Jag är verkligen ingen vän av förbud, annat än sådana som baserar sig på evolutionär adaption (t ex mot att döda, skada andra, bedra et c). Sålunda är jag starkt emot av människor konstruerade ”abnormiteter”, som t ex motiverar sexköpslagen, vilken baserar sig på kristen och radikalfeministisk moralism och måste motiveras med lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här). Som (sexual)historiker vet jag att sexarbete – att byta sex mot tillförsel – är en av de mäktigaste överlevnadsmekanismerna som kvinnor har och har haft genom historien. Att den är möjlig beror på att män, när testosteronet slår till, tappar koncepterna och är beredda att gå långt. Det gäller inte bara människan, utan även andra primater, där honorna använder erbjudanden om sex för att få tillförsel för sig och sin avkomma.
Sexhandel är naturligt
Beteendet ”sexhandel” är alltså en evolutionär adaption (ett naturligt beteende) och följaktligen en vinnande strategi för en arts överlevnad. Att extremmoralister och verklighetsfrånvarande ideologiska fanatiker, som t ex Simon Häggström, Kajsa ”Ekis” Ekman, Melissa Farley och de som drev fram sexköpslagen, i en föreställning om sin egen ofelbarhet och exklusiva sanningsinnehav, är beredda skada människor som ömsesidigt har sex och därför inte tvekar att förstöra dessas liv (för att själva få framstå som så ”goda” – vilket är främjande för karriären) får det att vändas i magen på mig. Jag finner det inte ens förmildrande att de kanske själva tror på att de gör något gott. Att på detta sätt patronisera och tro sig ha rätten att skada andra ”för den goda saken” är inget annat än förtryck. Särskilt när man infantiliserar dem man skadar genom att degradera dem med att t ex påstå att de lider av ”falskt medvetande”. Jag har svårt att tänka mig något mer mentalt kränkande av en människa i en s k ”västerländsk demokrati”.
Jag vill också understryka att jag är en lika inbiten motståndare mot alla dessa moralister som försöker förstora sina egon och karriärer genom att attackera porren (se här, här, här, här, här och här). Liksom sexhandeln är intresset för porr en evolutionär adaption, vilket tydligt kunde ses i ett försök vid Duke University, North Carolina i USA 2004, med hannar av rhesusmakaker. Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre rang krävde de betalning för att ens titta på.
Lögner och förvrängningar
Lögnmoralisterna formligen vräker ur sig icke underbyggda lögner om porren för att gynna sina egna karriärer och positioner. Som att det handlar om våldsporr (eller att all porr är våld) och att det leder till att ”män” begår våldtäkter och mord. Att kvinnor är de som mest tittar på förnedrings- och våldsporr skulle man aldrig medge – än mindre nämna. Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies 2017) skriver (p 121, i översättning) Bland de PornHub sökningar bland kvinnor som är i topp är en genre av porr som, jag varnar er, kommer besvära många läsare: sex innehållandes våld mot kvinnor. Så mycket som 25 procent av kvinnor som söker straight porr söker plågande och förnedrande av kvinnan – ”plågsamt analt med skrik/gråt”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang” till exempel. Fem procent söker efter icke ömsesidig sex – ”våldtäkt” eller ”tvingad” sex – även fast dessa videor är förbjudna på PornHub. Och sökfrekvensen för dessa teman är minst dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män. Om det är en genre av porr där våld utövas mot kvinnor visar min analys av statistiken att det nästan alltid oproportionerligt appellerar till kvinnor.
Radikalfeministernas chefslögnare påstår, att konsumtionen av porr leder till allt brutalare beteende från mäns sida, vilket ju alltså är en skriande lögn (här, här). Det finns absolut inte någon som helst vetenskaplig forskning som kan konfirmera att porr skulle leda till att ”män” (att det också i så fall skulle gälla kvinnor också låtsas man inte om) begick allt mer ”abnormare” handlingar. Vad dessa människofascistiska radikalfeminister och religiösa vägrar att medge är att människor är olika. Vi har helt enkelt olika preferenser. De insinuerar att det bara finns en enda ”rätt” sexualitet (i grunden det vaginala samlaget i avlande syfte i ett ”kärleksförhållande”) och fördömer de minoriteter som har avvikande fetischer och annat som de tänder på. Precis som om någon som äcklas av t ex oral-, anal-, eller BDSM-sex skulle börja vilja utöva det bara för att de råkar se det på en porrfilm. Reaktionen blir ju att personen ifråga stänger av och tittar på något annat. De som hävdar motsatsen är ju antingen bara ”dumma i huvudet” eller blint fokuserade på att få andra att, via lögner och bedrägeri, få andra att bli upprörda – även om de ytterst sällan träffar rätt annat än hos meningsfränder.
Förbjud förbud – eller var går gränsen?
Jag är en principiell förnekare av förbud och skulle vilja se denna skylt allmänt uppsatt:
särskilt när det gäller religiös och radikalfeministisk extremmoralism, men ibland krävs verkligen förbud. Det gäller särskilt, som ovan sagts, det som evolutionär adaption format som ett universellt motstånd. I det ingår det jag nu tänker orda om, nämligen den personliga integriteten.
Av en händelse (eftersom jag som ”sexualforskare”, med två böcker i ämnet bakom mig, försöker hålla mig a-jour) fick jag klart för mig att modern teknik idag kan göra att man kan förändra ansiktet på en aktör i en porrfilm. Personen jag snubblade över var Greta Thunberg, vars ansikte jag förstod var applicerat på en ung kvinna i en porrulle. Vid lite efterforskande fann jag att inte bara hon var utsatt för detsamma, utan att en mängd kvinnliga artister även utsatts för det. Däremot inga manliga.
Greta Thunberg är för mig en okunnig, överspänd och vilseledd tonåring som pushats fram som ett ansikte för en för mig lika förljugen världsbild av den ”människogenererade klimatförändringen” som den PK-världsbild som ljuger upp en bild av sexköp som ”människohandel” eller porr som ”mäns våld mot kvinnor”. Men, nu handlar det inte om vad jag anser om Greta Thunberg eller eventuellt andra kvinnor som mot sin vilja ”porträtterats” i porrproduktioner. Lika lite som jag kan acceptera, att den politiska korrektheten och journalistkåren skapat ett klimat av att det är okay att hänga ut människor för påstådda ”moralistiska förseelser”, eller ”felaktiga åsikter”, kan jag acceptera att man ska kunna hänga ut någon, uppenbart mot dess vilja, som porraktör i en porrfilm. I det ligger förmodligen också, att de porraktriser som frivilligt (och säkert gladeligen) medverkade i filmen som förvrängdes inte heller visste att den skulle användas så, vilket är en form av bedrägeri (som evolutionärt adaptivt ska vara förbjudet).
Här går gränsen
Det här upprör mig minst lika mycket som då de politiskt korrekta till vänster och i mitten (och inte så sällan till höger också, särskilt bland de religiösa) stämplar människor som ”rasister” eller ”kvinnoförtryckare” för att de oroar sig för utvecklingen eller inte omfattar de av politiker och journalister påbjudna ”rätta” åsikterna. Jag är absolut en åsiktsfrihetsfundamentalist, en motståndare mot människopåhitt som skapar förbud, men ibland ställs man inför frågan: var går gränsen? För mig går den när man pådyvlar människor åsikter, påståenden eller ageranden som de inte motsvarar. I det ingår inte bara mediernas förvrängningar av vad människor sagt eller gjort utan definitivt också när man mot dennas vilja sätter någons ansikte på en anonymiserad kvinnokropp i en porrproduktion. Liksom det borde införas förbud för dem, journalister och folk på olika forum, som falskeligen pådyvlar människor sådant de inte sagt eller gjort måste det införas förbud – och straff – för dem som kränker människor på det sättet de gjort med Greta Thunberg och andra.
”Kvinnor skulle aldrig ljuga om övergrepp” ‒ eller hundraprocentsbluffen!
Gång på gång påstås det, att kvinnor aldrig skulle ljuga om
ett övergrepp. Ett av de senare exemplen är Annah
Pripp som hävdar: Kvinnor ljuger inte
om övergrepp. Punkt. Sedan påstår hon: Det
är en tråkig förlegad manssyn att tro att män inte kan ta ansvar för sina
handlingar, samtidigt som hon helt friskriver kvinnor från ansvar för sina
handlingar genom att angående övergrepp mot män skriva: Om mannen som nu plötsligt lyfter frågan hade brytt sig om detta
problem på riktigt, så skulle du driva denna fråga aktivt. Vid andra
tillfällen. Men det gör du ju inte, eller hur? För du skiter faktiskt i att män
också våldtas och därför försvårar du debatten. Det är alltså mäns ansvar
att kvinnor begår övergrepp mot män, men också mäns ansvar att män begår
övergrepp mot kvinnor.
Egentligen borde det vara som att skjuta på sittande fågel.
Vad Annah Pripp gör är exakt det som flickor från 2-3-årsåldern, upp över
tonåren in i vuxen ålder, av evolutionär prägling och exempel från den övriga
flickgruppen, gör. Hon attackerar den som hon tycker stå i hennes väg (i detta
fall mannen) med ett sammelsurium av ounderbyggda påståenden och lögner, för
att kunna exkludera den ”dumme”, och räknar med att det ska räcka.
För det har det ju gjort under uppväxten för dessa flickor i flickkommuniteten.
I ett sunt samhälle hade man reagerat mot detta och sagt: Du kan inte bara anklaga och påstå utan saklig grund. Men i vårt
feminiserade samhälle har vi accepterat att den (övervägande) kvinnliga
strategin har blivit ”sanning”. Och i ytterligare sanslös kvinnlig
aggressionsstrategi lyckas man få det till att den som ifrågasätter denna
påstådda ”sanning” är ond och kvinnofientlig, som inte rakt av tror
på en kvinnas ord. Absurditeten är så skriande att den borde vara ofattbar. Men
inte i vårt feminiserade samhälle, ”där kvinnor aldrig ljuger”.
Men det är ett faktum att kvinnor visst ljuger, dessutom ofta, om övergrepp och som vi sett från forskning kring kvinnors aggressivitets- och konkurrensstrategier har de lättare att ljuga för att åsamka dem de vill skada än män. Det är t ex ett vanligt hämndförfarande att anklaga män för att ha begått en våldtäkt/övergrepp om kvinnan t ex känner sig trampad på tårna, åsidosatt eller får POR (post orgasmic regret). Att hävda att en kvinna aldrig skulle ljuga om ett övergrepp blir absurt, dels mot bakgrund av att ca hälften av alla våldtäktsanklagelser är falska eller felaktiga, dels för att flickor så tidigt växer in i att man enkelt kan ljuga för att hämnas, komma åt någon eller närma sig den upphöjdä. Påståendet att kvinnor aldrig skulle ljuga om övergrepp är en ”hundraprocentsbluff”, för det har ingen som helst grund i verkligheten. Naturligtvis finns många kvinnor som inte ljuger, och som utsatts för verkliga övergrepp, men kvinnokommuniteten skulle aldrig ens orda om att de många kvinnor som ljuger gör nära nog lika stor skada för andra kvinnor som de män som utför övergrepp. För det vore ju att erkänna att kvinnan inte helt igenom är ”god”. För att inte tala om att samma kommunitet aldrig skulle beröra de övergrepp som kvinnor begår mot män. Men dit har vårt feminiserade samhälle kommit, att vi ska åsidosätta det faktum att kvinnor (mer än män) har lätt för att ljuga, såväl om övergrepp som om annat som kan skada deras rivaler/de som de känner sig kränkta av. Dessutom ska kvinnor aldrig behöva ta ansvar. Det ska bara män göra.
