Hur kunde Sverige gå från att vara ett liberalt och tolerant land under 1970-talet, till att bli ett land där intoleransen och den ideologiska åsiktsstyrningen skulle bli ledande? Jag vet att detta tagits upp av mig tidigare och ibland känner jag skrivkramp, därför att jag tycker att jag vill belysa nya saker när jag skriver. Men igår fick jag en sorts aha-upplevelse: Eftersom radikalfeministerna ständigt tjatar om sina myter och falsarier så finns det ett värde i att vi upprepar vår klarläggning av deras falskspeleri.
Så, hur kunde det gå så fel? Från början var den feministiska tanken – i spåren av upplysning och vetenskap – att kvinnor, utifrån sina egna förutsättningar, skulle ha rätten till samma möjligheter som män (d v s närmast jämställdism). Det var ett synnerligen berättigat krav och därför backade strax liberaler, många intellektuella och socialister upp detta krav, och dessa lagstadgade rättigheter uppnåddes med en hastighet som kan betecknas som jetfart (mindre än 150 år), jämfört med den som fattiga män och kvinnor gavs den formella rätten till samma rättigheter som de makthavande (efter agrarsamhällets införande ca 9000 år, i runda tal).
Tanken var bra, så småningom kunde de flesta människorna backa upp idén, men så skedde en omsvängning. Efter en kort period av tolerans och strävan efter förståelse fick vi en feminism ville polarisera samhället. En militant feminism uppträdde, som först bara såg mannen som en fiende (istället för den kompletterande livskamrat han varit i miljontals år) men sedan delades mannen i olika klasser, där den ”vite heterosexuelle mannen” blev vårt samhälles motsvarighet till Nazitysklands jude, eller Sovjetunionens klassfiende.
En sådan här process måste, precis som i Nazityskland och Sovjetunionen, ackompanjeras av en propaganda som utmålar ”fienden” som ond. Liksom i dessa länder måste ondskans attribut pådyvlas detta nya hatobjekt. Naturligtvis hotade hatobjekten kvinnor och barn. På 80-talet blossade pedofilipaniken upp och fixeringen vid sex – enligt gammal vedertagen kristen norm – var perfekt för att monsterförklara mannen. Men ett av de verkligt stora stegen för att monsterförklara honom var sexköpslagen!
Sexköpslagen infördes första gången av katolska kyrkan i Avignon 1441, då köp av sex förbjöds (för gifta män och präster), men inte försäljning av sex till dem. Det är intressant, att ett av svensk radikalfeminisms stora flaggskepp idag är en medeltida puritansk katolsk förordning (angående detta se här). Hur nära den katolska moralismen dessa polariseringsfeminister ligger illustreras t ex av Margareta Persson (s), som oroade sig för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten. I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.” Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”. Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som inte alls är mot ”rätt” sexualitet. 1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex. Men det är exakt samma moralism.
Det är också ett faktum, att den svenska sexköpslagen vilar på falsk vetenskap. Faktum är, att anslaget mot sexköparna – d v s monstren som ”utövar våld mot kvinnor” – är en genialisk skapelse för monsterförklaring. Samtidigt som den tillåter att man smutskastar män (och deras sexualitet) tillåter den fortsatt demonisering och stigmatisering av dem man påstår sig skydda (de konkurrerande kvinnorna). Under täckmanteln att lagen ska hjälpa ”de stackars offren” för prostitution säger den samtidigt att prostitutionen ska utrotas – varför man kan förakta och smutskasta de kvinnor som fortsätter att välja jobbet. Ett lysande moment 22 alltså!
Men hur demokratiskt och tolerant är det att införa lagar som utpekar och monsterförklarar människor? De flesta är idag överens om att Nazitysklands raslagar inte var toleranta, eller Sovjetunionens ”pogromer” om klassförrädare. För att inte tala om Ugandas lagstiftning mot homosexuella. Radikalfeministerna ska ju visa hur fruktansvärt toleranta de är, så när Måns Zelmerlöw råkar fälla en klumpig kommentar om homosexuella är PK-polisen Frida Boisen där direkt: ”Och jag blir så fruktansvärt förbannad och ledsen” påstår hon. Det är ju därför att hon är så rätt, och Måns nu stämplad för resten av sitt liv som en ”ond” av denna ”goda” och ”rättfärdiga” Frida Boisen.
