Maria Ahlin, ordförande i ungdomsorganisationen Freethem, gick i Aftonbladet 2 september ut och anklagde dem som var emot ”filter” på nätet i frågan porr för att de ville ”tysta dem som kommit med förslaget”. Hon reflekterar då inte över att en sådan kommentar är en traditionell härskarmekanism som används för att tysta kritiker, nämligen smutskastning. Men sådan är legio bland moralister historien igenom och inte oväntad. Uttalar sig någon kritiskt så ska den misstänkliggöras, inte med argument – då dessa saknas – utan istället genom misstänkliggöring. Ahlin sällar sig nu till dessa.
Det fortsätter med fullständigt ogrundade insinuationer: ”Det första som slår mig är ju hur oerhört härligt det måste vara för porrindustrin i San Fernando Valley i Kalifornien att vuxna i Sverige tar deras fight.” Nästa steg i smutskastningskampanjen mot kritikerna alltså. Som alltid så tas anklagelsen om att springa ”sexlobbyns” ärenden fram. Därefter dammas de fullständigt ogrundade påståendena av: ”50 års seriös forskning” påstås inte leda till ”härligt sex och relationer byggda på samtycke”, vilket påstående inte har någon som helst grund i forskningsvärlden. Det finns inga som helst vetenskapliga forskningar (och här) som tyder på att porren skulle förvränga individers uppfattningar om ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Och det här antyder vad Ahlin egentligen är ute efter.
Snart anknyter Ahlin direkt till kyrkans sortering av ”rätt” och ”fel” sex. Likt andra självutnämnda ”räddare” av andra anser hon sig uppenbarligen sitta på den enda sanningen om vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Det här är allvarligt, för det lämnar inte utrymme för att acceptera att människor – både män och kvinnor – kan ha olika sexuella preferenser. Nej, det är bara ”härlig sex” enligt moralistens bestämda uppfattning som är acceptabelt. Inte undra på att hon sedan kan dra på med nästa osanning, nämligen att ”[d]agens nätporr innehåller till största delen fysisk och verbal aggression.” Det är inget annat än kvlificerat skitsnack, om man inte – likt den medeltida kyrkan – endast betraktar vaginal sex inom äktenskapet eller ”relationer byggda som samtycke” som det enda ”härliga sexet”. Det är ingenting annat än kvalificerad gammaldags moralindignation och vittnar om vad hon förmodligen är ute efter. Att preferenserna dock är väldigt olika vittnar Seth Stephens Davidowitz, i boken ”Everybody lies”, om. Bl a är det mer än dubbelt så många kvinnor som män, proportionellt sett, som eftersöker heterosexuell porr som innehåller våld, våldtäkt och förnedring av kvinnor. Eller, som han säger, så är det ett exeptionellt kvinnligt sökområde. När jag själv utförde forskning på nätet för en bok fann jag att det gick 1,5 kvinna på 1 man som var intresserade av incest. Preferenserna är alltså olika och Stephens Davidowitz säger, att det enda som är ”normalt” är att vi alla är ”perversa” på något vis. Att därför, som Ahlin gör, antyda att man ensam vet vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke” är – likt alla kvalificerade moralister – inget annat än hysande av moralhybris!
Så gör hon som abolitionister i alla tider har gjort. Hon hänvisar till kliniska exempel som om de är representativa för alla människor. Hon har ”suttit ner med hundratals ungdomar som berättat hur de utvecklat ett beroende.” Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns dem som har problem med detta, men sedan kan man alltid fråga sig om det är porren i sig som orsakar det, eller om porren är symptom på något. Men precis som när politiker, aktivister, abolitionistiska psykologer och andra moralister hänvisar till t ex sexarbetare som de träffat som mått dåligt så är det inte representativt för hela populationen. Moralisterna älskar att vränga sig med osanningar och påhitt för att berättiga att världen i övrigt ska dansa efter deras pipa, så som t ex Gerda Christenson som bara kan slänga ur sig att det är en försvinnande liten minoritet som självvalt är i sexarbete. Det finns inte någon enda vetenskaplig undersökning i hela världen som visar att det skulle vara så (och om någon mot förmodan skulle komma dragandes med Melissa Farley så läs detta). Tvärtom, så visar flera undersökningar att det endast är sex procent internationellt som inte tagit steget själva (jmf slutkommentar).
Jag ska låta det vara osagt om Ahlin själv tror att hon hjälper någon genom att införa censur för alla. Det är möjligt att hon tror det. Men förfarandet är totalitärt, oavsett vilken typ av självutnämnda ”räddare” som använder metoden att tvinga alla att dansa efter deras pipa, om det så är nazister eller fascister som ska ”rädda” rasen eller ”fosterlandet”, eller moralister eller radikalfeminister som ska ”rädda” kvinnor, sexarbetare eller barn med samma metoder. Och metoderna är alltid smutskastning av dem som ifrågasätter och att man gör ogrundade och osanna påståenden (som kan gå så långt att man fejkar ”utvärderingar” i statlig regi eller släpper böcker som inte har någon enda vetenskaplig hänvisning) som ska ge sken av att det/de förbud man kräver är befogade. Metoderna har framgångsrikt använts av sexualmoralisterna sedan kyrkan tog över på 300-talet i Rom och aldrig lett till att någon räddats. Bara att människor stigmatiserats, bränts på bål eller stötts ut (så som senast nya internationella undersökningar om sexköpslagen visat hur den drabbar sexarbetarna, t ex Amnestys rapport, en kanadensisk, en europeisk och en engelsk) och censurförbudet mot porr är inget undantag i det fallet, eftersom intresset för porr är nedärvt i människan (en s k evolutionär adaption).
För mig framstår dem som anser sig vara så rättfärdiga och allvetande att de har rätt att utnämna sig själva till ”räddare” och diktera vad andra ska göra som ett skrämmande hot mot demokratin. Att införa förbud och censur mot mänskligt beteende är bara, som den amerikanske sociologen Howard S Becker uttrycker det, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Det är att tillverka brottslingar för att stöta ut dem och därför djupt odemokratiskt och inhumant!
Slutkommentar: Jmf att Steinfatt (2002) inte finner en enda av de över 4000 han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar sex procent, liksom Busza (2004). Boonchalaksi & Guest finner 13,5 procent på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men noll på massageinstituten. Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 procent (PRA 2008), Jenkins fann så låga nivåer att de inte ens diskuteras och Mai finner sex procent av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete, (Mai 2007). Samma procentantal kommer McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.