Publicerat

POLITISK KORREKTHET TILLRÄTTALÄGGER HISTORIA

Jag har ännu inte besökt det nya vikingatidsmuséet på Djurgården, men det var meningen att jag skulle göra det denna helg.  P g a andra omständigheter blev besöket dock uppskjutet, innan jag gått in och tittat på muséets hemsida.

Såsom tämligen kunnig på vikinga- och medeltid studsade jag till vid hur den (radikal)feministiska och politiskt korrekta åsiktskorridoren konstruerat en modern familj i vikingatida skepnad för utställningen.  Mönstret är dock inte på något vis ovanligt.  Eftersom människorna förr tänkte annorlunda än vi rörande familjebildning, sex, män och kvinnor så kan man inte i t ex romaner ha samtida människor befolkandes dem, utan det blir 1900- och 2000-talsmänniskor i kläder och yttre miljöer från den tid som romanen påstås utspela sig i.  Så också på Vikingamuséet.

Vad är det då som är fel i den familj som har skapats?  För det första var det högst ovanligt att man och hustru var jämngamla, så som fallet är i utställningsfamiljen (makarna är 35 år).  I genomsnitt var en make ca 8-10 år äldre än sin hustru, vilket berodde på att unga flickor gifte sig med äldre män. Detta p g a att primathannar – till vilka människan räknas – lätt dött av i det som hos människan kallas tonåren, varför det var osäkert att para sig med dem.  Något som bidragit till ett fenomen som kallas ”bimaturism”; d v s den mekanism som från puberteten riktar honors sexuella intresse mot äldre hannar.  I stort sett de enda fall av åldersjämlika makar under medeltiden – som inte avvek i detta mönster från vikingatiden – utgörs av änkor som gift om sig.

Naturligtvis kan man tänka sig att Ragnfrid varit änka och gift sig med en socialt något lägre stående man, men frågan är då varför man valt att konstruera en atypisk familj istället för en tidstypisk.

För det andra är det föga troligt att Harald (som f ö mer var ett danskt och norskt än svenskt namn) och Ragnfrid bara skulle ha haft ett enda barn.  Ett barn som dessutom fötts när Ragnfrid redan bör ha fött ett par barn tidigare.  Barnafödandet började tidigt, liksom man oftast gifte sig tidigt (för flickor ofta i samband med könsmognaden och menstruationen).  Dottern Sigrid (13 år) anges också mycket riktigt vara giftasvuxen och om hon hade fött ett barn redan (ingen kvinna förväntades vara oskuld vid äktenskapets ingående före kristendomens införande) hade hon varit attraktiv på äktenskapsmarknaden, i och med att hon visat sig som en dugande barnaföderska.  Men det är närmast omöjligt att Ragnfrid skulle ha fått sitt första barn så sent som vid 22 års ålder.  Dessutom borde hon ha fött åtminstone ett par barn efter Sigrid.

Naturligtvis kan man tänka sig att Ragnfrid varit änka och hennes tidigare make och barn omkommit i en katastrof, liksom även senare barn, men frågan är då varför man valt att konstruera en atypisk familj istället för en tidstypisk.

Mitt svar på det valet är (radikal)feministisk och politisk korrekthet.  Besökarna får inte tro att människor egentligen någonsin tänkt annorlunda än vad (radikal)feminister och medelklassnorm gör idag kring familjebildning.

Vad man också blir tveksam inför är att Harald anges ha yrket ”härskare”.  Han sitter som bonde på en gård och kan knappast beskrivas som ”härskare” – inte ens om han beger sig ut i viking.  Är han också jämnårig med Ragnfrid så bör han ha gift upp sig från en lägre position med änkan Ragnfrid, så härskarrollen är väldigt tveksam. Nu får jag inte tillfälle att skärskåda själva utställningen förrän efter sommaren (men jag är tveksam till att betala 190 kr för en utställning som tillrättalägger fakta p g a politisk korrekthet) och om jag gör det så ska jag återkomma med ännu en rapport.  Jag misstänker starkt att det finns fler sådana politiskt korrekta tillrättalägganden, men det får ett eventuellt besök utvisa.  Men jag blir upprörd när historia ska skrivas om av politiska skäl.  En sak är om en romanförfattare vill vara ohistorisk, men ett förment vetenskapligt museum ska inte göra det.  Så gör man med historia i diktaturer men det borde inte göras i Sverige.  När det görs är vi illa ute!

Publicerat

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld.  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism! Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

Publicerat

DEN POLITISKT KORREKTA ELITEN ÄR TRUMP’S OCH SD’S BÄSTA VALARBETARE

Nu börjar den värsta chocken efter Trumps valseger lägga sig och t o m i svenska medier kan man ana ett drag av undran över hur det kunde bli så.  Däremot saknas i stort sett självkritiken eller realistisk analys hos den elit som verkligen orsakat detta, nämligen journalister, aktivister och politiker.

Jag ska här lufta några funderingar kring detta.  Analys vill jag inte kalla det, även om vissa drag kanske kan vara analytiska.  Jag menar inte heller att det inte finns andra faktorer som spelar in, men det jag berör menar jag är de viktigaste.  Det skiljer sig naturligtvis mellan Sverige och USA i viss mån, men mina funderingar rör företrädesvis det förstnämnda landet.

Om vi skärskådar varför sådana som Trump och SD (och ett antal exempel i diverse europeiska stater) kan nå fram till så många människor så menar jag, att det grundläggande skälet är elitens förakt för den ”vanliga” människan.  Det finns ett mycket markant drag av att ”de som vet bättre” (journalister, aktivister och politiker) inte anser sig behöva lyssna på ”vanligt” folk, utan istället ser som sin uppgift att ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”.  Det blir ett avstånd mellan ”vanliga” människor och eliten, som bl a manifesteras i den låga tilltro som människor i gemen har till den senare.  Eftersom dock denna anser sig veta bättre än ”vanligt” folk så är det naturligtvis folk som har fel.  Eliten är ofelbar och gör egna (världsfrånvända) analyser som ska bortförklara det låga förtroendet och legitimera densammas ”rättfärdighet”.  Ett stort problem i detta är att eliten då låter ändamålet helga medlen, bl a i form av förvrängning och förtigande av fakta som är motstridiga.  Endast elitens åsikter är gångbara – d v s politiskt korrekta.  Åsiktskorridoren är ett faktum!

Det nyss beskrivna mönstret är något som de flesta känner till, men självklart inte eliten.  Denna lever i en annan verklighet där det är helt ok att t ex ljuga öppet för att rättfärdiga det politiskt korrekta och hitta urskuldande förklaringar till att andra är ”fel”.  Elitmänniskor studsar när de hör Trump ogenerat stå och slänga ur sig lögn efter lögn, och journalisterna skriver långa texter om det.  Att politiker som t ex Birgitta Olsson, som var ”ankare” under valvakan vid det amerikanska valet, kan stå och ljuga lika öppet som Trump är däremot ingen intresserad av och samma journalister som förfäras över Trumps lögner är angelägna om att tysta ned att Birgitta Olsson ljuger lika öppet.  Oavsett om Olsson själv tror på sina lögner eller inte så kommer man inte ifrån att det är lögner.  Men Olsson har någonting som Trump än så länge saknar.  Hon har en del kvasi-vetenskapliga artiklar och ounderbyggda ”rapporter” bakom sig som påstår att hennes lögner är sanna. 

Inom en snar framtid kan förmodligen även Trump falla tillbaka på samma typ av kvasi-fakta som han låter tjänstevilliga personer producera.  I Sverige göds producerandet av kvasi-fakta av att endast det som eliten anser bör premieras får anslag (som t ex genus och forskning kring våld mot kvinnor) och att de som riskerar att komma med ”fel” slutsatser ställs utan medel.  Det här har urarmat vårt land i form av t ex en kulturpolitik som i alla avseenden måste vara politiskt korrekt.  Ett tecken på denna urarmning kan man t ex skönja i tillsättningen av ny chef för Gotlands museum; en chef som ”brinner för mångfald- och genusfrågor”.  Politisk korrekthet blir viktigare än historisk vetenskaplighet.  Det farligaste med den väg dagens elit använder sig av för att rättfärdiga sig själva – skamstämpling av dem med ”fel” åsikter, faktaförvrängning, vetenskapsurarmning m m – är att den nya elit som riskerar att ta över, i form av Trump, SD och andra – har fått legalitet för att använda samma metoder.