Varför har kvinnor lägre lön och sämre positioner inom vissa (få) branscher?
En myt som, likt en vinylskiva som hakat upp sig, ständigt upprepas är ”lönegapet” mellan män och kvinnor. I juli 2010 brände en av de mest traditionellt kvinnligt aggressiva personerna i landet, Gudrun Schyman, upp 99.900 kr (som idiotiskt nog två män bistått henne med ‒ det påstås att det var 100.000, men en av männen betalade ur kappsäcken till mig 100 kr kvällen innan, när han gick på min tur om sexualiteten i den för- och medeltida staden, och han tyckte den var väldigt bra, samma vandring som medeltidsveckan och turistinformationen i Visby bannlyste) i protest mot ”lönegapet”. Redan 2002 (se Ström s 153ff) kom dock Arbetsgivarverket fram till att skillnaden i löner inte alls är några 15-20 % utan då var det 1,8 %. Det har definitivt inte ökat sedan dess! Mot bakgrund av de kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönstren är det, skulle jag vilja påstå, synnerligen förvånande, att lönegapet är så litet. Att det är så litet påstår jag enbart beror på att man åsidosatt meritokrati med ”kvoteringskrati”, eller kanske vi ska kalla det ”kvinnogynnandekrati”.
Som vi sett har kvinnokommuniteten en tydligt hämmande
verkan på kreativiteten. Det är farligt att sticka ut framför andra, då det
krävs ”jämlikhet” för att vara omfamnad av ”kvinnogemenskapen”.
Dessutom imponerar inte personliga prestationer på andra kvinnor, vilket inte
ger status i kvinnogruppen, och som en följd av det har kvinnor blivit sämre på
att förhandla. Det är ”klart som fan” att detta ger utslag när man
vill avancera inom forskning, näringsliv, konst, musik och annat, eftersom det
för män är det motsatta. Prestationer och kreativitet väcker respekt inom
manskommuniteten, samtidigt som män är bättre på att marknadsföra sig själva.
Dessutom imponerar mäns prestationer på kvinnor på ett helt annat sätt än
kvinnors på kvinnor, eller kvinnors på män. I det första fallet framstår män
som attraktiva objekt för kvinnors reproducering, i det andra handlar det om
konkurrenter som man måste bekämpa och i det tredje att kvinnor riskerar att
ses som ”okvinnliga”. Det är kvinnors konkurrens- och
aggressionsmönster som hämmar kvinnor, inte någon manlig konspiration om att
hålla kvinnor nere, eller könsmaktsordning! På så sätt kan man väl säga
att feminiseringen har lyft fram mer kvinnor ‒ men till priset av minskad
kreativitet, hårdare likriktning i samhället, en ökad intolerans och utstötning
av dem som är avvikande. Det syns ju inte minst på det svenska film och TV-serieutbudet
(se nedan).
Varför är det så många fler män som syns och exponeras mer inom
konstnärliga gebit?
21 november innevarande år (2019) var det ett inslag i det
hundraprocentigt politiskt korrekta (feminiserade) och totalt mot
”godkända normer” okritiska Kulturnyheterna
på SVT om varför endast tre kvinnliga artister bokats som huvudnummer på
Skandinavium i Göteborg under ett antal år. I ett grepp som inte har någonting
med SVT:s sakliga och objektiva uppdrag att göra får politiskt korrekta
personer komma till tals och antyda att det handlar om en ovilja att engagera
kvinnliga artister som skulle kunna dra tiotusentals åhörare. Dock ges inte
något enda exempel på en sådan utöver de tre som engagerats.
Men, precis som med löner och positioner är det kvinnor,
inte män, som hindrar andra kvinnor. De kvinnliga sociala mönstren hämmar, som
vi sett, kreativitet, att sticka ut utanför gruppen (med stor risk för uteslutning
om man gör det) eller att promota sig själv, för att istället buga under
”normen”. Finner någon det konstigt då att män blir mer framgångsrika
i dessa områden? Och varför vill inte folk längre
titta på svenska filmer och TV-serier? Filminstitutet ska
”undersöka”, men naturligtvis är det inte tillåtet att komma fram
till den verkliga orsaken (tillrättaläggandet och rädslan att ifrågasätta
”normen”), varför folk kommer fortsätta att vända ryggen till svensk
”kultur”. Allt enligt ett mönster av feminisering i samhället. Dessutom måste man fråga sig hur en ideologisk
konstruktion som ”könsmaktsperspektiv” ‒ som saknar all vetenskaplig
och empirisk grund ‒ kan åsidosätta ett mönster som är och varit globalt under
hela mänsklighetens historia: Män och kvinnor är olika genom evolutionär och
genetisk prägling. Verkligheten ser inte ut så som aggressionsfeministerna
försöker framställa det, nämligen att kvinnor är överlägsna på vissa områden
(omsorg, empati, uppmärksamhet, solidaritet m m) samtidigt som de är likställda
med (eller egentligen lite bättre än) männen i allt övrigt. En sådan fascistoid
bild degraderar mannen till ett obetydligt bihang ‒ vilket ju är aggressionsfeministernas
intention ‒ och är ingenting annat än ”könsrasism”. Förutom att det
dessutom är fullständigt ovetenskapligt.
Kvinnokommunitetens agerande gentemot varandra är ansvarigt
för att färre kvinnor än män blir framgångsrika inom konstnärliga gebit. Precis
som det är kvinnor som stämplar och förtrycker varandra sexuellt.
Det ”jämlikhetstänk” som är den springande punkten i denna bromsning,
som kvinnor gör av andra kvinnor, förklarar Benenson: Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att
hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser,
värdefulla allierade eller status för dem själva. Högpresterande kvinnor har
ett litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor
tjänar på att straffa strävande likar. Här ser vi tydligt hur tanken på
”jämställdhet” (lika utfall) fungerar tydligt hämmande på ambition och karriär,
och hur redan framgångsrika kvinnor är ovilliga att släppa fram andra.
Att fler män än kvinnor syns och exponeras mer än kvinnor har inte det
minsta att göra med manligt förtryck eller könsmaktsordning! Det är
helt och hållet ett resultat av kvinnlig intrakönskonkurrens och -aggression.
Vi talar verkligen inte bara om
kvinnor, men däremot mönster som är tydligt mer framträdande hos kvinnor
Självklart kommer denna textserie, om den skulle få vidare
spridning, att attackeras av ideologiskt blinda aggressionsfeminister, och
deras svans, vilken absolut inte bryr sig om fakta, utan bara går på sin egen
övertygelse. Med en ”känsla” av att veta hur allt ligger till kommer de direkt att
bekräfta den forskning som citerats i denna bloggserie, nämligen att kvinnor
mer än män (och där räknar jag även ”manliga kärringar”) ägnar sig åt
lögner, ryktesspridning och uteslutning och därför kommer de att vräka ur sig
smutskastning, förenklingar, lögner och ignorera det som talar mot det de
själva är närmast religiöst övertygade om. Något rationellt (företrädesvis
manligt attribut) eller respektfullt agerande kommer det naturligtvis inte att
bli tal om. De som inte genast, enligt redovisat mer kvinnligt mönster, fogar
sig i och underkastar sig den ”jämlika” gruppens krav på underkastelse och
rättning i leden, måste tillintetgöras!
Men i det hela talar vi naturligtvis inte om något exklusivt
kvinnligt eller manligt. Jag kan ge ett antal exempel på kvinnor som avviker
från ”det kvinnliga” mönstret och det finns gott om ”manliga
kärringar” som gärna använder sig av samma metoder. Vad gäller den första
gruppen så är Petra Östergren ett mycket bra exempel. Med början i den aggressionsfeministiska
rörelsen, och övertygelsen om de trossatser som är heliga där, tog hon istället
till sig strikt vetenskapliga arbeten och gjorde helt om för att istället
skriva sakligt om sexarbete och ta sexarbetarnas parti. Detsamma gäller Cassie
Jay med sin dokumentär ”The Red Pill”. Den var avsedd att ”avslöja”
mörkermännen bakom de män som inte accepterar den otadliga, radikalfeministiska
”sanningen”, men fakta fick även henne att göra helt om. Ett tredje bra exempel
är Helene Bergman, en gång i tiden ”miss Radio Ellen”, med en feminism som inte
strävade till att förgöra männen, men istället kämpa med dem (den feminism som
jag själv om inte var del av ändå backade upp).
Alla tre (och oräkneliga andra kvinnor) har fått känna på
hur det ”feminiserade” samhället behandlar dem som inte är ”rätt”. Det är
klassiska exempel på den (övervägande) kvinnliga strategin med att smutskasta,
exkludera, ljuga om de som inte är ”jämställda” i gruppen eller helt
enkelt inte stå för vad man tror på, som kollegorna inte gjorde i Bergmans fall
då radionämnden fällde ett av hennes viktigaste program: Någon tröst och peptalk var det överhuvdtaget inte tal om.
Ellenredaktionen tog Radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som
små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt. Så
understryker hon hur annorlunda det var på en manlig redaktion: Jag kunde inte låta bli att tänka att om
Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att
man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen, som bara vek ner sig
(Bergman).
En annan kvinna som också visar att ”det kvinnliga mönstret” på intet sätt gäller alla kvinnor är Evin Rubar. En modig kvinna som i en tid av aggressionsfeministisk dominans vågade göra en kritisk dokumentär om ROKS (och i den naturligtvis blev hotad av den kvinnliga ”systern” Gunilla Ekberg, vilken är ett strålkastarexempel på en kvinna som tydligt illustrerar de negativa konkurrens- och aggressionsmönster som skildrats i denna artikelserie). På Genusdebatten har också Ninni visat att hon inte följer det (övervägande) kvinnliga mönstret av att bortse från obekväma fakta och jamsa med i kvinnokommuniteten i sina kritiska texter om genuslitteraturen (se tidigare i denna serie). En rationell och modig kvinna i dagens klimatpanik, som sticker av mot (övervägande) kvinnlig strategi är också den till Sverige överflyttade ryska kärnfysikern Ludmila Hell.
Kvinnor som illustrerar det (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret
På andra sidan har vi positionerade, dominerande kvinnor
(som undersökningar visar är de mest mobbande och utstötande) som antingen
själva eller genom sina ”underlydande” (som hoppas på en plats i solen bredvid
den upphöjda) driver smutskastningskampanjer, åsidosätter vetenskap, ljuger
eller falsifierar. Ett sorgligt exempel är Annie Lööf, vilken som partiledare
för ett riksdagsparti sätter sin egen åsikt framför vetenskaplig forskning ‒
oavsett om de Nordiska länderna har störst yrkesvalsskillnad p g a kön eller
inte (de ligger i alla fall väldigt högt) ‒ och helt enkelt inte ”håller
med” forskningen. Det är ett flagrant exempel på den övervägande kvinnliga
strategin att ignorera, förneka eller falsifiera fakta för att gynna en egen
position.
