En journalist som brutit mot det allmänna mönstret hos hans okunniga och ideologiskt styrda kollegor är Mattias Andersson, som tog reda på verkliga fakta och skrev boken ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005). Inte för att den fick hans kollegor att lära sig något ändå, eller att någon politiker läste den, men den går till botten med många av de osanna påståendena om porren. Bl a påpekade han hur absurt en del politiker kan bete sig i detta (precis som i trafficking- och antiprostitutionsdiskurserna). Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr. Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.
Ett annat vittnesbörd om hur lätt politiker tar på sanning och fakta när det gäller att ideologiskt riktigt bekämpa ”fel” sex är Marita Ulvskog. I februari 2000 sa hon i riksdagen: ”Fru talman! Igår pratade jag med en kvinna som levt många år inom porrbranschen. Jag är annorlunda, för jag lever fortfarande, sade hon. De andra har tagit livet av sig eller blivit ihjälslagna”. När Mattias Andersson frågade vem uppgiften kom ifrån lät Marita Ulvskog hälsa genom sin pressekreterare att hon ”inte minns namnet på personen hon citerade”. Något som verkar minst sagt märkligt med tanke på den indignation som detta framkallade hos Ulvskog. Några särskilda åtgärder hade inte heller vidtagits med anledning av berättelsen, vilket blir ännu mer märkligt eftersom ju Ulvskog påstod att branschen leder till ond, bråd död, som Andersson påpekar. Det blir ju också än mer tydligt hur lätt Ulvskog tar på kravet på objektivitet och saklighet när det nu finns svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.
Ibland kan man se vissa radikalfeminister hänvisa till forskning av Donnerstein & medförfattare (The Question of Pornography, 1987) och särskilt Neil Malamuth, vilkas forskning sägs ”bevisa” att porr leder till våldtäkt. Eller som Robin Morgan uttrycker det: Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet. Donnerstein trycker emellertid på att ”sammantaget antyder dessa studier starkt att våld mot kvinnor inte behöver förekomma i ett pornografiskt eller rent sexuellt sammanhang för att ha en negativ effekt på tittares attityder och uppförande”. Senare har han helt gått över till att trycka på att våld, med eller utan sex, är en huvudingrediens för att framkalla sexuell upphetsning hos sexualförbrytare. Vanliga actionfilmer är alltså värre för att utlösa våldsbrott än porr, där ett samband över huvud taget inte kan stärkas. Vad gäller Malamuth så konstaterar han att det är svårt att avgöra orsak eller verkan. Är det så att konsumtion av porr för en liten grupp av män leder till aggression, eller är det kulturella och/eller sociala bakgrundsfaktorer? Hur som helst finner han att porr för de flesta inte har någon som helst inverkan, och i en undersökning som han gjorde bland unga män och kvinnor i Danmark finner han att båda grupperna anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem! Men det här anser inte de två ”dokumentärfilmare” som intervjuas av moralpolisen Thomas Lerner i DN (samme moralpolis som skrivit serien om porrimpotens). Vare sig de eller moralpolisen själv tycks någonsin i sin utbildning fått lära sig vad objektivitet och saklighet är, och det är uppenbart att de bägge tjejerna istället tror att dokumentärfilm är detsamma som propagandafilm.
Antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993) ger en bra beskrivning av porrmotståndare och associerade rörelsers skrifter, i vilka man kan inkludera de nyss nämnda ”dokumentärfilmarna”: ”Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig”.
Första gången postad maj 2013.
Ett svar på ”FLER LÖGNER OM PORREN”