Publicerat

GP OCH JOSEF GOEBBELS METODER

Ganska ofta dyker det upp okunniga människor som uttalar sig i feministiska/moralistiska frågor.  Det tycks vara en regel att okunnighet och inpiskning av fördomar ska utgöra en slags ”uppfostrande” mission från de självutnämnda sanningsinnehavarna bland journalister och politiker – i en strävan att diskreditera vetenskaplig forskning till förmån för myter och ideologiska påståenden.

Ett av de senare utbrotten för denna ”uppfostringsmoralism” står en Sarah Britz för i GP.  Under rubriken ”En generation med porr i fickan” anser hon sig tydligen ha mandat att föra vidare de Josef Goebbelska principerna om ”att om en lögn upprepas tillräckligt ofta så tror människorna på den”.  För vad hon gör är just att rabbla upp en massa lögner – eller åtminstone osanningar.

Syftet är naturligtvis att koppla det nu uppmärksammade fenomenet med sexuella övergrepp på festivaler med ”porren”.  Har man en sådan agenda slipper man ju att fundera över vad det egentligen är som gjort att detta fenomen dykt upp på senaste tiden.  En fix, färdig förklaringsmodell – även om vilande på osanningar – befriar ju från verklig analys.

Britz börjar med att ”citera” en ”vän” som jobbar i skolvärlden; ”Dom tror att analsex är något de måste ställa upp på”.  Klockrent inleder hon med övertygelsen om att hon vet exakt vad som är RÄTT sexualitet och eftersom hon sitter på en sådan obestridlig sanning så utmålas analsex indirekt som något motbjudande (ett eko från ”Shocking-truth hysterin 2000, som – precis som Britz själv – byggde på falsarier).  Här skulle hon egentligen behöva kolla på vanlig, hederlig amatörporr, för på nätet finns det hur många filmer som helst, utlagda av tjejer och kvinnor, vilka får en kick av att visa upp sig i webbkameran, som masturberar analt med händer eller föremål – helt enkelt därför att de tycker det är skönt.  I en internetunderökning jag gjorde inför min bok ”Samlag eller Salighet” 2005 (och på den tiden var de som besökte sexsajter till 80 procent män) så var en tredjedel av dem som la ut ordet ”anal” som intresse kvinnor (vilket alltså ledigt torde innebära att minst lika många kvinnor som män gillar det).

Sedan följer en litania om att det inte kan vara ensamkommande pojkar från andra kulturer som utför dessa övergrepp (vilket jag själv inte har någon bestämd uppfattning om), utan istället ska vi tro att porren orsakar att svenska män får förvridna uppfattningar som gör att de tror att de får bete sig hur som helst mot kvinnor.

Så radar hon upp en mängd ”bevis”:  ”Snackar vi mainstreamporr så handlar den om kvinnor som sprutas i ansiktet, som tvingas ta mäns könsorgan så långt ned i halsen att de gråter, och som blir slagna och hårt tagna bakifrån.”  Det är uppenbart att vare sig Britz, eller hennes påstådda ”auktoritet”, Nina Rung, har brytt sig om att närmare skärskåda porren.  Liksom GP så publicerar även SVT bara ”rätt” inlägg i detta ämne och 13 juni 2014 gav Kulturnyheterna den s k ”prostitutionsforskaren” Gail Dines fritt spelrum att i TV-rutan vräka ur sig Goebbelsk propaganda i detta ämne.  Hon påstod då, att ”om man gör en internetsökning på ”porn” så får man upp bilder på kvinnor som blir kvävda med en penis, kvinnor som blir spottade på, kallade hemska saker, dragna i håret.  Kvinnor som blir brutalt tagna analt, vaginalt eller oralt.  Sådana bilder är standard och är de första som kommer upp vid en internetsökning.  Jag gick genast ut på google och gjorde en bildsökning på ”porn” och fick inte fram en enda av de bilder hon påstår dyker upp direkt.  Där fanns vaginal-, oral- och analsex (mest heterosexuellt, men också gay/lesbiskt), men inga tecken på våld syntes förrän på artonde raden av bilder, då det var en man som var bunden!  Så när hon också påstår, att man måste leta 20-30 minuter för att hitta porr som inte är sådan så stämmer inte heller det.  Det är uppenbart att Gail Dines står framför kameran och råljuger!

Precis samma sak gör Britz, hon råljuger (om medvetet eller inte vill jag låta vara osagt, kanske hon tror på det, men då visar det bara på vilken urusel journalist hon är som inte kollar grundkällan) och hon fortsätter i samma stil.  Hon hänvisar till Max Waltman som tidigare tydligt visat att han inte tar hänsyn till vetenskapliga krav på saklighet och objektivitet i ämnet.  2011 var han medundertecknare i en artikel om prostitution på Newsmill som baserades på gravt selekterat materiel och låg ljusår från vetenskaplighet.  Lika osant som det påstående som Britz tillskriver Waltman, ”de allra populäraste filmerna innehåller fysisk aggression,” är det som Gail Dines gör.  Intressant nog kan de komma undan med detta, eftersom ingen är intresserad av hur det egentligen står till.  Istället är den ”journalistiska” agendan att i Goebbelsk anda mata människor med lögner till dess de tror på dem.

”I den akademiska världen är sambanden mellan porrkonsumtion och synen på kvinnor som madonnor eller horor ingen nyhet” fortsätter sedan Britz sitt ovetenskapliga moralkorståg utan att man egentligen blir klok på vad hon vill säga.  Vad hon definitivt inte vill säga är dock det faktum att den akademiska världen aldrig kunnat belägga ett samband mellan porr och våld.  En journalist som faktiskt försökte arbeta som en sådan i ämnet, Mattias Andersson, kan i sin bok ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005) däremot konstatera hur politiker och andra, utan att blinka, kan dra till med vilka fantasipåståenden som helst – precis som Britz – i syftet att pådyvla andra sin moralism.

Så kommer också den obligatoriska slutklämmen; ”Den som konsumerar porr är statistiskt sett mer benägen att köpa sex från en kvinna, en kvinna som med största sannolikhet är offer för människohandel.”  Fantasipåståendena rinner över och lämnar all rimlighet och sans. Inte minst därför att det inte finns någon forskning som visat på att porrkonsumtion skulle leda till mer sexköp – det är helt och hållet ett ogrundat påstående.  Vad bryr sig Sarah Britz om verkligheten, måste man fråga sig, när hon kan banka in sådana skrämselpåståenden – även fast helt falska – i människor?  Är hon ens intresserad av att sätta sig in i verkliga fakta?  Jag tvivlar starkt.  Det är enkla poäng att sprida sin ideologi och moralism med falsarier som får stå oemotsagda.  Förmodligen skulle hon – precis som Hanne Kjöller gjorde när jag försökte intressera henne för min bok ”Den kidnappade sanningen” – vägra att ta till sig motstridiga fakta för att slippa riskera att ifrågasätta sin egen fullkomlighet.  Att verkliga fakta visar på att 94 procent av alla sexarbetare gör ett eget val att inträda i jobbet intresserar förmodligen inte Britz, lika lite som att sextrafficking utgör mindre än ett fall per 100.000 invånare i hela världen (Wase 2012, Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 21ff) och att BRÅ anser det osannolikt att det finns mörkertal kring detta brott (rapport s 21, ”enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder”).  Liksom så många andra självutnämnda ”goda” människor uppvisar Britz här en osmaklig avsaknad av vilja att verkligen sätta sig in i och förstå en problematisk situation.  En situation som hon själv stark bidrar till att göra problematisk eftersom hon enögt bara uppvisar sådant som överensstämmer med hennes egen övertygelse – vilket naturligtvis gör att hon slipper känna sig annat än ”god”. Att sexuella, liksom andra övergrepp ska motarbetas och bekämpas är Britz och jag helt överens om, men det ska inte göras med de Goebbelska metoder som hon och andra använder sig av.  Debatt och lagar ska grundas på verkliga och vetenskapliga fakta och inte fördunklas av medier, journalister, politiker och aktivister som enligt devisen ”ändmålet helgar medlen” är beredda att mörka ”fel” fakta och istället opinionspåverka med uppenbara lögner!  Medie- och politikervärlden skulle behöva en lektion i saklighet och vetenskaplighet.