Ovan har jag berört Birgitta Olsson, Anna Skarhed, Melissa
Farley och Maria Sveland som kvinnor som far med falsarier och osanningar. I
den senares fall understryks det ytterligare av Evin Rubars kritik av dennas
totala osaklighet i sina framställningar.
Det finns åtskilliga fler exempel som kan anföras, alltifrån
Gudrun Schymans härskartekniker (avbryter och pratar i andras anföranden,
förlöjligar andra eller deras argument, osynliggörande genom att ignorera) till
Eva Lundgren, vilken skrivit flera vetenskapligt undermåliga arbeten men ändå
har blivit professor vid Uppsala Universitet. Så t ex skriver Hallberg och
Hermansson i den kritiska granskningen av hennes skrift ”Slagen
dam”: Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna
teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas
hållfasthet. Detta något enögda förhållningssätt är emellertid inget som
Lundgren är ensam om. Det finns ett ganska stort antal kolleger som befinner
sig i samma läger och det är förvisso ett problem. Snacka om (övervägande)
kvinnlig strategi! Trots denna vetenskapliga undermålighet presenterar ”Nationellt
centrum för kvinnofrid”, vid samma universitet, än idag skriften som
att [u]ndersökningen visar att mäns våld mot kvinnor är utbrett och finns i
alla samhällsgrupper. Ett, skulle jag vilja påstå, strålkastarexempel på
övervägande kvinnlig strategi att ljuga och förfalska och att ignorera
motsägande fakta för att gynna sin egen agenda. Det är också ett
strålkastarexempel på vart feminiseringen av samhället har lett till. En
gigantisk avsaknad av vetenskaplig hederlig- och saklighet! I enlighet med
(övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi får verkligheten
träda tillbaka för ideologin.
I vilka andra samhällen har det varit så? Jämförelserna
skrämmer om ni tänker efter!
Ett mindre samhälleligt destruktivt, men väldigt obehagligt
och för den enskilde förödande exempel på hur feminiseringen förstört vårt
samhälle, är drevet mot Annelie Sjöberg (som också står ut som en av de kvinnor
som inte är enligt det generella mönstret) 2014. Oavsett hur det inleddes (om Lady
Dahmers punkt var viktig eller inte) så drog det igång ett gigantiskt drev
mot Annelie på Lady Dahmers tweet, och samma Dahmer yttrade aldrig några
invändningar mot att hennes följare skulle försöka få Annelie sparkad från sitt
arbete som gymnasielärare p g a hennes påstådda åsikter. I en tråd på Genusdebatten
beklagade sig däremot ”ladyn” över att de som blivit förbannade p
g a hennes följares twittrande mot Annelie vänt sig till hennes annonsörer för
att få dem att sluta annonsera.
Jämför gärna tonen på Lady Dahmers tweet med den på
Genusdebatten så kommer ni att finna, att det är himmelsvida skillnader. På den
förra är det det typiskt (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret, med
smutskastning, ignorering av motstridiga fakta, falsifiering, lögn,
ryktesspridning, exkludering, hopgaddning, dold aggression (det påstås handla
om att ”skydda barnen/eleverna” mot Annelie, vilket döljer det
verkliga motivet; ”döda” henne) och total intolerans mot dem som inte
håller med/har ”rätt” åsikter. På den andra, mer patriarkaliskt
rationella Genusdebatten, är debatten saklig på ett helt annat sätt, och debattörer
tar Lady Dahmer i försvar mot dem som vänt sig mot hennes annonsörer. Något
liknande är helt frånvarande på Lady Dahmers tweet, utom då en av Annelies
kvinnliga elever tar sin lärare i försvar. Men då ifrågasätts hon genast, så
hon blir osäker och drivs mot det (övervägande) kvinnliga mönstret att inte
våga stå upp för vad hon anser och tror på. Drevet mot Annelie Sjöberg är ett
skrämmande exempel på vad feminisering av samhället i verkligheten lett till!
Människor vågar inte längre uttrycka sina åsikter om de inte är fullständigt
politiskt korrekta, för gör man det ‒ och de felar aldrig så lite med det som
”det feministiska samhället” fastslagit att alla måste följa ‒ så går
hatapparatens och mediernas förföljelser igång direkt. Och med hjälp av
”värdegrund”, skvaller, lögner och generaliseringar exkluderas de som
vågar yttra sig avvikande ur samhället!
Ett exempel som är alldeles färskt är Linnea Claesson som på (övervägande) kvinnligt sätt obekymrat tycks ljuga och falsifiera för att stämpla män som onda sextrakasserare. Prov på hur (övervägande) kvinnor kan ignorera fakta för att kräva att alla ska gå i linje är en känslostyrd medlem av Europaparlamentet.
Återupprätta patriarkatet
När titeln på denna serie, av belysning av (övervägande)
kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategis inverkan på samhället i och med
feminisering av detsamma, sätts till titeln ”Återupprätta patriarkatet” är
naturligtvis inte avsikten att vi ska införa något samhälle där bara män
bestämmer eller innehar positioner. Vad det handlar om är att samhället måste
återgå till sådana värderingar och metoder som män evolutionärt förvaltar
bättre än kvinnor, d v s samarbete, tolerans gentemot andra och deras åsikter,
saklighet istället för smutskastning, vetenskaplighet istället för
ovetenskaplig fixering vid kvasivetenskap, m m. Feminiseringen har släppt fram
en kader av kvinnor som uppvisar alla de negativa egenskaper som det kvinnliga
”systraskapet” exponerar mer än män. Det har lett till att samhället enbart
fokuserar på enstaka (övervägande) manliga negativa beteenden, samtidigt som
man totalt förnekar de många fler (övervägande) kvinnliga negativa beteendena
och istället försöker uppmåla en lögnaktig bild av ”kvinnan som god, (den vite)
mannen som ond” ‒ särskilt tydligt i aggressionsfeministen Gudrun Schymans ”talibantal”,
med rena lögner som
att det nästan bara är män som kan få för
sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. Det är ett
djupt ohederligt samhälle som aldrig kommer att leda till annat än aggression,
åsiktskorruption, djupaste splittring och ökande polarisering. Och vi har redan
gått alldeles för långt på den vägen!
Om det inte fullständigt ska gå åt helvete med vårt samhälle
måste vi göra halt och istället börja bejaka de övervägande manliga
(patriarkaliska) sätten att tackla konflikter och åsiktsskillnader. Vi måste
lyssna på varandra (och till det räknas inte sådan humbug
som SVT ägnar sig åt, ”Sverige möts”, som inte är något annat
dold [övervägande] kvinnlig aggression), acceptera sakskäl, vetenskap och
avvikande åsikter och rön, sluta att på ett (övervägande) kvinnligt aggressionsvis
tysta ”fel” röster, smutskasta och stigmatisera dem som inte är
politiskt korrekta och, enligt det (övervägande) kvinnliga lojalitetskravet
kräva att alla tycker lika.
Ska vi komma tillrätta med aggression och motsättningar får vi inte skapa en ideologisk fantasivärld där människor bedöms efter schabloner som saknar förankring i verkligheten, som fallet är med genus-”vetenskapen” (könsrasbiologi) och aggressionsfeministisk människosyn. För att några påstår att just en övervägande manlig aggressions- och konkurrensteknik (fysiskt våld/aktion) skulle vara den värsta rättfärdigar inte att man bortser från alla de tekniker som kvinnor övervägande är värre på än män. Då hamnar vi i sådana falska världsbilder som vårt samhälle just nu omfattar, att kvinnor är ”goda” och (vita) män ”onda”. Det är lika illa att peka ut ett kön som ont som det är att peka ut en ras. Vi måste hantera verkligheten som den ser ut och skapa våra försök till lösningar utifrån den, inte en ideologisk fantasivärld. Både män och kvinnor har negativa sidor, kvinnor sådana som samhälleligt är mer negativa, men som är gynnsamma för den mindre gruppen. Bägge könen har också positiva, som egentligen hellre borde fokuseras på. Men det är omöjligt så länge aggressionsfeministerna kan driva sin ”feminisering” av samhället och sitt krig mot männen.
Mångfald och olika åsikter är vad som för samhället framåt, vilket det patriarkaliska samhället fram till 1970-talet bevisade och uppenbarligen ensamt står för. En feminisering av samhället leder bara till intolerans, polarisering, våld och i slutänden åsiktstotalitarism! Därför är det högst problematiskt att alla riksdagspartier (utom SD) betecknar sig som ”feministiska”. D v s indirekt legaliserar en nedmontering av åsikts- och yttrandefriheten och själva demokratin.
Referenser
Archer J. Sex differences in aggression in real-world
settings: a
meta-analytic review. In Review of
General Psychology. Vol. 8(4). 2004. P. 291-322.
Benenson J.F. The development of human female
competition: allies and adversaries. In Philosophical
Transactions of The Royal Society B Biological Sciences. Vol. 368, no.
1631. December 2013.
https://www.researchgate.net/publication/258117629 Benenson J.F., Kuhn M.N., Ryan P.J., Ferranti A.J., Blondin R., Shea M., Charpentier C., Thompson M.E., Wrangham
R.W. Human Males Appear More Prepared Than Females to Resolve Conflicts with
Same-Sex Peers. In Human Nature. Vol.
25, Issue 2. June 2014. P. 251-268.
Benenson J.F., Markovits
H., Hultgren B., Nguyen T., Bullock G. et al. Social Exclusion: More Important to Human Females Than Males. In PLoS ONE 8(2). 2013.
Bergman, Helene
(2013). Med svärtad ögonskugga. En
feministisk memoar. Beijbom books.
Björkqvist K., Österman
K., Lagerspetz K.M.J. Sex
differences in covert aggression among adults. In Aggressive Behavior. Vol. 20. 1994. P. 27-33.
Buss D.M. Sex differences in human mate
preferences: Evolutionary hypotheses tested in 37 cultures. In Behavioral and Brain Sciences. Vol. 12.
1989. P. 1-49.
Liddle J.R., Shackelford
T.K., Weekes-Shackelford V.A.
Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War. In ed. by Todd K.
Shackelford, Viviana A. Weekes-Shackelford, “The Oxford
Handbook of Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War”.
2012. P. 3-22.
Maner J.K., McNulty
J.K. Attunement to the fertility status of same-sex rivals: women’s
testosterone responses to olfactory ovulation cues. In Evolution & Human Behavior. Vol. 34, Issue 6. November 2013. P.
412-418.
Owens L., Shute
R., Slee P. Guess what I just heard!
Indirect aggression among teenage girls in Australia. In Aggressive Behavior. Vol. 26(1). 2000. P. 67-83.
Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H,
Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006). The Evolutionary Psychology of Human Mate
Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior. I
Journal of Psychology & Human Sexuality, Volume 18, 2007 – Issue 2-3, Pages 125-182.
