20 november sändes Uppdrag gransknings program om ”Nadja från Rumänien”. Vi ska förstå det som en granskning av prostitution och trafficking, men i själva verket är det ett synnerligen tillrättalagt propagandaprogram för synen på sexhandel som något förnedrande och skadligt. Vad som sägs i programmet har, som vi ska få se, föga med verkligheten att göra. Först en kort resumé med vissa kommentarer:
Programmet börjar med ett emotionellt språk, ”de är kvinnor från Europas allra fattigaste länder” och ”det handlar också om hallickarna, som ska tjäna pengar på de här kvinnorna”. Senare sägs också att på gatan går i princip bara kvinnor från Europas fattigaste länder, eller från Afrika och att priserna halverats på sex år. UG har följt Nadja från Rumänien som ”kväll efter kväll säljer sig på gatan”. Hon började gå på gatan när hon var 21, efter att från 19 sålt sex på en stripklubb, och är nu 30. Hennes arbetstid är ca 7 timmar – d v s ungefär vad som är normalt för andra arbeten.
Så plockar man in en polis, Mats Paulsson på polisens traffickinggrupp, som får uttrycka sin mening; ”smutsigt, slitigt, fullständigt oglamoröst… skitigare verksamhet har jag svårt att tänka mig”. Han påstår också indirekt att de utsatts för människohandel eller styrs av hallickar. Intressant nog har också terminologin kring den stort uppslagna ”traffickingliga” som skrevs så stort om tidigare, med sex ”traffickerade” kvinnor och sex dömda män ändrats till ett ”hallicknätverk”. Men ändå ska vi förstå att det var en av de största ”traffickingundersökningarna” någonsin. Vad vi däremot inte får veta är, att det bara var en av kvinnorna som vittnade mot männen, och att de andra återgick till sexarbetet, inklusive Nadja som var tillbaka på gatan två veckor efter polisens tillslag. Däremot säger reportern på slutet indirekt, att polisen arbetar med att sätta dit sexköpare istället för att sätta dit traffickerare. Mats Paulsson säger, att det senaste traffickingärendet var i våras och att de ”drev” det. D v s att det inte ledde fram till någon lagföring. I Stockholm och Malmö arbetar dock traffickinggrupperna bara med traffickingärenden. Men vi får absolut ingen information om vilka magra resultat de kan presentera. Istället sägs om Stockholm att där också sprängts ”ett traffickingnätverk” (så ”hallicknätverket” verkar ha återtransformerats till ”traffickingnätverk”) och att man jobbar med ”flera nya utredningar” och att ”flera utredningar” också är på gång i Malmö. Men, naturligtvis, håller man inne med det faktum att nio av tio utredningar läggs ned, därför att inte brott kan styrkas.
Av socialsekreteraren Petra Malmström får vi också ”veta” att ”vissa” kopplare ”har väldigt stor kontroll” över kvinnorna, vissa mindre och att det kan förekomma våld och sexuellt våld och att de tar ut olika mycket av kvinnorna. Senare i programmet påstår hon också att ”trafficking” finns i hela Sverige. De flesta polisdistrikt anser dock att problemet inte är så utbrett hos dem, och faktum är att i hela landet har vi drygt fem styrkta fall årligen i genomsnitt, vilket innebär att det är 0,048 fall på 100.000 invånare, så visst har de helt rätt, det är en liten omfattning på brottet. Men det får vi inte information om. Istället får vi reda på att regeringen satsat över 200 miljoner kronor för att bekämpa trafficking. Men trots alla polisens resurser och tillslag ”pågår sexhandeln som vanligt”.
När reportern frågar Nadja om hur hon känner inför kunderna säger hon ”inget särskilt, ingenting. Det som kommer kommer, inga problem. Det tar bara fem-tio minuter. Jag är som en sexmaskin. Det är inte kärlek”. Att detta tyder på att Nadja inte har problem med att sälja sex kan inte UG släppa igenom, så reportern tillägger att ”Nadja låter tuff när hon pratar, men hon säger att hon är rädd. Hon är alltid beväpnad. Hon vet vad som kan hända om hon stöter på fel kunder”. Nadja själv säger att hon är beväpnad ibland och vittnar om ett tillfälle då hon var utsatt för våldtäktsförsök av fem killar – två år tidigare. Hon säger också, att man ibland råkar ut för ”dåliga människor” på gatan. Hon säger också, enligt reportern, att hennes rädsla blivit större de senare åren, men det är, fortfarande enligt reportern, inte kunderna som skrämmer henne mest, det är andra män. Man undrar här hur vinklat detta är av reportern, eftersom UG inte ger Nadja själv röst? Sa hon verkligen ”mest”, eller sa hon att kunderna inte skrämmer henne, men att andra män gör det? Nadja själv exemplifierar med att en hallick för någon tid sedan krävt att få betalt av henne. Hon har också fått hotfulla sms. Hon slappnar aldrig av. Av polisens undersökning framgår att hon utsatts för misshandel vid tillslaget.