Publicerat

RADIKALFEMINISMEN OCH JOSEF GOEBBELS

Det kan vid en första anblick på rubriken verka stötande att man ens nämner radikalfeminismen och Josef Goebbels, nazitysklands propagandaminister, i en och samma rubrik.  Radikalfeministerna kommer förmodligen indignerat att sparka bakut och ifrågasätta hur man kan koppla ihop dessa – enligt sig själva – ”goda demokrater” med en av historiens värsta krigsförbrytare.  Naturligtvis vill jag inte heller påskina att den enskilda radikalfeministen kan jämställas med Goebbels, men däremot är det ett faktum att man hyllar den metod som man tillskriver honom: om en lögn upprepas tillräckligt ofta blir den sanning.

Det är tveksamt om Goebbels verkligen sagt detta, men det är av föga betydelse eftersom det så allmänt kopplas ihop med honom, att brukande av principen indirekt blir ett accepterande av de metoder som nazisterna använde sig av.  I ärlighetens namn ska det understrykas att metoden är långt mycket äldre än nazismen då den konsekvent har använts av fundamentalistiska rörelser och människor som velat genomdriva ”världsförbättrande” åtgärder.  Det är därför väldigt besvärande för radikalfeministerna att de sällar sig till detta hyde av fanatiska och skrupelfria rörelser som genom århundradena har bedrivit häxjakter på ”fel” människor.  Det sätter nivån på vad rörelsen faktiskt står för.

Ett uppenbart uttryck för denna goebbelska metod, att upprepa lögner till dess de blir sanningar, är sexköpslagen.  Denna bygger helt och hållet på påstådda ”fakta” som inte har någon som helst substans i forskning och verklighet. Något som väldigt tydligt framgår i denna genomgång av Simon Häggströms pekoral ”Skuggans lag”, i denna analys av Melissa Farleys forskning och denna av Kajsa ”Ekis” Ekmans bok.  Inte i något fall finns ens skuggan av vetenskaplig forskning eller kritiskt tänkande gentemot den egna övertygelsen.  Flagranta brott mot akademisk och vetenskaplig metod är istället regel.  Fakta förvrängs och rena lögner förs fram som fakta.

Detsamma gäller bilden av män och kvinnor hos radikalfeministerna.  Man ignorerar fullständigt kvinnlig aggression och lyfter enbart fram manlig sådan – som man applicerar på alla män (t ex Gudrun Schymans goebbelska påstående att ”alla män är talibaner”).  Män framställs som onda och genuint korrumperade på samma fabricerade skäl som nazisterna använde mot judarna.  Strategin i detta är att legitimera allmänt trakasserande av den utpekade gruppen – för att gynna sig själv – och har använts mängder av gånger i historien.  Det gäller att skapa en bild av ”vi” (som är rättfärdiga) och ”dem” (som är behäftade med arvssynden ”ondska”).  Kyrkan har använt det framgångsrikt om dem som inte infogat sig, om ”sodomiter”, ”kättare” och ”syndare”.  Nazisterna använde det mot judarna, amerikanska konservativa om ”kommunister”, kommunister om ”folkfiender”, svenska nationalister använder det om muslimer, ”antirasiter” om sverigedemokrater och radikalfeminister om ”vita heterosexuella män”. 

Syftet är, som sagt, att utpeka dessa grupper som så onda och avvikande att de ska kunna behandlas som andra klassens människor.  Det är då inte en ond handling att bete sig som ett svin mot den som är stämplad som ”ond”, utan istället visar man hur ”god” man är som trycker dit den ”onde”.  Eller som Simon Häggström så uppenbart illustrerar detta fenomen när han, med en ren myt, sorterar ner de ”onda” sexköparna till icke mänskliga, även fast de ser ut som sådana:    Hos en sexköpare finns nämligen föreställningar och värderingar som en vanlig man inte har.  Där finns bland annat behov av makt, önskan om förnedring eller viljan att äga och/eller utnyttja en annan människa … Mest av allt handlar det om sexköparnas kvinnosyn (Häggström s 156).  Att det inte finns någon som helst forskning som kan konfirmera detta, utan enbart ett rent påhitt, har ingen betydelse.  Sexköparna blir ”dem” (onda) som ”vi” (goda) kan trakassera.  Upprepar man påståendet tillräckligt många gånger kommer nämligen många människor tro att det är sant och instämma i att det är rätt att trakassera dessa ”onda”.  Precis som man kan göra om man övertygas om att judar är giriga och ondsinta, att alla män är talibaner eller kättare är djävulens frontsoldater. Det är den sansade individens uppgift att vända sig mot sådan totalitarism som radikalfeministerna och andra uppvisar, men inte genom att bete sig som dem.  Bara för att de saknar respekt för andra åsikter än sina egna ska vi inte sakna respekt för deras.  Men däremot är det vår plikt att istället sprida upplysning som pekar på deras metoder och att debattera från en nivå som bygger på fakta – istället för på myter, påhitt, förvrängningar och lögner.

Publicerat

HUR MAN VÄRNAR GAMLA KÖNSROLLER GENOM ATT VARA POLITISKT KORREKT – ELLER, EN NY PROPAGANDTÄR I SVT OM PORR

Naturligtvis skulle denna text ha skrivits och publicerats redan då den programpunkt som diskuteras sändes (10 december 2015), men för en som i hög ålder försöker slå sig in på arbetsmarknaden finns föga tid för samhällskritiska texter.  Men, intagen på sjukhus fick jag en stund över och satte mig och skrev.

Jag har redan tidigare i detta forum dissekerat en engelsk ”dokumentär” om porr, sänd av SVT, så därför kan jag rent faktamässigt hänvisa till den istället för att tugga om fakta som enkelt vederlägger de propagandistiska påståenden som programmakare av det slag som gjort ”Vi som har obegränsad tillgång till porr” måste använda sig av.  Istället kan det vara intressant att se, hur accepterat det kan vara att värna gammalmodiga föreställningar om kvinnlig sexualitet, bara det gynnar samhällets moraluppfostrande uppdrag och strävan efter att smutskasta mannen.

För att vi ska tro att detta är ett genuint ifrågasättande har en snart 18-årig engelsman, Tyger Drew-Honey, inkallats.  Grejen med att välja honom att säga rätt saker är, att hans farsa varit stor engelsk porr-artist (och även hans mor varit kopplad till branschen), så därför ska vi tro att detta är seriöst (om det är det eller inte får ni bilda en egen uppfattning om).  Och så verkar det ju förtroendeingivande med en ung kille som ska prata om det som gäller hans generation – inte sant?

Tyger kollar på porr då och då, för det gör ju de flesta nu för tiden – både tjejer och killar får vi veta.  Men han ska ”undersöka” om vår förkärlek för porr påverkar vårt sex i verkligheten och går till en ”expert”.  Hans farsa.

Och här börjar det.

Farsan inser att porren förändrat villkoren för tjejerna. ”Förr kunde tjejerna bara ligga där och ha sex, nu vill killarna att de ska göra mer och de känner sig pressade att göra det”.

Men, hallå där!  Var det bättre förr, när tjejer förväntades göra ingenting och killarna bara tog för sig?  Varför reagerar inte SVT:s genuspoliser mot ett sådant upphöjande av kvinnlig sexuell passivitet?  Istället backar man passivt upp en äldre syn på kvinnors sexualitet.  Men då reagerar väl i alla fall den moderne programledaren?  Inte då.  Istället tycker han farsan har en poäng.