Simmons R. Odd girl out: The hidden culture of aggression in girls. London: Harcourt. 2002.
Ström, Pär (2007). Mansförtryck och kvinnovälde. Den nya välfärden.
Symons, Donald:
Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary
Psychology of Human Female Sexual Attractiviness. I Sexual
Nature Sexual Culture (ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton), Chicago and London
1995.
Trivers R.L. Parental investment and sexual selection.
In B. Campbell (Ed.), Sexual selection and the descent of man,
1871-1971 (pp. 136–179). Chicago, IL: Aldine.
Vaillancourt T., Sharma
A. Intolerance of sexy peers: intrasexual competition among women. In Aggressive Behaviour. Vol. 37(6). 2011
Nov-Dec. P. 569-577.
Wase, Dick (2012). Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Oeisspeis.
Betyder det som forskningen har funnit i skillnader mellan kvinnliga och manliga konkurrensstrategier och aggression att kvinnor i själva verket inte alls är goda, utan rent av onda? På den frågan kan man svara på två olika sätt. Utifrån den radikalfeministiska aggressiva konkurrensstrategin, att på kvinnligt sätt smutskasta män för beteenden som är evolutionärt skapade, måste svaret bli ett tveklöst: Ja, kvinnor är onda! Om mannen nämligen är ond för att han formats evolutionärt på ett visst sätt till negativa beteenden så måste självklart också kvinnan vara det. En allmänt ansedd dålig egenskap hos ett kön blir inte bra hos ett annat. Att ljuga, förtala, utesluta och inte acceptera att människor har olika åsikter är allmänt betraktat som negativt, oavsett om det är kvinnor eller män som gör det. Men forskningen visar att det är betydligt vanligare att kvinnor än män gör så!
Utifrån det första sättet att besvara frågan visar sig den radikalfeministiska aggressionstaktiken i samhället i ljuset av samma fråga inte ha någon som helst grund i verkligheten. Det handlar enbart om kvinnlig aggression och sådan borde inte ett samhälle låta bli tongivande, lika lite som nazism, kommunism eller rasism. Ändå har samhället hamnat där att t ex den totalt ovetenskapliga genus-”vetenskapen” (nutidens motsvarighet till rasbiologin) ges stora anslag och får genomsyra lagstiftning och samhällsplanering. En genusforskning som har framsprungit inte för att med vetenskapliga tester pröva hypoteser, utan för att bevisa en redan ideologiskt fastslagen ”sanning”: Det är en grundläggande premiss i genus-forskning att skillnader mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera, inte kan förklaras biologiskt (ledare i tidskriften Genus nr 3/99). Den här redan beslutade ”sanningen” har lika lite som ”könsmaktsordning” någonsin prövats eller bevisats genom vetenskapliga eller empiriska tester. Det har bara fastslagits av en liten kvinnlig och gentemot mannen aggressiv grupp att det är så och så har man producerat ren kvasivetenskap för att försöka övertyga makthavare att gynna denna aggressiva grupp (Läs gärna Ninnis texter här, här, här, här, här och här). Ändå får denna ideologiska trossats styra av regeringen tillsatt utredningsarbete: Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi. Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på det samhälleliga planet (Jämt och ständigt s 5). Redan här har vi fått ett skrämmande exempel på vad feminisering av samhället leder till: Åsidosättande av vetenskap enligt det kvinnliga konkurrensmönstret att ifrågasätta mindre och lättare köpa lögnaktiga påståenden för att inte sticka ut.
Det andra sättet att svara säger att kvinnor inte
är onda för att de råkar ha evolutionärt utvecklade mönster, lika
lite som män är onda av den anledningen. Det aggressionsfeminismen och
Sveriges regeringar, med kraftigt bistånd av journalister och andra politiker,
försöker göra är att liksom kyrkan och religionen, nazismen och fascismen gjort
genom historien skapa en ”ideal” människa. D v s utan att ta hänsyn
till verklighet, biologi, evolutionär stöpning och olikheter, vilket tydligt
visar att aggressionsfeminismen är en fascistisk rörelse. När människor avviker
från denna ”rätta” modell så blir reaktionen, som i den kvinnliga
kommuniteten, stigmatisering och uteslutning. Feminiseringen har stort ansvar
för att folk istället för att rekryteras på meriter kan rekryteras p g a kön
(den kvinnliga konkurrensstrategin att ingen får sticka ut och vara bättre än
någon annan för att gynna sig själv), att svenska medier upphört att objektivt
och neutralt rapportera om olika forskningsresultat, olika åsikter och kritiska
röster i klimatdebatten, om sexualia, i migrationsdebatten, angående
relationsvåld och inte minst i hur män och kvinnor faktiskt fungerar. Istället
ligger ett tjockt, stinkande täcke av ”rättning i ledet”, var inte
avvikande, ljug på dina konkurrenter m m, i enlighet med redovisad
(företrädesvis) kvinnlig konkurrensstrategi över journalisters och politikers
sätt att arbeta. Den naturliga följden av det blir att samhället följer den
(företrädesvisa) kvinnliga aggressionen med uteslutning, smutskastning och
ignorering. I den verksamheten har man skapat sig ett fantastiskt
socialfascistiskt verktyg i form av ”värdegrunden”.
Den allmänt vedertagna men djupt fascistiska ”värdegrunden”
Jag måste orda något om ”värdegrunden”, ett fascistiskt
instrument som kan användas för att legitimera utstötning, stigmatisering och
framförallt, att sätta grundlagarna om åsikts- och yttrandefrihet ur spel. I en
rättsstat som har lagar som reglerar brott och straff behövs naturligtvis inte
några ”värdegrunder” för att reglera människors beteende inom yrken
eller organisationer. Har vi en grundlag som uttryckligen säger att det råder
åsikts- och yttrandefrihet så kan man agera när någon bryter mot lagen, men
inte när någon bara bryter mot ”det som ju ’alla’ vet är rätt”. Men
med hjälp av värdegrunden kan man nu däremot avvisa, utesluta och t o m avskeda
människor för att de inte har ”rätt” åsikter eller för att de
berättar ”fel” saker. Ett tidigt sådant exempel är Richard Jomshof,
som 2005 fick sparken som lärare för att han var Sverigedemokrat. Ett annat sådant
absurt exempel är den 71-åriga kvinna i Dalarna som hade arbetat 10 år som
volontär i Röda korset, som hemligen filmades och uttryckte sin åsikt att det
vore bättre att hjälpa i invandrarnas hemländer. Hon kastades ut ur Röda korset
med hänvisning till värdegrund. D v s ett flagrant exempel på att man straffar
någon för fel åsikter. Ytterligare ett är fotografen Peder Andersson som fick
sparken med hänvisning till värdegrund, för att han berömt några kvinnliga
dansare. Det senaste exemplet är när Lärarförbundet i Lidköping
inte tillåter Sverigedemokraterna att delta i ett möte med
kommunfullmäktige (där de är tredje största parti), med hänvisning till att
SD:s värdegrund inte stämmer med deras egen. Jag är verkligen inte
Sverigedemokrat, men de som agerade fascistiskt i det läget var Lärarförbundet!
Själv blev jag, sedan jag kritiserat en utställning på Gotlands
museum (om mäns våld mot kvinnor genom historien) för att vara ensidig
(museilagen stadgar att utställningar ska vara allsidiga, den sattes upp sedan
den nye chefen, Susanne Thedéen tillträtt), plötsligt portad från
Medeltidsveckans program och från kommunens turistbyrå i samma veva, med
hänvisning till ”värdegrund”. Det påstods att man fått klagomål för
att jag berättade ”fel” historia om hur man tänkte om sexualitet förr
och inte uttryckligen tog avstånd från historien. Blekinge
tidning har uppmärksammat problemet med värdegrunder och det är ingen
tvekan om att det är ett mycket farligt verktyg för att tysta och stigmatisera
”avvikande”. Det är (övervägande) kvinnlig aggression i ett nötskal
som blivit allmän norm i hela samhället. Ett flagrant exempel på hur farlig
feminisering är för ett demokratiskt samhälle!
Ett annat exempel på t o m statligt påbjuden (övervägande)
kvinnlig aggressivitet är Sexköpslagen. I grunden ligger den djupt rotade
kvinnliga instinkten att stöta ut, smutskasta och förgöra kvinnliga
konkurrenter som genom ett generöst sexuellt utbud hotar kvinnans position hos
manliga partners. Furtuna ger ett exempel: Kvinnor kan därför alliera sig mot
en potentiell rival och detta beteende är särskilt synbart då en ny, ung och
sexuellt attraktiv kvinna uppträder i en redan etablerad kommunitet. Vrangalova, Bukberg & Rieger fyller på: […] sexuell frigjordhet [hos kvinnor] … utsätter
frigjorda individer för en förhöjd risk för social uteslutning och aggression
och en bärare av negativa välbefinnande konsekvenser […] vår studie presenterar också bevis för att
frigjordgrundade positiva urval finns inom samkönade vänskaper, vilket kan
erbjuda visst skydd mot social uteslutning. Ett sådant skydd förefaller
särskilt fungera bland män, då frigjorda män betraktade frigörelseföremålet
antingen lika med eller mer positivt än det icke frigjorda föremålet i alla
fall utom två (partnerskyddande och ovilja mot sexualitet). Frigörelseskyddande
effekter bland kvinnor tycks mer begränsade, då kvinnor klassade det frigjorda
föremålet mer negativt än det icke frigjorda föremålet oavsett deras egen frigjordhet eller inte i
alla fall utom ett (utåtvändhet). Frigjorda kvinnor kan därför stå inför
särskilt negativa konsekvenser. Det är kvinnor som förtrycker
kvinnlig sexualitet och horstämplar andra, inte män!
I strävan att tillintetgöra de hotfulla sexarbetarna är den
viktiga konkurrensstrategin med dold aggression i främsta ledet. Det påstås därför
att lagen är till för ”omsorg” av de utmanande konkurrenterna, men i
själva verket är det ytterst
få sexarbetare som ser lagen som något positivt. Inte heller finns det
något som helst stöd i internationell forskning för den svenska sexköpslagen
(se länksamlingen efter referenslistan). Emellertid, eftersom det inte finns
någon vetenskaplig forskning måste man därför med sexköpslagen, precis som med
genusforskningen, producera ett antal falsarier. D v s exakt det (övervägande)
kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönster som tidigare har presenterats, med
lögner och ignoreringar, ackompanjerade av en smutskastning, som i den dolda
aggressionens tecken riktas mot männen. Det är därför journalister som Maria Sveland, utan att
blinka, rakt av kan fara med osanning om vad som sägs i internationell
forskning, Anna Skarhed kan
framställa en rapport som redan på förhand har förutbestämda slutsatser, varför
hon inte bara måste fara med osanning, hon måste också ignorera de fem arbeten
som hon har med i litteraturlistan som exempel på kritiska och lämna dem helt
utan kommentarer. D v s att ignorera när kritiken är för stark (de finns bara
där för att det ska ge en illusion om att arbetet är vetenskapligt, med olika
infallsvinklar). En annan favorit att
åberopa är den vetenskapligt mycket starkt kritiserade Melissa Farley, som
handskas med fakta som ”fan med bibeln”.
