Minns ni när det sades om Sverige att det var ett sexualtolerant och frigjort land? Minns ni när sex sågs som något mer än en kränkning; när det betraktades som något positivt, uppfriskande och eftersträvansvärt. Ja, det är länge sedan nu, 35-40 år tillbaka i tiden, och sedan dess har radikalfeministerna vridit tillbaka klockan hundratals år i synen på sex.
Det senaste exemplet på den sexualmoralism och -puritanism som översvämmar detta land är censurerandet av Håkan Juholts raljerande videohälsning till Umeås avgående ”starke man” – tillika Juholts tidigare antagonist – Lennart Holmlund. På den privata filmen poserar Juholt framför en skulptur av en kvinnotorso som hans morfar gjort i Småland 1954, men inför visningen bestämde sig kommunens näringslivschef för att den var ”olämplig”. Därför ”blurrades” statyns bröst. ”Vi har ansvar för vad vi visar på galan” var tydligen ett argument som ansågs relevant.
Till Juholts fördel ska sägas att han uppfattade situationen rätt: ”Jag tror inte att det är sant. Min morfar gjorde statyn i moralismens Småland 1954. Sedan dess har den legat vänd mot vägen och beskådats av 100 000-tals bilister. 60 år senare ’blurrar’ en pappskalle hans verk. Fullständigt oacceptabelt. Så gör talibaner, trodde aldrig det skulle hända i Umeå. Ytterst pinsamt för kommunen och den ansvarige.”
Idag handlar det inte om moralismens Småland, det handlar om moralismens Sverige.
Varför är då moralismen så stark igen? Det här är ju ingen isolerad företeelse. Minns bara tavelcensureringen i Riksdagshuset som Susanne Vildsvinsten (Eberstein) beordrade med hänvisning till att det var en ”feministisk fråga” för snart ett år sedan. Ändå är moralisterna snabba att påstå att de inte är moralister. Under desammas kamp för genomförandet av sexköpslagen var t ex Margareta Persson (s) tvungen att värja sig mot att bli beskylld för att vara moralist: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga (min emfasering) sexualiteten. I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.” Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” var ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”. Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”sann” sexualitet. 1215 upphöjde kyrkan samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”sann” sex. Det fullständigt stinker moralism om denna feministförkämpe!
I och med formulerandet av ”den sanna och riktiga” sexualiteten så sätter man alltså upp en motpol, den ”osanna och felaktiga” sexualiteten. I en överväldigande majoritet av mänsklighetens kulturer genom historien har den ”osanna och felaktiga” sexualiteten varit enkelt definierad. D v s den som byggde på tvång och våld. (Äktenskapsbrott var däremot, sedan det införts efter upptäckten av sambandet sex-graviditet i agrarsamhället och enbart gällande kvinnor, snarast ett egendomsbrott). Vad som skedde ömsesidigt eller hur (ofta, utförandemässigt eller avsiktsmässigt) var en individuell fråga som andra inte skulle lägga sig i. Men moralister, som Persson, Eberstein, Schyman m fl, accepterar inte individuella beslut. De ska med tvångsmässig nödvändighet tala om för andra vad som är det ”sanna”. Som Umeå kommuns näringslivschef som bestämde att nakna statykvinnobröst är fel för alla. Märkligt nog anser de sig också sitta på sådant tolkningsföreträde avseende ”sann” sexualitet att de inte tvekar om att ta sig rätten att straffa dem som utövar eller avbildar ”osann” sexualitet.
Moralister påstår också alltid att de driver sin moralistiska agenda för att ”skydda” och ”hjälpa” andra. D v s att de är dem som har de goda syftena. Men som historiker kan jag helt sanningsenligt konstatera, att moralisterna ALDRIG har bidragit med något positivt till mänskligheten. Det handlar, utan undantag, om att de vill gynna sig själva; sin karriär, position, sociala status, ego (vad duktig jag är som kan diktera för andra hur de måste göra – jag kan aldrig ha fel), löneutveckling, m m. Och de bygger alltid sina kampanjer på att skrämma människor till underkastelse med falska påståenden och ”fakta”. Historiskt sett har moralism enbart skadat samhällen. Den driver upp en känsla av vi (de ”rätta”) och dem (de ”orätta”), polariserar samhället i svart eller vitt och leder alltid till förföljelse av något slag mot de ”orätta”. Vi har exempel som omfattar miljontals människor på det genom framförallt den kristna historien: hedningar, bögar, kättare, övriga sodomiter, häxor, horor, äktenskapsbrytare, judar och i vår egen tid t ex män som grupp och sexköpare. Genomgående är också att de man påstår sig värna om inte förstår sitt eget bästa (vilket berättigar att ”de rätta” kan köra över dem), det gör bara moralisterna, och att straffen naturligtvis är av godo.