Så drar Tyger vidare i sin undersökning, till Lesley Rose som finansierar sina studier via webcamsexshow.  Och nu sker nästa fadäs.  Rose trivs nämligen med sitt sätt att försörja sig och tillägger: ”Min sexualitet är min bästa handelsvara.”  Nu är det dags att dra i nödbromsen igen.  Kan en kvinna verkligen trivas med någon form av sexarbete?  Vad gör SVT:s genuspoliser egentligen?  Och handelsvara?  Det antyder ju att kvinnor inser att sexualiteten är en ekonomisk resurs – som kan omsättas i reda penningar, som Baumeister & Twenge meddelar oss.  Hur fel får det bli egentligen?

Och felen fortsätter.  Snart får vi höra att både unga män och kvinnor anser att de lär sig mycket av porren.  Precis detsamma som Malamuth finner i en undersökning av danska ungdomar.  Båda könen anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Man börjar bli betänksam.  Kommer vi att få se en sansad, balanserad bild av detta i slutänden?  Men, man fokuserar snabbt på den ”rätta” bilden igen och med utgångspunkten att ”tusentals killar kan vara beroende av porr” fokuseras återigen på de onda killarna.  För naturligtvis kan ingen kvinna vara ”beroende” av porr, eller?

Zack skickas in för att säga de rätta sakerna.  Han kände sig smutsig när han tittade på porr varje dag, alla är nog beroende på något sätt, med tjejer kände han att han hellre ville sitta framför dataskärmen och de flesta killar har nog känt att de hellre skulle titta på porr än att ha riktig sex med en tjej, när de ställts inför den senare möjligheten.  Låter inte det väldigt troligt?  Att killar hellre väljer att runka framför skärmen än ha riktig sex med en tjej, eller?

När absurditeten i detta börjar sjunka in tillstöter två förment trovärdiga killar och uttrycker den rätta åsikten, att ”nätporr är för mycket”!

Så vad gör då porren med killarna?  För att få svar på det måste vi kalla in tjejer att svara (ni vet, de där som, fast de gärna tittar på porr, inte kan uppskatta porren och vilja göra likadant som de gör i denna).  Den gamla kvinnliga sexualrollen dammas av igen och en tjej som uttrycker sig vid flera tillfällen menar att ”killar har högre förväntningar på hur tjejer ska uppträda sexuellt” … ”de vill kissa en i munnen och så” … ”folk får skeva idéer om hur sex ska vara.  Man knullar nu, har inte sex”.  Jo, det förstår ju alla, att tjejer naturligtvis inte har förväntningar på hur killar ska vara, och så klart vill alla killar kissa i munnen på tjejerna, för att inte tala om att de får skeva idéer.  Men har det existerat någon tidsålder när kvinnor inte ansett att män hade ”skeva idéer” om sex?  Jag tvivlar på det!

Andra menar att porr gör att ”killar vill göra fler saker” (för det vet man ju, kvinnor vill bara vara passiva och aldrig göra mer än den mest vanilliga av vaniljsex), ”de förväntar sig analsex” (något sådant kan väl inte någon enda kvinna gilla, inte sant?) att få ”komma i ansiktet” (fräter det sönder hennes ansikte?) och att kvinnorna ska vara rakade.

Tyger meddelar oss, att porr leder till att ungdomar har ett mer riskfyllt sexuellt beteende, och om de ser på porr är det mer sannolikt att de har analsex eller oskyddad anal- eller oralsex.  Vi får inte veta varifrån dessa påståenden kommer eller varför det är så farligt med anal- eller oralsex, vi ska bara förstå den inneboende fasan i detta.

Men visst är det förmodligen så att den ökande porren sänker tröskeln för kvinnor att säga stopp.  Som Baumeister och Twenge konstaterar, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme.  Det blir svårare att säga nej, eftersom risken är större att bli bortvald.  Det är ju därför kvinnor är tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi.  De måste slå vakt om en viktig handelsvara de sitter på.

Så närmar vi oss då den rätta avslutning i programmet som måste till för att få sändas i SVT.  Visserligen fadäsar man till det som hastigast – då den medelålders Cindy ledigt kan uttrycka att hon föredrar sex med unga män (en medelålders man skulle däremot inte kunna uttrycka en motsvarande åsikt i SVT) och att problemet är att vi inte pratar om sex i verkligheten.  Slutet närmar sig och nu är det dags för offret, med stort O, att göra sin entré.  Det är en anonym tjej som får berätta vilka fruktansvärda saker hon måst gå igenom med sin pojkvän, vilken inspirerats av den porr de bägge konsumerat.  ”Långt senare insåg jag att det var en hemsk upplevelse som kvinnor inte borde behöva gå igenom”.  Och självklart ska vi förstå, att porren gör alla män till sådana känslokalla sexmonster!

Vi får veta, att ”den här generationen växer upp med mer kunskap och mer skrämmande kunskap än någon generation före oss” och att ”det finns en annan, mörk sida av porr som är väldigt läskig.”  Visserligen får vi inte veta vilken mer skrämmande kunskap eller mörk sida det handlar om, men vi ska tro på det – för det sägs ju på TV!  Absolut måste vi förstå, att före porren så var all sex bara ren och vacker vaniljsex och alla perversa läggningar var frånvarande.  Så när Martialis, redan i slutet av det första århundradet av vår tideräkning, i ett av sina epigram, skildrar både analsex och ”ass to mouth” så inser vi hur mycket internetporr han måste ha kikat på:

Publicerat

DET IDEOLOGISKA BEDRÄGERIET – GETTING SCREWED

”Det största hindret för upptäckt är inte okunskap, det är illusionen av kunskap”

Jag väljer att inleda denna mycket långa text med detta citat av den amerikanske historikern Daniel Boorstin och adderar hans tes om att de mest civiliserade folken i själva verket är de som är medvetna om att de låter sig ledas av normer som de själva har hittat på.  Något som tydligt pekar på vilket ociviliserat land Sverige är, där insikten om normernas kulturella konstruktion är helt frånvarande men sådana istället betraktas som något närmast gudagivet självklart.  Vårt samhälle faller helt in i hans omdöme om (den amerikanska) kulturimperialismen: ”När vi upptäcker att vi saknar ett annat folks dygder kallar vi dem för laster.  Andra har varken haft tillräckligt stora rikedomar eller tillräckligt avancerad teknologi för att fördunkla sin verklighetsuppfattning med skuggor.”

Vårt land (och andra) ligger inte bara i skugga, skulle jag vilja hävda, utan det är redan skymningen som är på väg att falla.

Den absolut viktigaste faktorn för att skymningen sänker sig över oss är ideologi (oftast upphovet till normer).  Genom historien har vi sett oräkneliga exempel på detta, med de största ideologiska marodörerna i form av kristendom, islam, kommunism, fascism och nazism – i nämnd kronologisk ordning.  Det farliga i dessa är den absoluta övertygelsen om att vara innehavare av den ENDA sanningen, att vara förkämpar för ”den goda saken” – och därmed innehavare av rätten att tvinga alla andra att följa den ENDA sanningen. Kyrkofadern Augustinus uttryckte det sålunda:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff […] Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”  Man kan laborera med ”naturens” eller ”darwinistisk” lag, muslimsk, nazistisk eller – för att närma oss den ideologi som idag fått hegemoni i samhället – radikalfeministisk doktrin, men i slutänden handlar det om samma sak: Övertygelsen om den egna ”rättfärdigheten” och rätten att påtvinga alla andra densamma.

I det följande ska jag illustrera en av de tyngsta grundpelarna i hegemoniserandet av en ideologi, nämligen bedrägeriet.  Såsom innehavare av den ENDA sanningen räcker det i allmänhet med att vara övertygad om att något är fel för att det ska vara det.  Problemet är bara, att om man då landar i att det bara är känslan som leder någon – utan vetenskaplig eller empirsk grund för den – så måste ”fakta” produceras och verkliga fakta förtigas.  I det här kan ”vetenskapliga” discipliner – som t ex rasbiologi eller genusvetenskap – konstrueras som egna ämnesområden, men oftare handlar det om att förtiga fakta som motsäger den ENDA sanningen.

