidigt som de aggressivt anklagar kritiker för att vara ”monsterkramare” eller anhängare av den s k ”prostitutionslobbyn” (vilken också är ren fantasi)?  Svaret är att det är inom denna krets av människor som den enda ”traffickingindustrin” i verkligheten existerar.  Ämnet sextrafficking och -slaveri är av olika skäl ett väldigt lönsamt ämne i det sexfördömande västerländska samhället.  För medier/journalister handlar det om att sälja lösnummer, och det framställer dem som engagerade och medkännande utan att de behöver jobba för det.  Det räcker med att repetera vad den officiella ståndpunkten påstår och att, som papegojor, okritiskt upprepa vad aktivisterna och ”rapporterna” påstår, och då och då hänga ut några kritiska personer som ”monsterkramare”.  Detsamma gäller politiker.  Det får dem att framstå som att de bryr sig om ”den lilla människan”, utan behov av att engagera sig i henne alls.  Välgörenhetsorganisationer profiterar ekonomiskt.  I positionen att kraftigt överdriva siffror kan de tubba regeringar och upprörda människor att skänka dem pengar.  Eller som Steven Wagner, tidigare vid det amerikanska hälsodepartementet, sa om pengar som gavs till grupper med målet att finna traffickingoffer:  ”Dessa pengar var bortkastade.  Många av organisationerna som fick bidrag behövde inte göra ett dugg.  De var där för att hjälpa offer.  Det fanns inga offer”.  Vad gäller radikalfeminister och aktivister så kan de tjäna på många sätt, men kanske det ideologiska är det viktigaste.  Genom att skrämma upp människor, falskt påstående att miljoner kvinnor och barn lider sexuellt i prostitution, och låtsas att de mycket få värsta exemplen är representativa för alla ”offer”, så kan de påtvinga samhället repressiva och ofta mansfientliga lagar, regler och agendor – och naturligtvis erhålla status och välbetalda positioner för dem själva.  Och vem som helst som hotar dessa förtjänster med verkliga fakta måste attackeras, anklagas och tystas.  Så mycket för deras ”demokratiska sinne”.

Men ingen av dessa grupper bryr sig dock om alla dessa människor som de skadar med den officiella politiken – och de är många gånger fler än ”offren”.  Vad gäller den svenska sexköpslagen så gör ”räddandet” av en ovillig sexarbetare livet svårare för minst 18 villiga.  Och i USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det 267 obekräftade anmälningar till myndigheter på en bekräftad).  Och de flesta av dessa 267 falskt anklagade personer blev av med jobb, fick familjen splittrad och sina liv ödelagda, utan att få någon hjälp av samhället – eller de ”goda” aktivisterna.  Och – vad som kanske är det viktigaste – räddandet av ett barnoffer skapade minimalt 267 barnoffer i skadade familjer!  Så försök inte slå i mig att vi talar om goda och medkännande människor i prostitutions, sextraffickings, eller vad helst sexualrelaterad ”rättfärdig” agenda.  Deras främsta och över allt annat stående omsorg är dem själva, deras ekonomi, idéer, ideologi, övertygelse, status och/eller välbefinnande.  Verklig medkänsla – som vi förstår från alla offer de skapar – har ingenting med deras handlande att göra.

En evolutionär adaption

Sexhandel är en evolutionär adaption, vilket betyder att det är biologiskt nedärvt i de flesta primater, inklusive människan.  Men det betyder inte att alla kvinnor handlar med sex för pengar, men de flesta handlar med sex på något sätt; som belöning för utförda tjänster inom eller utanför äktenskapet, för att få en bättre position i karriären, för att få tillförsel, o s v, eftersom testosteronet gör mannen lätt att lura.  Att utrota en evolutionär adaption är omöjligt.  Kristendomen har försökt i 1700 år och misslyckats – och har bara lyckats med att jaga och terrorisera människor.  Så även om ”de goda” skulle utplåna t ex varenda homosexuell i världen idag så skulle det finnas lika många i nästa generation, eftersom det är biologiskt nedärvt.  Det enda som ”rättfärdiga” människor gör, när de försöker att ”korrigera” evolutionen och olagligförklara evolutionära adaptioner, är, som sociologen Howard S Becker säger oss, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är ett sätt för samhället att skapa onödiga brottslingar – och för självutnämnda ”goda” människor att profitera på dem istället för att göra något produktivt.  Och de självutnämnda ”goda” aktivisterna stigmatiserar också och gör livet till ett helvete för dessa som de fördömer som ”fel”.  Den ”goda” aktivisten och hennes allierade agerar idag på samma sätt som de gjorde redan under jakten på hedningar och ”sodomiter” under medeltiden, häxjakterna från 1400- till 1700-talen, masturbationspaniken under 1700- och 1800-talen, o s v.  Den ”goda” aktivisten tycks, tyvärr, aldrig dö.