Men vad skiljer då sexköpslagen från Ugandas lag mot homosexuella? Ja, radikalfeministerna skulle naturligtvis påstå, att sexköpslagen motverkar mäns våld och övergrepp mot kvinnor och barn. Enligt president Museveni är dock den ugandiska lagen nödvändig på grund av västerländska grupper som ska ha försökt ”rekrytera” barn till homosexualitet. Men, självklart, så är ju våra svenska värderingar kring detta så oerhört mycket bättre än de svartas i Afrika, inte sant? Enligt radikalfeministerna är sexköp något som är fullständigts sjukt och onaturligt. Museveni säger: ”Ingen studie har visat att man kan vara homosexuell av naturen. Därför har jag gått med på att underteckna lagen.” Men, visst är vi svenskar mycket mer trovärdiga i våra bedömningar av vad som är naturligt eller inte än de svarta i Afrika, eller?
Museveni säger också: ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan låta bli att attraheras av alla dessa vackra kvinnor, här och annorstädes, men bli attraherad av en man!” En radikalfeminist hade kunna sagt: ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan attraheras av att ha sex med män för pengar, här och annorstädes!” Och Ugandas etikminister, Simon Lokodo, tillägger: ”Och visst är vi toleranta, vi massakrerar ju dem inte.” Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Margareta Winberg eller någon annan framstående radikalfeminist kunde säga: ”Och visst är vi toleranta, vi fängslar dem ju bara.”
Om vi nu skulle applicera denna radikalfeministiska ”tolerans” och ”godhet” på vad t ex den oantastligt präktiga och PK-rätta radikalfeministen Frida Boisen (som naturligtvis avskyr sexhandel) säger i Expressen, så kunde hennes självgoda och piedestalupphöjda kommentarer ha tett sig på detta vis: Där sitter du Frida Boisen ”och pratar och lägger ut texten om din syn på sexköpare på ett skrämmande vis”… ”Jag har sett unga människor förneka sig själva, gömma sig själva, försöka passa in i den ’naturliga’ mallen om sexköpare för att deras inskränkta föräldrar och vänner, och samhället, obetänksamt använder ord som du gör, förhoppningsvis utan avsikten att vilja skada”… ”Har du någonsin hört skillnad på sexköpare- eller ickesexköpareapplåder? Det har inte jag. För vet du, vi är precis lika mycket människor allihop. Med lika mycket kärlek”… ”Tänk om, tänk rätt. Bara för att någon inte är precis som du, är den personen inte ’mindre naturlig’. Tvärtom. Det är skillnaderna som ger det vackra i vår värld. Det har jag alltid tyckt.
Fundera på det, Frida Boisen. Skriv gärna en låt om det. Annars gör jag det.”
Okay, det finns en skillnad i hatet mot homosexuella i Uganda och hatet mot sexköpare och andra i vårt land, nämligen i straffsatsen. Men i retoriken är det ingen som helst skillnad. Radikalfeminismen polariserar retoriskt samhället i sitt oförsonliga hat mot mannen på samma sätt som Nazityskland och Sovjetunionen, och polarisering i samhällen leder i slutänden till sammanbrott! Radikalfeminismen håller på att rasera vårt samhälle, lierade med andra intoleranta, polariserande grupper, som höger- och vänsterextremister i invandringsfrågan.
Naturligtvis är jag själv ingen anhängare av Ugandas homosexualitetslagar. Som jag skrivit i min bok, ”Samlag eller Salighet”, är jag själv övertygad om att homosexualitet – precis som flera sexuella ”avvikelser” – är evolutionära adaptioner, och fullständigt naturliga (och – åtminstone historiskt – nödvändiga för artens fortlevnad, varför vi borde applådera dem), men därför är jag också en inbiten motståndare till svensk moralism/radikalfeminism som med exakt samma retorik och förljugenhet (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) vill hata och fördöma människor som inte är som dem själva. Och detta var bara ett exempel på hur det gick fel!
Avslutningsvis så vill jag lansera en ny beteckning på ”radikalfeministerna”. Jag tycker de förtjänar att kallas ”falskfeminister”, till skillnad mot sansade, klassiska feminister som borde framställas som ”sannfeminister”. Falskfeministerna har kidnappat den ursprungliga feministiska rörelsen, vilken manliga liberaler backade upp, som krävde det som jämställdisterna står för. Dessutom skulle det bara vara nyttigt om epitetet ”falsk” knöts till dem, för det stämmer så väl in på dem. Den stämpeln förtjänar de.
Tidigast postat våren 2014.