Radikalfemininismen – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land – har, ända sedan den sprang fram ur kommunismen, vilat tungt på bedrägeriet.  Det illustreras inte minst av att man i kriget mot mannen – lika ensidigt som de kristna beskrev hedningarna som aggressiva vildar, mördandes oskyldiga kristna – beskriver mannen som våldsverkaren och kvinnan som ”offer”.  Ensidigt utmålas mannen som den aggressive misshandlaren, trots att all forskning visar att kvinnan är lika, eller mer aggressiv i förhållanden än män (vilket betyder att detta är ett mänskligt problem, inte könsrelaterat).  Något som inte minst visas av att det finns vissa tecken på att det förekommer mer våld i lesbiska förhållanden än i manliga homosexuella sådana (39,2 % offer i de förstnämnda mot 23,1 i de sistnämnda i USA enligt en tabell, s 29).  Det är inte heller så att kvinnor i allmänhet är mindre aggressiva än män gentemot varandra, men aggressiviteten är oftare psykisk än fysisk.

I detta krig mot mannen har också metoder använts som är närmast kriminella.  I jakten på ”pedofiler” från omkring år 1980 och framåt (som skulle garantera mödrarna vårdnad om barnen) utvecklades t ex teorin om ”bortträngda minnen”.  Något som uteslutande drabbade oskyldigt anklagade män.  Detsamma gäller urholkandet av rättssäkerheten i våldtäktsmål och utmålandet av kvinnan som ett ständigt sanningssägande offer (missförstå mig nu inte, alla verkliga vålds- och tvångsbrott är förkastliga, men oskyldiga ska inte dömas och rättssäkerhet är viktigt).  Dessa tangerade den sexuella sfären och då vårt samhälle i 2000 år stämplat sexualitet som en form av pervers varböld i människans beteende kunde radikalfeminismen i kriget mot ”ondskan” (mannen) liera sig med en annan ensanningsideologi; kristendomen (varmed jag inte önskar stämpla alla kristna som sanslösa ideologer, men ideologin i sig bär tyvärr detta med sig).  Med det kunde bedrägeriet nå nya höjder, genom att ytterst få ifrågasätter sexualitetens förödande konsekvenser.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” ideologerna verkar i sin självförverkligande gärning.  Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.

2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.

3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.

4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.

5) Skapa ”bevis” genom citeringar.

6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.

7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

Strauss skriver i en helt riktig analys: ”De sju ovan beskrivna metoderna har skapat ett klimat av rädsla som har hämmat forskning och publicering,” vilket ju bekräftas av att även sådana institutioner som SVT regelmässigt tillämpar metoderna.  Naturligtvis kan man i andra sammanhang byta ut ”feministiska” mot ”kristna”, ”muslimska”, ”fascistiska”, ”veganska”, ”rasistiska”, ”antirasistiska” m fl ideologiska eller aktivistiska termer, men det valda ”feministisk” träffar mitt i prick i hur det svenska samhället idag fungerar.  Besvärande nog är det ofta – men naturligtvis inte enbart – självgoda medelklasskvinnor, övertygade om sin egen förträfflighet, som är grunden till att detta kan fortgå.

Här ska jag fokusera på bedrägeriet genom en bok om prostitution som nyligen utkommit.  Den är skriven av en representant för en i vårt land närmast utrotad art, journalisten med ett kritiskt och ifrågasättande öga (vi har ju ersatt dennä med propagandisten istället – även om dennä också bedrägligt nog kallas ”journalist”).  Just den här heter Alison Bass och boken ”Getting screwed” (University Press, New England 2015).

De många människor som representerar inledningscitatet med ”illusionen av kunskap” har ju bl a lyckats genomdriva sexköpslagen i vårt land.  Denna lag är naturligtvis en del av kriget mot mannen – eftersom de flesta män är sexköpare och de kvinnliga dito ignoreras – men också mot människors rätt att bestämma över sin egen sexualitet.  Jag är verkligen inte omedveten om detta, eftersom jag själv skrivit en bok om sextraffickingmyten och den negativa mytbildningen runt sexarbete, men det illustreras också väldigt bra av nämnda författare.

Stora delar av boken ägnas åt att beskriva hur förbudslagstiftning i prostitutionsfrågan uteslutande negativt drabbar enskilda sexarbetare och bordellföreståndare, men det i min mening verkligt intressanta är den forskning som relateras.  Vi får inledningsvis en historisk överblick där det konstateras, att inte ens på 1800-talet var kvinnorna tvingade in i prostitution.  Redan 1858 fann William Sanger att mellan 5 och 10 % av kvinnorna i New York någon gång prostituerade sig, p g a fattigdom, och att mindre än en femtedel på något sätt tubbats till eller tvingats in i prostitution.  William Acton fann också, att sexarbetarna hade bättre hälsa än andra arbetande kvinnor och att de inte var mer sannolika att bli offer för alkoholism, galenskap, självmord eller andra problem.  De prostituerade hade också en högre status än den som dagens radikalfeminister tilldelar dem och – liksom tidigare i historien, min anmärkning – de kunde efter avslutad ”karriär” återinträda i samhället.  Liksom idag använde ”abolitionisterna” (kristna och feminister) samma metoder som listats ovan och myten om det vita slaveriet fabricerades för att skrämma folk till att acceptera den tidens innehavare av den ENDA sanningen påbjudna fördömelsen av prostituerade och prostitution.  EXAKT som traffickingmyten idag används (längre har människan inte kommit alltså).

Sedan skildras framväxten av sexarbetarnas organisering, och kampen för rättigheter från omkring 1970 och framåt, med namn som Margo St. James och Carol Leigh (som 1978 myntade termen ”sexarbetare”).  Här kommer också in den amerikanska polisens totala ignorans av brott begångna mot sexarbetare.  Hur man underlåter att undersöka eller ens notera anmälningar och hur mord på sexarbetare lågprioriteras.  Något som genomsyrar hela boken.

Liksom undertecknad gör också Bass upp med degraderande myter om sexarbetet.  Som t ex den, att nästan alla sexarbetare varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.  Gatubaserade sexarbetare bär visserligen dubbelt så ofta som andra en sådan bakgrundshistoria, men de gatubaserade sexarbetarna utgör inte mer än ca 5-15 % av alla sexarbetare runtom i världen.  Det är naturligtvis inte heller sexarbetet, påstår jag frankt, som orsakat övergreppen i barndomen, utan istället blir yrket ett alternativ för överlevnad i ett samhälle som inte lyfter ett finger till hjälp åt de utsatta.  Inte heller är minderårig prostitution ett stort problem.  Bass åberopar en nederländsk studie som visar att medianåldern för inträde i sexarbetet är 27 för icke drogberoende, 25 för drogberoende och 24 för transsexuella sexarbetare.  Det kan t ex kompletteras med Steinfatts studie av mer än 4000 sexarbetare i Thailand (Working at the bar), som visade att inte mer än 12 % av sexarbetarna var under 18 år, men långt mindre än 1 procent under 16 år (en var 13, tre 14 och elva 15 år gamla).  Inte heller har sexarbetare i stort en sämre psykisk hälsa än genomsnittskvinnan (s 66), men detta är naturligtvis något som måste förtigas av de självutnämnda ”räddarna” av sexarbetare – d v s radikalfeminister och religiösa som i sin ”godhet” istället måste behandla dem som barn.

Däremot är sexarbetarna tyngda av det stigma som de självutnämnda ”goda” lägger på dem.  Det är ett mycket större problem än våldsamma kunder, eftersom de tvingas att leva ett liv i lögn gentemot sin omgivning.  De ”goda” är alltså en psykiskt våldsam faktor som förpestar livet för sexarbetarna.  Däremot, finner Bass – liksom ett flertal andra studier – att det är uppenbart att den överväldigande majoriteten av sexarbetarna (av samtliga kön) gör ett medvetet val att inträda i yrket.

