Som historiker och samlare av gamla svenska spelfilmer och journalfilmer var jag ju naturligtvis tvungen att ge den svenska TV-serien ”Vår tid är nu” en chans (även om jag får titta på den på STV-play i efterhand). Efter att ha börjat tittat på produktioner som ”Snapphanar” och ”1792” är jag ju väl medveten om den gigantiska grad av politisk korrekthet och inbäddade folk- och åsiktsuppfostringssträvan ‒ i motsats till realism ‒ som genomsyrar svensk TV-produktion (för att inte tala om deras s k ”dokumentärer”). Därför var jag ju väldigt skeptisk redan från början. Nu har jag sett tre avsnitt och till fullo fått mina farhågor bekräftade. Det gäller inte bara att man missar i detaljer, som att bilar kör utan gengasaggregat så kort efter krigets slut, utan också för att serien är uppbyggd av politiskt korrekta extremer (och med extrem menar jag i kraft av att det är minoritetsfenomen). Den enda som jag kan tycka är ok är skildringen av att två tjejer som påbörjar ett lesbiskt förhållande, eftersom homosexualitet är en evolutionär adaption och alltså en ”normalitet” (ett obehagligt ord som öppnar för att stämpla folk som onormala), men det speglar egentligen bara en liten minoritet av befolkningen och att det alls är med tillskriver jag politisk korrekthet. Men, som sagt, det är helt okej och jag skulle absolut inte sluta titta för det.
Vad som ytterligare ‒ förutom de stereotyper av onda och goda som befolkar handlingen ‒ gör att serien är osannolik är dels att dottern i den fina familjen blir förälskad i den fattige och hunsade kocken. Det är ungefär lika realistiskt som i sagorna när den fattige pojken får prinsessan och halva kungariket ‒ och jag tvivlar på att SVT skulle göra serie för vuxna av en sådan saga. Men när det är politiskt korrekt att framställa verkligheten som om detta nästan är alldagligt, då kan man bli hur sagofixerade som helst. Men det finns omfattande forskning som visar att kvinnor oftast är präglade av hypergyni, d v s en strävan att gifta sig uppåt (och inte nedåt) socialt. Det är orealistiskt och även om det existerar enstaka undantagsfall (kronprinsessan och prins Daniel t ex) så är det ändå en extrem som man bygger TV-serien kring.
Den tredje extremen är sonens kärlek till den räddade judiska kvinnan som direkt flyttar in till honom. Hon ska föreställa fransyska, och vid den här tiden gjorde man inte som idag och flyttade ihop som ”sambos”, för inte ens svenska män tyckte att det var ok på den här tiden, ännu mindre franska eller judiska kvinnor. Det som gör det ytterligare orealistiskt är att han kommer från en så nazistiskt präglad familj. Visst fanns en del från sådana familjer som revolterade och intog annan ståndpunkt, men att göra det på ett så flagrant och ”omoraliskt” sätt gör det direkt till en politiskt korrekt extrem i kraft av sällsyntheten. Särskilt illa blir det att man bygger hela serien kring dessa extremer/undantagsfall. Så såg verkligheten inte ut! Det här framstår mer och mer som en urusel produktion och jag vet inte om jag ska orka mig igenom det fjärde avsnittet innan jag lägger ner tittandet. Tacka vet jag ”Någonstans i Sverige” (som finns på SVT-play) om vilken min far (som låg inne under beredskapen) sa: ”precis så där var det”! Jag tvivlar på att någon enda ännu levande som var med kan säga så om denna serie.
Det är verkligen beklagligt att man i Sverige inte längre kan göra TV-serier (eller film för den delen) som inte måste vara politiskt korrekta, folk- och åsiktsuppfostrande. ”Vår tid är nu” är ytterligare ett exempel på den kraftiga och kreativitetshämmande självcensur som genomströmmar svensk kultur idag. Ingen vågar utmana av rädsla för att bli stigmatiserad och/eller uthängd och pengar får bara politiskt korrekta produktioner. Och så ska de lägga denna politiska korrekthet på skatten så att de som kan skåda igenom de underliggande politiska syftena med denna typ av produktion ska vara tvungna att vara med och betala den. Fy fan! Nej, tacka vet jag serier som den ovan nämnda ”Någonstans i Sverige” och t ex ”Markurells i Wadköping” och ”Hedebyborna”. När de gjordes fanns fortfarande förmågan att göra realistisk och bra TV- och filmproduktion.
Förresten, apropå den nya häxjakten ”MeToo”, måste man undra om SVT vill normalisera sexuella övergrepp? I det senaste avsnittet av ”Vår tid är nu” skildrade de när den lesbiska tjejen gav den andra tjejen en oönskad kyss, som om oönskade kyssar var något positivt. Menar de att barn och ungdomar ska titta på detta? Vad säger granskningsnämnden om det? SVT uppmuntrar sexuella övergrepp. Att de inte skäms!