Vilken är vår tids inkvistition? En del av er som läser detta kanske skrattar till och tänker ”men inkvisitionen finns väl inte längre”. Förutom att det är formellt fel, inkvisitionen lever nämligen fortfarande i form av Vatikanens ”troskongregation” och den har dömt ut alla andra kristna än katolikerna, så finns inkvisitoriska institutioner.
Men vad är då inkvisition? Ja, ursprungligen handlade det om att bekämpa ”hedendom” eller ”fel” tolkningar av den enda sanna tolkning som kyrkan gjorde. Men i och med Katarernas och Waldensernas framgångar under 1100-talet och tidigt 1200-tal, vilka ifrågasatte kyrkans ofelbarhet, så måste man gå hårdare fram. Något som blev särskilt uppenbart under det s k ”Albigenserkriget” 1209-1229, då påven Innocentius III kallade till korståg mot ”fel” kristna. Uppgifter finns om att så många som en miljon människor kan ha dödats för att motverka ”ondskan”.
1229 bildades den påvliga inkvisitionen formellt, och de som skulle komma att driva den var Dominikanerorden. Intressant nog så tycks samma orden idag inte vilja kännas vid detta. På denna sida om Dominikanerordens historia, så finns inte ett ord om inkvisitionen. Annars var det två dominikanerbröder, Henrik Krämer och Jacob Sprenger, som på påven Innocentius VIII:s order på 1480-talet skrev ”Häxhammaren”, handboken i hur man skulle bekämpa häxor, och som drog igång de stora häxjakterna på 1500- och 1600-talen. Anledningen till ordern att skriva denna ”handbok” var att samme knullglade påve blivit impotent och var övertygad om att det var häxor som förhäxat honom. Därför måste de bekämpas. För oss kan det låta absurt, men inte för katolska kyrkan än idag. En påve är ofelbar, så att Innocentius drog igång mördandet av sannolikt hundratusentals ”häxor” var bara rätt gjort.
Vad är då karaktäristiskt för inkvisitionen. Ja, ett citat från en handbok för inkvisitorer från 1578 sammanfattar det ganska bra: ”ty straffet utövas inte i första hand och i sig för tillrättavisning och personens bästa, utan för det allmännas bästa i avsikt att andra ska bli skräckslagna och avvänjas från det onda de skulle ha begått.” Till det kan läggas det visserligen felaktigt till Ignatius Loyola tillskrivna yttrandet ”ändamålet helgar medlen,” men vilket däremot är karaktäristiskt för inkvisitonens sätt att arbeta. För den goda sakens skull är det tillåtet att ljuga, förvränga, smutskasta och utöva våld. Den tredje viktiga ingrediensen är den absoluta övertygelsen om rättfärdigheten i det man gör. Är ens sak bara rättfärdig så har man rätten att ta till vilka metoder som helst, så som kyrkofadern Augustinus av Hippo uttrycker det: ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff… Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”
Idag har den kyrkliga inkvisitionen inte den makt den hade förr, med möjlighet att döma miljontals människor till döden och andra svåra straff för att de var ”fel” troende och/eller ”onda”. Idag är det medierna som utgör denna inkvisition. Däremot kan dessa inte längre sända individer till bålet eller kasta dem i fängelse för att de är ”fel”, men de kan sända ut dem i ett utanförskap, ställda utanför möjligheterna att få arbete eller ha en röst, de kan dra igång drev som mobiliserar mängder av hatare som drabbar inte bara den ”felaktige”, men också dennes familj och släktingar. Allt i den oantastbara ”rättfärdighetens” namn.
Journalistkåren har med framgång axlat inkvisitorernas mantlar. Man förfäktar ett antal obestridbara sanningar som rättfärdigar att man kan förvränga och förfalska fakta. Som under hela den kristna kulturen är naturligtvis den skrämmande sexualiteten ett väldigt stort föremål för medieinkvisition. När det gäller denna kan man helt hämningslöst förvränga och jaga upp skräck för att skrämma människor att bli rätt (enligt instruktionsboken från 1578). De som inte följer den heliga konsensusnormen – eller kritiserar den – är lovligt villebråd för uthängning, smutskastning och degradering. Och eftersom de är så ”fel” så har de ingen som helst rätt att få gå i svaromål (möjligen med undantag för vissa kändisar eller dem som obekvämt nog ändå har många människors stöd och sympati). Så vägrar alla svenska medier att rapportera att den gigantiska sextraffickingen bara är en myt, att 96 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i yrket, att inomhusprostituerade (mer än 80 procent av alla sexarbetare) mår lika bra som genomsnittskvinnan, m m.