Boken berör också traffickingmyten, och liksom undertecknad är författaren klar över de gigantiska överdrifter och lögner som rapporteras officiellt.  Ska jag uttrycka någon kritik mot boken är det dock att hon ibland väl enkelt utgår från att där ändå finns en betydande mängd av traffickerade sexarbetare, men hon betonar också att vanlig arbetstrafficking är ett mycket större problem än sextraffickingen – men den typen av trafficking är ju inte sådan som leder till uppmärksamhet och därför ignoreras den i stort.  Bass understryker också hur de självutnämnda ”goda” jämställer allt sexarbete med trafficking – därmed omyndigförklarandes dem som valt yrket.  Hon konstaterar också att den bedräglige/våldsamme ”hallicken” är ett relativt ovanligt fenomen.  ”Till exempel fann en studie vid Jay College, av tonåringa sexarbetare i New York, att merparten av dessa inte rekryterats eller var under kontroll av hallickar (s 93).  Endast var tionde åberopade en sådan, medan 45 % meddelade att det var vänner som lett dem in i jobbet.  De flesta kvinnor som arbetade med hallickar hade en negativ attityd mot dem men somliga talade varmt om dem.  Den kände sexualforskaren David Finkelhor beskriver vad de ”goda” radikalfeministerna egentligen åstadkommer:  ”Att sätta fokus på att stoppa prostitutionen får människor att tro att lösningen är att få dem ut ur prostitution.  Min känsla är att det inte är på detta sätt som ungdomarna ser sig själva eller problemet. Om du definierar ett problem annorlunda än den avsedda gruppen du försöker hjälpa så är det ofta ett recept för misslyckande (s 95).”  Liksom flera andra undersökningar fann också studien vid Jay College att det var fler minderåriga pojkar än flickor som sålde sex – men ändå lyfts aldrig denna fråga (eftersom det primära är att bekriga mannen, inte hjälpa människor, min anmärkning).

Boken handskas också med problemet att de självutnämnda ”godas” (radikalfeminister och religiösa) stigmatisering av sexarbetarna omintetgör möjligheterna att kunna kliva in i samhället i arbete, att få bostad m m.  Där har antiprostitutionsaktivisterna sedan 1800-talets slut lyckats åstadkomma en starkt negativ vändning för sexarbetarna, vilka tidigare i historien betydligt enklare – och med mer respekt – kunnat gå vidare.  Idag är det devisen ”en gång hora, alltid hora” som dominerar, tack vare ”räddarna”.

Det är ju också intressant att länder med förbudslagar har en högre andel av våld mot sexarbetare än de som legaliserat eller avkriminaliserat (s 113).  Här i Sverige hävdar ju gärna antiprostitutionsaktivister i sin illusion av kunskap att våld och trafficking ökat i Nederländerna, men en studie där visar ”en ovanlig låg” frekvens av våld gentemot sexarbetare (s 113) och gatuarbetare är i allmänhet mer rädda för polisen än för kunder i kriminaliserade miljöer. Kriminaliseringen har i USA lett till att poliser enkelt kan tilltvinga sig sex av sexarbetarna (och gör det) i utbyte mot att inte arrestera dem.

Sexarbetaren Joi understryker också hur föga prostitution skiljer sig från annat sexsäljande.  ”När jag var tonåring och ville åka till någon fest på andra sidan stan låg jag med någon som skulle till festen.”  Och när hon enrollerat i flygvapnet så ”låg [jag] med min sergant för att slippa ett jobbmoment”.  Sex är ett kapital som kvinnan kan använda och som hon väl vet att nyttja.

Liksom i Sverige har man också i USA lagar mot koppleri som verkar avsedda att förpesta livet för sexarbetarna.  De omintetgör inomhusarbete och åtgärder för att säkra tryggheten och skyddar inget annat än ideologernas moralistiska harm över det osedliga.

Förbudslagstiftningen leder också till ett gigantiskt slöseri med resurser.  I jakten på att sätta dit människor för ömsesidig (såld) sex spenderar USA varje är 113 miljoner dollar!  I en del städer, som Los Angeles, Dallas, Phoenix m fl, spenderar samhället mer på kontroll av prostitutionen än på hälsovård och i städer som Boston, Cleveland och Huston arresterades dubbelt så många sexarbetare (varav 70 % icke vita – förbudslagarna är ett eldorado för rasism) som de som utfört mord, våldtäkter, rån och överfall.  Men att arrestera sexarbetare eller -köpare är ju ett enkelt sätt att bättra på polisens ”insats”-statistik  Som jämförelse kan nämnas att vi i vårt land varje år satsar 10 miljoner i riktade pengar på att finna ”traffickerare” och sexköpare och dessutom anslog regeringen år 2008 215 miljoner för bekämpandet av sexköpare och ”traffickerare” (vilket resulterar i ca två funna, verkliga sextraffickingoffer varje år, men fem enligt lagens definition).  Pengar som naturligtvis inte kunde ha använts på bättre sätt, i t ex social-, sjuk- eller utbildningsomsorgssyfte. 

Alison Bass går också till grunden med myten om att den svenska sexköpslagen, ”the Swedish model”, skulle vara något som är ämnat att hjälpa eller värna sexarbetarna.  Bl a refereras den mördade, tidigare sexarbetaren Jasemines öde, och hur ideologisk stigmatisering förpestade hennes liv och gav den våldsamme fadern vårdnaden om barnen för att hon varit ”prostituerad”.  Det understryks också hur sexköpslagen underminerat sexarbetarnas säkerhet och en studie av två New Yorkstudenter menar att kriminalisering av prostitutionen tenderar att öka andelen tvingade prostituerade.  Om detta kan man argumentera, men helt klart är att påståendet om att sexköpslagen skulle ha reducerat sextraffickingen till vårt land enbart är en kallhamrad lögn!  Sverige ligger inte på någon lägre nivå än andra länder och t o m över världsgenomsnittet.  Vi har faktiskt högre andel sextrafficking per 100.000 invånare än Tyskland – om vi nu ska tro ländernas officiella statistik som redovisas i ”Trafficking in Persons Report” årligen.  Bass konstaterar att sexköpslagen ökat stigmatiseringen av sexarbetare – vilket uppenbarligen är ideologernas främsta mål för att ”utrota det onda”.  I den påstådda ”utvärderingen” av sexköpslagen som ovetenskapligt utfördes av Anna Skarhed 2010 sägs; [n]är det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.  Den officiella svenska hållningen är alltså – precis som kyrkan en gång förfäktade – att det är ”rätt åt” sexarbetarna att de har oacceptabla arbetsförhållanden.

Bass konstaterar också, att legalisering och/eller avkriminalisering är den bästa vägen att gå för att minska våldet mot sexarbetarna och att – liksom i Nederländerna (s 189) –legalisering/avkriminalisering är det bästa sättet för att komma åt den sextrafficking som förekommer (i Nya Zeeland har man inte haft ett enda traffickingfall efter avkriminaliseringen 2003).  Ändå matas vi med myter av ideologerna om att traffickingen skulle öka vid legalisering, men som den nederländska forskaren Dina Siegel säger: ”Bilden av Nederländerna som ett land som […] attraherar och underlättar för mänskliga traffickerare från hela världen är en myt.”  Men varför fortsätter då ideologer att sprida denna myt?  Är det för omsorg av kvinnor eller för sin egen känsla av att det de själva tycker är ”fel” måste ”rättas till”?  Jag skulle definitivt säga det senare.

Även i Tyskland har prostitutionsrelaterade brott och trafficking minskat efter legaliseringen (s 191).  Däremot inte i vårt land efter sexköpslagens införande.

Uppenbart är också att avkriminalisering/legalisering har en synnerligen positiv effekt på att minska sjukdomsspridning.  En FN-rapport från 2012 (Godwin) rapporterar att länder i Asien och Stilla havet som har en lagstiftning som kriminaliserar sexarbete inte på långa vägar är lika framgångsrika som i avkriminaliserade miljöer att bekämpa spridningen av HIV.  FN rekommenderar avkriminalisering, men svenska radikalfeministiska ideologer är mer ivriga att tillgodose sin egen självgodhet än att verkligen bry sig om utsatta människor.  Här är det kriminalisering som står i högsätet.  Man får ju vara tacksam för att Sverige är ett så obetydligt land att Amnesty international inte behöver ta hänsyn till rabiata och människofientliga anslag från de svenska radikalfeministerna.  I allmänhet står de väl på samma nivå som Somaly Mam i Kambodja – bl a höjd till skyarna av skvallerblaskan Metro – som fick avgå från sin lönsamma position som ledare för en ”antitraffcikingorganisation” p g a att hon ljugit om att själv varit traffickerad och dessutom tubbat andra kvinnor att ljuga.  Eller som hennes exmake uttryckte det: ”Om du inte har en story att förtälja får du inga pengar” (s 194).  Och det är där den verkliga traffickingindustrin finns, nämligen i alla dessa pengar och positiv PR som ideologerna kan få ut av sin självutnämnda ”godhet”.