Mot slutet påstår reportern att ”forskning” skulle visa att de ”allra flesta” ”prostituerade” skulle ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel, hemlöshet eller fattigdom. När Nadja tillfrågas om varför hon jobbar som ”prostituerad” svarar hon: ”Därför att jag gjort det för länge. Det är ett jobb och bra pengar” och så lägger hon till att Rumänien är fattigt. Här får hon 500 kronor per kund. I det här läget kan det finnas risk för att någon kan lyssna på vad Nadja verkligen säger, så reportern måst emotionalisera detta i rätt riktning igen: ”Nadja säger att ingen tvingar henne att sälja sin kropp (svensk ideologi) och att hon inte har en hallick”. Nadja själv säger att hennes familj vet vad hon gör, och än en gång att det inte är några problem, att ingen tvingar henne och att hon kan åka hem när hon vill. Inte ett ord om att ”sälja sin kropp”. Men Mats Paulsson ”vet” i sann patroniserande anda att det inte är sant, ”vi vet ju att det inte är det”. Och han menar med att det räcker med att titta på det som UG filmat ”där nere”. ”Det finns ingen frivillighet i det här”. Och reportern fyller i med att indirekt sätta likhetstecken mellan sexarbete och trafficking. Sexhandeln pågår öppet på gatan trots regeringens hundramiljonersatsningar och i nästa andetag säger hon: ”går det överhuvudtaget att stoppa trafficking”? Men inte ens Mats Paulsson tror det, för det är alldeles för stora pengar inblandade påstår han. Men Nadja har ett mål, om fem år vill hon ha barn och ett ”normalt” arbete.
Analys
Detta program har inget som helst med granskande eller journalistiskt arbete att göra. För det första patroniserar de som gjort programmet starkt och mer eller mindre omyndigförklarar Nadja. Inte så att reportern själv säger det rakt ut, men eftersom Nadja säger ”fel” saker, som att hon inte har problem med jobbet, att hon gjort ett eget val, att det inte i första hand är kunderna som skrämmer henne, så måste man låta auktoriteter komma in som kan korrigera henne. Paulsson och Malmström ska indirekt försäkra oss om att Nadja inte förstår vad hon talar om. Det gör däremot de som vet vad ”prostitution” är (trots att de bara kommer i kontakt med en liten del av den). Vilket människoförakt ligger det inte hos programmakarna att lägga upp det på detta sätt!
Naturligtvis måste UG också ta till stora skrämskott som inte har med verkligheten att göra, men som låter bra när man andrar ”forskning” som stöd för den svenska officiella synen. Vi får inte veta vilken ”forskning” det handlar om, men utan tvekan torde det avse den vetenskapligt starkt kritiserade Melissa Farley. Men liksom den ovetenskapliga Farley så har det här programmet generaliserat den kliniska lilla grupp som socialtjänst och polis kommer i kontakt med till att gälla allt sexarbete. Men det finns inte forskning som stöder detta med att sexuella övergrepp eller misshandel skulle gälla för en stor grupp, inte ens den danska prostitutionsrapporten 2011, som inte enbart rör sig i kliniska populationer. Däremot är alla eniga om att fattigdom är en viktig faktor, liksom det är för alla att försöka få ett jobb. När också Paulsson påstår att det inte finns frivillighet så är det helt enkelt inte sant. En mängd internationella undersökningar visar att endast sex procent inte gör ett eget val att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002, Busza 2004 och Mai 2007) i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114). Det är inte heller sant att man inte kan få stopp på den lilla trafficking som existerar. I Nya Zeeland, som avkriminaliserade allt sexarbete 2003, har man inte haft ett enda traffickingfall sedan dess.
Men det allvarligaste PK-felet som UG gör är att de inte analyserar varför hallickar överhuvudtaget kan verka under terroriserande omständigheter. Det är nämligen inte sexarbetet i sig som orsakar det, det är kriminaliseringen runt det som ger tvingande och utnyttjande hallickar spelrum (liksom även de få traffickerare som är verksamma). Istället för att gå på i PK-strumporna borde UG frågat sig hur förhållandena kan vara på detta sätt. De kunde ha åkt till Danmark eller Nya Zeeland och jämfört med de ordnade arbetsförhållandena i inomhusprostitutionen – och även hur mycket säkrare de gatuprostituerade blivit sedan avkriminaliseringen i Nya Zeeland – och frågat sig varför det är så illa hos oss. Internationell vetenskaplig forskning är i stort sett överens om att det är den kriminaliserade miljön som skapar förutsättningarna för kriminella som vill verka, eftersom – oavsett om sexarbetaren eller kunden är kriminaliserade – kriminaliseringen, och hotet om förvisning, gör att kvinnorna inte vågar gå till polisen och anmäla brott. Den svenska officiella kursen avser att göra det svårare för sexarbetarna, något UG naturligtvis inte drar in i sammanhanget.
Jag misstänker starkt, att detta program tillkommit i syfte att banka in ”rätt” syn på detta med sexarbete och sexköp i tittarna – vilket ju Svt gör med jämna mellanrum. Svt är helt enkelt i det fallet en propagandamaskin för den officiella svenska moralismen. Med granskning eller journalistik har det absolut ingenting att göra.
Uppdrag granskning bryter mot anständighetsprinciperna 1, 3, 5, 7, 8 och 9 ovan. Första gången postad januari 2014.
Ett svar på ”PROPAGANDAFABRIKEN SVT”