Jag har blivit rådd att inte skriva om min egen belägenhet. Men efter att två personer på kort tid i Facebook-trådar försökt bortförklara sina egna tillkortakommanden i debatten med hänvisning till skvallerjournalisten Karl-Johan Karlssons uthängning av mig som ”pedofilkramare” känner jag att jag måste klargöra detta än en gång. Dock inte förklara, för jag har inget att be om ursäkt för! För drygt tio år sedan omfattade även jag alla dessa påstådda ”självklarheter” kring den förfärliga sexualiteten, som människor förväntas omfatta för att få existensberättigande i vårt djupt intoleranta samhälle. Jag hade t o m en utställning för 17 år sedan, med ”franska kort”, till vilka jag skrivit politiskt korrekta dikter om ”den förfärliga prostitutionen”. Men i och med arbetet på min bok ”Samlag eller Salighet” blev jag tvungen att gå till verklig forskning (boken har varit kurslitteratur på två universitet, vilket torde vittna om en viss kvalitet, och senast föregående helg träffade jag personer som studerat den och tyckte den var väldigt bra). Och det var inte så lätt! Hela min världsbild vändes upp och ner, eftersom den vetenskapliga forskning som existerar inte bekräftar de allmänna mediebilderna av den förödande sexualiteten. Mina mycket grundliga studier resulterade bl a i ett avsnitt på ca 80 sidor (av ca 400 totalt) om barn och sex i boken – vilket användes av hatarna som ”argument”. Det var ju så många sidor så att jag absolut måste vara ”pedofilkramare” – och plötsligt blev grundlighet något suspekt!
Jag har lätt insett, att jag själv sannolikt är en betydligt mer empatisk person än dessa som bara ska hävda sin egen rättfärdighet i ”barnskyddarfrågan”. Mitt stora ”fel” när det gällde pedofilidebatten var, att inte förstå hur människan i flera miljoner år INTE kunde uppleva läggningen som ett problem, utan att detta ”upptäcktes” först under masturbationspaniken under den viktorianska sexualpuritanismen. Så jag ville undersöka djupare i detta. Det har förvrängts till att jag skulle ”förespråka” pedofili. Det är en uppenbar lögn! Jag har nämligen varnat för att ändra lagarna, eftersom jag är övertygad om att hatare av det slag som försöker smutskasta mig kommer att skada människor ännu mer i ett sådant tillstånd. Vad som också är fullständigt absurt är, att man påstår att jag framför någon sorts ”pedofilkramande” ”åsikt”. Det enda jag gör är att referera existerande forskning. Det är ett obestridligt faktum, att INGEN representativ forskning idag kan bekräfta att sex i sig skadar någon enda individ (ung eller gammal, se här). Däremot har jag understrukit det faktum, att våld och tvång – i kombination med bl a sex – skapar skada. Vad dessa ”barnräddare” gör är alltså att indirekt påstå att jag är ansvarig för den vetenskapliga forskning som kommit fram till för dem ”felaktiga” slutsatser. Och därför är den naturligtvis enligt deras åsikt (och då talar vi verkligen om ogrundad åsikt) otillförlitlig, och de anser sig ha rätten att smutskasta mig. ”Barnräddarna” (som däremot inte har representativ vetenskaplig forskning att hänvisa till) är naturligtvis mycket mer trovärdiga bara i sin egenskap av att vara självutnämnt ”goda”, eller…
En av de hatare som nu senast var tvungen att urskulda sin egen brist på argument (i frågan om partnervåld, där hon menade att kvinnor som slår män egentligen är oskyldiga – vad det nu har med pedofili att göra) hänvisade till ”psykiatrer, psykologer och terapeuter”. Men då talar vi faktiskt enbart om KLINISK forskning, inte representativ sådan!