I denna institutionaliserade kvinnliga aggression kan också
politiker utan att blinka fara med osanning. Birgitta Ohlsson förvränger t ex
ILO:s uppskattningssiffra om 2,5 miljoner traffickerade över hela världen (alla
kategorier) till att inkludera alla i tvingat arbete för att blåsa upp siffran
till 12,3 miljoner och allehanda andra påståenden som inte är med verkligheten
stämmande (Wase 2012 s 416ff).
Det existerar förmodligen inte en enda refererad källa, inte
ett enda påstående som är med sanningen överensstämmande när det gäller vad den
svenska statens representanter, politiker eller journalister påstår om
sexarbete, i vilket sammanhang det än månde vara. Sexköpslagen bygger till
hundra procent på falsarier och är ett skolexempel på ett antal fenomen som
övervägande måste tillskrivas (övervägande) kvinnlig konkurrensstrategi och
aggression: Dold aggression, förtal, lögn, ryktesspridande, stigmatisering,
ignorering, hopgaddning och intolerans mot dem som avviker. De enda som
accepteras av de självutnämnda ”goda systrarna” är de som gör en
”pudel” och insorterar sig i den kvinnliga normgruppen, förnekandes
sig själv.
Om Sexköpslagen är ett lysande exempel på statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression så är Metoo# exempel på medialt sanktionerad sådan. Denna kampanj handlade också till hundra procent om dold aggression! Vad som möjligen ursprungligen var ett ärligt försök att uppmärksamma sexuella trakasserier sjanghajades genast av aggressionsfeministerna för att under omsorgens täckmantel bedriva hetsjakt på män. Naturligtvis fanns där åtskilliga vittnesmål som var uppriktiga och ärliga, men de drunknade i det oförblommade hat och de många falska anklagelser som haglade. Inte någon var heller intresserad av att kvinnor sextrakasserar lika ofta som män, istället fick en stackars kvinnlig journalist schavottera för att man falskt skulle kunna påstå att det inte enbart handlade om att förfölja och smutskasta män. Hon utvaldes av strategerna bakom detta för att bli ”undantaget som bekräftade regeln”. Med facit i hand kan man inte med bästa vilja i världen säga annat än att metoo# inte ledde till något positivt, särskilt inte när man tar i beaktande Benny Fredrikssons självmord och mediernas uthängningar av ett antal manliga (och även en enda kvinnlig) journalister och kulturarbetare, som senare resulterat i frikännande och nu senast i åtalsrättegången mot Cissi Wallin. Detta hade inte behöva skett om problemet istället för att tas som förevändning för att få användas till smutskastning, falska anklagelser, ignorernadet av fakta, intolerans och krav på likriktning i åsikter hade handskats med på ett (övervägande) manligt sätt, med verkliga undersökningar, en debatt för och emot och inga förhastade slutsatser. Men det går inte i ett feminiserat, ”feministiskt” samhälle, där det (övervägande) kvinnliga beteendemönstret används som enda riktlinje. Politiken och medierna måste bli (och är) kontaminerade! Och självklart kommer inte de kvinnodominerade medierna någonsin att erkänna att de agerar fel (även om enstaka journalister kan utgöra undantag). De har ju bara handlat så som är det vanliga inom den kvinnokommuniteten, precis som de känner och har lärt är så som man gör: stigmatiserar, falsifierar/ljuger, exkluderar och trycker ner.
Feminiseringen och invandringsdebatten
Den här premissen, likt den kring ovan refererade genus-”vetenskap”, tycks vara förutbestämd att inte tolerera någon som helst kritik, så som Pierre Schori uttryckte det i riksdagen 1997: Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken. Ett annat exempel på hur feminiseringen och upphöjandet av de kvinnliga strategierna till norm skadat samhället är debatten om invandringen. Där har den tagit sig dess värsta former i just strategin att ljuga och falsifiera (om nivåer, inverkan på brottsligheten m m), smutskasta och sprida falska rykten (påståenden om rasism och främlingshat, brunstämpling m m) stöta ut och vara intoleranta (som t ex Annelie Sjöberg, vilken under falska skäl fick sparken för att hon gått i ”fel” demonstration och därför avstängdes från sina politiska uppdrag i Centerpartiet). Jag är på intet sätt Sverigedemokrat och som historiker och invandrarättling vet jag att migration är av godo, när samhället behöver eller kan hantera den, men det är ju inte det det är frågan om här. I den svenska migrationsdebatten ser vi hur feminiseringen av samhället gjort att den alltmer feminiserade politiker- och journalistkåren plötsligt köper kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi som självklara medel att främja det (företrädesvis) kvinnliga mönstret att alla måste vara ”jämlika” (d v s tycka och tro exakt likadant). Feminiseringen har på ett avgjort sätt urholkat och undergrävt demokratin! Samma mönster ser vi också i Klimatdebatten.
I det könskrig som rått sedan många år tillbaka från ”kvinnoräddarnas” sida är det en negativ manlig konkurrensstrategi som regelbundet blåsts upp och dramatiserats, så att människor (särskilt unga kvinnor) idag verkligen tror på att män skulle vara mer ”onda” än kvinnor. Det vi pratar om är det fysiska våldet. Att kvinnor (och män) upplever kvinnligt indirekt våld lika smärtsamt som det direkt manliga vill ingen, utom enstaka vetenskapliga forskare, prata om. Björkqvist, Österman & Lagerspetz konstaterar, angående social exkludering, att [t]idigare studier kring social uteslutning slår enhälligt fast att det är jämförbart i smärta med fysisk skada. D v s att det råder forskningskonsensus kring detta. Dessutom tycks det idag existera en outtalad, tyst överenskommelse om att aldrig orda om att kvinnor är minst lika fysiskt våldsamma i romantiska relationer som män (Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl, se även här). Faktum är att det inte existerar en enda vetenskaplig studie eller undersökning som visar på att män skulle vara mer våldsamma och/eller aggressiva mot kvinnor än tvärtom! Trots det frossar vårt samhälle i falska, dramatiserade bilder av män som kvinnomisshandlare och våldtäktsmän, även fast det finns ett antal studier som visar att kvinnor är t o m lika sexuellt kränkande och påtvingande som män. Varför är det så?
Ett viktigt svar på den frågan ligger i mäns predisponering i att skydda och värna kvinnor och barn. I den ingår helt enkelt inte att se kvinnans negativa sidor, för då vore hon helt enkelt inte värd att skydda. En annan (förmodligen viktigare) faktor är kvinnas övertag i att kunna erbjuda sex. Såväl Trivers, som Symons och ‒ mer lätt tillgängligt ‒ Chivers (och många andra) visar att sex är en påtryckningsfaktor och handelsvara för att styra män, eftersom män globalt är mer sugna på sex än kvinnor och dessutom fördummas av testosteronet. Att alltså tala klarspråk och opponera gör att en man helt enkelt riskerar att inte få ”knulla”. Det är naturligtvis dessa övertag som stort bidragit till att ett patriarkaliskt samhälle allt mer tillåtit kvinnor att breda ut ”feminiseringen” och att män inte sätter ner foten. Det gör de inte förrän det gått för långt, och då blir verkan förmodligen att det slår kraftigt åt andra hållet. Vi kommer under en period hamna i verkligt förtryck av kvinnor, innan ”patriarkatet” åter pendlar över åt andra hållet.
Våld har en evolutionär logik ‒ både för kvinnor och män
Som en lite intressant utvikning kan det påpekas att våld, både kvinnligt och manligt, har en direkt evolutionär logik. Maner & McNulty har studerat detta och slår fast att [v]åldsamt uppförande hos människor och andra däggdjur är inte godtyckligt; snarare förefaller det ha valts för att lösa särskilda adaptiva problem, för att lite senare konstatera att det finns en evolutionär logik bakom de flesta våldsamma handlingar, och att erkänna det är ett viktigt steg mot bättre förståelse varför våld förekommer.
Det här är naturligtvis, oavsett det kvinnliga eller det manliga, inget som gör våld till ett accepterat beteende och forskarna tillägger: Det är viktigt att hålla i åtanke att bara för att våld må vara ”naturligt” så är det inget rättfärdigande för sådant beteende. Men, det är inte så att det ena våldet gör det andra våldet bättre eller sämre. Med det sagt är det väl etablerat att män är mer fysiskt aggressiva än kvinnor och konstaterandet att kvinnor väljer indirekt relationell aggression före fysisk svartmålar inte kvinnor mer än det att diskutera den manliga benägenheten för fysiskt våld svartmålar män. (Owens, Shute & Slee).
Kvinnor är inte mindre våldsamma än män
Varför är det då så att samhället så ensidigt fixerar på manligt fysiskt våld och väljer att helt tiga om det kvinnliga våldet? Mäns predisponering att inte ge sig på kvinnor, som nämnts, är en viktig faktor, men en minst lika viktig sådan är de kvinnliga dragen, att främst se till den egna personen och den egna lilla gruppen. (Jmf t ex att män hos Achestammen i nordöstra Paraguay delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor endast delar 58 procent av samlat gods utanför familjen, se Sefcek, Brumbach, Vasquez, Geneva, & Miller). Det är utifrån det perspektivet som de ”kvinnliga” karaktärsdragen har utvecklats och eftersom de flesta är överens om att de är mer negativa än männens motsvarande respons på enskildheterna i dessa så blir det förödande om ”kvinnlighet” upphöjs till någon sorts ideal i samhället.
Kvinnors engagemang i den lilla (familje)gruppen är naturligtvis inte bara fördelaktigt ur ett evolutionärt perspektiv, det är också något som totalt missvisande anförs för att kvinnor skulle vara mer omsorgsfulla om andra. Men omsorgen sträcker sig inte längre än den egna lilla gruppen! De som står utanför den behandlar kvinnor förmodligen i det stora hela mer brutalt än vad män gör! D v s att de totalt sett kan vara mer aggressiva än män! Åtminstone är de inte mindre våldsamma. Traditionellt har män betraktats som det mer aggressiva könet. Emellertid har samtida forskning i flera länder utmanat denna förställning genom att uppmärksamma olika former av aggression (Simmons). Men de använder sig alltså hellre av psykiskt än fysiskt våld. I tidigare studier visades det att adolescenta flickor använde indirekta medel för maskerad aggression mer än adolescenta pojkar, medan fysisk aggression användes oftare av pojkar, och direkt verbal aggression användes lika mycket av bägge könen (Buss).
Fem kvinnliga konkurrensstrategier
Konkurrensstrategier är någonting vi människor (och även djur) använder för att eliminera rivaler eller sådana som hotar oss. Benenson listar fem sådana hos flickor och kvinnor och skriver: Fem konkurrensstrategier är resultatet av dessa principer: (1) undvik inblandningskonkurrens, (2) dölj konkurrensen, (3) konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, (4) påtvinga jämlikhet på kvinnliga likar och (5) använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom.