Hur angelägna de självutnämnda ”goda” ideologerna är visas bl a av exemplet Kanada.  Där förkastade högsta domstolen landets prostitutionslagar för att de var direkt skadliga för sexarbetarna, vilket resulterade i att den konservativa regeringen införde ”den svenska modellen” – vilken otvivelaktigt vid den prövning som kommer att komma kommer visa precis samma sak.  Lagen är skadlig för sexarbetarna.  Det enda syftet med den är att tillfredsställa ideologernas självgodhet och ge enkla poänger till politiker och andra – utan att de verkligen behöver göra någonting.  Men däri måste de också tillämpa de sju metoder som Strauss listat ovan.

De radikalfeministiska ideologerna är beredda att offra hur många horor som helst för att tillfredsställa sin egen illusion om kunskap och förträfflighet!

Publicerat

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW MUST BE DEFENDED THROUGH LIES AND DISTORTIONS

The 26th of August (2015), Birgitta Ohlsson and Simon Hedlin published a text in the American Newspaper “Los Angeles times”.  As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it.  One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts.  But this is what I wrote:

It’s depressing to find out that on the 26th of August a text was published here by former Swedish EU Minister Birgitta Ohlsson and her former political advisor Simon Hedlin; their text was full of factual errors and false claims.  What both the authors are doing is hard “cherry-picking”, in that that they only pick out the few formulations that can be used as support for their own self-righteous position.  Surveying their claim that ‘its [New Zeeland] Prostitution Law Review Committee reported that the law did little to curb violence in the sex trade’ one can establish that it’s a pure lie.  Nowhere in the report such a claim exists, but instead a review of how exposed to violence workers have been during the last 12 months and that street-based workers were most likely to face violence.  But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks; were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’.  They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’  That is, among other, “the Swedish model.”

What we see is a typical behaviour by individuals of the kind that Birgitta Ohlsson & Simon Hedlin constitute, that is to argue with false “facts”; to suppress everything that speaks against their own moralistic belief, and to distort.  So, for example, they suppress that the NZ-report says that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’  That means, that forcing into prostitution is minimal. Of course thay also suppress the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed ‘at risk’ are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’  The later can connect to the false claim of Ohlsson and Hedlin that  ‘several studies of prostitution laws have reported that in countries where buying sex has been decriminalized, sex trafficking typically is more prevalent.’Like other claims Ohlsson & Hedlin do they don’t refer to a concrete “study”, which simply depends in that no such “study” exists, because – as  Ronald Weitzer shows – the “studies” have not any solid ground.  “Reports” and “claims” are several, but if using real figures – which even in the “Trafficking-in-persons-reports” can be studied – there are no evidence what so ever that trafficking should rise in countries where prostitution is legal or decriminalized.  In New Zeeland no case of sex-trafficking has been reported after the decriminalization.

The space does not allow countering all the incorrectness that Ohlsson & Hedlin presents, but in the end one can ascertain that their text is a proof of how a big failure the Swedish sex-purchasing-law is, as it has to be defended through lies and distortion of facts.  But just to shortly show which value their claims about Germany have, the German report (http://www.cahrv.uni-osnabrueck.de/reddot/BroschuereProstGenglisch.pdf) says that ”Since the Act came into force, neither the benefits expected nor the negative effects feared have manifested to the extent originally assumed.”  Furthermore that ”The vast majority of prostitutes and operators of prostitution businesses surveyed had a positive view of the existence of the Prostitution Act”, that “It became clear that the route to social security is currently not so much to be found in waged employment relationships but rather through improving working conditions and above all continuing to reduce stigmatization” and finally that “…there is a lack of clear political will to change, and the general stagnation gives the impression that, although politicians passed the Act, ultimately they did not really want it.”  That is, that the “failure” is not depending on the legalization but on authorities unwillingness to fulfill the reform.  The German report contradicts the “Swedish model”. Furthermore, the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – has never been meant to be any protection or help for sexworkers.  As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’  So the purpose of the Swedish sex-purchase-law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion.  That is, pure old moralistic bullying!

Publicerat

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW IS A FAILURE

The 14th of August (2015), Simon Hedlin published a text in the Cadian Newspaper “The Globe and Mail”.  As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it.  One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts.  But this is what I wrote:

On 14th of August a Swedish former advisor to the former Swedish government, Simon Hedlin, in this paper wrongly claimed that the Swedish sex model is a success.  He’s right in the matter, that some other countries stupidly enough followed the example (who ever said politicians are sane?), but in terms of prostitution and trafficking it is no success at all!

As all self-righteous moralists through history Hedlin must use the methods which always have been used for “proving” that he’s right, namely the methods of lying, exaggerating, “cherry-picking” and distorting “wrong” facts (that is, such that contradicts his own opinion).  First he claims, that ‘New Zealand decriminalized prostitution in 2003 and yet the country’s Prostitution Law Review Committee found in its evaluation that a majority of prostituted persons felt that the decriminalization act “could do little about violence [in prostitution].”’  But in the NZ-report this fake quotation doesn’t exist anywhere.  But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks and were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’.  They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’  That is, among other, “the Swedish model.” 

And what among other things is said in the same NZ-report is, that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’  That means, that forcing into prostitution is minimal! Of course he also suppresses the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed “at risk” are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’  The later can connect to the false claim of Hedlin that ‘several studies have found that countries where buying sex is decriminalized, sex trafficking is more prevalent.’  The two so called studies he’s referring to is heavily criticised by professor Ronald Weitzer, who shows that the basic data used is full of errors, so they’re not adequate.  As Weitzer also notes, the Dutch government’s trafficking agency has made this point in one of its annual reports:  ‘It is often said in the media that lifting of the general ban on brothels [in 2000] has led to more THB [trafficking in human beings].  This is not correct.’  And in New Zeeland no victim of sex-trafficking has been reported since the decriminalization in 2003, which shows that decriminalization is the best way to eliminate sex-trafficking.

The above referred is also an example of Hedlin’s using of the methods “cherry-picking” and distortion.  He ignores contradicting facts and uses unreliable works that are meant to convince the reader that he is right – even that he isn’t.  Hard facts concerning sex-trafficking is, however, figures around convicted traffickers.  In 2012 I studied those figures (from The Trafficking in persons annually reports) in my Swedish book about the sex-trafficking myth, and real figures is, that Sweden has 0.054 case of sex-trafficking in 100,000 inhabitants annually, to compare with, for example, New Zeeland, 0 in 100,000 inhabitants, 0.051 in Germany, 0.09 in Denmark, 0.008 in Japan, 0.032 in UK, 0.02 in Australia and 0.031 in USA (worldwide it’s about 0.048).  The Swedish sex-purchase-law has done absolutely NOTHING to reduce sex-trafficking!  That is a pure myth!

Furthermore, Hedlin tries to convince the reader, that prostitution in Denmark has raised a lot more than in Sweden and Norway, although we have no actual figures for any of the later countries (it’s impossible to investigate depending on the illegal status). So this is just a claim without any ground at all.  But most important of all is, that the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – never has been meant to be any protection or help for sex workers.  As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’  So, the purpose of the law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion.  That is, pure old moralistic bullying! Talking about blowing anything, the Swedish sex-purchase-law has blown the lives of many sex-workers, but the law in itself cannot be proved to have helped anyone.  Because of that abolitionists have to lie and distort to create false “evidence” for their moralistic believes and to be perceived as “adequate”.