Klinisk forskning kan aldrig appliceras på hela folkgrupper. Det är lika absurt som att påstå att skolan skadar alla barn utifrån att de som går till skolpsykologen mår dåligt. Tack vare min bok, ”Samlag eller Salighet” har jag då och då blivit kontaktad av kvinnor som läst den och som upplevt befrielse av att läsa den. Jag har aldrig tidigare använt detta faktum som något ”argument” i debatten, eftersom det också handlar om enbart ”klinisk” miljö. Men dessa kvinnor har varit tacksamma gentemot boken därför att de har förstått att det inte är ”fel” på dem, bara för att de tyckte om den sexuella förbindelse de som barn hade med den vuxne personen. Jag tänker inte gå in närmare på detta, eftersom jag ålagt mig själv tystnadsplikt, då jag vet hur aggressivt hatare därute skulle reagera på kvinnor som vittnar om detta, men jag använder det nu enbart som exempel för att understryka hur kliniska studier aldrig kan användas som exempel på hur verkligheten för folkflertalet ser ut. Naturligtvis kunde jag – precis som en psykolog eller psykiatriker – sammanställa vittnesmålen och sedan påstå, att alla flickor tycker om att som barn ha sexuella förbindelser med vuxna män. Men jag vet bättre än de som hävdar sig ha sanningen utifrån kliniska studier. Dessa gäller nämligen ENBART den kliniska gruppen.
Andra problem som de som anklagar mig för att vara ”pedofiliförespråkare” har är, att all den forskning som jag refererar är VETENSKAPLIGT grundad. Det är ett obestridligt faktum, att t ex Ney, Fung & Wicketts (The worst combinations of child abuse and neglect. I ”Child Abuse and Neglect”, vol 18[9], 1994, pp 705-714) statistiskt säkerställda studie visar, att sexuella övergrepp av barn själva betraktas som det minst problematiska av alla övergrepp. Dessutom, i de kliniska miljöer som alltid hänvisas till har 95 procent av de drabbade barnen utsatts för flera former av övergrepp. Man kan alltså inte isolera de sexuella som orsak till att personerna mår dåligt. Det säger inte att det inte är problematiskt, men det avslöjar en hel del om dessa ”barnräddare”, som bortser från de tre värsta problemen (ignorans, försummelse och fysisk misshandel) och bara fixerar på det minst problematiska. Därmed inte sagt att intergenerationell sex ska legitimeras, som jag redan tidigare understrukit. I ett samhälle som vårt vore det förmodligen en katastrof (som jag påpekat redan i ”Samlag eller Salighet”). Dessutom är det så, att jag personligen i 30 år arbetat med barn i åldern 7-12 år, och jag uppmanar dem som vill hänga ut mig som en ”ond” människa att leta upp de hundratals barn jag arbetat med, och se vad frekvensen blir när det gäller dem som tycker jag var ”dum” och dem som uppskattade mig. Ni kommer bli väldigt besvikna, för jag har varit omtyckt och uppskattad, och jag är i skrivande stund facebookvän med flera av mina tidigare elever. Men tack vare skvallerjournalisten Karl-Johan Karlsson kan jag inte längre verka som den bra lärare jag är, eftersom jag utmålas som ”farlig”. Det här är ett utdrag ur ett brev jag fick av en tjej som gick ut femte klass: ”…du vet ändå att jag gillade både dig och historia lektionerna. Jag vill att du ska veta att jag såg fram mot varenda lektion. Och att jag faktiskt hatade historia lektionerna i 4 an. Men ämnet beror mycket på hur läraren är så jag hade tur som hade dig som lärare. Det här är inget kärleks brev bara ett brev som visar att jag verkligen är glad för att ha träffat en person som du. Jag har inte varit så glad när det gäller skolan.” Jag håller det alltså för högst troligt, att jag har betydligt mer empati än de ”rättfärdiga” hatare som försöker stämpla mig som ”pedofilkramare” har. Jag har heller aldrig förespråkat pedofili. Däremot har jag konstaterat att läggningen i sig är fylogenetisk, (att det alltså är en evolutionär, nedärvd adaption hos en viss del av befolkningen, vilka inte kan rå för att de har den), och att det svenska samhället – som påstår sig inte förfölja sexuella minoriteter – varje dag förföljer en sexuell minoritet som inte kan skyllas för sin läggning. Däremot (måste jag tyvärr medge) har jag ingen lösning på hur vi ska lösa detta problem i vårt samhälle. Men kan vi hata pedofiler kan vi lika väl hata andra minoriteter. Det är faktiskt ingen skillnad alls. Död åt… vem då? Någon som inte är som flertalet och inte enligt medelklassnormen. Judar? Svarta? Bögar? Värmlänningar? Någon måste vi ju uppenbarligen hata för att själva få känna oss goda och duktiga. Och mest av alla måste vi hata den som ifrågasätter vårt hat.