Den första av dessa strategier, undvik inblandningskonkurrens, innebär att flickor/kvinnor mindre lägger sig i andra likars verksamheter. Flickors tävlingsstrategier inkluderar undvikande av direkt inblandning i andra flickors mål (Benenson). Det här kan ju verka som något positivt, i det att man inte lägger sig i vad andra gör, men det skapar ju också en benägenhet att mindre kritiskt granska, vilket blir negativt då det t ex kommer till vetenskapliga arbeten. Det gör också att benägenheten för att utmana direkt manipulerade arbeten minskar, liksom också benägenheten för kritisk debatt som för utvecklingen framåt. Hur kan man ge saklig feed-back om man inte vill lägga sig i? Jag återkommer även till detta.
Den andra strategin, dölj konkurrens, är ett sorts frikort att inte agera öppet. Man skulle kunna dra ut det till att säga att kvinnor kämpar mindre ärligt än män. Det är i linje med kvinnors sätt att mer använda social manipulering istället för ”rationellt liknande” aggression. Buss skriver: Särskild uppmärksamhet riktades mot två sidogrupper: rationellt liknande aggression och social manipulering. Det framgick att män använde den tidigare formen av aggression mer regelbundet än kvinnor, medan kvinnor använde den senare mer än män. Bägge formerna insorteras under förtäckt aggression, men det är onekligen lättare att bemöta rationellt utformad kritik än dold social manipulation. Är det bättre att någon attackerar dig med intriger bakom din rygg än att någon på ett ”rationellt liknande” sätt argumenterar emot dig? Jag tror svaret är givet för alla utom de med en ideologiskt blind radikalfeministisk agenda.
Den tredje strategin, konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, är ett sätt att säga att man ska foga sig i vad auktoriteter säger och inte invända förrän man själv har nått en auktoritetsposition. Det är alltså att indirekt legitimera att personer av lägre social status ska ”hålla käften” och nöja sig med att möjligen dolt försöka bedriva opposition. Det innebär också, att benägenheten att foga sig i vad dominanta personer kräver är större hos kvinnor än män, liksom att opposition dämpas. Det hänger också intimt samman med den fjärde strategin, att påtvinga jämlikhet på kvinnliga[och andra, min kommentar]likar. Kvinnor är helt enkelt mer intoleranta mot avvikelse, vågar mindre utmana och är mer politiskt korrekta. En miljö som är intolerant mot avvikelse är naturligtvis också betydligt mindre kreativ, eftersom det inte är främjande att göra innovationer om man blir straffad för att sticka ut mer än andra. Furtuna skriver: Rädslan för att bli straffad, verbalt eller fysiskt, av andra medlemmar av samfälligheten resulterar i kvinnors större underkastelse under sociala normer. Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutning till ett kollektiv av kvinnor där alla är jämlika och som straffar avvikande beteende. Det understryks av Benenson som klargör att [s]nällhet och jämlikhet förblir den kvinnliga kommunitetens norm. Flickors främsta urskuldande för att vara elaka är att en annan flicka agerar överställd. Även i de ovanliga flickgäng som existerar måste ledaren uppföra sig som en jämlike. D v s jantelagen i sin prydno. Det här kravet på jämlikhet är ju något som genomsyrar hela samhället idag, så att feminiseringen får fira stora triumfer. Något som är ytterligt beklagligt, med tanke på att kvinnor i intrakönsgrupper faktiskt har en mindre jämlik bakgrundshistoria än män, så som Benenson beskriver: I samkönade grupper om fyra, med barn i fyra till fem års ålder […] erhöll flickor och pojkar samma observationstid. Flickgrupperna var emellertid mindre jämlika än pojkgrupperna: en flicka dominerade och en annan flicka tilläts inte delta.
Vi kan också tydligt se mönstret i vårt samhälle idag. En del kvinnor är dominerande och styr vad andra ska tycka inom ”jämlikhetens” mantra, och de som inte dansar i kasperdockerepen får inte vara med! Något som naturligtvis långt ifrån bara handlar om kvinnliga intrakönsgrupper, för detta är inte ett exklusivt kvinnligt fenomen. De värsta exemplen är män, i form av rabiata diktatorer, som t ex Stalin, Hitler, Mao m fl. Men ser vi till fakta och historisk empiri så är det inte kvinnor som stått i främsta ledet i kampen mot skräckexemplen och de är mindre benägna att sticka ut, för att inte framstå som icke jämlika.
Den femte strategin, använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom, är den mest förödande av de ”kvinnliga” karaktärsdragen. Liksom med andra sådana är det inte, vilket tydligt måste understrykas, exklusivt kvinnligt. McCarthyperioden är ett uppenbart exempel på den femte strategin som drivits av en man. Homofobi kan förmodligen också hänföras till huvudsakligen ”manliga kärringar” som omfattar karaktär som annars är mer dominerande hos kvinnor, vilka driver uteslutning av dem som avviker. Häxjakterna från slutet av 1400-talet till början av 1700-talet var däremot något som huvudsakligen byggde på kvinnors och barns vittnesmål, liksom den moderna häxjakten mot män i största allmänhet (utpekandet av alla vita cis-män som presumtiva pedofiler, våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, m m).
Intressant nog har det alltid varit män som i slutänden satt ned foten mot galenskaperna. T ex utgjordes en klar majoritet av oppositionen (liksom av de svartlistade) under McCarthyeran av män och i spetsen gick vissa politiker och journalister (vilka yrkesgrupper då var dominerade av män). I USA kom man tillrätta med de värsta avarterna av McCarthyismen, mycket tack vare högsta domstolen, inom ett decennium. Vårt eget lands nyMcCarthyism ‒ den heliga politiska korrkthetens oantastbara evangelium som sprids idag ‒ har hållit på i över trettio år och visar inga tecken på avmattning. Tvärtom, så manifesterade sig det som tydligt karaktäriserade McCarthyismen ‒ praktiken att anklaga … utan erforderlig hänsyn till bevis (Wikipedia, McCarthyism) ‒ med kraft under #Metoo, inte minst genom journalisterna (där kvinnor idag dominerar). Till skillnad mot USA på 50-talet så är det idag nämligen de starkt könsblandade yrkesgrupperna politiker och journalister som går i spetsen för försvaret av nyMcCarthyismen i vårt land. Tror någon utifrån det att det blir kvinnorna som kommer att gå i spetsen mot vår tids häxjakt på män?
Det viktiga i detta är att kvinnor har en större acceptans för att smutskasta och att socialt utesluta dem som inte fogar sig i ”jämlikheten”, eller ”det rätta” än vad män har. Därmed har de också en mindre benägenhet för att opponera mot det. Furtuna skriver: I händelse av konflikt sätter kvinnor vanligen igång skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför suggestiva och ironiska gester och miner mot dem. Simmons understryker detta och klargör angående flickor att[d[e framträdande indirekta aggressiva beteendena innefattar att skvallra om andra och utesluta likar från gruppen. Nyckelförklaringar till dessa beteenden rör en önskan att skapa upphetsning och en krets av vänskap och grupprocesser centrerade kring flickors behov av nära personliga relationer och vara del av gruppen av likar.
Det finns ingenting som kan styrka att en feminisering av samhället skulle skapa ett bättre samhälle. Tvärtom så har utvecklingen i vårt land visat att det istället blir betydligt sämre!
Vi är väldigt många som har sett hur vårt samhälle blivit alltmer polariserat, hur smutskastning av de som tycker ”fel” blivit samhällsnorm, hur brännmärkning och social utstötning används som en självklarhet för att eliminera dem som inte ställer upp på den politiskt korrekta samhällsnormen. Och, framför allt, har vi alla fått höra att patriarkatet och mannen är orsaken till alla kvinnors problem, att de globalt har varit förtryckta av en maskulin konspiration i hundratusentals, ja om inte t o m miljontals år, och att lösningen på alla problem är att feminisera samhället. Leva enligt de ”goda” kvinnliga normerna, eftersom kvinnosolidariteten är så stor och omfattande.
Den senare, gigantiska bluffen genomsyrar hela samhället och i och med (radikal)feminismen har kvinnor flyttat fram sina positioner så att de nu har alla fördelarna i en skola som anpassats efter dem, de dominerar utbildningarna och (ensamma) kvoteras in på viktiga positioner utan hänsyn till kompetens. Men har det verkligen gjort samhället bättre?
Jag tänker inte orda stort om att den svenska skolan, med den förda politiken, sjunker som en sten kvalitetsmässigt, eller att män blir suspekta enbart för att de är män (något som vore rasism om det applicerades på t ex svarta). Kanske kommer jag något att beröra mantrat att den manliga sammansvärjningen håller kvinnorna i ett tillstånd av lägre löner. Men då blir det utifrån det faktum att det faktiskt inte är männen som är ansvariga det, det är kvinnorna själva!
Ett faktum som alla de ”kvinnofrälsare” som ska krossa patriarkatet bortser från är, att det är just patriarkatet som dels lyft världen tekniskt och ekonomiskt och kraftigt reducerat armodet, dels gjort det möjligt för kvinnor att resa sig ur den roll av moder och värnare av familjegruppen, som biologiskt/genetiskt är honans uppgift bland primater. Istället kan kvinnor idag mer självklart inta framstående positioner. Någon kanske nu kommer att invända att det var suffragetter och 60-talets kvinnokamp som gjorde detta möjligt, men det är bara en väldigt liten del av förklaringen. Det viktiga var att män i det patriarkala samhället började vädra nya idéer och ideal, som möjliggjorde en demokratisk och mer jämställd ordning. De revolterande förändringarna, av alla de slag, leddes av män! När vi talar om kvinnoledda ”revolutioner”, som t ex ”#metoo”, handlar det inte om det som är allmänt positivt (övergrepp mot män ignorerades), utan enbart om att fokusera på kvinnors (och flickors) ve och väl.
Det är alltså patriarkatet som lyft den tekniska och ekonomiska utvecklingen, så att allt fler fått det materiellt bättre och vi fått en teknisk och medicinsk utveckling som gör att vi ligger på en oerhört mycket högre nivå idag än för bara drygt hundra år sedan. Visst har kvinnor bidragit till detta också, även om deras insats är betydligt mindre än männens, men de verkade inom det patriarkala samhället som långsamt gav inte bara dem möjlighet till det. Det gav också lägre klasser, såväl män som kvinnor som var lika förfördelade, möjlighet att uppnå bättre positioner.
Historiskt sett har vi inget som helst exempel på ett framgångsrikt matriarkat. Visserligen ätteleddes barnen matriarkalt i de äldsta jägar- och samlarsamhällena, men det säger inte att något matriarkat styrt, eller varit framgångsrikt. Ätteledningen berodde helt enkelt på att man inte kände till sambandet sex-graviditet.
Det är männen som offrar sig
Det är också männen som varit de som verkligen offrat sig under historiens gång. Genetiskt är det ett nedärvt beteende eftersom män är betydligt mindre viktiga för reproduktionen än kvinnor. En enda man kan befrukta tusentals kvinnor, vilket säkrar återväxten, men en enda kvinna med hur många män som helst skulle med största sannolikhet få gruppen att dö ut. Åtminstone skulle tillväxten gå mycket, mycket, mycket långsammare. Rent krasst kan vi därför konstatera att kvinnan är viktigare för artens fortlevnad, vilket gjort att män också genetiskt, instinktivt är predisponerade till uppoffring. Det talas visserligen om kvinnor som våldtas i krig och dödas, men före de stora massförstörelsevapnen var kvinnans andel av döda minimal jämfört med männens i krig (och är fortfarande, även om skillnaderna minskat något). Dessutom våldtas även män i stor skala i krig, i ett sätt av segrarna att förödmjuka de besegrade (senast på Balkan under 1990-talet).