Marika Formgren, själv offer för medieinkvisitionen, har skrivit väldigt bra om åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater, där de senare vill villkora demokratin för dem som är ”rätt”. Hon beskriver också väl vilket hyckleri journalisthögskolorna är, där man lär ut just ”värdegrundsdemokrati,” d v s att endast de som ansluter sig till konsensus ska få komma till tals. Som ”fel” själv har hon drabbats just av utstötningen. Villkoret för att få stanna i den fina vänstervridna journalistmiljön var att hon inte skrev politiskt inkorrekt. Hur värdegrundsdemokraterna fungerar illustreras av en anonym journalist på SVT som Ivar Arpi citerar:
– Jag känner mig tvingad att ta bort i mina reportage. Man måste ta bort jättemycket för att inte trigga vänsteretablissemanget. Tycker man inte exakt som den vänstern så brunmålas man. Jag är själv vänster, men dagens vänstervind gör mig orolig. Det har också gjort att jag själv inte orkar längre. En stor del av min nyfikenhet som journalist har försvunnit. Jag är livrädd för de reaktioner som Aftonbladets ledarsida och kultursida triggar.
Hur manipulativ och politiskt korrekt SVT är illustreras bl a av två program om sexarbete i Uppdrag granskning och Dokument inifrån, vilka uppvisar skriande brister på saklighet och faktaundersökning. Det handlar om ren propaganda som ska skrämma folk till att tycka ”rätt” (åter enligt instruktionsboken från 1578) samtidigt som ändamålet får helga medlen i förvrängningarna av fakta, berättigade som de är enligt Augustinus ”fribrev” för ”de rättfärdiga krigarna.” Hur man än vrider och vänder på det är ”värdegrundsdemokraterna” dagens största hot mot demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet. De är ett mycket större hot än ett fåtal förvirrade högerextremister, eftersom ”värdegrundsdemokraterna” sitter vid makten. Och den inkvisitoriska journalistkåren dompterar också politiker och journalister som vill utöva yrket som det ska utövas, vilka inte vågar stå upp för vad de kanske tycker av rädsla för att hängas ut och smutskastas. Samma situation som vi hade i USA under McCarthyeran. Idag fungerar journalistkåren, precis som inkvisitionen gjorde, som de som ska lära ut de ”rätta” värderingarna och straffa dem som är ”fel”.
Naturligtvis gäller medieinkvisitionens uppdrag inte bara sexualiteten. Det gäller även att inpränta genusnormer och framställa mannen som den ”onde”. I det kan man helt ovetenskapligt gå radikalfeministernas ärenden och uppmåla mannen som den som utövar våld, trots att kvinnor gör det lika mycket, eller påstå att feminismen är god. Sedan får man man naturligtvis aldrig heller ifrågasätta det heliga mångfaldssamhället eller invandringen för då är man per automatik ”rasist”. Och i detta uppdrag har verkligheten blivit besvärande för medieinkvisitionen och därför måste man referera falsarier och fantasier som verkliga fakta.
Jag brukar aldrig sälla mig till förbudslagsförespråkare, och ska inte göra det denna gång heller, men däremot propagera för en skyddslag, eftersom skyddet mot obehag och påhopp är en stark evolutionär adaption. Alla medier som – berättigat eller oberättigat – hänger ut och smutskastar individer eller organisationer ska vara skyldiga att ge dessa minst lika stort utrymme i samma media till slutreplik. Det skulle förmodligen leda till att medieinkvisitionen blev mer försiktig med hur man beter sig och lägga ner ett större arbete på att leta upp verkliga fakta. Detta vore ett nödvändigt renhållningsarbete i en medievärld som allt mer tenderar att efterlikna den i totalitära stater.