Tar vi t ex den nutida stigmatiseringen av män som grupp så påstår nutidens mest framträdande moralister, radikalfeministerna, att män är fel – F! anser ju t o m, precis som t ex kyrkan gjort gällande sex genom århundradena, att män måste omskolas till att bli ”rätt”. Det intressanta är att de då, precis som de som skulle göra om bögar till strighta eller som torterade häxor för deras eget bästa, påstår sig arbeta för mannens bästa och att samhället blir bäst om de radikalfeministiska religiösa doktrinerna får gälla. Kvinnan däremot är av födsel och naturen god, föredömet för hur män måste vara, och därför också offret för de senare. Här måste man ta till falsarier för att understödja sina religiösa doktriner. Man talar om mäns våld mot kvinnor och ignorerar det motsatta våldet. Så produceras kvasivetenskaplig litteratur, som t ex ”Slagen dam” av Eva Lundgren, för att ingen ska tveka om att de radikalfeministiska religiösa doktrinerna är ”vetenskap”. Det enda man åstadkommer är ett mer skrämt samhälle, motsättningar och problem som annars inte skulle existera och en hets mot ”de orätta”. Man har skapat ett könskrig.
Detsamma – för att nu landa där denna text började – gäller sexköparna. Som andra trosbaserade grupper tvekar inte radikalfeministerna att i sin moralism samverka med andra moralister – även om de egentligen är fiender. Därför allierar man sig gärna med kristna moralister, så som har dokumenterats vid ett flertal tillfällen i kampen för sexköpslagen och i USA i stor skala i t ex Catharine MacKinnons och Andrea Dworkins support av Meesekommissionen. Eller som Laura Lederer, redaktör för den klassiska antipornografiska antologin ”Take back the night”, deklarerade; att trosbaserade grupper hade bringat ”ett friskt perspektiv och ett bibliskt mandat till kvinnorörelsen. Kvinnogrupperna förstår inte att partnerskapet kring denna fråga har stärkt dem, därför att de annars inte skulle få internationell uppmärksamhet”.
Även när det gäller sexköpslagen så måste den understödjas av falsarier och falsk vetenskap. Man påstår t ex att ”mäns köp av sex” är köp av kvinnors kroppar. Att sexarbetarna själva på intet sätt delar denna uppfattning bryr man sig inte om, utan kör över dem som ”mindre vetande”. Så måste man påstå att sexarbete är en form av slaveri – återigen i strid mot sexarbetarna själva och dessutom i strid mot all internationell forskning – och understödja detta med direkt ovetenskapliga metoder, som t ex Melissa Farley eller Kajsa Ekis Ekman. Man utgår också från att det skulle vara någon sorts objektivt faktum att köpandet av den tjänst som sexarbetarna själva anser att de tillhandahåller per automatik skulle vara kränkande. Men det är ju enbart en åsikt som uttrycks av nymoralisterna! En åsikt som dessutom landar i djupt rotad patriarkal och kyrklig föreställning om den ”smutsiga” sexualiteten. Men, som Howard S Becker formulerar det (Outsiders 1963), att måttet på perversitet ligger inte i själva handlingen, utan i den värdering vi lägger i den. Men de radikalfeministiska talibanerna… förlåt, moralisterna ansluter sig helt till de patriarkala kyrkofädernas värderingar och instämmer i att sex är något som smutsar ner dig om det utövas ”osant”. Och naturligtvis har de radikalfeministiska moralisterna tagit sig tolkningsföreträdet till vad som är ”sann” eller ”osann” sexualitet. Sex blir inte längre – som det varit under 99 procent av den tid mänskligheten existerat – något positivt, hälsosamt och roligt, utan sex blir återigen, enligt kyrkofädernas syn, något som drabbar dig. Eller som Helene Bergman uttrycker det, att på 70-talet var stridsropet ”befria dig”, men radikalfeministerna har genom skrämsel vridit det till ”skydda dig” istället. Och i en sådan moralistiskt uppskrämd miljö blir t o m tuttar på 1700-talstavlor eller 1950-talsskulpturer farliga och måste av de ”bättre vetande” moralisterna döljas så inte de ”mindre vetande” medborgarna riskerar att drabbas av dem. Välkommen till det (radikal)feministiska moral-Sverige!