I jägar- och samlarsamhället var det männen som utsatte sig för de största riskerna, i jakt och försvar av stammens kvinnor och barn. Inte för att de önskade det, men därför att de som ett biologiskt arv hade instinkten att göra det. I modern tid finns det två bra exempel i katastroferna Titanic och Estonia. Den förstnämnda skedde långsamt och under den räddningsaktion som man hann att organisera räddades 56 barn av 109 (51,3 %) och 316 kvinnor av 425 (74,4 %) mot 338 av 1690 män (20 %). På Estonia gick allt så mycket fortare att räddningen inte hann organiseras och då räddade sig därför 22 % av männen, mot 5,4 % av kvinnorna. Det berodde på att männen i den panik som det hastiga förloppet skapade, i kraft av sin större fysiska styrka och storlek, snabbare tog sig upp. Det fanns inte tid att organisera. Men finns sådan tid offrar sig män för kvinnor och barn, som t ex Titanic illustrerar. Jag tvivlar på att någon kan anföra något enda exempel i historien där skeendet varit det omvända. D v s att kvinnor offrat sig för män i katastrofsituationer. Beror det på att kvinnor är ”onda”, att de inte är beredda att offra sig för män? Nej, det är helt enkelt en följd av att det är de som genetiskt varit satta att ta närmaste vårdnad om avkomman ‒ den viktigaste beståndsdelen i artens överlevnad. Därför måste männen skydda dem. Om man accepterar det så måste man också acceptera att våra könsroller till övervägande del är genetiskt predisponerade!
Det negativa ”matriarkatet”
Tvärtom, mot bilden av ett feminiserat och lysande matriarkat som gärna fantiseras upp av ”kvinnofrälsare”, så visar våra moderna erfarenheter att en feminisering av samhället kommer att få förödande konsekvenser; minska kreativitet och öppenhet, eliminera kritiskt tänkande, hämma utveckling och skapa ett samhälle där stigmatisering och exkludering blir normaltillståndet. Så som det till stora delar är i de kvinnliga intrakönsgrupperna. Men så här inledningsvis ska jag understryka, att det som kommer att sägas om män, respektive kvinnor, naturligtvis inte gäller alla. Som tur är (och ibland beklagligt nog) finns det många som avviker inom respektive könsgrupp, men för frågan om hur ett feminiserat samhälle kommer att se ut så handlar det om vilket mönster de bägge könsgrupperna uppvisar. Jag ska börja med att ställa upp ett antal begrepp som betecknar mänskligt beteende i mänsklig samvaro och sedan får ni själva avgöra om ni håller med mig i min bedömning huruvida det är negativt eller positivt i ett samhälleligt perspektiv:
Skvaller (negativt) sprida rykten (negativt) ljuga på andra (negativt) stigmatisera/exkludera (negativt) avvisande mot nykomlingar (negativt) att gadda ihop sig (negativt) opålitlighet i vänskaper (negativt) dold aggression kontra rationell/öppen aggression (negativt) intolerans mot dem som avviker (negativt) att våga stå för det man tror på/rättspatos (positivt) intern jämlikhet (positivt) långsinthet (negativt) att lösa konflikter (positivt) avundsjuka (negativt) lättretlighet (negativt) att satsa på relationer med lite mer utanförstående (positivt) att samarbeta (positivt) att förhandla (positivt)
Det finns ett stort antal studier kring kvinnlig aggressivitet och konkurrens (se referenslista sist, som innehåller några av dem), både i ett rent mänskligt och ”däggdjursaktigt” perspektiv, men de flesta resultat är odiskutabla. Här kommer jag huvudsakligen att referera till Benenson, som är en sammanställning av aktuell forskning kring framförallt kvinnlig intrakönskonkurrens i jämförelse med manlig. Men utifrån den och andra verk är det tydligt att:
kvinnor skvallrar mer än män gör (negativt) kvinnor sprider oftare rykten än män (negativt) kvinnor ljuger på andra oftare än män (negativt) att stigmatisera och exkludera är en vanlig kvinnlig strategi (negativt) kvinnor är mer avvisande mot nykomlingar (negativt) kvinnor gaddar oftare ihop sig i mindre aggressiva grupper (negativt) kvinnor är mer opålitliga i vänskaper (negativt) kvinnor använder mer dold aggression (negativt), män mer öppen och direkt (mindre negativt) kvinnor är mer intoleranta mot avvikande (negativt) kvinnor är sämre på att stå upp för det de tror på/rättspatos (negativt) kvinnor är sämre på intern jämlikhet (negativt) kvinnor är mer långsinta (negativt) kvinnor är sämre på att lösa konflikter (negativt) kvinnor är mer avundsjuka (negativt) kvinnor är mer lättretliga (negativt) kvinnor är sämre på att satsa på relationer med lite mer utanförstående (negativt) kvinnor är sämre på att samarbeta (negativt) kvinnor är sämre på att förhandla (negativt, åtminstone för dem själva)
Hela sammanställningen pekar mot att kvinnor är mer negativa för samhället än män.
Vid första anblicken kan ju detta verka som någon misogyn attack på kvinnor som grupp, men jag vill understryka att detta är vad vetenskaplig forskning ‒ ofta utförd av kvinnor själva (som t ex Benenson) ‒ kommer fram till. Jag vill också understryka att det finns gott om kvinnor som avviker från detta och män ”som är som kärringar”, men problemet är att det handlar om en sedan urminnes tid nedärvd strategi för kvinnlig konkurrens, även om skillnaderna inte alltid är stora. I vanliga fall (d v s inom ett s k ”patriarkat”) handlar det företrädesvis om kvinnors agerande mot varandra. Men i ett feminiserat samhälle, där man upphöjer de kvinnliga ”idealen” och kvinnor tar allt mer plats, så handlar det plötsligt om samhället i stort. Så som jag beter mig mot en samkönad konkurrent kan jag bete mig mot en av det andra könet. Jag hävdar alltså att kvinnor i ett feminiserat samhälle handlar på detta sätt även mot manliga konkurrenter, även om ingen ännu tycks ha varit intresserad av att undersöka det. Ett tydligt exempel på vart detta har lett oss är ju att smutskastning, stigmatisering och spridande av rykten och lögner blivit en integrerad och accepterad del av vårt samhällssystem (för att bara ta ett exempel kan man se Uppdrag gransknings program om den ”antisemitiske” läkaren, som tydligt illustrerar att medier och myndighetspersoner inte längre bryr sig om saklighet och objektivitet, utan går på rykten och lögner ‒ jag kommer att redovisa fler exempel framöver).
I detta vill jag också tillägga, att både de manliga och kvinnliga karaktärsdragen är en följd av miljontals års evolutionär utveckling, och alltså adaptivt uppträdande som är gynnsamt för artens fortlevnad. Därför är det negativt när något köns karaktärsdrag tillåts dominera. Idag påstår radikalfeminister och andra ensidigt kvinnogynnande och manshatande individer att männen dominerat över kvinnorna i evärderliga tider. Men ser man till de ”kvinnliga” karaktärsdragen finns det föga möjligheter för männen att inta total dominans, eftersom kvinnan är så mer inriktad på sitt eget och sin närmsta krets. Historiskt, evolutionärt sett, har det stora hela inte varit viktigt för kvinnan, utan istället närområdet med de närmaste och den egna avkomman. Och den miljön har aldrig hotats av ”patriarkatet”. Vad vi nu däremot står inför, är när denna ”närmiljö” ska appliceras på samhället i stort och eftersom de ”kvinnliga” karaktärsdragen inte räknar med större grupper än kvinnan själv och hennes närmaste sprider också fenomen som skvaller, ryktes- och lögnspridande, social exkludering och stigmatisering sin skadeverkan mycket vidare. Det i sin tur drabbar samhällssektorer som vetenskap, journalistik, politik och andra viktiga grunder för det demokratiska samhället. Jag återkommer till detta.
Sammantaget menar jag, att både ”manliga” och ”kvinnliga” karaktärsdrag är självklara, men att det är väldigt farligt att låta de ”kvinnliga” bli dominerande, eller att romantisera dem som särskilt ”goda”.
Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis
utmärkta referat av den avklädning som James A
Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och
ideologisk feminism i USA. Jag vill dock påminna om att det inte är
första gången som en sådan avklädning görs, men denna är
betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.
Som ”The
Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig
intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som
plötsligt står nakna. En av dem,
”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:
”Snälla ni stå bakom kolleger i
genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden
attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.
Det är en samordnad attack från högern.” (Som motpol dessa akademikers
kommentarer). Hur absurt det är
inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala. (Men har man inget annat att tillgå får
”högerspöket” användas.) Det gör att vi
också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen
styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter. Jag är övertygad om att det finns åtskilliga
därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har
möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt”
kritiska. Jag skriver ”möjligen”, för
det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster
idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären,
så som Steven Sampson konstaterar.
Man måste beteckna det som
uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått
katastrofala nivåer. Respekten för
saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av
okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och
frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten). Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av
denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf
Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”. Det gör att det faktiskt är relevant att
kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade
feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla
dem ”feminazter”.
Feminazterna, och de med dem
sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång
räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med
metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer. Det handlar om ignorans av motstridiga
vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt,
smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta”
övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta
och bespottade i samhället. Jag ska
villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är
kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner
där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att
göra.
Ett intressant drag i denna
smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa
feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som
”köpta av någon ’lobby’.” Om det gäller
sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör
det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska
studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre
påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det
klimatforskning är det ”oljeindustrin”.
De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan
användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint
underbyggd den är. Sedan kan man
ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera. Istället kan man producera statligt beställda
nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen). Och det är här som en verklig absurditet
infinner sig!
Absurditeten består i att de som
verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare,
migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag
som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa
företräder. Att man sedan kritiserar
seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma
ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga
köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad. ”Du får inga pengar för att din forskning
riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter
tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”
Herrgud, var har vi hamnat
egentligen?
I det här sammanhanget vill jag
citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-video: Ingen
tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är
industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd
riktning. Samma granskning skulle
vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m
avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes
många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier,
rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och
sociologi. Man kunde även lägga till
växthuseffekt/klimat.
Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras
kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ
forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om
att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter. Vi är ännu inte i Nazityskland eller
Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men
det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som
framhärdar. Särskilt om han/hon har
genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.
Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”). Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärfrämjande politiskt korrekta. Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.
Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade
vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare. Till skillnad mot alarmisterna hävdade han
att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande
rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador. I och med detta blev han klassad som
”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som
feminazter och andra annars påstår sig välkomna). Universitetet försökte belägga honom med
munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik. Men då fick han sparken! Officiellt är det naturligtvis inte hans
kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast
heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den
etiska koden” på universitetet. Så har
universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete
sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna
producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”. Något som fått anställda vid universitetet
att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt
och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera
universitetet. Naturligtvis är det inte
någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta
karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som
annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här,
här,
här och här).