Publicerat

ETT RADIKALFEMINISTISKT, ”JÄMSTÄLLT”, SAMHÄLLE KRÄVER OFFENTLIGT BEDRÄGERI

Jag ber inledningsvis om ursäkt för en lång text, men ska man bemöta falsarier bör man göra det underbyggt:

För att (radikal)feministernas drömsamhälle – den kvinnliga aggressionen institutionaliserad – ska kunna förverkligas krävs ett samhälle byggt på bedrägeri och lögn.  Precis som t ex Sovjetunionen och Nazityskland upprätthöll sina ideologiska idéer med falska fakta, påståenden och vetenskap – för att inte tala om utstötning och förföljelse av dem som ifrågasatte – så verkar dagens (radikal)feminister på precis samma sätt.  Detta följer ett mönster av kvinnlig aggression som beskrivs av Benson (2013, The development of human female competition: allies and adversaries, Philosophical transactions of the Royal society B, vol 368, no 1631) och Cant & Young (2013, Resolving social conflict among females without overt aggression, Philosophical transactions of the Royal society B, vol 368, no 1631), nämligen att kvinnor vanligtvis är mer känsliga för socialt tryck, vilket de fogar sig efter (så som stigmatisering och hot), ett tillstånd som leder till det faktum att strategin med verbal aggression är så allmän bland dem.  Rädslan för att straffas verbalt eller psykiskt av andra medlemmar i gruppen landar i kvinnors större underkastelse under sociala normer.  Ett sätt att undvika social vedergällning är att ansluta sig till ett kvinnligt kollektiv där alla är lika och som straffar dem som har ett avvikande beteende.  D v s det som har förvrängts till ”kvinnosolidaritet”.

Kapitulationen inför den aggressivitet som (radikal)feminismen utövar har fått samhället att upphöja denna utstötningsmekanism till det ”normala” tillståndet.  Och för att kunna vidmakthålla denna institutionaliserade form av aggression – som också fullständigt irrelevant associeras med ”jämställdhet” – krävs att vi åsidosätter vetenskap, tolerans för olika åsikter och mångfald, för att istället låta självutnämnda ”sanningsmonopolister” tala om vad som måste gälla för alla.

Ett av de senare exemplen på en självutnämnd ”sanningsmonopolist”, vilken använder förvrängningsmetoden, är Zozan Inci, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, som i en debattartikel i Expressen 9 juli påstår att ”ett jämställt samhälle kräver ett porrfritt samhälle”.  I samma artikel inleder hon med en rad lögnaktiga påståenden:  ”Flera decenniers forskning visar en mängd skadeverkningar i den kommersiella pornografins kölvatten. Bland annat blir män som konsumerar porr mer sexuellt aggressiva och mer benägna att köpa sex, dagens mest populära porrfilmer innehåller fysisk aggression i 90 procent av scenerna och fysiska skador är vanligt förekommande inom framställningen av porr. Bland de kvinnor som rekryteras till porrindustrin finns en betydande andel som under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, grava försummelser och fosterhemsplaceringar. Många har även prostituerat sig och tillhör inte sällan missgynnade minoriteter.”  Jag ska inte anklaga henne för medveten lögn, för det kan mycket väl vara så att hon verkligen tror på det hon hasplar ur sig, men däremot existerar ingen sådan forskning som hon påstår, det är skrämselpropaganda som emanerar från bl a Robin Morgan, vilken helt ovetenskapligt, ideologiskt påstod att ”Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet.”

Faktum är att Zozan Inci är direkt emot jämställdhet i och med sitt krav på porrförbud,  1990 fann nämligen Larry Byron  (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research), då han skulle testa en feministisk hypotes (att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större), att tvärtemot feministiska förhoppningar visade resultaten att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att”både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen.”  Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten.  Incis krav indikerar starkt, att jämlikhet inte är det hon eftersträvar, men däremot att hon själv ska få agera normsättare för hur alla andra måste uppföra sig.

Intresset för erotiska avbildningar/pornografi är en evolutionär adaption, d v s biologiskt nedärvt i vår art, vilket inte minst visas av ett test som gjordes vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004.  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.  Människan har också producerat ”pornografi”, förmodligen i olika former under hela sin existens, men de äldsta bilderna vi har är ca 18.000 år gamla, från platser som Laussel Dordogne, där ett kopulerande par är avbildat.  Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan.  Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket.  Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister.  Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antik porr som bevarats från resten av det romerska imperiet.  Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.  Zozan Inci sällar sig till den kader av moralister som har föregångare som Inkvisitionen och moralväktare i form av t ex dem som skulle rädda människor från masturbering.

Men tillbaka till de direkta lögnaktiga påståendena som vidhäftar dem som kämpar mot porren – inklusive Inci.  Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld.  Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls.  Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av sanningsmonopolister.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.  Zozan Inci driver alltså en linje som ökar det sexuella våldet, vilket inte har någonting som helst med jämställdhet att göra.

Låt oss så gå vidare med Incis (omedvetet?) lögnaktiga påståenden.  Hon hävdar att ”pornografins extrema kroppsideal och normaliserade kränkningar kan sabotera konsumenternas eget sexliv.”  Förmodligen skulle hon åberopa en helt vetenskapligt ounderbyggd text i DN, i vilken påstås att ”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, hänvisandes bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson.  I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.  Det finns inget som helst vetenskapligt underlag för påståendet.

Inci går sedan vidare med sagan om den gigantiska ekonomiska porrindustrin.  Hon kastar ur sig ännu en lögn utan att blinka; ”om vi kritiskt studerar dessa fantasiers upphov och varför de börjat praktiseras går det inte att bortse från att pornografin är en multimiljardindustri, en av världens mest lukrativa verksamheter, som till 96 procent produceras för män och av män.”  En för ovanlighetens skull rakryggad journalist, Mattias Andersson, har gått till botten med denna propagandamyt.  I boken ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005)  påpekade han bl a hur absurt en del politiker kan bete sig kring denna offentliga lögn.  Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr.  Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.  Han påpekar också, att i USA har det uppgivits att porr omsätter tio miljarder dollar årligen, men den enda något sånär kritiska undersökning som gjorts, av tidningen ”Forbes Magazine”, uppskattar densamma till mellan 2,6 och 3,9 miljarder.  Mattias Andersson understryker, att de största tio porrbolagen i USA omsätter drygt en miljard dollar, en tredjedel av vad Sverige betalar i avgift till EU.  I Sverige – enligt samme Andersson – är omsättningen maximalt 500 miljoner kronor om året med de största tolv porrföretagen görandes en vinst på 3,6 miljoner kronor, jämfört med en omsättning på 150.000 miljoner kronor för Volvo och Astra Zenecas vinst på 37.000 miljoner kronor 2003.

Jag ber om ursäkt, men jag tror inte ett ögonblick på att Zozan Inci kämpar för jämställdhet.  Användandes samma metoder som Inkvisitionen och regimerna i Sovjetunionen och Nazityskland, d v s lögner, falska påståenden (även om jag håller öppet för att hon tror på det själv, vilket i så fall skulle visa att hon avvisar kritiskt tänkande och ifrågasättande av det som passar henne) och skrämselpropaganda så kan jag inte finna annat än att hon kämpar mot vetenskaplig och kritisk forskning, att hon anser sig ha ett tolkningsföreträde som ger henne rätten att tvinga alla andra att leva enligt hennes uppfattning och att hon tar sig rätten att försöka skrämma folk till underkastelse under hennes åsikter genom lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda.

Tyvärr är det så ett (radikal)feministiskt samhälle måste byggas.  Det är därför man som anständig människa och bejakare av vetenskap, objektivitet och tolerans för olika åsikter inte kan acceptera ett sådant samhälle!  Sedan kan man som individ ha vilka åsikter som helst om pornografi i sig, men vilka de än är berättigar de ingen att tvinga andra att leva efter ens egna personliga övertygelse. Och, just det, med tanke på Incis återgivande av hittepåskrämselpropagandan om att ”bland de kvinnor som rekryteras till porrindustrin finns en betydande andel som under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, grava försummelser och fosterhemsplaceringar” så finns det nu svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.