I något mindre skala, men inte desto mindre förödande,
råkade jag ut för samma sak själv. 2008
gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i
sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två
år senare då en feministisk lektor tog över).
I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är
skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta
har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt
att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat
för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande
för eventuell skada. I den vetenskapliga
världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om
det i texten under länken). Något
Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta
Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som
”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex. Att jag varnat för att ändra lagarna i detta
tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig
istället: ”Tror du att det säljer lösnummer?”
De här feminazterna, journalisterna, politikerna,
aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda
människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med
deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay,
Boghossian och Pluckrose: ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta
fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter
människorättsarbetet. Efter att ha
tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom
det, måste vi säga att vi inte håller med.
Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete,
de korrumperar det. Och det profiterar
på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att
allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.
Utveckling är lättare utan underbyggda studier.” Sedan föreslår de att de som dessa ”goda”
påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem. Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit
fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande
och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här).
Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att
de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att
”det moraliskt och ideologiskt rätta”
ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution. Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro
till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?
Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt: ”Folk
är inte så dumma som du tror, de är dummare”! Något som även inkluderar dem som inte tror
på detta men inte säger ifrån! Hjältarna
är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt
kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och
säga ifrån. Det är aldrig medjamsarna
(även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid
blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt. Det är däremot de som vågat ifrågasätta de
allmänt vedertagna ”sanningarna”! Något
som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan
klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar
som vetenskapsmän, utan som aktivister.
En vän till mig på Facebook delade min oroliga text rörande
Metoo-kampanjen, som jag skrivit om här tidigare. Den löd:
Jag blir mer och mer
bekymrad över ”MeToo” kampanjen så som den utvecklar sig i medier och
på sociala medier. Som historiker, och
efter att ha studerat flera häxjakter, ser jag uppenbara tecken på att denna
kampanj kommer att dra igång en ny häxjakt på män. Radikalfeministerna kommer naturligtvis att
jubla över detta, men det kommer att skada samhället stort! Inga samhällen vinner på krig, inte ens
könskrig. Folk som är lite sansade bör
vara medvetna om att detta kommer att innebära att en mängd oskyldiga män
kommer att hängas ut och stigmatiseras av kvinnor som någon gång känt sig
förnärmade, avvisade eller orättvist behandlade (en vanlig anledning till
falska våldsanklagelser och anklagelser mot fäder i vårdnadstvister). Om några år riskerar vi att få nya fall av
typen ”obducenterna”, ”Tomas Qvick”, ”Ulf”,
”Billy Butt”, m fl. Och
självklart kommer de som är kritiska att anklagas för att vara förövarnas
försvarare, själva förövare och fiender till att kvinnor ska skyddas och få
upprättelse. Det är klassiskt i
häxjakter att de som driver dem tar till sådana metoder och det har redan
börjat.
Häxjakter lever på
människors rädsla och indignation och sopar undan all sans och förnuft. Vi är inne på den vägen nu!
Och det betyder inte
att jag inte sympatiserar med verkliga offer.
Jag har själv i min ungdom blivit nedsparkad på stan, så jag vet hur
traumatiskt våld är (det tog lång tid innan jag vågade gå ut utan kraftfull intellektuell
övertalan till mig själv). Men det
innebär inte att jag rakt av köper att man ska bedriva häxjakt!
Någon anmälde texten till Facebook som tog bort den med
moyiveringen att texten inte överensstämmer med Facebooks regler om att inte
utmåla vissa grupper. Så fick den som
delade texten en varning. Det verkar som
moralisterna och PK-folket på Facebook spårat ur fullständigt. Vilken grupp är det som utmålas? Radikalfeminister? Kvinnor som känt sig förnärmade, avvisade
eller orättvist behandlade? Nu måste det
vara fritt fram att anmäla alla som uttalar kritik mot någon grupp. Hänvisa till mitt inlägg så kan ni motivera
att det strider mot Facebooks regler att peka ut män som grupp som våldsmän och
dylikt.
Som om inte detta var nog råkade jag komma åt översättningsknappen
på en tråd av Laura Agustin.
Översättningen utesluter ordet ”sexindustrin”. Se bifogad skärmdump.
Facebook spårar ur allt mer!
Har just skickat in en
debattext till Gotlands tidningar, med anledning av att jag fick ett mail (som
ständig medlem av Gotlands fornvänner, helst skulle de nog inte maila mig alls)
som säger:
”På söndag den 15/10 kl. 14.00 invigs ”Cause of Death: Woman” på Fornsalen. Tema för utställningen är mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen. Bakom utställningen står fotografen Linda Forsell och journalisterna Karin Alfredsson och Kerstin Weigl. Tillsammans har de undersökt mäns våld mot kvinnor i tio länder. I varje land träffade de överlevare och personer som arbetar för förändring. Cause of Death: Woman har tidigare visats i Stockholm, Karlstad, Peking och New York. På Gotlands Museum kompletteras grundutställningen med nedslag i historien på Gotland, i Sverige och i Västeuropa. I arbetet med utställningen samarbetar Gotlands Museum med Länsstyrelsen i Gotlands län, Polisen, kvinnojouren Amanda och Region Gotland. Som en del av utställningen finns intervjuer med representanter från de fyra organisationerna.”
Min text till Gotlands
tidningar lyder:
”STOPPA POLITISERINGEN
AV GOTLANDS MUSEUM
Med fasa tar jag emot
ett mail om en utställning på Gotlands museum, med temat ‘mäns våld mot
kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla
delar av världen’. Förutom att museet därmed ignorerar det våld som utövas mot
män så är det att politisera i en bestämd riktning.
Hur kan mäns våld mot
kvinnor vara ett större problem än kvinnors våld mot män? Eller mäns mot män
och kvinnors mot kvinnor? Hundratals internationella undersökningar visar
entydigt att kvinnor är lika mycket eller något mer våldsamma i förhållanden än
män. I det offentliga rummet är det avsevärt många fler män än kvinnor som
råkar ut för våld och som museum borde man beakta det faktum, att historiskt
sett har män under historien hänsynslöst offrats för att skydda hem, kvinnor
och barn. Läser man också en undersökning som t ex ‘Cultural suppression of
female sexuality’, av Roy F Baumeister och Jean M Twenge (finns tillgänglig på
internet) så inser man, att intrakvinnligt våld är lika omfattande som
intramanligt sådant, samt att det är kvinnor i första hand som dömer ut andra
kvinnor som t ex ”horor”. Det är en följd av att det intrakvinnliga våldet är
mer psykologiskt än fysiskt (kvinnor är mycket mer mobbande än män). Som
exempel kan också anföras en rapport från FBI, refererad av Mercy &
Saltzman (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85), av
16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur
och 43,4 makar. Det understryker att kvinnor drabbas något hårdare av svårare
skador, men å andra sidan tar kvinnor mycket oftare till tillhyggen när de
utövar våld mot sina partners. Men innebär det att våld enbart handlar om ‘mäns
våld mot kvinnor?’ Och då vill jag understryka att det inte finns några
undersökningar som antyder att kvinnligt våld mot män skulle vara självförsvar
mer än i motsatt riktning. Tvärtom är det vanligare att kvinnor slår först!
Inte ens lesbiska förhållanden är mindre våldsamma än heterosexuella, som t ex
Lori B Girschik (Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?)
förstod då hon blev tillsammans med en kvinna som tidigare regelbundet
våldtagits av sin lesbiska partner.
Att Gotlands museum
ensidigt politiserar en fråga som inte handlar om mäns våld mot kvinnor, men
däremot ett allmänmänskligt problem, måste jag protestera starkt emot! Jag
väcker härmed frågan, till Fornvännernas nästa årsmöte, om Gotlands museum
verkligen ska ägna sig åt denna typ av korrekt politisering. Min åsikt är att
museet ska ägna sig åt gotländsk historia. Dessutom väcker jag frågan om hur
årsmötesprotokoll kan försvinna. Jag kommer att infinna mig på mötet och bevaka
dessa frågor.
Om Gotlands museum ska
ta upp frågan om våld ska det göras i ett allmänmänskligt perspektiv.
Följaktligen väntar jag på nästa utställning, om hur män utsatts för våld genom
historien och utan urskillning kunnat offras som krigsboskap genom
århundradena. Man kan ju t ex exemplifiera med hur män som misshandlades och
toppreds av sina kvinnor tvingades att rida baklänges på en åsna genom staden,
till allmän skam. Om museet betalar avtalsenlig lön kan jag bistå, eftersom jag
är väl inläst på området.
Skulle någon tvivla på
att kvinnor i förhållanden är minst lika aggressiva som män så rekommenderar
jag översikten av 572 internationella studier som gjorts av Martin S Fiebert,
Department of Psychology, California State University, Long Beach (som också
finns tillgänglig på Internet).”
Efter att ha läst en text om ”demokratisk
fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg
jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra
en del reflektioner. Jag rekommenderar
texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar
om. Inte bara de mest uppmärksammade,
som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta
skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går
man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina
tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av
våra mer framstående politiker, i samtliga partier.
Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska
fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras
intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som
spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och
smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske
fascistens kampanj slår ned på.” När vi
betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt
i enlighet med detta. Jag ska ta två
flagranta exempel:
1) Vi
får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela
politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor
‒ inte tvärtom på minsta vis. För det
första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för
det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att
stämma. Syftet blir därför inte att lösa
de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en
grupp som egentligen inte har berättigande i samhället. Tillämpligt på det är vad Frydenborg
citerar: Den amerikanske (eller svenske) fascistens … metod är att förgifta kanalerna för offentlig
information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera
sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten
och hans grupp mer pengar eller mer makt.
2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1
är det i exempel 2. Han ska framställas
som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den
bilden har man inlett kriget mot prostitutionen. I varenda medie som finns i detta land matas
vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det
inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som
tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska
sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som
själva gör valet att inträda i yrket.
Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals
sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några
få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf
misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger
vanligare). I denna mytspridning deltar
politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som
suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor
är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld. Så kan man använda sig av lagstiftningen för
att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen. Men eftersom denna lag vilar på falska
premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig”
grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.
Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så. Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år! Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa. Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här,här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet. Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella. Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin. Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år. D v s de traditionella makthavarna och medierna.
Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.” Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.” Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka. Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa. Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig. D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel. Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?). Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva. Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper. Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”. Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm? Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.
När en person eller grupp som
styr anser att de äger staten och
att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg
för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller
generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism. Så som vi sett att man påtagligt handskas med
SVT i frågor om genus och sex. Det är
ett praktexempel på demokratisk fascism!
Avslutningsvis vill jag
understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex
Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några
områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte
långt till att detta eskalerar. Och om
den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter
ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns
invändningar kommer klinga falskt. Jag
avslutar som Frydenborg: Därför kan det finnas lite som är mer
farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska
nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande
uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett
politiskt slut. Så som med genus och
prostitution, så där är vi redan!
